Edith Södergran

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918.

Edith Irene Södergran, född 4 april 1892, död 24 juni 1923, var en finlandssvensk poet.

Edith Södergran var en av de första modernisterna inom finlandssvensk litteratur, påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Vid 24 års ålder debuterade hon med diktsamlingen "Dikter". Eftersom hon dog tidigt, vid endast 31 års ålder, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hennes inflytande på efterkommande lyriker är stort och idag anses hon vara en av huvudpersonerna inom den svenska modernistiska lyriken. Hennes prägel på bildspråk, rytm och associativt fri stil är synliga långt in i samtida svensk lyrik och rocklyrik, till exempel hos Mare Kandre, Gunnar Harding, Eva Runefelt och Eva Dahlgren.

Innehåll

Biografi

Uppväxt

Edith Irene Södergran föddes den 4 april 1892 i ett medelklasshem i S:t Petersburg. Hennes föräldrar, Matts Södergran och Helena (född Holmroos) var båda finlandssvenskar (födda i Finland). Hon kom att växa upp som enda barnet; en son som fötts ett par år före Edith dog i späd ålder. Modern kom från en mera välbeställd familj, och kvinnornas ställning inom familjen tycks ha varit stark. Det är också tydligt att det fanns ett starkt förtroende mellan Edith och hennes mor, om förhållandet till fadern är i princip ingenting känt.

När Edith bara var några månader gammal flyttade familjen till byn Raivola på Karelska näset där hennes morfar, Gabriel Holmroos, köpte en villa åt dem. En kort tid därefter fick Matts jobb som föreståndare på ett sågverk. Tre år efter att Matts påbörjat sitt nya arbete gick företaget i konkurs och familjen klarade inte av att betala sina skulder. Dock avled Helenas far ett par månader senare och arvet delades mellan henne och hennes mor. Med pengarna från arvet betalade Helena av familjens skulder och fick dem på fötter igen. Men de resterande pengarna försvann i snabb takt på grund av Matts misslyckade affärer. Detta löste Helena genom att med sin mor ordna så att familjen Södergran fick en del av avkastningen på moderns arv, och därigenom blev familjen åter skuldfri.

Edith fortsatte att gå i skola i den traditionsrika flickskolan Petrischule (ry. Петришуле) i S:t Petersburg, belägen mittemot Vinterpalatset, och kunde på nära håll följa tsardömets konvulsioner - hon befann sig med stor säkerhet i staden vid den blodiga söndagen i januari 1905 när över tusen fredliga medborgare, även kvinnor och barn, mejades ner av tsarens garde.

Under dessa komplicerade förhållanden blev mamman i praktiken den som ansvarade för familjens försörjning, och detta kan säkert ha påverkat Ediths tilltro till kvinnligheten. Mera genomtänkta kvinnosaksidéer mötte hon förmodligen först under tiden på sanatorium i Schweiz.

Det finns inte så många bilder på Ediths far, men desto fler på hennes mor. Helena Södergran var en robust, kortväxt och intelligent kvinna med ett alltid lika brett och bländande leende. Helena gav intryck av att vara stabil, men så var inte fallet. Hon visade sig många gånger vara nervös, uppriven och orolig. Edith hade en mycket speciell relation till sin mor. Utan henne hade hon nog inte varit den diktare hon blev. Denna relation berodde till stor del på att Ediths far hade brutit all kontakt med sin släkt och därigenom med alla Ediths jämnåriga kusiner, som inte heller bodde i närheten. Därför tillbringade Edith mycket mer tid med sin mor. Helena avgudade Edith, och relationen med henne var viktig. Edith och hennes mor flyttade då in till staden under terminerna där de bodde i en villa i den Wiborgska stadsdelen. Ediths far bodde inte tillsammans med dem under längre perioder under denna tid.

Edith hade inte särskilt många vänner i sin barndom vilket bekymrade modern. Hon adopterade därför en jämnårig flicka från Raivola som skulle bli Ediths syster. Singa bodde hos Edith och Helena under terminerna och flyttade tillbaka till sin biologiska familj under loven. Singas historia slutade mycket tragiskt. Av någon okänd anledning rymde hon från familjen Södergran och försökte ta sig hem till sin biologiska familj. När Singa gick på järnvägsspåret mot Raivola blev hon överkörd av tåget. Helena hittade henne sedan på stationen död och lemlästad. Hur Edith tog sin ”systers” död vet man inte, men Singa blev senare tillägnad en dikt. Edith fortsatte sin skolgång, men år 1904 insjuknade hennes far i lungtuberkulos och i maj 1906 lades han in på Nummela sanatorium i Nyland. Något år efter att han lagts in blev han hemsänd igen, obotligt sjuk. I oktober 1907 dog Matts Södergran.

Skolgång

År 1902 började Edith sin skolgång i Die deutsche Hauptschule zu S:t Petri, där hon studerade fram till 1909. Dessa skolår präglades av oroligheter och starka sociala spänningar som mycket väl kan ha påverkat hennes världsbild. Bland dikterna i Vaxdukshäftet som skildrar Ediths skolår, finns dikter med politiska motiv. På skolan fanns elever av många olika nationaliteter, bland annat tyska, ryska, finska, tyskbaltiska och skandinaviska barn. Huvudinriktningen på undervisningen var moderna språk. Edith fick lära sig både tyska, franska, engelska och ryska, men någon undervisning i sitt egentliga modersmål svenska fick hon inte, och hennes kunskap om svensk grammatik och stavning förblev litet vacklande. Tyskan var för övrigt det språk som talades mest både i skolan och mellan Edith och hennes vänner.

Edith var en intelligent elev med snabb uppfattningsförmåga, hon behövde inte heller ägna särskilt mycket tid åt läxläsning. En av hennes klasskamrater beskrev henne som klassens mest begåvade elev. Allra mest intresserade hon sig för de franska lektionerna. Detta berodde till viss del på läraren Henri Cottier. Till honom har Edith riktat en stor del av alla de kärlekspoem som finns i Vaxdukshäftet.

Under 1908 tycks Edith ha fattat ett beslut att i fortsättningen göra svenskan till huvudspråk i sitt skrivande; dikterna på tyska upphör plötsligt. Det var inget självklart beslut, hon hade ingen tät kontakt med svensk litteratur och den finlandssvenska poesin befann sig i en vågdal. En viktig impuls till beslutet kan ha kommit från hennes släkting, den finlandssvenske språkforskaren Hugo Bergroth. Något år senare publicerade hon en dikt, "Hoppet" i ett medlemsblad för Svenska folkpartiet i Helsingfors, och började få en del kontakter bland finlandssvenska författare. Övergången till svenska tycks också stå för ett mera tydligt beslut att satsa på poesin.

Sjukdomen

En dag i november år 1908 kom Edith hem från skolan. Hon var nedstämd och orolig och sade att hon inte mådde bra. Helena ringde efter en läkare som konstaterade att Edith hade en lunginflammation. Enligt modern förstod flickan vad det var, då hon flera gånger frågade om hon hade fått lungsot. Edith hade gissat rätt. Nyårsdagen 1909 var det fastställt. Edith var TBC-positiv. Knappt en månad efter beskedet lades hon in på Nummela sanatorium, samma sjukhus som hennes far legat på innan han avled. Detta gjorde att Edith aldrig riktigt kände sig bekväm på Nummela. Vid den här tiden var utsikterna att bli helt återställd från lungtuberkulos inte speciellt goda. 70-80 % av de direktpositiva avled inom en period av tio år.

Edith var olycklig på Nummela. Platsen var alldeles för starkt förknippad med hennes fars död. Hon tappade vikt, humöret föll och hon beskrevs i efterhand som ovårdad och besynnerlig. Hon blev även ansedd som lätt sinnessjuk efter att ha friat till en av läkarna. Uppenbart trivdes hon inte på Nummela och kände sig som en fånge. Under de långa dagarna drömde sig Edith bort till andra länder och exotiska platser. Hon delade gärna med sig av sina drömmar, vilket fick henne att verka ännu mer besynnerlig. Under de kommande åren blev hon sämre och familjen sökte hjälp utomlands. Det givna valet var Schweiz, vid denna tid centrum för TBC-vården i Europa.

I början av oktober 1911, cirka tre år efter insjuknandet, reste Edith och hennes mamma till Arosa i Schweiz, men inte heller där trivdes hon särskilt bra. Hon blev undersökt av tre olika läkare som alla kom fram till helt olika lösningar på hennes sjukdom. Några månader senare förflyttades hon till läkaren Dr Ludwig von Muralt på sanatoriet Davos-Dorf. Edith fattade direkt tycke för sin nya läkare och trivdes bättre där. Dr von Muralt föreslog att man skulle utföra en så kallad vänstersidig pneumothorax. Detta innebar att man under en operation punkterade lungan och fyllde den med kvävgas. Den punkterade lungan blev obrukbar, men den ”vilade”. Efter maj 1912 kunde man inte påvisa några fler tuberkelbakterier i någon av lungorna. Hon var inte fri från sjukdomen och visste att hon måste vara uppmärksam på sin diet och vila några timmar dagligen.

Tiden i Schweiz spelade en stor roll för Ediths internationella orientering, från avkroken Finland kom hon till ett intellektuellt vitalt land där hon inte minst på sanatoriet träffade uppslagsrika och begåvade människor från hela Europa. Med dem kunde hon känna en samhörighet som hon sällan känt med S:t Petersburg. Thomas Manns roman Bergtagen, som visserligen är skriven efter kriget men utspelar sig på ett sanatorium just dessa år, ger en bild av den intellektuellt livaktiga atmosfären. Hennes läkare von Muralt tycks också vara den förste läkare som verkligen vann hennes förtroende och vänskap. När han avled 1917 skrev Edith två dikter, "Trädet i skogen" och "Fragment av en stämning" som ger uttryck för hennes sorg och rymmer minnen av tiden i Schweiz. Äntligen kände sig Edith bättre, hostan hade försvunnit och hon var piggare än vanligt. Våren 1914 reste hon äntligen hem, men sjukdomen gjorde sig snabbt påmind, och hennes poesi har tagit form i en kamp mot sjukdomen och senare fattigdomen, vilket i sin tur har förvandlat henne till en närmast mytisk person.

Litterär revolt

Debutboken Dikter som utkom hösten 1916 väckte ingen större uppmärksamhet, även om en del kritiker var lätt förbryllade - redan här använder Södergran associativt fri vers och målar i utvalda detaljer i stället för genomförda landskap. Uttrycken för ett ungt, modernt kvinnligt medvetande i dikter som Dagen svalnar... och Vierge moderne var också något helt nytt i svenskspråkig lyrik.

Efter oktoberrevolutionen 1917 var Ediths och moderns ekonomiska tillgångar plötsligt värdelösa, eftersom de placerats i ryska värdepapper, samtidigt som Karelska näset från våren 1918 blev en krigszon. I Petrograd (som Sankt Petersburg hette från 1914) sköts människor utan rättegång, och Södergran visste att en del av hennes skolkamrater hade flytt från staden. Poeten läste Friedrich Nietzsche och fann hos honom modet att stå emot en tidvis vidrig och förnedrande vardag.

Hennes poetiska nyorientering med Septemberlyran mötte ingen större förståelse från publik och kritik - hon tog själv till orda i en beryktad insändare i Helsingforstidningen Dagens Press nyårsafton 1918 för att försöka klara upp en del av sina avsikter med de paradoxala visionerna i sin nya bok, men lyckades i stället provocera fram den första debatten om modernismens obegripliga poesi på svenska språket - en debatt som sedan skulle återkomma runt till exempel Birger Sjöberg, Peter Weiss och Erik Lindegren. Tidningsdebatten blev i Södergrans fall rätt omild - ingen av debattörerna tycks heller ha haft en aning om de villkor dikterna kommit till under: hungersnöd, lungsot, hot om att bli fördriven eller dödad om Raivola intogs av rödgardisterna - men hon vann en vän och livsviktig allierad, den unga kritikern och författarinnan Hagar Olsson (1893-1978). Till Hagar, "systern" är en diktsvit i Rosenaltaret i tysthet dedicerad.

Med diktsamlingen Framtidens skugga - det första förslaget till titel var "Köttets mysterier" - kulminerar Södergrans manande visioner och den närmast kosmiska glöden i dikterna talar om en förnyad värld efter de krig och katastrofer som nu härjar jorden - Raivola var som tidigare nämnt krigszon 1918 och även senare kunde Edith höra kanoneld från köksfönstret. Ordalagen kan föra tankarna både till Walt Whitman, Sapfo och Jim Morrison när poeten ikläder sig rollen som spåkvinna, härförare eller helt enkelt den av Eros utvalda förmedlaren:

Jag känner dig, Eros:
du är icke man och kvinna,
du är den kraft
som sitter nerhukad i templet
för att resa sig, vildare än ett skrän,
häftigare än en slungad sten
slunga ut förkunnelsens träffande ord över världen,
ur det allsmäktiga templets dörr.

-Eros hemlighet

Det visionära tonläget till trots var Edith Södergran under den här exalterade perioden ateist, och hon förmådde enligt grannar och vänner också skilja på sin egen person och de skimrande drottningar och profeter hon tog till rollfigurer av i sin lyrik. Den förvandling hon skriver om, tänkte hon sig, skulle skapas av en ny mänsklighet ledd av "de starkaste andarna" (Nietzsches övermänniskor, se till exempel dikterna Botgörarna och Först vill jag bestiga Chimborazzo). När hon så småningom gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen och gudomen i sina dikter betydde det en viss avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen - en väntan och uppladdning som inte kunde hållas uppe hur länge som helst - men också ett begynnande avsked till Nietzsches framtidsvisioner.

Från sommaren 1920 övergav hon poesin fram till sensommaren 1922; under hösten och vintern skrev hon sina sista dikter. Förväntningarna på en ledande roll för sig själv hade hon lämnat men inte det djärva bildspråket, och några av de sista dikterna har kommit att höra till hennes mest älskade.

Edith avled midsommardagen 1923 i sitt hem i Raivola och begravdes på bykyrkogården. Modern bodde kvar i byn till 1939 och avled vid evakueringen under vinterkriget. Genom freden i Moskva 1940 blev byn sovjetiskt territorium, och den hör än idag till Ryssland. Ediths grav går numera inte att hitta, men 1960 restes en staty över Edith Södergran i Raivola. Strax efter kriget döptes Raivola om till Roschino, Рощино. Av Edith Södergrans hem återstår endast grundstenarna. De är belägna bakom den ortodoxa kyrka som, efter Sovjetunionens fall, återuppförts på samma plats, med ledning från fotografier av Edith Södergrans hus.

Författarskap

Edith Södergran blev en stilbildare inom den svenska modernistiska lyriken och fick flera efterföljare. Bland dessa märks Elmer Diktonius (1896-1961), Gunnar Björling (1887-1960) och Rabbe Enckell (1903-74). I Sverige blev hon en viktig vägvisare för mängder av poeter från Gunnar Ekelöf och Karin Boye och framåt, och hennes dikter finns numera översatta även till ryska, spanska, kinesiska med flera språk.

Det tog flera år innan hon erhöll sitt erkännande. Fjorton år efter Södergrans död menade författaren Jarl Hemmer att hennes poesi visserligen var av betydelse, men trodde inte att den skulle kunna uppskattas av den breda allmänheten: Någon de mångas folkpark skall den väl aldrig bli, därtill är den för full av skrämmande skugga och svidande ljus, av snärjande sligerväxter och blommor med sjukligt främmande doft. Han tillägger ändå direkt därefter: Men de tio första besökarna har hunnit bli de hundra - ingenting hindrar att de en dag blir de tusen.[1]

Hon hänfördes ofta till expressionismen, men senare breddades det lyriska uttrycket och hon kom att kallas modernist. Detta till trots betraktades hon, tillsammans med bland andra Elmer Diktonius och Rabbe Enckell i den mån de över huvud taget uppmärksammades, som avvikande.[1]

Av hennes dikter känner i dag flertalet människor bara till fem till tio, till exempel "Svart eller vit", "Ingenting", "Min barndoms träd" och "Landet som icke är". Hennes mest citerade dikt är "Dagen svalnar...". I denna förmedlas stämningar som längtan, rädsla, närhet och avstånd. I slutet förekommer även ironi och en lekfull kontakt till läsaren för att uppväga det mer allvarliga, vilken är betydelsefull hos Södergran.[1]

Det "jag" som finns i hennes dikter låter hon flitigt vara präglat av stolthet och detta jag är också ofta en kvinna. En del brottstycken bär tydligt feministiska drag, speciellt utanför sina sammanhang: Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen. (ur dikten "Violetta skymningar"). Hon har ändå, på viss nivå, ett lekfullt förhållningssätt till människors sätt att vara.[1]

Det förekommer även mallighet i Södergrans produktion. Denna, tillsammans med influenser från Nietzsche, är mest påtagliga i de mittersta diktsamlingarna Septemberlyran, Rosenaltaret och Framtidens skugga. Hon visar att jaget i hennes produktion kan vara en roll som hon besöker och undersöker, och inte hon själv. Detta framträder till exempel i de våldsromantiska dikterna "Apokalypsens genius", "Jacobs memoarer" samt "Mathias röda utslag". [1]

Bibliografi

Edith Södergran hann själv utge fyra diktsamlingar. Efter hennes död utkom posthumt Landet som icke är, som också innehöll en hel del dikter som förlaget ratat från hennes tidigare samlingar. Dessutom finns ett par aforismsviter och ett i hennes livstid otryckt häfte med dikter på tyska, svenska och i ett fall ryska från hennes skolflicksår i St. Petersburg.

Vaxdukshäftet (skrivet 1907-09) från tonåren i St Petersburg och Raivola utgavs i Finland 1961 av Olof Enckell (under titeln Ungdomsdikter 1907-1909) och på nytt 1997; det hade tidigare analyserats av flera forskare, bland annat Gunnar Tideström, Ernst Brunner och av Enckell själv. Manuskriptet finns, liksom de flesta av Södergrans originalmanus, i Finlands svenska litteratursällskaps arkiv.

"Junge Schwedischsprachige lyrik in Finnland" var en antologi som Södergran också arbetade på under 1921-22 och vilken hon hoppades få publicerad i Tyskland för att kunna lansera den unga svenskspråkiga finländska poesin där. Hon åtog sig själv att översätta en del av sina egna dikter, liksom av Diktonius och ett antal poeter i generationen före. Ett tyskt förlag avböjde till slut att publicera - inte oväntat eftersom detta var just när inflationen och instabiliteten nådde som högst i Tyskland - och manuskriptet försvann. Hagar Olsson har kommenterat att hon inte trodde på idén att få ut en bok i Tyskland, men "jag lät henne hållas eftersom jag förstod hur viktigt det var för henne att få drömma om ett andningshål där. Men allt det trassel boken förde med sig gav Edith en törn som definitivt knäckte henne."

Samlade dikter utgavs 1949 i Helsingfors och innehöll då allt som tidigare utkommit i bokform plus (på kommentarsidorna) en del opublicerade dikter, varav ett dussin inte skulle tryckas igen förrän femtio år senare. Landet som icke är har här kluvits upp så att dess avdelningar ligger i anslutning till de olika diktsamlingar där en del av dikterna hörde hemma från början, på korrekturstadiet; den andra avdelningen har förenats med Septemberlyran, som dessa dikter refuserades från, och denna diktsamling är omredigerad i en trolig kronologisk ordning (denna redigering av Septemberlyran blev praxis i senare utgåvor och ger onekligen en bättre bild av Södergrans avsikter med samlingen). Denna edition från 1949 har blivit bas för otaliga omtryck, inbundna och i pocket. En helt ny utgvåva med en del nytt material kom på 1990-talet från Finlands svenska litteratursällskap.

De sju originalsamlingarna finns tillgängliga i elektronisk form på Projekt Runeberg (se extern länk nedan) .

Referenser

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Bokskogen, s. 165-170, Trygve Söderling, Söderstöms, 2006, ISBN 951-52-2281-8

Externa länkar

Litteratur och källor

  • Gunnar Tideström, Edith Södergran. En biografi (akad. avh.) Stockholm 1949. - En avhandling men fullt läsbar även för icke-forskare och ofta spännande som en roman. Grundläggande för senare forskning, inte minst som biografi.
  • Hagar Olsson, Ediths brev. Helsingfors och Stockholm 1955. - Ett viktigt komplement till Tideströms bok, och breven är praktiskt taget en del av Södergrans litterära verk.
  • Ernst Brunner, Till fots genom solsystemen. Studier i Edith Södergrans expressionism. Stockholm (akad. avh.) 1983.
  • Ulla Evers, Hettan av en gud : en studie i skapandetemat hos Edith Södergran. Göteborg (akad. avh.) 1992
  • Eva Ström, Edith Södergran. Natur och Kultur, Stockholm 1994.
  • Ebba Witt-Brattström, Ediths jag - Edith Södergran och modernismens födelse, Norstedts förlag AB, Stockholm, 1997
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Edith_S%C3%B6dergran"
Personliga verktyg