Från Rilpedia

Republiken Kosovo Republika e Kosovës Република Косово
Flagga Statsvapen
Valspråk: Inget
Nationalsång: Europa
Huvudstad	Pristina
Största stad	Pristina
Officiella språk	albanska, serbiska[1]
Statsskick President Premiärminister	republik Fatmir Sejdiu Hashim Thaçi
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	från Serbien 17 februari 2008 av 60 länder
Yta  • Totalt  • Vatten	10 908 km² (-) i.u.
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	2 126 708[2] (-) 195 inv/km² (-)
BNP (PPP)  • Totalt  • Per capita	([[ ]]) cirka USD $3,237 miljarder[3] ( ) USD $2,300 [3]
Valuta	euro (EUR)
Tidszon	CET (UTC+1)
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Gjeravica 2656 m ö.h. Ujë Mali 380 km² Ibër 276 km km
Nationaldag	17 februari
Landsnummer	00381 (de jure), 00377 och 00386 förekommer

Kosovo (albanska: Kosovë eller Kosova, serbiska: Косово и Метохија; Kosovo i Metohija) är ett omstritt territorium och en delvis internationellt erkänd republik i Sydosteuropa. Den 17 februari 2008 förklarade sig Kosovo självständigt från Serbien, vilka dock ej erkänner den ensidiga självständighetsförklaring och anser Kosovo fortfarande vara en del av sitt suveräna territorium i form av en autonom provins. Reaktionen från omvärlden angående självständighetsförklaringen har varit blandad.

Kosovo gränsar i norr och nordost till Serbien, i sydost till Makedonien, i söder till Albanien och i väst till Montenegro. Landet har en yta på 10 908 km². Invånarantalet är 2 126 708 enligt senaste bedömningen. Uppskattningsvis finns det 92 % albaner, 5,3 % serber, 1 % romer, 1 % bosniaker och andra i mängd mindre folkgrupper till exempel turkar. Kosovos huvudstad är Pristina (albanska: Prishtina, serbiska: Приштина; Priština).

Innehåll 1 Namn 2 Historia 2.1 Antiken 2.2 Medeltiden 2.3 1600-talet till slutet av 1800-talet 2.4 1900-talet 2.5 Kosovokriget och 2000-talet 2.6 Kosovos självständighetsförklaring 3 Politiska situationen 4 Geografi 4.1 Geografiska områden 4.2 Berg 4.3 Floder 4.4 Städer 5 Administrativ indelning 5.1 UNMIK:s distriktindelning 5.2 Serbisk distriktindelning 6 Ekonomi 7 Demografi 7.1 Demografisk historia 7.1.1 Medeltiden 7.1.2 Ottomanska riket 7.1.3 1900- och 2000-talet 8 Religion 9 Transport 10 Kultur 11 TV och radio 12 Världsarv 13 Sport 13.1 Förbund som blivit delvis erkända internationellt 13.2 Urval av förbund som inte blivit erkända internationellt 14 Internationella rankningar 15 Referenser 16 Externa länkar

Namn

"Kosovo" är en genitivform på serbiska för "kos" som betyder "koltrast" (Turdus merula). Jämför med namnet för orten Kosovo Polje (på serbiska) respektive Fushë Kosovës (albanska), som betyder "koltrastfältet" (serbiska "polje" = fält och albanska "fushë" = fält). ^[4]

Namnet "Metohija" är av grekisk/byzantisk härkomst och betyder "kyrkogods" eftersom området under medeltiden kom att vara Serbiens religiösa centrum och ett stort antal kyrkor och kloster byggdes i landet då det tillhörde Serbiens medeltida kungarike.

Det albanska namnet är Kosova eller Kosovë. Området som motsvarar "Metohija" heter på albanska "Rrafshi i Dukagjinit", vilket betyder "Dukagjins dal", efter den medeltida albanska adelsmannen Leka Dukagjini.

Serber använder namnet Kosovo och Metohija (Косово и Метохија) för regionen, ibland förkortat Kosmet (Косmет), vilket syftar till att regionen består av två områden. Kosovoalbaner använder inte en motsvarande term för regionen.

Historia

Huvudartikel: Kosovos historia

Antiken

Under antiken utgjorde Kosovo en del av en större region som kallades Dardanien. Området låg ofta i krig med det växande Makedonien och dess södra del erövrades under Filip II, far till Alexander den store. Området kom senare att bli en del av romarriket då Augustus erövrade området år 28 f.Kr. och området kom att ligga i provinsen Moesien.

Medeltiden

Sedan den bysantinske kejsaren Herakleios bjöd in slaverna till Balkan på 600-talet har Kosovo varit bebott av serber ^[5]. Under 1100-talet blev Serbien ett självständigt rike men Kosovo låg fortfarande under bulgariska härskare som höll Kosovo från år 850 till tidiga 1100-talet.

Under 1100-talet etablerades en serbisk statsbildning under ledning av Nemanjić-dynastin. Den serbiska kyrkan bröt med Konstantinopel och blev självständig 1219 och Serbien växte till en betydelsefull stat där Kosovo blev kulturellt och administrativt centrum.^[6] Serbien styrde Kosovo fram till 1450-talet då det Osmanska riket erövrade Balkan. Fram till efter den serbiska tsaren Stefan Dušans imperium på 1300-talet, som sträckte sig över hela västra Balkan, var Kosovo Serbiens politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella centrum. Flera hundra serbisk-ortodoxa kyrkor och kloster byggdes i Kosovo under denna tid, men många byggdes även av det bysantinska imperiet^{[källa behövs]}. Kyrkorna med sina fresker och ikoner är en betydande kulturskatt för serberna och en symbol för deras identitet. ^[7]

Den 28 juni 1389 stod slaget vid Kosovo Polje mellan å ena sidan en kristen allierad styrka (bestående av mestadels serber men även många albaner, bosnier, kroater, ungrare, bulgarer, vlaker och andra) under befäl av den serbiske prinsen Lazar Hrebeljanović, den bosniske befälhavaren Vlatko Vuković och den serbiska adelsmannen Vuk Branković och å den andra sidan trupper tillhörande Osmanska riket (varav en icke obetydlig del utgjordes av serbiska och grekiska vasaller).^[8] Den kristna armén besegrades och Lazar avrättades, men även den osmanske sultanen Murat I dog, mördad av Miloš Obilić, och osmanerna kunde inte konsolidera segern. En stor del av den serbiska armén gick under och under efterföljande år stod Serbien svagt mot osmanerna. Området blev 1448 ett osmanskt lydrike, för att 1459 uppgå i riket tillsammans med övriga Serbien, som blev ett självstyrande despotat under Osmanska riket. Som en del av Osmanska riket fick den serbiska befolkningen färre rättigheter än vad man hade haft under de kristna härskarna, även om livegenskapen avskaffades.^[9] Dock diskriminerades kristna bönder vid konflikt med muslimska då rättsväsendet favoriserade utövare av islam. Dessutom införde osmanerna blodskatt, vilket innebar att kristna bönder, som var befriade från reguljär militärtjänst, kunde bli tvungna att lämna sina söner som slavar, för att sedan bli muslimer och ingå i den osmanska armén. Denna tradition avskaffades senare under 1600-talet^{[källa behövs]} men satte djupa spår i det kollektiva minnet.^{[källa behövs]}

1600-talet till slutet av 1800-talet

I samband med kriget mellan Osmanska riket och Habsburg och dess allierade 1683-1699 reste sig serberna i ett uppror. Då habsburgarna drog sig tillbaka norr om floden Donau vid fredsslutet följde osmanernas hämnd som slog hårt mot den serbiska befolkningen. Därav följde en stor utflyttning av serber; det finns uppgifter om att 37 000 serbiska familjer lämnade Kosovo^[10] och angränsande områden till de katolska områden under Habsburg norr om Donau. Efter detta skedde en storskalig inflyttning av muslimska albaner från norra Albanien till Kosovo. Denna process pågick i cirka 200 år fram till sekelskiftet år 1900, under denna period bevittnades även en albanisering av delar av den serbiska befolkningen^[10] som övergick till att tala albanska och konverterade till islam.

Andra hälften av 1800-talet såg den första större konflikten mellan albaner och serber då de muslimska albanerna tog sida för den osmanska regimen i kriget 1876-1877. Vid fredslutet var Serbien tvunget att återlämna Kosovo till osmanerna som sedan påbörjade en utrensning av de ortodoxa serberna från det nyskapade vilâyetet Kosovo. Många uppgifter talar om att totalt mellan 200 000 och 400 000 serber blev tvångsdeporterade^[11] från vilâyetet Kosovo i samband med förföljerser från den muslimska befolkningen. I sin tur var cirka 30 000 albaner tvungna att fly från de områden som Serbien behöll vid krigsslutet. Den etniska rensningen av serber i Kosovo nådde sin höjdpunkt i samband med kriget mellan Grekland och Osmanska riket år 1897.^[12]

1900-talet

Under Balkankrigen 1912 intogs Kosovo av Serbien och i samband med frederna 1913 avträdde Osmanska riket Kosovo till Serbien, medan området Metohija blev en del av Montenegro. 25 000 albaner mördades det året i Kosovo.^[13] Efter första världskriget blev Kosovo en del i det nybildade konungariket Jugoslavien. Under andra världskriget ockuperades Kosovo av det italienska Albanien. Under ledning av den albanska SS Division Skanderbeg mördades 10 000 serber medan ungefär 100 000 flydde Kosovo.^[10] År 1944 återtogs Kosovo av de jugoslaviska partisanerna, ledda av Tito. Under 1960- och 1970-talen flyttade många serber från provinsen för att bosätta sig i Serbien (framför allt Vojvodina) eftersom levnadsstandarden där var betydligt bättre än i Kosovo som förblev den fattigaste delen av Jugoslavien. En annan anledning kan vara det hårda tryck som följde från Titos regering.

Kosovo var en autonom provins i delrepubliken Serbien i Jugoslavien fram till 1989 då Slobodan Milošević avskaffade Kosovos självstyre, vilket bidrog till missnöje hos den albanska befolkningen. Detta ledde till att tusentals albaner blev utan arbete, utbildning och sjukvård.^{[källa behövs]} Miloševićs avskaffande av Kosovos privilegier försämrade albanernas situation avsevärt. Hundratusentals albaner emigrerade till väst (bland annat 40 000 till Sverige). Kosovos folkvalde president Ibrahim Rugova ledde den albanska befolkningen genom sin antivåldspolitik fram till 1997, då väpnad konflikt bröt ut genom UCK och Kosovokonflikten var ett faktum.

Kosovokriget och 2000-talet

År 1999 inledde NATO ett krig mot Serbien, som då tvingades att dra tillbaka sina trupper från Kosovo samma år. Sedan dess har Kosovo administrerats av FN genom UNMIK med stöd av säkerhetsrådets resolution 1244. Sedan kriget tog slut 1999 har större delen av den serbiska och romska befolkningen varit tvungen att fly på grund av våldsaktioner som har utförts av albanska extremister, sedan UNMIK har varit oförmögen att ge det utlovade beskyddet. Ett visst antal kulturminnesmärken, som de medeltida klostren och kyrkorna, har förstörts av albanska extremister i Kosovo som hämnd.^[14]

Sedan juni 1999 har NATO haft trupper i Kosovo, den internationella fredsstyrkan har namnet KFOR och har haft som uppgift att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo.

Kfor-styrkan har kritiserats för att vara undlåtande mot kosovoalbansk repression mot serber, romer och judar. Vad gäller landets romer skall enbart 200 av 17 500 romska hem som förstörts under kriget eller av NATO:s bombningar ha återuppbyggts medan de flesta kosovoalbanska bostäder är återställda. 35 000 romer från Kosovo uppges ha flytt till Tyskland enligt tyska myndigheter. Andra folkgrupper som är hårt drabbade av ett självständigt Kosovo är ashkalier och egyptier, vilka dock som albansktalande anses ha större chans att överleva som etnisk grupp än romerna vilka företrädesvis talar serbiska. Av 120 000 romer i Kosovo innan NATO-truppernas anländande uppskattas 30 000 leva kvar.^[15]

Enligt utländska NGO:er ska förstörelsen av Kosovos serbisk-ortodoxa kulturarv och andra kulturminneslämningar i form av historiska byggnader och kyrkor ha varit systematiskt. Av 34 angripna kloster och kyrkor från olika tidevarv ska fem ha varit från 1300-talet. Medeltidsstaden Prizren, som var aktuell att föras in på UNESCO:s världsarvlista ska också ha förstörts, bland annat Den heliga jungfruns 1300-talskyrka. Detta är något KFOR-styrkorna har kritiserats för då dessa uppgett att beskyddandet av liknande kulturminnen skall ha varit särskilt prioriterade. NGO:en Cultural Heritage Without Boarders är kritiska över att återuppyggandet av minnesmärkena negligerats och menar att de nedbrunna kyrkorna är tragiska monument över förbrytelserna under Kosovokravallerna.^[16]

Kosovos självständighetsförklaring

Se även Omvärldens reaktioner på Kosovos självständighetsförklaring.

Under 2006 hade den kosovoalbanska ledningen och Serbien under FN:s medling börjat förhandla om Kosovos slutliga status, vilket hade givits en tidsfrist till mitten av 2007. En överväldigande majoritet av den albanska befolkningen i Kosovo ville ha ett självständigt Kosovo, medan bland annat den serbiska befolkningen var emot. I april 2007 lade FN:s chefsförhandlare Martti Ahtisaari fram en plan för Kosovo som skulle genomföras på längre sikt under internationell övervakning.Enligt planen skulle Kosovo få övervakad självständighet och rätten att skaffa egna nationella symboler: så som till exempel en egen flagga, nationalsång och söka medlemskap i internationella organisationer, bland annat världsbanken. Den kosovoalbanska ledningen var positiv till förslaget, medan det avvisades av den serbiska sidan.

FN satte en ny deadline till november 2007, men frågan kunde inte lösas då heller. Kosovoalbanerna krävde full självstandighet och Serbien kunde sträcka sig till en långt gången autonomi inom Serbien. Den kosovoalbanska ledningen strävade efter självständighet, med stöd från USA och ett flertal EU-länder, medan den serbiska ledningen motsatte sig detta, med stöd från bland annat Ryssland, då de ansåg det vara ett brott mot Serbiens integritet som självständig stat och ett hot mot stabiliteten i regionen.

Eftersom Martti Ahtisaaris förslag inte godtogs av samtliga parter organiserade Ryssland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike och Tyskland en gemensam grupp under FN:s övervakning för att förhandla med Serbien och den kosovoalbanska ledningen. Då det låsta läget fortsatte tillkännagav den kosovoalbanska ledningen att de ensidigt tänkte förklara Kosovo självständigt. Detta skedde 17 februari 2008. UNMIK är dock fortfarande den högsta myndigheten i Kosovo, men kommer att överföra sina befogenheter på Europeiska unionen.^{[källa behövs]} Kosovos regering har ansökt om medlemskap i Internationella valutafonden och Världsbanken.^[17] Republiken Kosovo antog den ny konstitution den 15 juni 2008, men kom endast att tas i bruk i den områden som är albandominerade, vilket de fact ledde till en delning av republiken, då de serbdominerade områdena antog självstyre.^[18] Serbien, som anser att Kosovo fortfarande utgör en del av dess suveräna territorium, förklarade den genast ogiltig. Enligt den serbiska ståndpunkten har Kosovos självständighets förklaring inget som helst stöd i folkrätten och internationell rätt, vilket enligt dem gör utbrytningen helt olaglig. De hänvisar att Serbiens territoriella integritet understöds av FN och bland annat Helsingfors avtalet som starkt understryker att ingen gränsändring är laglig efter andra världskriget i Europa.^[19][20]

Kosovarska revisionsmyndigheten inrättades 2004 och dess första chef var svenska Riksrevisionsverkets tidigare chef Inga-Britt Ahlenius. International Civil Office/EU Representative beslutade 2009 att utse Lars Lage Olofsson, medarbetare på Riksrevisionen, till riksrevisor i Republiken Kosovo. Tjänsten tillträddes den 1 mars 2009 och mandatet fem år.

Den 28 juni 2008 öppnade den serbiska minoriteten i Kosovo ett eget parlament i staden Kosovska Mitrovica som en markering emot självständighetsförklaringen och för att bidra till samordning med Serbiens regering i Belgrad.^[21]

Politiska situationen

Afghanistan^[22] var först att erkänna Kosovo men staten har därefter även erkänts av bland andra USA och hälften av Europas länder, däribland Sverige och de flesta av EU-länderna. En majoritet av världens länder har dock inte erkänt Kosovo, varav många har deklarerat att man inte heller har för avsikt att göra detta, däribland Serbien, Kina, Indien, Ryssland. Kosovo är inte heller medlem i FN. Den 28 juni 2008 (på den för etniska serber historiska S:t Vitusdagen) öppnade den serbiska minoriteten i Kosovo ett eget parlament i staden Kosovska Mitrovica som en markering emot självständighetsförklaringen och för att bidra till samordning med Serbiens regering i Belgrad.^[23]

Geografi

Kosovo upptar en yta på 10 887 km² och gränsar i nordväst till Montenegro; i norr och öster till resten av Serbien; i söder till Makedonien och i sydväst till Albanien. De största städerna är huvudstaden Pristina med över 500 000 invånare och Prizren i sydväst med omkring 120 000 invånare. Fem andra städer har fler än 50 000 invånare.

Geografiska områden

Metohija (Rrafshi i Dukagjinit) är en stor sänka i Kosovos västra delar med bland annat städerna Istok, Peja, Deçan, Gjakova, Rahovec och Prizren. Kosovo är sänkan kring floden Sitnica med städer som Ferizajë, Pristina, Vushtrri och Mitrovica. Andra städer är Caglavica, Gračanica och Lipjan. Kosovo Polje är egentligen bara det smala område där slaget vid Kosovo Polje ägde rum, men namnet användes av kommunisterna vid de administrativa förändringarna 1968 och omfattade då hela provinsen. De delar av Kosovo som ligger längs med floden Llap där bland annat staden Besiana ligger kallas Llap (Malo Kosovo). Mellan Dukagjini och Kosovo ligger Drenica med städerna Skenderajë , Klina och Theranda. I Kosovos södra delar längs med gränsen till Makedonien ligger Sharri, Sredačka Župa och Sirinićka Župa.

Berg

Kosovos högsta berg är Gjeravica med en höjd på 2522 meter över havet, beläget vid Peć.

Floder

Kosovos längsta floder:

• Ibër (serbiska: Ибар) 276 km
• Drini i Bardhë; (Бели Дрим) 128 km.
• Sitnica 90 km
• Erenik (Ереник) 51 km
• Drenica (Дреница) 50 km

Städer

• Pristina (albanska: Prishtina, serbiska: Priština), 571 532 invånare
• Uroševac (Ferizaj), 197 741 invånare
• Peć (Peja), 195 190 invånare
• Gnjilane (Gjilanë), 191 595 invånare
• Kosovska Mitrovica (Mitrovicë), 186 359 invånare
• Prizren, 165 229 invånare
• Đakovica (Gjakova), 127 156 invånare
• Podujevo (Besiana), 48 526 invånare

Administrativ indelning

UNMIK:s distriktindelning

• Pristina (Priština, Prishtina)
• Kosovska Mitrovica (Mitrovicë)
• Peć (Peja)
• Prizren (Prizreni)
• Gnjilane (Gjilani)
• Đakovica (Gjakova)
• Uroševac (Ferizaji)

Serbisk distriktindelning

• Kosovo-distriktet (med säte i Pristina)
• Kosovska Mitrovica-distriktet (med säte i Kosovska Mitrovica)
• Kosovo-Pomoravlje-distriktet (med säte i Gjilane)
• Peć-distriktet (med säte i Peć)
• Prizren-distriktet (med säte i Prizren)

Ekonomi

Kosovo är ett av Europas fattigaste områden, och enligt uppgifter från Världsbanken lever en tredjedel av befolkningen under fattigdomstrecket.^[24]

Kosovo har stora områden med bördig jord. Förutsättningarna för jordbruk är utmärkta, men bristen på kapital har inneburit ganska primitiva brukningsmetoder med låg mekaniseringsgrad och följaktligen ganska låg avkastning. Kosovo har stora problem med den organiserade brottsligheten som ökat kraftigt under 2000-talet och som anses vara en av världens största procentuellt sett ur antalet invånare i landet. ^[25]

Kosovo är rikt på mineraler. Trepça-gruvorna vid Mitrovica är belägna vid några av de största fyndigheterna av bly, zink och nickel i Europa. Tillgången på vattenkraft är också mycket god; denna är till stor del oexploaterad.

Demografi

Det saknas officiella folkräkningar i Kosovo men enligt uppskattningar hade Kosovo 2002 1 900 000 invånare. Av dessa var:

• albaner 1 672 736 (88 %)
• serber 133 792 (7 %)
• bosniaker (1,9 %)
• romer (1,7 %)
• turkar (1 %)
• gorani (0,5 %)

Enligt Kosovos regering, finns det som de anser anledningar att tro att invånarantalet 2008 var 2 153 139^[26]. Av dessa var:

• albaner 92 %
• serber 5.3 %
• övriga 2,7 %

Kosovoalbanerna har den högsta befolkningstillväxten i Europa. ^[27][28] 2002 fanns det 250 000 registrade flyktingar, mest serber och romer, som har lämnat Kosovo efter 1999. Majoriteten befinner sig i Serbien. ^[29][30][31]

Serberna lever främst i norra delen, kallat Nordkosovo, liksom i flera små enklaver runt om i Kosovo.

Den kosovoalbanska diasporan uppskattas vara över en miljon individer.^[32]

Demografisk historia

Medeltiden

Dečaniförklaringen (serbiska: Дечанскe хрисовуљe/Dečanske hrisovulje), skriven 1330 på Stefan Uroš III tid, ger bland annat information om den dåtida etniska strukturen i Metohija och nordöstra Albanien. ^[33] Enligt den hade endast 3 av 89 orter en albansk majoritet och 1,8% av hushållen var albanska. Resten var slaviska, mest serbiska. ^[34][35]

Ottomanska riket

Uppskattningar och folkräkningar från den ottomanska tiden är oeniga och därför ofta opålitliga. Siffrorna anger ofta religionstillhörighet istället för etnicitet. En ottomansk folkräkning gjordes 1455 för områdena som styrdes av Huset Branković och som täcker ca 80% av dagens Kosovo. Enligt siffrorna, som finns arkiverade i Istanbul, fanns det i området 12 985 serbiska hushåll, vilket utgjorde 98,9% av hushållen. ^[36] En likadan folkräkning som gjordes 1487 visar att nära 100% av hushållen var kristna.

En stor del av den serbiska befolkningen emigrerade under följande århundraden efter ottomanska påtryckningar om att konvertera till islam, främst under åren 1690-1737. ^[37][38][39] En uppskattning som gjordes av Joseph Müller från Österrike för Metohija (områden kring Peja, Gjakova och Prizren) visar att befolkningen där var 58% muslimsk och 41% kristen. Albaner utgjorde 39% och serber 38% av befolkningen. ^[40] Enligt en karta som publicerats 1861 av den franske etnografen G. Lejean bebodde albaner 57% av Kosovos territorium ^[41]. En liknande karta gjordes av engelsmännen G. M. Mackenzie och A. P. Irby 1867 men enligt den bebodde albanerna en betydligt mindre del av dagens Kosovo. ^[42]

En studie från 1871 av Peter Kukulj som användes av den österrike-ungerska armén visar att Kosovo då hade ca 500 000 invånare, av vilka 64% serber och 32% albaner. ^[43] Enligt vissa källor fördrevs runt 400 000 serber från Kosovo mellan 1876 och 1912, de flesta under det grekisk-turkiska kriget 1897. ^[44][45]

Österrikisk statistik från 1899 visar att 47,88% av Kosovos befolkning utgjordes av albaner och 43,70% av serber. ^[46]

1900- och 2000-talet

Under andra världskriget dödades ca 10 000 kosovoserber och ca 80 000 fördrevs. De av nazisterna formerade Skanderbegdivisionen som bestod av muslimska albaner skickade Kosovos judar till förintelseläget Bergen-Belsen ^[47]. Samtidigt flyttade 100 000 albaner från Albanien till Kosovo. ^[48] Enligt folkräkningen 1948 utgjorde albaner 68%, serber 24% och montenegriner 4%. ^[49]

Enligt folkräkningen 1971 uppgick befolkningen till 1 243 693. Av dessa utgjorde den albanska befolkningen 916 168 (73,7%), samtidigt som antalet serber (och montenegriner) uppgick till 259,819 (20,9%).

Enligt folkräkningen 1981 var den totala folkmängden i Kosovo 1 584 000. Av dessa var 1 226 736 albaner (77 %) och serber och montenegriner uppgick samtidigt till 236 526 (14,9%). Befolkningstillväxten var fram till början av 1990-talet mycket hög, framför allt inom den albanska befolkningen. På grund av det hårdnande politiska klimatet och de efterföljande väpnade konflikten i området flyttade och flydde hundratusentals kosovoalbaner till främst Albanien, Makedonien, västeuropa och USA, men efter FNs intåg i Kosovo 2000 har en stor del av dem återvänt. Samtidigt har en omfattande utflyttning av serber till övriga Serbien skett sedan konflikten 1999. Serberna i Kosovo lever idag i olika små enklaver, varav den största är Nordkosovo. Även de andra minoritetsgrupperna, främst romer, har flytt till Serbien eller andra länder sedan FNs övertagande. Befolkningsutvecklingen påverkades även av inflyttningen av albaner från Preševodalen under konflikten i södra Serbien 2001.

Religion

År 2005 var 90 % av Kosovos albaner muslimer och omkring 10% katoliker. Serberna i Kosovo är ortodoxa. De flesta romer i Kosovo är muslimer men det finns även en stor grupp ortodoxa. Även de flesta bosniaker, turkar och gorani är muslimer. Det finns även en liten slavisk grupp som heter janjevci som är katoliker.

De flesta kosovoserber, även de som inte är religiösa, ser sin ortodoxa tro som en viktig komponent till deras nationella identitet, till skillnad från albanerna som definierar sin nationalitet genom språket.

Under de 450 år som Osmanska riket härskade i Kosovo kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam, främst på grund av att muslimer hade ekonomiska och politiska fördelar. Den ortodoxa kyrkan, som favoriserades av osmanerna i förhållande till den katolska kyrkan^[50], förlorade sin ledande roll i Kosovo efter det serbiska upproret under kriget 1683-1699 då stora delar av den ortodoxa befolkningen övergav Kosovo och bosatte sig i dagens Kroatien och Vojvodina. Den serbiska ortodoxa kyrkan besattes sedan under hård press från den osmanska regimen vilket ledde till en nedgång av den serbiska kyrkan och 1766 förbjöds det serbiska patriarkatet i Peć av Osmanska riket. Antalet ortodoxa kristna i Kosovo blev sedan kraftigt reducerat efter att alla tidigare privilegier förlorades för de ortodoxa serberna och islam blev sedan den dominerande religionen i Kosovo.^[10]

Kosovos judar levde assimilerade under Jugoslaviskt styre. Sedan kosovoalbansk nationalism eskalerat har deras situation försvårats och Kosovos judar har i många fall blivit utdrivna eller utvandrat till Israel. Från att tidigare varit välrepresenterade i samhällslivet lever 90% av Kosovos judar i arbetslöshet.^[51]

Transport

Pristina internationella flygplats är Kosovos största flygplats och ligger 16 km utanför Pristina. Djakovicas flygplats är Kosovos näst största flygplats, vilken ligger i staden Djakovica. Efter kriget 1999 har nya vägar byggts medan de äldre reparerats för att ge en bättre standard. Det finns även ett visst utbyggt tågnät i Kosovo.

Kultur

Den albanska kulturen i Kosovo utmärks av många element som smält samman under historiens gång. Påverkan av grekisk och romersk-latinsk kultur skedde under antiken, senare har serbiska, andra slaviska och turkiska element införlivats i kulturen.

Bland kosovoalbaner har den osmanska perioden lämnat sina spår i form av gamla moskéer och badhus, och även turkiska traditioner (i vissa fall används fortfarande den gamla kanunlagen), men dessa lagar samt spår av osmanska traditioner och levnadssätt har i viss mån försvunnit under 1990-talet och ersatts med ett mer västinriktat levnadssätt. Den kosovoalbanska kulturen har även påverkats av sina slaviska grannar i form av lånord och musik.

Den serbiska kulturen i Kosovo skiljer sig lika mycket som när de gäller andra regioner bebodda av serber, oavsett om det är i övriga Serbien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Vojvodina eller i Montenegro ^{[källa behövs]}. Serbernas kultur utmärks av många element som smält samman under historiens gång. Bland annat har de hämtat flera influenser från den habsburgska och osmanska perioden.

TV och radio

European Broadcasting Union (EBU) hjälpte till bygga upp public service-TV och -radio i landet efter förfrågan av FN 1999.

Kosovo har en oberoende statlig public service TV-kanal, "RTK 1", som i huvudsak sänder på albanska men har dagliga nyhetssändningar och veckomagasin på serbiska, turkiska, bosniska och romani. Programutbudet består av nyheter, sport, kultur, drama, film, underhållning, dokumentärer m.m. Sändningstiden är nästan 24 tim/dygn.

Det finns ytterligare tre kanaler, RTV 21, RROKUM TV och KTV. RTV21 och KTV tillhör den albanska digitalverksamheten Digitalb. Det finns även två oberoende statliga radiostationer, Radio Kosova och Radio Blue sky.^[52]

Världsarv

I Kosovo ligger fyra medeltida serbiska kloster i bysantisk stil som är världsarv enligt UNESCO. Samtliga kloster anses vara världsarv i fara. ^[53]

• Gračanica ^[54], 5 km från Pristina, byggt 1321. Är förmodligen den viktigaste serbiska nationalsymbolen.

• Visoki Dečani, 12 km söder om Peć, byggt 1327. I klostret förvaras över tusen medeltida fresker. ^[55]

• Bogorodica Ljeviška i Prizren, byggt på 1300-talet på en plats där det dessförinnan låg en kyrka från 800-talet. ^[56] 2004 skadades klostret allvarligt efter att det sattes i brand av etniska albaner. ^[57]

• Patriarkatet i Peć, byggt på 1200- och 1300-talet med medeltida fresker. Restorerades 2006. ^[58]

Sport

Flera sportförbund har bildats i Kosovo. De lyder under "lagen om sport" som antogs av Kosovos parlament 2003. Lagen bildade formellt en olympisk kommitté och gjorde också att sport i landet fick ett egna ministerier och en minister. Där står också hur ett förbund ska vara uppbyggt i form av stadgar och administration. Just nu är det få som fått ett erkännande internationellt.

De finns 23 sportförbund i Kosovo. Kosovos Bordtennisförbund och Kosovos Handbollsförbund har blivit erkända, bordtennisförbundet 2003 och handbollsförbundet i december 2004, men de har inte helt erkänts. Klubbar får vara med i europacuperna, men landslagen får inte tävla ännu.^[59]

Kosovos olympiska kommitté har skickat en deligation för att få FN och Internationella Olympiska Kommittén att erkänna Kosovos rätt att tävla i Olympiska sommarspelen 2008 i Peking. De känner sig orättvist behandlade då Östtimor fick delta Olympiska sommarspelen 2000 i Sydney trots att de ännu inte var erkända som självsändig nation under den tiden.

Förbund som blivit delvis erkända internationellt

• Kosovos Handbollsförbund
• Kosovos Bordtennisförbund

Urval av förbund som inte blivit erkända internationellt

• Kosovos Basketförbund och Kosovos herrlandslag i basket.
• Kosovos Fotbollsförbund och Kosovos herrlandslag i fotboll.
• Kosovos Olympiska Kommitté
• Kosovos Tennisförbund

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2009	N/A
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2008	58 av 173
Transparency International	Korruptionsindex 2008	N/A
United Nations Development Programme	Human Development Index 2006	N/A

Referenser

1. ↑ ”Länder- und Reiseinformationen - Kosovo”. Auswärtiges Amt. http://www.auswaertiges-amt.de/diplo/de/Laenderinformationen/01-Laender/Kosovo.html. Läst 2008-02-22. 
2. ↑ ”Befolkningsstatistik för Kosovo 2007”. Kosovos statistikkontor. http://www.ks-gov.net/ESK/eng/. Läst 2008-01-24. 
3. ↑ ^{3,0 3,1} CIA (5 mars 2009). ”The World Factbook”. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/kv.html#Econ. Läst 12 mars 2009. 
4. ↑ "The name Kosovo". Dr John-Peter Maher, Professor Emeritus of Linguistics, Northeastern Illinois University
5. ↑ Constantine VII Porphyrogenitos: "De administrando imperio", 32
6. ↑ Magnusson, Kjell, 1993: Kosovos albaner. Tranås: Teta Tryck
7. ↑ Malcolm, N. ,Kosovo a short history
8. ↑ Sanimir Resic: En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall, Historiska media, Lund 2006, sid. 43-44. ISBN 91-85057-75-4. 
9. ↑ Anders Björnsson: Osmanernas rike - ett försummat europeiskt arv, SNS förlag, Stockholm 2004. ISBN 91-7150-971-2. 
10. ↑ ^{10,0 10,1 10,2 10,3} Stevan K Pavlowitch: Serbia, the history behind the name., Hurst, London 2001, sid. 22. ISBN 1-85065-476-X. 
11. ↑ http://www.kosovo.net/sk/history/kosovo_origins/ko_chapter2.html
12. ↑ http://www.kosovo.net/sk/history/kosovo_origins/ko_chapter2.html
13. ↑ Sanimir Resic: En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall, Historiska media, Lund 2006, sid. 43-44. ISBN 91-85057-75-4. 
14. ↑ AUSTRALIAN POLISH REVIEW (ed) (2001): Crucified Kosovo. Destroyed and Desecrated Churches in Kosovo. Meri Publishing. Sydney, Australia. Page 53.
15. ↑ In a toxic wasteland: The Gypsies of Kosovo The Statesman Februari 2008
16. ↑ [[http://www.chwb.org/dokument/pdf/press040416.pdf|Cultural Heritage Without Boarders Pressmeddelande 040416 ]]
17. ↑ John, Mark (11 juli 2008). ”Kosovo applies to join IMF, World Bank - PM” (på en). Reuters. http://www.reuters.com/article/latestCrisis/idUSL11684758. Läst 11 juli 2008. 
18. ↑ AFP; ITAR-TASS; AP
19. ↑ http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=6309&Itemid=26
20. ↑ http://www.osce.org/documents/mcs/1975/08/4044_en.pdf
21. ↑ [1]
22. ↑ ”Afghanistan tog första steget”. Dagens Nyheter. Februari 2008. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=743966. Läst 2008-02-18. 
23. ↑ [2]
24. ↑ SR.se - Fakta om Kosovo
25. ↑ http://www.unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendoc.pdf?tbl=SUBSITES&id=412b0b674
26. ↑ http://www.ks-gov.net/ESK/eng/
27. ↑ http://files.osa.ceu.hu/holdings/300/8/3/text/3-13-10.shtml
28. ↑ http://www.srpska-mreza.com/Kosovo/demographic-explosion.html
29. ↑ Coordination Centre of Federal Republic of Yugoslavia and Republic of Serbia for Kosovo and Metohija
30. ↑ UNHCR: 2002 Annual Statistical Report: Serbia and Montenegro, pg. 9
31. ↑ USCR: Country report: Yugoslavia
32. ↑ Kosovo: The Bradt Travel Guides av Gail Warrander och Verena Knaus
33. ↑ Miranda Vickers, Between Serb and Albanian, A History of Kosovo, New York: Columbia Univ. Press, 1998, ISBN 0-231-11382-X.
34. ↑ Milica Grkovic, The First Chapter of the Dečani Monastery, MNEMOSYNE Center and the Archive of Serbia in cooperation with the monastery of Visoki Dečani, Belgrade, 2004 ISBN 86-84431-02-2.
35. ↑ http://www.kosovo.net/sk/history/kosovo_origins/ko_chapter2.html
36. ↑ Hamid Hadžibegić, Adem Handžić, Ešref Kovačević, Oblast Brankovića. Opširni katastarski popis iz 1455. godine, Orijentalni institut, Sarajevo, 1972.
37. ↑ Sanimir Resic: En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall, Historiska media, Lund 2006, sid. 43-44. ISBN 91-85057-75-4. 
38. ↑ Robert Elsie, ed. Kosovo: In the Heart of the Powder Keg (Boulder, CO: East European Monographs, 1997), p. 217.
39. ↑ Ruza Petrovic & Marina Blagojevic, The Migrations of Serbs and Montenegrins from Kosovo and Metohija: Results of the Survey Conducted in 1985-1986. Belgrade: Serbian Academy of Arts and Sciences, 1992.
40. ↑ Dr. Joseph Müller, Albanien, Rumelien und die Österreichisch-montenegrinische Gränze, Prag, 1844
41. ↑ R. Wilkinson, Maps and Politics; a review of the ethnographic cartography of Macedonia, Liverpool University Press, 1951>
42. ↑ R. Wilkinson, Maps and Politics; a review of the ethnographic cartography of Macedonia, Liverpool University Press, 1951.>
43. ↑ Das Fürstenthum Serbien und Türkisch-Serbien, eine militärisch-geographische Skizze von Peter Kukolj, Major im k.k.Generalstabe, Wien 1871
44. ↑ Kosta Nikolić, Nikola Žutić, Momčilo Pavlović, Zorica Špadijer: Историја за трећи разред гимназије, Belgrade, 2002, pg. 63. ISBN 86-17-09287-4.
45. ↑ http://www.kosovo.net/sk/history/kosovo_origins/ko_chapter2.html
46. ↑ Detailbeschreibung des Sandzaks Plevlje und des Vilajets Kosovo (Mit 8 Beilagen und 10 Taffeln), Als Manuskript gedruckt, Vien 1899, 80-81.
47. ↑ Ruth King KOSOVO- ACAUTIONARY TALE, Mideast Outpost 25 mars 2007
48. ↑ Serge Krizman, Maps of Yugoslavia at War, Washington 1943.
49. ↑ Official Yugoslav censa results 1948-1981
50. ↑ Sanimir Resic: En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall, Historiska media, Lund 2006, sid. 43-44. ISBN 91-85057-75-4. 
51. ↑ Kosovo Jews uncertain about future Jerusalem Post 19 februari 2008
52. ↑ http://www.rtklive.com/eng/index.php
53. ↑ http://whc.unesco.org/en/danger/
54. ↑ http://whc.unesco.org/en/list/724
55. ↑ http://whc.unesco.org/archive/advisory_body_evaluation/724.pdf
56. ↑ http://www.britannica.com/eb/topic-1283082/church-of-Bogorodica-Ljeviska
57. ↑ http://www.forum18.org/Archive.php?article_id=280
58. ↑ http://www.rastko.org.yu/kosovo/pecarsija/istorijat/index_eng.html
59. ↑ http://www.newkosovareport.com/2007101439/Culture-and-Sports/Kosovar-athletes-stage-Olympic-Protest.html

Externa länkar

• Utrikesdepartementets rapport Strategi: Kosovo 2005 - 2006
• FN:s mission i Kosovo (UNMIK)
• Kosovos legislativa församling
• Serbiens regering
• Kosovos premiärminister
• Plan för Kosovos och Metohijas framtid - Serbiska regeringens förslag till lösningen på Kosovos politiska status
• Länk till Aftonbladets artikel om Kosovos självständighetsdeklaration.
• Kosovos väg till självständighet
• Sveriges utrikesdepartements hemsida
• Riksrevisor i Kosovo