Finland

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Finländsk)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
För andra betydelser, se Finland (olika betydelser).
Suomen tasavalta
Republiken Finland
Finlands flagga
Finlands statsvapen
Flagga Statsvapen
Valspråk: inget1
Nationalsång: Vårt land
Finlands läge
Huvudstad Helsingfors
Största stad Helsingfors (cirka 570 000 inv.)
Officiella språk finska, svenska
Statsskick
president
statsminister
republik
Tarja Halonen
Matti Vanhanen
Självständighet
 • Deklarerad
 • Erkänd
från Ryssland
6 december 1917
3 januari 1918
Yta
 • Totalt
 • Vatten

338 145 km² (63:e)
9,4 %
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet

5 315 280[1] (110:e)
17,1 inv/km² (159:e)
BNP (PPP)
 • Totalt
 • Per capita
(2003)
167,1 MDEUR (prel 2006)[2] (28:e)
31 723 EUR (prel 2006)[2]
Valuta euro2 (EUR)
Tidszon EET (UTC+2)
Topografi
 • Högsta punkt

 • Största sjö

 • Längsta flod

Halde fjäll
1 328 m ö.h.
Saimen
4 400 km²
Kemi älv
552 km
Nationaldag 6 december
Landskod FI
Landsnummer 358
1År 1936 föreslogs mottot vapaa, vankka, vakaa ("fri, fast, stadig") som tillägg till statsvapnet, men idén fann inget officiellt godkännande.

2Tidigare finsk mark.

Finland ( finska: Suomi ), officiellt Republiken Finland (Suomen tasavalta) är en republik i norra Europa. Finland gränsar till Norge, Sverige, Estland och Ryssland. Det svenskspråkiga Åland utgör ett självstyrande landskap inom landet. Finland är officiellt tvåspråkigt. Finska och svenska har därför enligt lag samma status.

Finland är medlem i Europeiska unionen sedan 1995 och införde euro som sin valuta 2002.

Innehåll

Namnet Finland

På finska heter Finland Suomi och varianter av detta namn används på de östersjöfinska språken, såsom estniska, samt på samiska, lettiska och litauiska. Namnets ursprung är okänt. Suo betyder kärr eller mosse på finska. Namnet kan också vara ett lånord, kanske från den baltiska stammen *zemē eller från ett indoeuropeiskt stamord med betydelsen "människa" (jämför latinets homo).

Finlands officiella namn på svenska är Republiken Finland. Landet heter Finland (eller någon variant därav) på de flesta andra av världens språk. Detta namns ursprung är inte heller helt fastslaget. Den romerska historikern Tacitus nämner Fenni-folket cirka 100 e.Kr., men folkslaget han beskrev var med största sannolikhet samerna, eftersom han beskriver ett jägar- och samlarfolk som inte idkar jordbruk, och östersjöfinnarna var jordbrukare. Under 1100-talet användes dock benämningen finnar för första gången om just invånare i Finland, detta i bullan Gravis admodum.

Termen Finland användes officiellt första gången år 1419 som beteckning på hela den östra delen av den svenska rikshalvan. På 1440-talet slog termen igenom även i lagstiftningen.[3]

Motorfordon från Finland bär nationalitetsbeteckningen FIN. Tidigare var den SF, för "Suomi-Finland".

Begreppet Finland

På 1100- och 1200-talen syftade ordet Finland på trakten kring Åbo, landskapet som sedan fick heta Egentliga Finland, medan övriga delar av landet kallades Tavastland och Karelen, men ibland kunde sammanfattas som österlanden, eller Österland (jämför Norrland). (Medeltidens politik handlade dock inte så mycket om geografiska gränsdragningar som om folken finnar, tavaster och kareler.)

Under 1400-talet blev Finland en vanlig benämning på hela landet öster om Bottenhavet, möjligen till och med inklusive Åland, då ögruppen placerats under Åbo biskopsdöme. Vad ordet syftar på i samtida källor kan dock variera, också med tanke på att gränserna österut och norrut var oklara. Ett slags etablering av Finland som en enhet för sig kom då Johan III utropade sitt tidigare hertigdöme till "Storfurstendömet Finland" (cirka 1580), som en strategi att möta ryske tsarens maktanspråk. Begreppet blev en del av svenske kungens titulatur men fick ingen praktisk betydelse. År 1637 utnämnde drottning Kristina Per Brahe d.y. till generalguvernör av Finland, Åland och Österbotten.

Den moderna definitionen av Finland kom egentligen inte till förrän efter att riket Sverige-Finland "sprängts itu". Det som överlämnades i freden 1809 var inte ett "Finland", utan sex län, Åland och en bit av Västerbotten. Gränsen mellan det nya storfurstendömet Finland och Sverige (Restsverige) kunde ha dragits vid Kemi älv, som då var gräns mellan landskapen Västerbotten och Österbotten – vilket svenskarna föreslog i fredsförhandlingarna – eller vid Kalixälven, därmed inkluderande den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen – ryssarnas förslag. Gränsen, som följde Torneälven och Muonioälven till de höga bergen Saana och Halde fjäll i nordväst, var en kompromiss, som därefter blev vad begreppet Finland kom att stå för – åtminstone sedan tsar Alexander I tillåtit att de delar av Finland öster om Kymmene älv som Ryssland erövrat redan 1721 och 1743, det så kallade "Gamla Finland", administrativt införlivades med "Nya Finland" 1812.

Historia

Huvudartikel: Finlands historia
Finland anslöts formellt till Ryssland vid Borgå lantdag

Storfurstendömet Finland

Efter att sedan medeltiden och den svenska statsetableringen ha varit en del av Sverige – en parallell till Svealand, Götaland och Norrland – erövrades Finland av den ryske tsaren Alexander I:s styrkor och blev ett storfurstendöme med mycket långtgående autonomi inom det ryska imperiet 1809. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland och tsar Nikolaj I lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem.

Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en nationalistisk rörelse, och det finska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses till exempel boken Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar" (citat av A. I. Arwidsson). Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar och egen regering (se vidare Storfurstendömet Finland). Fortfarande gäller dock mindre delar av 1734 års svenska lag i Finland, men i allt mindre utsträckning, då delar av den byts ut mot nya delar och mot nya lagar.

I slutet av 1800-talet infördes flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland och oroligheter utbröt, bland annat på grund av februarimanifestet år 1899, vilket införde vidare förryskningsåtgärder. Den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov sköts i Helsingfors 16 juni 1904 av Eugen Schauman, varefter Schauman även tog sitt eget liv. Schauman ansågs efter detta vara något av en nationell hjälte. I november 1905 utfärdades novembermanifestet, som återgav Finland många av de rättigheter som fråntagits landet i februarimanifestet. År 1906 förnyades Rikets ständer, som var ett arv från tiden då Finland var en del av Sverige, till ett av den tidens modernaste enkammarparlament. Samtidigt införde storfurstendömet Finland allmän rösträtt som andra stat i världen efter Nya Zeeland, vilket innebar att kvinnor fick rösträtt. Finland var dock först i världen med att ge kvinnor fulla demokratiska rättigheter, det vill säga att kvinnor också kunde ställa upp i val. Vid den första sessionen av Finlands första riksdag 1907 fanns 17 kvinnor bland de invalda.

Självständighet 1917 och påföljande inbördeskrig

Finland 1920–1940

Efter oktoberrevolutionen i Ryssland förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917. Självständigheten ratificerades av den ryska bolsjevikregeringen 31 december 1917. 4 januari 1918 godkändes självständigheten även av parlamentet, och därmed vågade övriga länder också ratificera självständigheten.

I det självständiga Finland hade dock borgerliga och socialister svårt att komma överens och det finska inbördeskriget utbröt.

Andra världskriget

Under andra världskriget satt Finland i en mycket prekär situation. Landet fick erfara tre skilda krig, varav två var mot Sovjetunionen och ett mot Tyskland. Tiden präglades av en riskfylld politisk balansgång i kampen om att behålla landet självständigt.

Vinterkriget

Huvudartikel: Vinterkriget

Under 1930-talet var relationerna till grannen i öster, Sovjetunionen, normala men inte hjärtliga. År 1932 ingick länderna en nonaggressionspakt. 1939 var läget spänt i Europa och Sovjetunionen ställde territoriella krav på Finland. Kraven avvisades och Finland hänvisade till sin neutralitet och till de avtal som länderna ingått. Den 28.11 drog Sovjetunionen sig ensidigt ur nonaggressionspakten med hänvisning till skotten i Mainila, dagen efter det bröts de diplomatiska kontakterna och den 30.11 kl 6.50 öppnade sovjetiskt artilleri eld på det Karelska näset. Samma morgon fick Helsingfors erfara flygbombningar. Det Finska vinterkriget hade börjat. Det sovjetiska anfallet fördömdes världen runt (förutom av Tyskland som förhöll sig neutralt i konflikten), men trots detta stod Finland ensamt, utan allierade i kriget. Kriget gick dock inte enligt planerna för Sovjetunionens del eftersom man misslyckades i erövrandet av landet. Kriget som egentligen skulle vara över på några veckor drog ut över tre månader. Den 13.3.1940 skrev statsminister Risto Ryti under ett fredsavtal som dikterats från Moskva. Finland var tvunget att avstå stora landområden och 400 000 flyktingar skulle omplaceras.

Tiden mellan krigen

Vinterkriget utkämpades mestadels under sträng kyla.

Under den korta tiden av fred efter Vinterkriget skedde stora förändringar i Europa. Danmark och Norge invaderades av Tyskland bara en månad efter Vinterkrigets slut, och Frankrike och Storbritannien (som ville att Finland hade fortsatt sitt krig mot Sovjetunionen) var i stor nöd då den tyska armén på en kort tid avancerat ända fram till den Engelska kanalen. Haven på det norra halvklotet bevakades av den tyska marinen. I slutet av sommaren 1940 hade Sovjetunionen dessutom lagt beslag på Estland, Lettland och Litauen, vilket hade stor inverkan på finländarnas attityder. Uppfattningen om att vinterkriget trots allt var det enda sättet att behålla självständigheten blev allt starkare.

Under Vinterkriget hade Finland orienterat sig mot Skandinavien. Den 14 mars 1940 berättade president Kyösti Kallio att man föreslagit en försvarspakt med Sverige och Norge. Moskva reagerade snabbt och efter en vecka meddelade Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov att den planerade nordiska försvarspakten var emot Moskvafredens villkor. Att Norge invaderades av Tyskland påverkade också projektet, men den var inte helt begraven ens då. I oktober 1940 kom saken fram igen i form av en svensk-finsk union. Sveriges utrikesminister Christian Günther meddelade att en sådan union förutsatte att Finland avstod från alla planer på revansch mot Sovjetunionen och att unionen måste ha både Tysklands och Sovjetunionens godkännande. Det sista kravet kom att stoppa projektet helt, då Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop redan i slutet på oktober meddelade sin negativa inställning till projektet, medan Sovjetunionens representant i Sverige, Alexandra Kollontaj, gav Günther en allvarlig varning i början av november med anledning av unionsplanerna. För säkerhets skull betonade även Molotov att en sådan union skulle ogiltigförklara Moskvafreden.

Fortsättningskriget

Huvudartikel: Fortsättningskriget

Alla dessa händelser gjorde att Finland började vända sig till stormakten i söder, Nazityskland. Då rykten om att relationerna mellan Sovjetunionen och Tyskland under vårvintern 1941 möjligen närmade sig en brytning började man drömma om att ta Karelen tillbaka. Möjligheten för karelarna att återvända hem vägde tungt i Finlands politik och en del kretsar såg möjligheten att också göra östra Karelen till en del av ett Storfinland. I och med samarbetet med tyskarna blev man snart medveten om tyskarnas planerade operation mot Sovjetunionen. Vidare koordinering skedde och bland annat flyttades tyska trupper från Norge till norra Finland i början av sommaren 1941. På natten den 22 juni 1941 påbörjade Tyskland Operation Barbarossa och anföll Sovjetunionen på bred front. Hitler hade i sin anfallsdagorder nämnt att Finland stred vid dess sida, men trots att tyskarnas anfall börjat och vetskapen om Hitlers tal förklarade Finlands regering att den förblev neutral i konflikten.

Den 25 juni 1941 bombades dock ett flertal finländska städer av sovjetiskt flyg och i samband med det förklarade statsministern att Finland befann sig i krig. Fortsättningskriget hade börjat. Det givna målet med det nya kriget var till en början något varierande. Statsminister Johan Wilhelm Rangell meddelade att det var frågan om ett nytt försvarskrig och en strid mot bolsjevismen. Riksdagens olika grupper stödde regeringen, men missnöjda röster hördes både från höger och vänster. De borgerligt sinnade Samlingspartiet och Agrarförbundet samt den radikalt nationalistiska Fosterländska Folkrörelsen talade om Stor-Finland under sina talturer. Den slutliga ståndpunkten blev dock att det var frågan om ett försvarskrig, vars mål var att få tillbaka Karelen med stöd av Tyskland. Dessutom tog man i bruk en tes enligt vilken Finland förde ett eget krig mot Sovjetunionen skilt från de tyska målen. Mot slutet av kriget gjorde Tyskland påtryckningar som skulle ha tvingat Finland att strida vid Tysklands sida till krigsslutet.

Krigslyckan hade vänt och Sovjetunionen hade den 22 juni 1944 krävt att Finland ger upp utan villkor. Ännu var man inte villig att göra det, trots att landet var i desperat behov av mera militär hjälp. Det enda landet som kunde erbjuda sådan hjälp var Tyskland, men tyskarnas villkor var att Finland inte slöt en enskild fred med Sovjetunionen utan tyskarnas godkännande. President Risto Ryti skrev personligen under det så kallade Ribbentrop-avtalet så att man senare enkelt kunde lösgöra sig från dess förpliktelser. Med den materiella hjälpen från Tyskland lyckades man stabilisera fronten. Efter det började man skynda sig med en lösning för att lösgöra Finland från kriget.

Mellanfreden i Moskva

Försöken att dra sig ur kriget med Sovjetunionen uppnåddes genom den så kallade Mellanfreden i Moskva. Dess undertecknande den 19 september 1944 avslutade officiellt Fortsättningskriget. Bland fredsvillkoren fanns bland annat ett krav om att tyskarna skulle fördrivas ur Finland samt att det finska kommunistpartiet skulle legaliseras.

Lapplandskriget

I norra Finland fanns vid den tiden 210 000 tyska soldater, ungefär 60 000 häst- eller motorfordon samt 200 stridsplan och pansarvagnar. Mellanfredens krav om att tyskarna skulle fördrivas ledde till Lapplandskriget som pågick från september 1944 till april 1945. Till en början skedde inte många strider eftersom de tyska trupperna var väldigt samarbetsvilliga i tillbakadragandet, men den sovjetiska övervakningskomissionens viceordförande, generallöjtnant G. Savonenkov, krävde den 30 september av regeringen att man senast nästa morgon skulle påbörja aktiv krigföring mot tyskarna. Anfallet mot Kemi nästa dag, samt de påföljande anfallen mot Torneå och mot Rovaniemi (16 oktober) var redan fullt blodigt krig. Kriget orsakade stora förluster för Lappland eftersom den tyska generalen Lothar Rendulic använde sig av den brända jordens taktik vartefter de tyska trupperna drog sig tillbaka. 41 306 byggnader, 516 landsvägs- och 218 järnvägsbroar, 48 färjor och ungefär 80 % av alla båtar förstördes.

Finland under efterkrigstiden

Finlands politik under efterkrigstiden presenteras utförligare i artikeln Finland under efterkrigstiden. Här tecknas huvuddragen.

De första efterkrigsåren 1944–1948 (Farans år)

Mellanfreden träffades i en period då Andra världskriget fortfarande pågick. Finländarna hade även lyckats undvika att ockuperas av Sovjetunionen, vilket skedde med andra länder i Sovjets intressesfär, eftersom dessa befriades från tyskarna. Finland hade därmed en annan utgångspunkt än de ockuperade länderna.

Sovjet hade försökt erövra Finland med vapenmakt 1939. Avsikten med Vinterkriget var inte enbart att erövra de områden som man ansåg strategiskt viktiga för Leningrads försvar, utan avsikten var att erövra hela landet.[4]

I och med Mellanfreden i Moskva hade Finland lyckats undvika ockupationen. Däremot var relationerna till Sovjet oklara. Då Mellanfreden slöts sändes en kontrollkommission till Helsingfors för att övervaka att villkoren i fredsavtalet följdes. Ledare för denna kontrollkommission var Andrej Zjdanov, en hårdför kommunist och Stalins högra hand.

Zjdanov drev igenom att åtta ledande finländska politiker åtalades för krigsbrott mot Sovjetunionen.[5] Mannerheim utsåg kommunisten Yrjö Leino till inrikesminister. Enligt Yrjö Leinos son försökte Zjdanov förmå kommunisterna att gripa makten i Finland. Leino skall dock ha spelat ett dubbelspel och läckt planerna till polisen och armén.[6]

Efter det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948 började rykten spridas i Finland om en liknande kupp där. Den nye presidenten Paasikivi koncentrerade armén till Helsingfors då det befarades att polisen, som leddes av Leino såsom inrikesminister, skulle delta i kuppen.[5]

Det blev dock ingen kupp. Om det berodde på dubbelspel från Leinos sida, på grund av lyckade förebyggande åtgärder från Paasikivi eller om Sovjetunionen helt enkelt tappat intresset vet vi inte idag. Efter andra världskriget hade Paasikivi genomfört en total omläggning av Finlands utrikespolitik, där man dels iakttog neutralitet, dels ville ha Sovjetunionens förtroende; kanske var det denna politik som lyckades. Istället för en kupp träffades ett nytt avtal med Sovjetunionen: VSB-avtalet.

Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet 1948–1992 (VSB-avtalet)

Karta över Finland (en detaljerad karta återfinns här)

VSB-avtalet, ibland kallat VSB-fördraget, var basen för ländernas relationer 1948–1992.

Genom VSB-avtalet kunde Finland få Sovjetunionens hjälp av försvara sig mot ett militärt anfall. Paasikivi-linjen fortsatte under president Kekkonen som tveklöst hade ett gott samarbete med de sovjetiska generalsekreterarna Chrusjtjov och Brezjnev. Denna typ av beroendepolitik i det fördolda har internationellt fått det nedsättande namnet finlandisering.

Från Kekkonen till EU

Kekkonen var Finlands president ända fram till 1981 och efterträddes av Mauno Koivisto som fortsatte den försiktiga politiken. Utrikeshandeln med Sovjetunionen var av stor vikt för den finländska industrin och när Sovjetunionen stod inför upplösning drabbades Finland av en svår konjunkturnedgång. Finland blev medlem av EU 1995, samtidigt med Sverige och Österrike.

Geografi

Huvudartikel: Finlands geografi

Finland gränsar i söder till Finska viken och Östersjön, och i väster till Ålands hav, Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken. Landgränserna i norr vetter mot Sverige, Norge och Ryssland. I söder, på andra sidan Finska viken, finns grannlandet Estland (se även Finlands ytterpunkter).

Av Finlands yta på cirka 340 000 kvadratkilometer är över 50 % täckt av skog. Finland är därför ett av världens mest skogstäckta länder. I skogarna växer främst gran, tall och björk. En del av landet befinner sig norr om polcirkeln, och i norra Finland är landskapet kuperat. Finlands högsta punkt är Halde fjäll, som hör till bergskedjan Skanderna. I öster är fjällen rester av den gamla bergskedjan Kareliderna.

Finland nämns som de tusen sjöarnas land, tack vare det stora antalet, speciellt i sydöstra Finland. Antalet sjöar större än 500 kvadratmeter är 187 888 stycken och den största av dem är Saimen med en yta på cirka 4 400 kvadratkilometer, vilket gör den till Europas femte största insjö. Den avlånga Päijänne är Finlands djupaste och näst största sjö. I Österbotten och längs de västra kusterna är terrängförhållandena, på grund av landhöjningen, annorlunda. Kustområdena domineras av vida slätter.

Klimat

Finlands klimat är tack vare Golfströmmen tämligen gynnsamt jämfört med klimatet på motsvarande breddgrader på andra håll. Det är både maritimt och kontinentalt påverkat. Kontinentaliteten, som kännetecknas av varma somrar och kalla snörika vintrar, tilltar med avståndet från havet och är därför mest utpräglat i nordost. Mildast är klimatet i sydvästra Finland där årsmedeltemperaturen ligger på ca 6 grader. Vinterns längd är i norr 200 dagar och i sydväst 100 dagar. Den termiska sommarens längd (dygnets medeltemperatur > 10 grader) är 4 månader vid sydkusten och 2,5 månader i nordligaste Lappland.

Styrelseskick

Huvudartikel: Finlands politik

Finland är en demokratisk republik med semipresidentialism. Dess nuvarande grundlag antogs 2000, och där stadfästs att konstitutionen "skall trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället".

Republiken Finland leds av presidenten som väljs vart sjätte år. Presidenten kan sitta högst två mandatperioder. Sedan år 2000 är Tarja Halonen president (omvald 2006). Till presidentens (republikens president) uppgifter hör bland annat att stadfästa lagar och att leda utrikes- och säkerhetspolitiken tillsammans med regeringen. Presidenten utnämner enskilda ministrar och högre tjänstemän, och befriar också dessa från deras uppgifter.

Finland är en representativ demokrati, vars lagstiftande församling, en folkvald enkammarriksdag, företräder folket, genom direkta och proportionella val. Valen sker regelbundet vart fjärde år i mars. Finlands regering kallas statsrådet (fi. valtioneuvosto). Regeringen leds av en statsminister. Efter riksdagsvalet utser presidenten efter samråd med riksdagens talman och riksdagsgruppernas ledare, en statsministerkandidat till riksdagen som antingen godkänner kandidaten eller förkastar förslaget. Efter detta utnämns statsministern av presidenten och tillsammans utser de regeringen, som sedan godkänns av riksdagen. På senare år (efter Mauno Koivisto) har statsministerns makt ökat vilket har lett till att statsministern numera har en makt som motsvarar Sveriges statsminister.

Inom Finland utgör Åland ett demilitariserat och självstyrande landskap. Åland är även enspråkigt svensktalande, vilket innebär att det är den enda del av landet där finska inte har officiell status. För den områdesvisa statliga förvaltningen är landet i övrigt indelat i sex län, där också Åland räknas in som ett län. Länen indelas i landskap. I Finland finns både historiska landskap, vilka har ungefär samma ställning som de svenska landskapen, och moderna landskap, vars gränser fastställts av staten. De moderna landskapen har även vissa uppgifter. Lokalförvaltningen handhas av kommuner som producerar bastjänster för invånarna, bland annat utbildning, social- och hälsovårdstjänster, samhällsteknik och miljötjänster. De kommunala beslutsfattarna väljs vart fjärde år i kommunalvalet. Kommunernas antal är 416, av vilka 113 är städer.

Finlands huvudstad är Helsingfors, vilken även är landets största stad. De största städerna därefter är i ordningsföljd: Esbo, Tammerfors, Vanda, Åbo och Uleåborg. Esbo och Vanda utgör tillsammans med Helsingfors och Grankulla en sammanhängande stadsbildning (Huvudstadsregionen eller Stor-Helsingfors), med sammanlagt över 1 miljon invånare. Både Stor-Åbo och Stor-Tammerfors har drygt 300 000 invånare

Försvarsmakt

Finlands försvarsmakt delas in i tre grenar; landstridskrafterna, flygvapnet och marinen. Gränsbevakningsväsendet är underställt inrikesministeriet och hör i fredstid inte till den finländska försvarsmakten. Kommendör för den finländska försvarsmakten är amiral Juhani Kaskeala. I Finland råder allmän värnplikt för män, med undantag för ålänningar, och tjänstgöringsgraden är bland de högsta i världen. Kvinnor kan tjänstgöra frivilligt. Tjänstgöringstiden är 6, 9 eller 12 månader beroende på ansvar och uppdrag. Det finns omkring 34 000 stående trupper i beredskap och hela reservens styrka uppgår til ungefär 350 000 man. Som alternativ till militär tjänstgöring finns civiltjänstgöring vars längd är 12 månader.

Finland är EU-medlem och har sedan 1990 närmat sig NATO. Det förs en nationell debatt om Finland bör ansluta sig till NATO likt de flesta andra EU-länder. Finland har inte undertecknat Ottawa-avtalet om slopning av landminor.

Demografi

I Finland bor finländare, för närvarande drygt fem miljoner. En minoritet av dessa, omkring 5,5 %, är svenskspråkiga. Omkring 91,5 % har finska som modersmål. Många svenskspråkiga finländare skiljer noggrant mellan finländare (ett samlingsbegrepp för alla som bor i eller kommer från Finland), finnar (de som har finska som modersmål), och finlandssvenskar (finländare som har svenska som modersmål). I de nordligaste delarna av landet bor samer. På senare tid har även en omfattande invandring från det forna östblocket skett, främst av personer med anknytning till finskt språk eller finsk/karelsk/ingermanländsk kultur.[källa behövs] Ungefär 2,5% av invånarna har utländsk bakgrund, de flesta från Ryssland, Estland och Sverige.[7]

Finland har världens tolfte högsta levnadsstandard med ett Human Development Index på 0.954[8]. På lång sikt (1980 - 2006) har Finland haft en ganska normal ökning jämfört med andra länder. Även på medellång sikt (1990 - 2006) och kort sikt (2000 - 2006) har Finland haft en relativt normal ökning.

I det svenskspråkiga landskapet Åland, som har självstyrelse, kallas befolkningen för ålänningar. Många, bland dem till exempel många ålänningar själva, räknar dem som en separat grupp skild från finlandssvenskarna.

Av finländarna är 82,4 % medlemmar av den evangelisk-lutherska statskyrkan. Trots detta är finländarna ett relativt sekulariserat folk, likt svenskarna, och det religiösa engagemanget inskränker sig ofta till dop, konfirmation, vigsel och begravning. Engagemanget i dessa riter är dock mycket stort; 84,1 % av alla nyfödda döps och 90 % av alla ungdomar konfirmeras – att jämföra med situationen i Sverige där 65 % av alla nyfödda döps och cirka 35 % av alla ungdomar konfirmeras. Den finländska evangelisk-lutherska kyrkan upplever inte något större medlemstapp. Drygt 1 % av finländarna hör till den ortodoxa kyrkan, som också har ställning som statskyrka. I motsats till Sverige, där Svenska kyrkan skilts från staten, har således Finland valt att behålla sina statskyrkor.

  • Befolkningens medelålder: 40,3 år
  • Religion: lutheraner 82,4 %, ortodoxa 1 %, annan 1 %, ingen 15 % (2006)

Språk

Huvudartikel: Språk i Finland

Finland är konstitutionellt tvåspråkigt. Finska och svenska har samma juridiska status, även om den stora majoriteten har finska som modersmål. Nationella myndigheter är skyldiga att erbjuda service på båda språk i hela landet och samma skyldighet gäller för kommunala myndigheter i tvåspråkiga kommuner. Svenskans ställning i Finland förstärktes med grundlagsförnyelsen år 2001. Av Finlands 416 kommuner (2007) är 19 enspråkigt svenska och 43 tvåspråkiga. Se även finlandssvenska och Finlands språklag.

Finskan tillhör språkfamiljen finskugriska språk. Vid utgången av år 2006 hade 91,5 % finska som modersmål; 5,5 % svenska medan 3 % hade annat modersmål (därav cirka 42 000 ryska, 17 000 estniska, 10 000 engelska och 9 000 somaliska). De utomeuropeiska invandrarna är starkt koncentrerade i Helsingforsregionen.

I landskapet Åland och i dess 16 kommuner är svenska det enda officiella språket.

Näringsliv

Huvudartikel: Finlands ekonomi

I Finland råder en i hög grad fri marknadsekonomi. Landet är kraftigt industrialiserat och exporten, som utgör omkring två tredjedelar av BNP, är mycket viktig. Finlands BNP per capita motsvarar ungefär Belgiens. Tjänstesektorn ses som underutvecklad jämfört med till exempel Japan eller USA. Finland har under efterkrigstiden haft en jämförelsevis god ekonomisk utveckling och ligger numera i nivå med genomsnittet i Västeuropa,

Hög arbetslöshet (idag nära 8 %) har varit ett konstant problem under 1990- och 2000-talen. Arbetslöshet har överlag varit ett problem under landets hela efterkrigshistoria, vilket tidigare lett till arbetskraftsutvandring.

Industri

Industrin är den viktigaste grenen av Finlands ekonomi. Den största sektorn är träförädlingsindustrin. Finland är världens näst största exportör av papper (efter Kanada) och de huvudsakligen finländska företagen Stora Enso och UPM tillhör världens största tillverkare av massa och papper. Andra viktiga sektorer är metall, kemikalier, elektronik, telekommunikation och verkstadsindustri.

Efter krigen med Sovjetunionen tvingades Finland betala stora krigsskadestånd, men fick samtidigt en stor handelspartner. Under 1950-talet slog den finska industridesignen igenom internationellt och företag som Marimekko, Iittala och Fiskars har fortsatt i den traditionen. Fiskars är ett tydligt exempel på finsk industri där industridesignen lett till framgångar och där produkten varit av det mindre slaget (knivar, saxar). I Nystad (finska Uusikaupunki) har sedan 1960-talet funnits personbilsindustri; märken som tillverkats är Saab-Scania, Opel och Porsche. Finland har inte haft en egen personbilsindustri, men har lastbils- och traktortillverkning genom (Valmet och Sisu).

Under 1990-talet blev Nokia den finska industrins stora motor och hade en viktig del i den finska ekonomins återhämtning efter den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Den orsakades främst av en internationell konjunkturnedgång som slog mot Finlands viktigare exportnäringar, i kombination med en vid tillfället relativt betydande skuldsättning till utlandet och ett högt ränteläge. Sovjetunionens kollaps förvärrade krisen, men var inte en huvudfaktor.

Finlands ekonomiska tillväxt 1996–2006.

Ekonomi i siffror

Källa: CIA – The World Factbook, Finland

Korruption

Korruptionen är låg i Finland. Enligt Transparency Internationals årliga lista, som utkommit sedan 1998, har Finland varit världens minst korrumperade land med undantag av åren 1998, 1999 och år 2005 då landet istället hamnade på andra plats. År 2006 fick Finland ett betyg på 9,6 av 10.[9]. Andra länder i toppen av listan är Island och Nya Zeeland.

Kultur

En bastu i Enonkoski

Finland har under så gott som hela sin historia befunnit sig inom den västerländska, katolska och protestantiska kulturkretsen. Den finländska kulturen påverkades tidigt av Sverige och Tyskland. Östra Finland påverkades redan tidigt i historien av den ryska, ortodoxa kulturen. På senare år har amerikansk populärkultur fått inflytande. Bastubad och begrepp sisu kopplas ofta till finländsk kultur. Kulturen är dock inte homogen, speciellt samer, romer och finlandssvenskar behåller egna traditioner.

Finländarna är ett naturnära folk. Urbanisering är ett relativt nytt fenomen och de flesta har kopplingar till landsbygden eller avlägsna landsdelar. De flesta finländare tillbringar fritid på landsbygden, speciellt nära vattendrag. Innehav av fritidsbostad är i Finland ett av de högsta i hela EU.

Helgdagar

Officiella helgdagar i Finland fastställs av riksdagen. Helgdagar delas in i kristna och sekulära, även om vissa av de kristna helgdagarna har ersatt äldre hedniska högtider. De kristna helgdagar som firas är jul, trettondagen, påsk, Kristi himmelsfärds dag, pingstdagen och alla helgons dag. På jul är juldagen och annandag jul officiella helgdagar, men julafton har även varit en de facto helgdag. De sekulära helgdagarna är nyårsdagen, första maj, midsommardagen och framför allt självständighetsdagen den 6. december.

Alla söndagar är också helgdagar, men anses inte lika viktiga som de speciella helgdagarna. I och med att de flesta finländare jobbar och går i skolan från måndag till fredag har även lördagen blivit en slags de facto helgdag, dock inte med samma status som de officiella helgdagarna. Affärer får enligt lag endast ha öppet på söndagar under sommaren (maj–augusti) och inför julen (november och december). Mindre affärer får dock ha söndagsöppet året runt, förutom på vissa speciella söndagar såsom Mors dag och Fars dag.

Media

Se även: Lista över finländska dagstidningar och Television i Finland

I Finland utkommer omkring 200 nyhetstidningar och 320 betydande tidskrifter[10]. Finlands mest lästa dagstidning är Helsingin Sanomat. Den i Tammerfors grundade Aamulehti är den näststörsta. Hufvudstadsbladet är den största svenskspråkiga tidningen i Finland. Ilta-Sanomat och Iltalehti är två konkurrerande kvällstidningar. Taloussanomat och Kauppalehti är de främsta näringslivsinriktade tidningarna.

Public Service-bolaget YLE sänder fyra TV-kanaler varav en, YLE FST5, är svenskspråkig. Dessa kanaler finansieras genom en avgift för TV-innehav. Den populäraste TV-kanalen är den kommersiella MTV3.[källa behövs]

Arkitektur

Huvudartikel: Arkitektur i Finland

Den finländska arkitekturen är främst baserad på läget och platsers naturliga egenskaper. De flesta influenser har kommit från utlandet och formats för att passa finländska förhållanden. Den finländska arkitekturen blev mera självständig och började ta intryck från den finländska naturen i slutet av 1800-talet. Det första internationella genombrottet för finländsk arkitektur skedde under världsutställningen i Paris år 1900. Då var nationalromantiken den dominerande stilen. Från och med 1930-talet blev funktionalismen symbolen för byggandet av en modern och självständig nation, vilket följdes av modernismen på 1950-talet. I slutet av 1900-talet kan man skönja början av en ny stil, men detta kan avgöras först i historiskt perspektiv.

Litteratur

Huvudartikel: Finländsk litteratur

Finlands nationalskald är Johan Ludvig Runeberg (1804–1877), vars mest kända verk är Fänrik Ståls sägner. Finlands nationalepos Kalevala sammanställdes av Elias Lönnrot. Andra viktiga författare under 1800-talet var bland annat Aleksis Kivi, Minna Canth och Eino Leino. Modernisten Edith Södergran blev under det tidiga 1900-talet internationellt känd. Efter krigsåren skildrade Väinö Linna kriget ur en ny synvinkel i boken Okänd Soldat.

Film

Sport

Finländarna ser sig som ett idrottsfolk. Nationalsporten är boboll, men ishockey är den populäraste sporten. Under det tidiga 1900-talet hade Finland framgångar inom friidrott med löpare som bland annat Paavo Nurmi, Hannes Kolehmainen och Lasse Viren. Nuförtiden har finländska idrottare främst framgångar inom vintersport, i grenar som ishockey, backhoppning och curling, samt motorsport. Bland de främsta kan nämnas backhopparen Matti Nykänen; ishockeyspelarna Jari Kurri, Teemu Selänne och Saku Koivu; Formel 1-förarna Keke Rosberg, Mika Häkkinen och Kimi Räikkönen samt rallyförarna Juha Kankkunen, Henri Toivonen, Tommi Mäkinen och Marcus Grönholm.

Också inom fotboll har Finland flera stora stjärnor. Av dem kan nämnas Jari Litmanen, Sami Hyypiä och Jussi Jääskeläinen.

Inom friidrott har ett nytt stjärntillskott tillkommit, Tero Pitkämäki som är världsetta i spjutkastning.

I innebandy-VM år 2008 tog de guld efter att ha besegrat Sverige i sudden death. Det är första gången Sverige inte tar guld i ett innebandy-VM.

Internationella rankningar

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 17 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 4 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 5 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 12 av 179


Källor

Allmänna källor

Tryckta källor

  • Jason Lavery; The History of Finland, Westport, Greenwood Press, 2006,

(engelska)

  • Suomen historian pikkujättiläinen, Werner Söderström Osakeyhtiö, WS Bookwell Oy, 2001.
  • Meinander, Henrik; Finlands historia, Helsinki, 2006, ISBN 978-951-52-2408-8.

Översättningar

Noter

  1. ”Den preliminära folkmängden i Finland i slutet av juli 2007”. Statistikcentralen. 16 augusti 2007. http://www.stat.fi/til/vamuu/2008/07/vamuu_2008_07_2008-08-21_tie_001_fi.html. Läst 2007-09-07. 
  2. 2,0 2,1 ”Nationalräkenskaper”. Statistikcentralen. 12 juli 2007. http://www.stat.fi/tup/suoluk/suoluk_kansantalous_sv.html. Läst 2007-09-07. 
  3. Meinander, Henrik. Finlands historia (sid 21), Helsingfors, 2006, ISBN 978-951-52-2408-8)
  4. http://www.ennenjanyt.net/4-02/rentola.htm
  5. 5,0 5,1 http://countrystudies.us/finland/24.htm
  6. Olle Leino: Vem tackar Yrjö Leino? Ett mänskligt och politiskt dokument om Finlands kommunistiske inrikesminister 1945–48, Askild & Kärnekull, Stockholm 1973. ISBN 91-7008-235-9. 
  7. ”Lista över invandrargrupper i Finland”. 2008-09-21. http://www.stat.fi/tup/suoluk/suoluk_vaesto_en.html#Foreigners. 
  8. Human Development Statistical Update
  9. Transparency International: Corruption Perceptions Index 2006 (Engelsk)
  10. Virtual Finland – The Finnish Media: outlets increase, audiences diversify

Se även

Flag of Finland.svg Finland-portalen

Externa länkar

Sök efter mer information om Finland på Wikipedias systerprojekt:
Wiktionary-logo-sv.png Ordbok & definitioner från Wiktionary
Wikibooks-logo.svg Böcker från Wikibooks
Wikiquote-logo.svg Citat från Wikiquote
Wikisource-logo.svg Orginalverk från Wikisource
Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: delegate failed `"rsvg-convert" -o "%o" "%i"' @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1065.
convert: unable to open image `/tmp/magick-TfFnpdUp': No such file or directory @ error/blob.c/OpenBlob/2641.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: unable to open file `/tmp/magick-TfFnpdUp': No such file or directory @ error/constitute.c/ReadImage/583.
Bilder & media från Commons
Wikinews-logo.svg Nyhetsartiklar från Wikinews


Personliga verktyg
På andra språk