Euro

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

För andra betydelser, se Euro (olika betydelser).

Euro Euro Ευρώ Евро
Område	Euroområdet
Inflation	0,6 %[1]
Symbol	€
Valutaenheter	1 € = 100 cent
Centralbank	ECB
	Euromynt
Sedlar	Mynt

Euro (€) (uttal: /'ɛwrᵓ/ eller /'ɛvrᵓ/^[2]) är Europeiska unionens officiella valuta, som används i 16 av Europeiska unionens medlemsstater, det så kallade euroområdet, som utgörs av Belgien, Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. Den används också i tre andra länder, som har formella avtal med EU, samt inofficiellt i ytterligare tre länder. Således är den gemensam valuta för mer än 320 miljoner européer.^[3] Inkluderat områden som använder valutor som är knutna till euron, får euron direkt påverkan på närmare 500 miljoner människor världen över. Med mer än 610 miljarder euro cirkulerande i december 2006 (lika med 802 miljarder US-dollar vid samma tidpunkt) är euron den valuta som har högst kontantvärde i världen.^[4]

Med officiella uppskattningar för BNP:n 2007 är euroområdet den största ekonomin i världen i mars 2008 efter det att eurokursen gick över 1,56 dollar per euro.^[5][6][7][8]

Euron introducerades på världens finansmarknader som elektronisk valuta 1999 och den 1 januari 2002 lanserades även euromynt och eurosedlar. Den ersatte den tidigare ECU:n med förhållandet 1:1. Euron förvaltas och administreras av den Frankfurt-baserade Europeiska centralbanken (ECB) och eurosystemet (bestående av euroländernas nationella centralbanker). Som självständig centralbank är ECB enda myndigheten att besluta över finanspolitiken inom euroområdet. Eurosystemet deltar när det gäller tillverkning och distribution av mynt och sedlar i samtliga medlemsstater, och driften av euroområdets betalningssystem.

Trots att alla medlemsstater inom EU är tvungna att ansluta sig när de uppfyllt konvergenskriterierna, har inte alla EU-medlemmar valt att anta den gemensamma valutan. Alla länder som har gått med i EU sedan 1993, då Maastrichtfördraget trädde i kraft, har lovat att införa euron i sinom tid. Maastrichtfördraget tvingar medlemmar att gå med i eurosamarbetet, men Storbritannien och Danmark framförhandlade undantag för sig själva från detta krav.^[9] Sverige avslog euron i en folkomröstning 2003, och har kringgått kravet att ansluta sig till euroområdet genom att inte uppfylla kriterierna för medlemskap. Dessutom har tre europeiska mikrostater (Monaco, San Marino och Vatikanstaten), trots att de inte är EU-medlemmar, antagit euron på grund av valutaavtal med EU. Andorra, Kosovo och Montenegro har infört euron unilateralt, utan att varken ha medlemskap i Europeiska unionen eller valutaavtal med densamma.

Utformning

Sedlar

Huvudartikel: Eurosedlar

Eurosedlar med diverse valörer.

Euro finns i sju olika sedelvalörer: 5, 10, 20, 50, 100, 200 och 500 euro. Alla de femton officiella euroländerna trycker sedlar, och de ser likadana ut oberoende av var de är tryckta. Vissa länder trycker dock inte 200- och 500-eurosedlar, även om sådana sedlar är giltiga även i dessa länder. De europeiska mikrostaterna (Monaco, San Marino och Vatikanstaten), vilka genom formella avtal med Europeiska unionen (EU) har tillåtelse att använda euron som betalningsmedel, får inte trycka eurosedlar.

Under 2008 planeras en ny serie av sedlar att ges ut, med vissa grafiska ändringar. Dels ska ordet ”Euro” skrivas även med kyrilliska bokstäver (ordet står redan med latinska och grekiska bokstäver men sedan 1 januari 2007 används även det kyrilliska alfabetet inom unionen), dels ska vissa säkerhetsförändringar ske. Den exakta utformningen är fortfarande inte bestämd. En del medlemsländer kräver också att en- och tvåeuromynten ersätts av sedlar. Detta har bifallits av Europaparlamentet men förkastats av Europeiska centralbanken (ECB). Eftersom ECB är en självständig centralbank är den inte bunden vid vad varken parlamentet eller Rådet beslutar i frågan.

Mynt

Huvudartikel: Euromynt

Det finns också åtta olika myntvalörer, en och två euro samt ett, två, fem, tio, tjugo och femtio cent. Den ena sidan är gemensam för alla mynt, oavsett i vilket medlemsland de är präglade. Den andra sidan är nationell och alltså olika i olika länder. Alla mynt är dock giltiga som betalmedel i hela euroområdet. Myntens kanter är lika i alla länder utom för tvåeuromynten, där den varierar. De europeiska mikrostaterna (Monaco, San Marino och Vatikanstaten), som genom formella avtal med EU får använda euron som betalmedel, får också prägla euromynt - med egna nationella motiv på baksidan.

Finland och Nederländerna har beslutat att inte använda de två minsta mynten, och tillverkar således inga en- eller tvåcentsmynt, utom för myntsamlare.

Från och med 2007 ser mynten annorlunda ut på den gemensamma sidan, eftersom EU har fått tolv nya medlemsländer sedan euron togs i bruk 2002. Kartan visar numera hela Europa, även de länder som inte är med i unionen. De gamla mynten kommer även i fortsättningen att gälla som betalningsmedel men kommer successivt att fasas ut.

Betalningssystem

Det officiella utseendet av eurosymbolen.

Verkligt utseende i datorer (och utskrifter).

Alla överföringar inom euroområdet anses inhemska och ska bära motsvarande inhemska transfereringskostnader. Detta gäller för massbetalningar, även om olika ECB-betalningsmetoder kan användas. Kredit-/betalkortsladdningar och bankomatuttag inom euroområdet betraktas också som inhemska. ECB har inte standardiserat pappersbaserade betalningsorder, som checkar, vilket innebär att dessa fortfarande är nationellt baserade. ECB har inrättat ett avräkningssystem, Target, för stora transaktioner i euro.^[10]

Valutasymbolen €

Precis som den amerikanska dollarn har en valutasymbol ($) har även euron en egen symbol: €. Det var Europeiska kommissionen som bestämde symbolens design, efter att en allmän undersökning hade minskat ner antalet förslag från tio till två. Den slutliga vinnaren var den belgiska designern Alain Billiet. Den officiella historien om eurosymbolens uppkomst bestrids dock av Arthur Eisenmenger, den före detta grafikdesignchefen för Europeiska gemenskapen, som hävdar att han har skapat tecknet som en allmän symbol för Europa.^[11]

Symbolen är enligt Europeiska kommissionen ”en kombination mellan den grekiska bokstaven epsilon, som är en symbol för den europeiska civilisationen; ett E för Europa; och de parallella linjerna symboliserar eurons stabilitet”. Europeiska kommissionen har också specificerat hur den officiella symbolens exakta proportioner och för- och bakgrundsfärger ska vara.^[12]

Dessa noggranna instruktioner har inte hindrat de som designar teckensnitt för datorer (vilka oftast funnits i USA) att utforma symbolen efter eget tycke och smak. Symbolen har fått smalare bredd än specificerat, i stil med siffror och tidigare valutasymboler $ och £. I och med att de flesta pappersdokument framställs i datorer, är det denna utformning som används mest.

Var valutasymbolen placeras varierar från land till land. Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer rekommenderar att eurosymbolen (eller förkortningen) i svensk text placeras efter beloppet.^[13] I Finland och Tyskland brukar eurosymbolen placeras efter siffrorna. I Sverige används den inte mycket, där föredrar man att skriva ut ordet euro eller använda förkortningen EUR i stället.

En annan fördel med den valda symbolen är att den är lätt att skriva på skrivmaskiner genom att skriva versalt C med likamedtecken (=) ovanpå.

Historia

Europeiska centralbanken i Frankfurt är euroområdets gemensamma centralbank och ansvarar för penningpolitiken i euroområdet.

Eurons ursprung kan spåras tillbaka till den 13 mars 1979, då den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) införde europeiska valutaenheten (ECU). Detta var en artificiell räkne- och valutaenhet som bestod av en vägd korg av medlemsstaternas valutor. När euron infördes ersatte den ecun i förhållande 1:1. År 1990 startade Ekonomiska och monetära unionen med tre etapper, varav den tredje innebär att de deltagande länderna inför den gemensamma valutan.

Eurons introduktion

Den 1 januari 1999 infördes euron som gemensam valuta i elva EU-länder med en fast växelkurs gentemot de gamla nationella valutorna. Grekland blev det tolfte eurolandet den 1 januari 2001. Inga av de ursprungliga länderna hade folkomröstat om själva valutabytet. Däremot hade både Irland och Frankrike hållit folkomröstningar om Maastrichtfördraget 1992, där den gemensamma valutan ingick i paketet. Av fransmännen röstade 51,0 % för fördraget, medan 49,0 % röstade emot. Av irländarna röstade 68,7% ja. I Finland var införandet av euron ingen kontroversiell fråga, till skillnad från i Danmark och Sverige.

Den 1 januari 2002 ersatte de nya fysiska metall- och papperspengarna de nationella valutorna. De nya mynten – 50 miljarder stycken – har dels en sida som är gemensam för alla länderna och dels en sida som är specifik för respektive land, medan sedlarna – 14,89 miljarder stycken – har samma utseende i alla länder i euroområdet. Det sammanlagda värdet av de sedlar och mynt som tillverkats uppgår till mer än 664 miljarder euro.

Euron betyder dock mycket mer än bara ett valutautbyte. Den berör privatpersoner och företag, inte bara i de länder som har antagit den gemensamma valutan utan i hela världen. För att underlätta gränsöverskridande betalningar i euro utfärdades en förordning (EG 2560/2001) om att sådana betalningar upp till vissa beloppsgränser ska behandlas på samma sätt som betalningar inom ett land, till exempel så tas ingen särskild utlandsavgift ut för uttag i bankomat.

En gemensam centralbank

Samtidigt som euron introducerades tog Europeiska centralbanken (ECB) över ansvaret för penningpolitiken från de nationella centralbankerna. I centralbanken, som har sitt huvudkontor i Frankfurt am Main, fattas besluten av en grupp som består av riksbankscheferna från euroländerna samt en direktion på sex ledamöter som utses av euroländernas ledare.

Den viktigaste delen av finanspolitiken är statsbudgeten. Om man flyttar över penningpolitiken till ECB i Frankfurt ställer detta högre krav på politikerna och de enskilda medlemsländernas finanspolitik för att de ska kunna uppnå eller bibehålla en stabil ekonomi.

Sverige ställer sig utanför

Valutakursen mellan euron och svenska kronan.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och regeringen har deklarerat att någon ny folkomröstning inte är aktuell fram till nästa val 2010.

EU-minister Cecilia Malmström (FP) och Folkpartiet vill ha en ny folkomröstning så snart som möjligt.

Oppositionsledare Mona Sahlin (S) har sagt att någon ny folkomröstning inte är aktuell under nästa mandatperiod om det rödagröna blocket vinner valet 2010.

Se även Folkomröstningen om införande av euron (Sverige).

Efter att Bretton Woodssystemet med dess fasta växelkurser upphörde i början av 1970-talet förde Sverige en penningpolitik med fast växelkurs och återkommande devalveringar, den sista 1982. Växelkursen sattes mot en så kallad valutakorg. Fram till 1977 deltog också Sverige i valutaormen, men från det året sattes växelkursen ensidigt från svensk sida.

Den 17 maj 1991 övergick Sverige till att knyta kronans värde till eurons föregångare ecun som ett led i en ny penningpolitik, med låg inflation som mål. Målet var att kunna delta i Europeiska växelkursmekanismen (ERM). Kursen var under perioden i medeltal 1 XEU = 7,42 SEK. Men redan 19 november 1992 var man tvungen att överge den fasta växelkursen, trots åtgärder från riksbanken, på grund av spekulation mot kronan och flera andra ERM-valutor. De stora summorna i samband med denna spekulation var mest att svenska företag för säkerhets skull förde ut pengar för att betala kommande leverantörsräkningar. Kronan har sedan dess haft en fritt flytande växelkurs, vilket i början betydde att den snabbt sjönk i värde; vid årsskiftet 92/93 var kursen 8,55. Det misslyckade försöket med fast växelkurs kan förklara varför Sverige var tveksamt till deltagande i valutaunionen vid denna tid, vilket skulle ha förutsatt en ny fast växelkurs.

Sveriges dåvarande borgerliga regering föreslog i sin proposition om Sveriges medlemskap i EU den 11 augusti 1994, att riksdagen skulle avgöra vid en senare tidpunkt om och när landet skulle delta i valutaunionens tredje steg, den gemensamma valutan. Därefter skedde riksdagsvalet som resulterade i en ny majoritet och en socialdemokratisk regering, vilket inte förändrade riksdagens inställning i frågan: vid omröstningen om EU-inträdet den 15 december 1994 bifölls propositionen. En folkomröstning var inte aktuell vid denna tid. Tre år senare, den 4 december 1997, beslöt riksdagen att Sverige inte skulle delta från början, utan en ”vänta och se”-period inleddes. Beslutet motiverades med att det inte fanns folkligt stöd i Sverige för ett deltagande. Carl Bildt hade dock redan föreslagit, som förste partiledare, en folkomröstning i riksdagsdebatten den 8 oktober 1997. Bildt var för euron, och såg folkomröstningen som ett sätt att driva frågan framåt. Vid socialdemokraternas extrakongress i mars 2000 tog partiet ställning för Sveriges medlemskap, men att frågan skulle avgöras i en folkomröstning, för att undvika motsättningar inom partiet. Någon tidpunkt föreslogs inte. Först efter riksdagsvalet i september 2002 beslöts att folkomröstningen skulle hållas den 14 september 2003.

Av riksdagspartierna var Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna för, och Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet mot att Sverige skulle gå med i valutaunionen och införa euron som valuta. Detta följde partiernas allmänna hållning till EU, utom vad gällde Centerpartiet. Samtliga partier hade större eller mindre grupper med avvikande mening. I folkomröstningen röstade 42,0 % ja till införande av euron, 55,9 % nej och 2,1 % röstade blankt. Således beslutade riksdagen att inte införa euron i Sverige.

Euro räknas i svensk lag som en ren utländsk valuta. Ett undantag är en lag ^[14] om att utlandsavgifterna för uttag och betalningar i euro över Sveriges gräns ska tas bort på samma sätt som i euroländerna. Det gäller inte överföring av andra valutor som till exempel uttag av kronor i Sverige från bankkonton i utlandet eller uttag av andra europeiska valutor. Lagen baseras på ett EU-direktiv^[15] om gränsöverskridande betalningar i euro, och kan sägas vara en av EU:s gemensamma lagar.

Som en del av medlemskapet i Europeiska unionen är Sverige skyldigt att införa euron som sin valuta. Joaquín Almunia, EU:s valutakommissionär, har sagt att man rätteligen kan dra Sverige inför domstol för att inte ha gått med i euroområdet, men att en sådant agerande inte är önskvärt eller nödvändigt. Moderaterna har sagt att man inte tänker hålla en folkomröstning under sin första regeringsperiod men att man, precis som socialdemokraterna, önskar införa valutan. Sedan hösten 2007 kräver folkpartiet, som första riksdagsparti, att frågan om en ny folkomröstning åter ska aktualiseras.^[16] Partierna kan komma att vara tveksamma till en ny folkomröstning i och med kompakt motstånd i alla svenska opinionsundersökningar. Reinfeldt sade också i december 2007 att det knappast blir en folkomröstning förrän det finns ett stöd i opinionen för euro.^[17]

Han sa i SVT den 16 oktober 2008 att han respekterar folkets beslut 2003 och följer opinionen, men att det ska bli spännande att följa Danmarks kommande folkomröstning och att deras beslut säkert kommer att påverka svenskarna.^[18] Efter det kraftiga fallet i kronans värde under slutet av 2008 och i början av 2009 har opinionen blivit mer och mer positiv till ett svenskt deltagande i eurosamarbetet. Enligt en Sifo-undersökning gjord i början av april 2009 var 47 % av de tillfrågade för och 45 % emot införande av euro i Sverige.^[19]

Danmark tvekar

Euroopinionen enligt Børsens undersökningar sedan 2006.

Fogh Rasmussen utlovade en ny folkomröstning om euron.

Danmark förde tidigare en liknande politik som Sverige, med devalveringar av den danska kronan, men 1979 var Danmark ett av de länder som bildade Europeiska monetära systemet (EMS). Inom ramen för systemet genomfördes ytterligare devalveringar fram till 1982, varefter Danmark övergick till en fast växelkurs. Sedan 1987 sattes denna kurs i praktiken mot den västtyska marken, och från 1999 mot euron (1 EUR = 7,46 DKK). Kursen har under hela denna tid hållits inom de tillåtna gränserna, för närvarande +/- 2,25 procent. Den fasta växelkursen har ett brett stöd i Danmark och det finns inga planer på att överge den, men den danska regeringen har valt att inte följa de övriga länderna i EMS och införa euron som valuta. Därför blev Danmark ensamt kvar i växelkurssamarbetet ERM 2, till dess att EU:s nya medlemsstater började delta efter 2004.

År 1992 fick Danmark fyra undantag från Maastrichtfördraget (efter en folkomröstning med nej och en modifierad med ja som resultat), däribland att landet inte måste införa den gemensamma valutan. Efter dess införande 1999 genomfördes en folkomröstning år 2000 om Danmark ändå skulle övergå till euron. Opinionsundersökningar visade länge på stöd för eurons införande, men åsikterna svängde före omröstningen, som resulterade i att kronan behölls.

Enligt en undersökning som Danske Bank låtit genomföra, och som publicerades i tidningen Børsen den 28 februari 2008, visade sig att 51,4 % av de tillfrågade var säkra på att rösta ja till euron medan 48,6 % var säkra på att rösta nej. Dagbladet Børsen genomför varje månad opinionsundersökningar om de fyra undantagen, däribland euron, som brukar visa på ett stöd för eurons införande. I en opinionsmätning gjord av den danska tidningen Børsen i februari 2009 visade att 57 % av danskarna är för euron medan 39 % är emot.^[20] Danmarks tidigare statsminister Anders Fogh Rasmussen utlovade en folkomröstning, angående samtliga fyra undantag från EU, under den nuvarande mandatperioden (alltså före 2011).^[21] Fogh lämnade dock posten som statsminister den 5 april 2009 för att istället bli generalsekreterare för NATO. Fogh Rasmussens efterträdare, Lars Løkke Rasmussen, meddelade den 13 maj 2009 att hans regering planerar att hålla en folkomröstning inom 18 månader, det vill säga under den nuvarande mandatperioden i likhet med vad Fogh Rasmussen utlovade.^[22]

Montenegro och Kosovo

Stödet för euron 2008;

██ > 70 %

██ 50 - 70 %

██ 30 - 50 %

██ < 30 %

Dessa två före detta självstyrande provinser i den förutvarande unionen Serbien-Montenegro valde att ha euron som valuta. Anledningen var att de gick över till tyska mark informellt när den jugoslaviska dinaren hade hyperinflation mellan 1992 och 1994. År 1999 beslutade Montenegro att formellt använda D-mark, som ändå användes i praktiken; senare följde Kosovo efter. 2006 blev Montenegro självständigt och 2008 blev även Kosovo självständigt. Båda länderna använder dock euro fortfarande som valuta.

När ett land byter valuta måste dock någon ansvara för värdet för de gamla sedlar som löses in. För de egentliga euroländerna gör staten det (via nationalbanken) och betalar genom att trycka nya eurosedlar. Om ett land byter till euro utan att kunna trycka sedlar, blir det en mycket stor kostnad när staten måste använda valutareserven eller låna euro att växla den gamla valutan mot. Ingen valutaväxlare vill växla in den gamla valutan annars. För provinser i ett valutaområde går det dock. Centralbanken och resten av valutaområdet, i detta fall Serbien fick stå för den gamla valutan. En del av hyperinflationen orsakades av att många växlade just till den tyska marken.

Valutaunionen utvidgas

De tio medlemsstater som anslöt Europeiska unionen under 2004 och de två medlemsstater som anslöt 2007 är alla bundna till att införa euron. Således gjorde Slovenien det den 1 januari 2007. Cypern och Malta följde efter 1 januari 2008. Slovakien införde euron som valuta 1 januari 2009. Innan ett land kan ansluta sig måste landet uppfylla konvergenskriterierna.

Eurons ekonomiska betydelse

Hur har euron påverkat EU:s och euroområdets ekonomi, är en fråga som diskuteras flitigt.

Enligt euroanhängarna ökar det ekonomiska ömsesidiga beroendet med euro och underlättar samtidigt handeln mellan euroområdets medlemsländer. Detta är till nytta för medborgarna i euroområdet, eftersom ökad handel historiskt är en av de stora drivkrafterna till ekonomisk tillväxt. Vidare skulle detta bidra till syftet med den gemensamma marknaden inom EU, inklusive den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital.

En annan fördel som lyfts fram av euroanhängare är borttagandet av bankernas transaktionsavgifter och växelkurser. De var tidigare en betydande kostnad för individer och företag vid växling mellan valutor, men å andra sidan förlorade bankerna denna inkomstkälla.

Ett annat resultat av den gemensamma valutan är att prisskillnaderna, särskilt skillnader i prisnivåer, bör minska. Prisskillnader kan medföra arbitrage, det vill säga handel mellan länder som enbart sker för att utnyttja prisskillnader, vilket verkar utjämnande på priserna i euroområdet. Detta bör också öka konkurrensen mellan företag, vilket medverkar till att hålla nere inflationen, vilket är till gagn för konsumenterna. En studie gjorde av Nigel Allington, Paul Kattuman och Florian Waldmann under 2005 har påvisat en sådan prisutjämning nedåt, i jämförelse med de EU-länder som inte använder euron (Sverige, Danmark, Storbritannien).^[23] I Sverige, Storbritannien och östra Danmark har konsumenter svårare att utnyttja prisskillnader på grund av höga färje-/bro-/tunnelavgifter.

Euroområdet

Huvudartikel: Euroområdet

██ Euroområdet

██ EU-länder utan euro

Monaco, San Marino och Vatikanstaten får prägla egna euromynt eftersom de har formella avtal med EU som tillåter de att använda den gemensamma valutan som betalmedel. Andorra, Kosovo och Montenegro får däremot inte prägla några egna euromynt eftersom deras användande av euron är informellt. Endast de euroländer som är medlemmar i EU har rätt att trycka eurosedlar.

Euron är även officiell valuta i bland annat de franska utomeuropeiska departementen Guadeloupe, Martinique, Franska Guyana (Karibien), Saint-Pierre och Miquelon (vid New Foundland) samt Réunion (i Indiska oceanen). Områdena finns avbildade bredvid Europakartan på baksidan av eurosedlarna.

Utvidgning

Huvudartikel: Euroområdets utvidgning

Enligt Maastrichtfördraget ska euro införas i alla EU-länder när respektive land uppfyller krav om bland annat låg inflation, små budgetunderskott och en begränsad statsskuld samt att valutan har varit bunden till euron genom ERM 2 i minst två år och under den tiden fluktuerat inom ett rimligt intervall.^[24] Danmark och Storbritannien har undantaget att inte behöva införa euron.^[25][26] Sverige har inget undantag, eftersom landet inte var medlem när undantag gavs, men har hållit sig utanför genom att inte binda valutan mot euron genom ERM 2.

De flesta medlemsstater som anslöt sig 2004 och 2007 är, till skillnad från Sverige, angelägna om att införa euron. Den 1 januari 2007 blev Slovenien det första landet av ”de nya medlemsstaterna” att införa euron. Cypern och Malta respektive Slovakien införde den gemensamma valutan 1 januari 2008 och 1 januari 2009. Dessutom siktar ERM 2-medlemmarna Estland, Lettland och Litauen på att införa euron inom de kommande åren. Trögare går det för de folkrikare medlemsstaterna. Varken Polen, Tjeckien eller Ungern har anslutit sig till ERM 2 och de är således de enda länderna som inte har gjort det av de länder som anslöt EU under 2004. Ländernas ekonomier uppfyller inte heller de övriga konvergenskriterierna särskilt väl. Även de länder som anslöt sig till EU 2007, Bulgarien och särskilt Rumänien, har ett antal år kvar innan de kan införa den gemensamma valutan.

Se även

• Betalsystem
• Euromynt
• Europeiska unionen
• Europeiska unionens ekonomi
• Eurosedlar
• Valutaunion

Källor

1. ↑ ”Euro area (changing composition) - HICP - Overall index, Annual rate of change, Eurostat, Neither seasonally or working day adjusted” (på engelska). Europeiska centralbanken. http://sdw.ecb.europa.eu/quickview.do?SERIES_KEY=122.ICP.M.U2.N.000000.4.ANR. Läst 2009-05-01. 
2. ↑ Uttalsrekommendation från Svenska Språknämnden
3. ↑ ”Vad är EMU?”. Europeiska kommissionen. http://www.eurodesigncontest.eu/emu.cfm?lang=sv. Läst 2008-06-10. 
4. ↑ Atkins, Ralph (2006-12-27). ”Euro notes cash in to overtake dollar” (på engelska). Financial Times. http://www.ft.com/cms/s/18338034-95ec-11db-9976-0000779e2340.html. Läst 2007-05-04. 
5. ↑ ”CIA - The World Factbook -- Rank Order - GDP (purchasing power parity)”. CIA. 2008-03-20. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/rankorder/2001rank.html. Läst 2008-04-06. 
6. ↑ ”Weak dollar costs U.S. economy its No. 1 spot”. Reuters. 2008-03-14. http://www.reuters.com/article/newsOne/idUSL1491971920080314. Läst 2008-03-16. 
7. ↑ ”Weak Dollar Costs U.S. Economy Its World No. 1 Spot”. New York Times. 2008-03-14. http://www.nytimes.com/reuters/news/news-economy-world-biggest.html. Läst 2008-03-16. 
8. ↑ ”U.S. No Longer World's Largest Economy”. About.com. http://useconomy.about.com/b/2008/02/12/us-no-longer-worlds-largest-economy.htm. Läst 2008-03-16. 
9. ↑ ”The €uro: Our Currency”. Economic and Financial Affairs. http://ec.europa.eu/economy_finance/euro/transition/transition_main_en.htm. Läst 2007-05-04. 
10. ↑ ”TARGET”. Europeiska centralbanken. http://www.ecb.int/paym/target/html/index.en.html. Läst 2007-10-25. 
11. ↑ Connolly, Kate (2001-12-23). ”Inventor who coined euro sign fights for recognition”. The Observer. Berlin: Guardian Unlimited. http://observer.guardian.co.uk/print/0,3858,4325292-102275,00.html. 
12. ↑ ”The €uro: Our Currency”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/economy_finance/euro/notes_and_coins/symbol_en.htm. Läst 2007-10-25. 
13. ↑ ”Regler för att uttrycka valutaenheter”. Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-370303.htm. Läst 2009-05-10. 
14. ↑ Lag (2002:598) om avgifter för vissa gränsöverskridande betalningar
15. ↑ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2560/2001”. EurLex. http://europa.eu.int/smartapi/cgi/sga_doc?smartapi!celexplus!prod!CELEXnumdoc&numdoc=301R2560&lg=SV. Läst 2008-02-02. 
16. ↑ Beslut i korthet - Folkpartiet
17. ↑ ”Glöm euron, Reinfeldt”. Aftonbladet. 2007-12-02. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1377536.ab. Läst 2008-02-03. 
18. ↑ ”Reinfeldt: Danskt euroval kan påverka”. SVT. 2008-10-16. http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=1281101&lid=senasteNytt_275211&lpos=rubrik_1281101. Läst 2008-10-16. 
19. ↑ ”Fler positiva till euron”. Dagens Nyheter. 2009-04-19. http://www.dn.se/nyheter/politik/euron-1.847456. Läst 2009-04-19. 
20. ↑ ”Meningsmålinger Februar 2009” (på danska) (PDF). Dagbladet Børsen. 2. - 4. februar 2009. http://img.borsen.dk/img/cms/cmsmedia/881_content_2_5141.pdf. Läst 2008-02-08. 
21. ↑ ”Fogh vil af med EU-forbehold”. Børsen. http://borsen.dk/politik/nyhed/120986/. Läst 2008-02-02. 
22. ↑ ”Løkke: Vi skal stemme om euroen” (på danska). Politiken. 2009-05-13. http://politiken.dk/politik/article710127.ece. Läst 2009-05-14. 
23. ↑ ”One Market, One Money, One Price?” (pdf). Allington, Kattuman, Waldmann. International Journal of Central Banking. http://www.ijcb.org/journal/ijcb05q4a3.pdf. Läst 2008-02-02. 
24. ↑ Protokoll (nr 21) om konvergenskriterier enligt artikel 121 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (1992)
25. ↑ Protokoll (nr 26) om vissa bestämmelser angående Danmark (1992)
26. ↑ Protokoll (nr 25) om vissa bestämmelser angående Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland

Litteratur

• Patrick Hunout & Patrick Ziltener: European Monetary Union: The New Leviathan, The International Scope Review. 1998
• Allington, Kattuman, F A Waldmann: One Market, One Money, One Price? Price Dispersion in the European Union. Research Papers in Management Studies, The Judge Institute of Management, University of Cambridge. 2005

Externa länkar

• ECB - guidat på svenska
• Europeiska centralbanken: Euro foreign exchange reference rates
• Statistiska centralbyrån: EMU-/eurosympatier 1997-2007
• EuroBillTracker: Följ dina eurosedlars spår
• Historik över eurokursens utveckling

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.