Ekonomiska och monetära unionen
Från Rilpedia
Ekonomiska och monetära unionen (EMU) är ett penning- och valutapolitiskt samarbete inom Europeiska unionen (EU). EMU består av tre olika faser, eller etapper, som syftar till att samordna penningpolitiken och slutligen införa unionens gemensamma valuta euron. Samtliga medlemsstater deltar i EMU, men samtliga har inte infört den gemensamma valutan. Sexton medlemsstater deltar fullt ut i de tre etapperna och har antagit euron som sin valuta. Storbritannien, Danmark och Sverige deltar inte i tredje fasen och de tre länderna använder fortfarande egna nationella valutor. Även flera andra EU-länder står fortfarande utanför den tredje fasen, eurosamarbetet, i väntan på att de ska uppfylla kraven för att få införa euron.
Genom Köpenhamnskriterierna är det ett krav för att få bli medlem i EU att man åtar sig att inom en viss tid uppfylla kraven för den monetära unionen. De tio länder som anslöt Europeiska unionen 2004 avser alla att delta i den tredje fasen inom tio år, dock beror den exakta tidpunkten för införandet av euro i länderna på olika ekonomiska faktorer. På samma sätt kommer framtida EU-länder att också införa euron som valuta ett par år efter sin anslutning till unionen. Slovenien var första land, av de stater som anslutit sig till EU på 2000-talet, att införa euron som valuta.
Innan ett medlemsland kan införa euron måste det ha bundit sin valuta genom Europeiska växelkursmekanismen (ERM 2) under minst två år. Danmark Estland, Lettland och Litauen är de nuvarande deltagande länderna i växelkursmekanismen.
EMU misstolkas ibland som "Europeiska monetära unionen".
Innehåll |
Historia
Första etappen 1990–1994
EMU:s första etapp inleddes den 1 juli 1990. Regler som motverkar fria kapitalrörelser togs då bort, vilket innebar att möjligheterna att placera pengar i andra EU-länder ökade. Fri rörlighet för kapital var, jämte fri rörlighet för människor, varor och tjänster, en av de fyra friheterna i den inre marknaden som inrättades i januari 1993.[1]
Samordningen av den ekonomiska politiken ökade i viss grad, bland annat genom tätare diskussioner mellan medlemsstaterna utifrån så kallade konvergensprogram där länderna beskriver den ekonomiska utvecklingen.
De nationella centralbankerna ökade också sitt samarbete under perioden. Syftet var att få mer stabila ekonomiska och monetära förhållanden i Europa.
Andra etappen 1994–1998
Den andra etappen inleddes den 1 januari 1994 då Europeiska monetära institutet (EMI) inrättades. Syftet med EMI var att, tillsammans med de nationella centralbankerna i EU-länderna, förbereda den gemensamma penningpolitiken och verksamheten i Europeiska centralbanken (ECB). EMI övervakade även EU:s växelkurssamarbete, ERM. Den 1 juni 1998 ersattes EMI av ECB och samarbetet mellan EU:s centralbanker fortsatte under benämningen Europeiska centralbankssystemet (ECBS).
Under etapp två skulle medlemsstaterna dessutom genomföra nödvändiga förändringar av den nationella lagstiftningen, bland annat för att göra centralbankerna mer oberoende. Detta innebär att centralbankerna inte får begära eller ta emot instruktioner från medlemsländernas regeringar, från EU:s institutioner eller från något annat håll när de utför sitt uppdrag.
Under den andra etappen stärktes också övervakningen av medlemsländernas ekonomiska politik för att säkerställa sunda offentliga finanser. Vid toppmötet i Amsterdam 1997 fattades beslut om att inrätta Stabilitets- och tillväxtpakten, som trädde i kraft under EMU:s tredje etapp.
Tredje etappen 1999–
Den tredje etappen startade den 1 januari 1999 och innebar bildandet av valutaunionen – den del av samarbetet som de allra flesta förknippar med EMU. För valutaunionens elva medlemmar blev då euron gemensam valuta samtidigt som den Europeiska centralbanken tog över ansvaret för penningpolitiken från de nationella centralbankerna. ERM ersattes av ERM 2, växelkurssamarbetet som knyter valutor i EU-länder utanför valutaunionen till euron.
I juni 2000 fattades beslutet om att Grekland uppfyllde kriterierna för medlemskap i valutaunionen. Grekland gick därefter med den 1 januari 2001 och blev därmed valutaunionens tolfte medlemsland.
Den 1 januari 2002 infördes sedlar och mynt i euro i de länder som då deltog i valutaunionen. De gällde parallellt med nationella sedlar och mynt under en kortare period. Från den 1 mars 2002 är endast euron lagligt betalningsmedel i de länder som deltar i valutaunionen.
Den 1 januari 2007 blev Slovenien det trettonde landet att gå med i valutaunionen och Cypern och Malta blev fjortonde respektive femtonde euroland den 1 januari 2008. Slovakien införde euron exakt ett år senare.
Idag deltar Danmark, Estland, Lettland och Litauen i ERM 2. Deltagande i växelkurssamarbetet under minst två år är ett av de konvergenskriterier som leder till medlemskap i valutaunionen. Särskilda överenskommelser gäller dock för Danmark och Storbritannien, som i Maastrichtfördraget inte förbinder sig att gå med i valutaunionen förrän de själva beslutar så.
Medlemsländerna Polen, Storbritannien, Sverige, Tjeckien och Ungern har ännu inte anslutit sig till ERM 2. För Sverige skulle uppfyllande av konvergenskriterierna innebära ett avsteg från det råd som gavs genom landets folkomröstning om införande av euron, där en majoritet röstade emot ett införande.
Se även
Källor
- ↑ ”Parlamentets befogenheter och förfaranden”. EU-upplysningen. 2008-09-18. http://www.eu-upplysningen.se/Amnesomraden/Fri-rorlighet/. Läst 2008-10-23.
Externa länkar
 |
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
.png){kind=link}