Operation Barbarossa

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Operation Barbarossa
Del av östfronten under andra världskriget
Eastern Front 1941-06 to 1941-12.png
Tysk offensiv 1941 mot Sovjetunionen.
Datum 22 juni 1941december 1941
Plats Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Estland, Lettland, Litauen, Ryssland
Utfall Operationell tysk seger, strategisk sovjetisk seger
Stridande
Flag of Germany 1933.svg Nazityskland
Mall:Landsdata Rumänien Rumänien
Mall:Landsdata Ungern Ungern
Mall:Landsdata Sovjetunionen Sovjetunionen
Befälhavare
Adolf Hitler Josef Stalin
Styrka
166 divisioner
4 306 800 soldater
42 601 kanoner och granatkastare
4 846 flygplan
4 171 stridsvagnar
190 divisioner
3 289 851 soldater
59 787 kanoner och granatkastare
10 743 flygplan
25 886 stridsvagnar
Förluster
~700 000 döda
~600 000 sårade
56 000
saknade/tillfångatagna
Totalt:
~1 356 000
800 000 döda
2 300 000 krigsfångar
Totalt:
3 100 000

Operation Barbarossa (ty. Fall Barbarossa, jfr Fredrik Barbarossa, "Fredrik Rödskägg") var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen under andra världskriget och är den första delen av Östfronten under andra världskriget.

Operation Barbarossa (som egentligen endast var kodnamnet för själva invasionen, inte hela kriget) var inledningen till ett nästan 4 år långt krig mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Kriget var den i särklass största krigsskådeplatsen under andra världskriget och anses allmänt vara den blodigaste konflikten i historien mellan två stater med totalt minst 30 miljoner dödsoffer eller åtminstone 75 % av samtliga dödsoffer i den europeiska delen av andra världskriget. Cirka 4,3 miljoner av totalt 5,3 miljoner tyska soldater som miste livet i andra världskriget stupade under eller efter kriget mot Sovjetunionen.

Innehåll

Bakgrund

Erövringen av Sovjetunionen, skapandet av Lebensraum (livsrum) för Tysklands befolkning och kommunismens förintelse hade länge varit en av hörnstenarna i Adolf Hitlers program. Enligt Hitlers syn på världen var kommunismen, efter judarna, det största hotet mot tyska folkets överlevnad. Det fanns inte plats för både Tyskland och kommunismen i hans tusenåriga tredje rike. Planerna att krossa bolsjevismen (kommunismen) hade Hitler lanserat redan i boken Mein kampf som han skrev under fängelsevistelsen i Landsberg 1924. Förutom att kommunismen enligt Hitler var en ideologi som saknade existensberättigande ansåg han att de slaviska folken var lägre stående människor än germanerna med tyskarna som herrefolket. Följaktligen skulle de röjas ur vägen när livsrummet för det framtida Tyskland skulle skapas.

Molotov-Ribbentroppakten - en icke-aggressionspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen som undertecknades i augusti 1939 var bara en skenmanöver. Detta visste säkert Sovjetunionens diktator Josef Stalin men han hoppades få ett antal års respit för att förbereda Sovjetunionen på ett oundvikligt krig mot Nazityskland. Redan den 30 juli 1940 började Hitler planera för ett anfallskrig mot Sovjetunionen. Planen utarbetades av Friedrich Paulus, som senare skulle komma att leda den 6:e tyska armén i slaget vid Stalingrad under 1942-43. Det ursprungliga datumet för Operation Barbarossa sattes till den 15 maj 1941, men i april det året var tyskarna tvungna att invadera Jugoslavien och Grekland vilka besegrades snabbt. Kriget var återigen en stor tysk framgång men det försenade anfallet mot Sovjetunionen med drygt en månad. Nytt anfallsdatum sattes till 22 juni.

Styrkeförhållandena

Sovjetunionen

Röda arméns styrkor bestod (den 22 juni 1941) av 158 divisioner[1], 4 700 000 soldater förutom reserverna[2]. Vid tidpunkten för det tyska anfallet står dock endast 2 500 000 man vid gränsen för att stoppa tyskarna[3]. Flyget räknar 1 350 bombplan[4], 2 000 jaktplan[5] och 800 spaningsplan[6]. Antalet sovjetiska stridsvagnar varierar, enligt Salmaggi så anger sovjet officiellt - 867 T-34[7] 508 KV-1[8] + några tusen lätta och medeltunga stridsvagnar av modell BT-5, BT-7, T-26 med mera[9].

De sovjetiska stridsvagnstyrkornas modellfördelning såg ut på följande sätt[10]:

Enligt Besjanov var 15 687 av dessa förlagda vid gränsen.

Röda armen var alltså stark vad gäller tyngre vapen men saknade dock vapen av mindre kaliber tex gevär, pistoler och automatvapen[källa behövs].

Axelmakterna

Även om den delar av den tyska armén var mekaniserad så var man 1941 fortfarande i hög grad beroende av hästar och en stor del av soldaterna avancerade till fots.

Axelmakternas styrkor bestod av 133 tyska divisioner[11] , 3 200 000 soldater[12], 7 481 artilleripjäser[13], 3 580 stridsvagnar[14], 600 000 motorfordon och 600 000 hästar[15], Marktrupperna understöds av tre luftflottor om sammanlagt 1 160 bomb- och jaktbombplan, 720 jaktplan och 120 spaningsplan.[16]

De tyska stridsvagnstyrkornas modellfördelning såg ut på följande sätt [17]:

Den tyska fronten var uppdelad tre avsnitt vilket hölls av tre armégrupper. I norr utgick 26 divisioner i Armégrupp Nord under fältmarskalk von Leeb ifrån Ostpreussen[18]. Det centrala avsnittet hölls av 48 divisioner ur Armégrupp Mitte vilka anföll från södra Ostpreussen och norra Polen under befäl av fälmarskalk von Bock[19], i söder fanns fältmarskalk von Rundstedt med 59 divisioner ur Armégrupp Süd[20] [21] vilka var stationerade i södra Polen och Rumänien.

Antalet tyska divisioner var enligt historikern Eddy Bauer - 29 divisioner för Armégrupp Nord[22] och för Armégrupp Mitte 49 divisioner[23] Antalet tyska divisioner var enligt den engelske historikern Basil Liddell Hart - 30 divisioner för Armégrupp Nord[24], Armégrupp Mitte 51 divisioner[25] och för Armégrupp Syd var antalet divisioner 37[26]

I ett senare skede sätts även 14 rumänska divisioner, 2 ungerska och 2 slovakiska divisioner in[27] samt 4 171 stridsvagnar.

Krigsförloppet

För att få en snabbare överblick se huvudartikel: sammanfattning av Operation Barbarossa.

I en jättelik attack längs hela den tysk-sovjetiska gränsen från Östersjön i norr till Svarta havet i söder angrep tyska styrkor sovjetiska flygbaser, gränsposteringar, strategiska installationer och politiska centra 22 juni 1941. Den sammanlagda tyska invasionsstyrkan torde ha uppgått till 3,4 miljoner man, 67 % av alla marktrupper som Tyskland för tillfället förfogade över. Därutöver deltog också stora styrkor från Italien, Rumänien och Ungern, totalt närmare 4 miljoner man. Hela fronten var cirka 3 000 km bred och uppdelad på tre armégrupper. Armégrupp Nord skulle erövra Baltikum, armégrupp Mitte skulle anfalla i riktning mot Moskva och armégrupp Süd skulle invadera Ukraina. Den europeiska delen av Sovjetunionen försvarades av cirka 2,6 miljoner sovjetiska soldater. Operation Barbarossa hade nu inletts; det som i sovjetstaten kom att bli känt som Det stora fosterländska kriget. Genom uttalanden av Hitler om "förbund" tillsammans med det faktum att Tyskland hade vissa förband (som inte aktivt deltog i operationen) på finskt territorium vid tiden för anfallet, provocerades Sovjetunionen till krigshandlingar även mot Finland som därigenom 25 juni drogs in i fortsättningskriget.

Kriget var för Tysklands del inledningsvis mycket framgångsrikt. Det sovjetiska försvaret blev helt överraskat och redan första dagen förstörde Luftwaffe tusentals ryska flygplan, mestadels redan på marken. Blixtkriget (Blitzkrieg) ledde till snabba framstötar och sovjetiska arméer blev inringade och kapitulerade i hundratusental i bland annat Minsk (300 000 fångar) i juli och Smolensk (ca 300 000 fångar) i augusti. Att Stalin beordrade att reträtter och kapitulationer var förbjudna hjälpte inte. Efter den tyska krigsmakten följde Einsatzgruppen från SS för att sprida död och förintelse i sin väg.

Det finns tre ganska klara orsaker till varför det gick så bra för tyskarna i början. Först och främst var de sovjetiska trupperna placerade alldeles för nära gränsen utan djup, de var mer offensiva än defensiva. De var grupperade som om de skulle gå till attack, inte försvara något. En andra orsak var att de sovjetiska förbanden var små och därigenom lätta för de tyska förbanden att omringa. En tredje orsak till tyskarnas snabba frammarsch var att Stalin hade vägrat att förbereda sig för krig. När tyskarna väl kom, fanns ofta inte tillräckligt med motstånd på plats.

När de tyska pansarstyrkorna anföll bröts nästa hela den sovjetiska fronten, förutom på de södra delarna där de sovjetiska trupperna bjöd segt motstånd. Den första dagen avancerade tyskarna 80-95km. Sovjeterna hade haft världens största flygvapen, men det lamslogs redan första dagen på grund av att tyskarna förstörde över 1 200 sovjetiska plan på marken. Tyskarna uppnådde luftherravälde, vilket de skulle ha i flera år framåt.

Sovjetiska soldater tagna som krigsfångar sommaren 1941

Bara under de tre första veckorna hade Sovjet förlorat 3 500 stridsvagnar och mer än 6 000 flygplan. När fronten brutit samman avancerade tyskarna i ett rasande tempo. Den 26 juni gick tyskarna mot Minsk, de hade avancerat 300 km på fem dagar. I striderna så gott som utplånades 32 sovjetiska divisioner och tyskarna tog 324 000 krigsfångar och 2 500 stridsvagnar förstördes eller erövrades. Bara under krigets första två veckor togs mer än en miljon sovjeter till fånga inklusive civila. Det första stora slaget riktades mot Ukraina. Det skulle både göra Tyskland helt självförsörjande på livsmedel och ta ifrån Sovjetunionen dess viktigaste jordbruksområden. Bara under krigets första månad förstördes över 6 000 sovjetiska stridsvagnar. Från den 22 juni till 18 juli så hade axelmakterna förlorat 110 000 man. Det tyska flyget hade förlorat 1 280 flygplan, det var mer än vad de hade förlorat i flygkriget mot Storbritannien från augusti till september 1940 och mer män än kriget i väst 1939-1940.

Den 16 juli föll även Smolensk och 300 000 man och mer än 3 000 stridsvagnar och 3 000 fältkanoner gick också till spillo. Tyskarna var bara 320 km från Moskva, deras mål. Dock så började nu de södra och norra armégrupperna att komma efter lite, de var inte lika snabba som mittenarmen vilket oroade Hitler en aning det var inte alls bra att grupperna var olika långt fram. Ett annat problem som uppstod nu var att de var så pass långt borta från sitt hemland, Tyskland. Vapentransporterna och mattransporterna tog nu bara längre och längre tid att få fram. Efter bara tre månader krig hade Sovjet förlorat nästan tre miljoner man, likväl dök hela tiden nya sovjetiska arméer upp från ingenstans, men fortsatte ändå att kämpa, vilket förvånade omvärlden.

I mitten av augusti hade 'armégrupp nord' erövrat Baltikum och inledde ett stort anfall mot Sovjetunionens andra stad, Leningrad. Man lyckades dock inte erövra staden, men Leningrad var inringat och i början av september inleddes Belägringen av Leningrad som skulle vara i nästan 900 dygn. På andra håll fortsatte de tyska framgångarna. De tyska styrkorna ryckte fram så snabbt att såväl infanteri som underhållstrupper i augusti började få problem att hinna med pansartrupperna och de mekaniserade förbanden, vilket nu började orsaka problem för tyskarna.

I augusti bestämde Adolf Hitler att en stor kraftansträngning skulle göras på det södra frontavsnittet (delvis på bekostnad av styrkor från den centrala armégruppen) för att erövra hela Ukraina och nå Kaukasus. I Kaukasusområdet fanns stora oljeresurser och utan dem skulle Sovjetunionens situation vara desperat. Dessutom skulle oljekällorna ge tillräckligt olja till tyska industrin. I september blev en jättelik sovjetisk armé inringad vid Kiev och kapitulerade. Tyskarna tog 665 000 krigsfångar. Av dessa tillfångatagna skulle bara 20 000 överleva.

Den 8 september hade belägringen av Leningrad börjat. Västerut höll finska trupper på att återta de områden som gått förlorade i vinterkriget, finnarna vägrade dock att hjälpa tyskarna i anfallet mot Leningrad. Leningrads räddning blev general Zhukov som den 11 september kom till staden. Han lyckades svetsa samman trupperna, återuppväcka moral och bygga upp ett starkare försvar. Staden utsattes för hårda anfall men vägrade kapitulera. När vintern kom, kom också svälten till Leningrad. Befolkningen tvingades äta allt som gick att äta: sällskapsdjur, tapeter, hårolja. Den 8 september hade tyskarna 1 916 flygplan på östfronten medan Sovjet hade 1 175 flygplan.

Vintern

I början av oktober 1941 började Röda armén rycka upp sig, nya vapen och en senkommen omorganisering av ledningen gjorde att man blev bättre förberedd att möta tyskarna som den 2 oktober startade en storoffensiv mot Moskva (Operation Taifun). Den 4 oktober befann sig tyskarna 110 km från Moskvas västra utkant. Tyskarnas pansargrupper lyckades med två stora inneslutningar i oktober utanför Moskva som innehöll cirka 665 000 sovjetiska soldater och 1 242 stridsvagnar – det var mer än vad som fanns totalt i von Bocks tre pansargrupper. Den 4 oktober intog tyskarna Kalinin (nuvarande Tver), 160 km nordväst om Moskva, med dess bro över Volga och järnvägstrafiken mellan Moskva och Leningrad. Samtidigt på den södra fronten svängde tyska pansarfordon upp förbi staden Tula och hotade Moskva söderifrån. Sovjet hade placerat 30 % av alla infanteridivisioner, 35 % av stridsvagnsbrigaderna och 40 % av flyget vid Moskva.

Trots problem med bland annat höstregn närmade sig tyskarna Moskva alltmer. Den 20 oktober var tyskarna bara 65 km från Moskva. Ytterligare 600 000 krigsfångar togs i oktober vid Branjsk och Vjasma och den 27 november nådde de främsta pansarenheterna Volgakanalen 32 km från Moskvas norra förorter. Patrullerna kunde se solen glittra på kupolerna i Kreml.

Men närmare Moskva än så kom aldrig Wehrmacht. I början av december hade tyskarna utstått förluster på 743 000 man i döda och sårade (de sjuka oräknade) och hade ett underskott på 340 000 man. I Tyskland fanns ersättning på bara 33 000 man tillgängliga. Av de 500 000 bilar som deltagit i fälttågets inledning hade 150 000 avskrivits och nästan 300 000 behövde repareras. Det beräknades att det skulle ta minst ett halvår att få upp varje motoriserad division i full styrka igen. Dessa förluster förbleknade ändå vid sidan av dem som Röda armén tillfogats under samma period. Mellan juni och början av december hade den förlorat nästan 3 miljoner dödade i strid och över 3 miljoner tillfångatagna.

I Moskva fanns general Zhukov och man kan säga att det var han som räddade Sovjetunionen denna gång. Han ordnade så att hela det sovjetiska folket hjälpte till att gräva skyttegravar och bygga stridsvagnshinder. Han fick också upp den glöd som behövdes för att hålla tyskarna borta från Sovjetunionen. Detta hindrade tyskarna framåt, och inte blev det bättre av allt regn som forsade ner i oktober. Regnet var outhärdligt, och gjorde marken till lera. Det var svårt att ta sig fram och försörjningstransporterna kom inte fram alls. Det fanns några få asfalterade vägar men de räckte inte för tyskarnas behov. Då hade sovjeterna det lättare, som mer ”stod och väntade” på tyskarna.

Tysk stridsvagn (Panzer IV) grävs fram ur snön i december 1941

Den tyska krigsmaskinen hade kört fast redan innan den starka vinterkölden som kom under månadsskiftet nov/dec. Vinterkrigföring var tyskarna inte utrustade för. Arméledningen hade försummat att förse soldaterna med adekvat vinterutrustning och de led svårt i den starka kölden. Röda armén var å andra sidan väl utrustad för vinterkrigföring. Den 5 december inleddes en stor sovjetisk motoffensiv (se slaget om Moskva) med tyngdpunkten vid frontavsnittet framför huvudstaden och längre söderut i Ukraina. Den tyska strategin hade misslyckats och nu väntade ett långt krig. Då var det avgörande vem som hade de största potentiella resurserna. Den 1 december hade tyskarna 1 050 flygplan på östfronten medan Sovjet bara hade 784. Samtidigt blev USA indraget i andra världskriget vilket på ett avgörande sätt försköt styrkeförhållandet till Tysklands nackdel.

Stalin hade haft 40 välutbildade och vinterutrustade divisioner i Sibirien för att kunna avvärja ett japanskt angrepp men när hans spioner i Tokyo förstärkte honom om att Japan hade andra planer så då flyttade han dessa divisioner till Moskva. Även i Leningrad bjöd nu sovjeterna på bra motstånd, och tyskarna från att komma in. Vid månadsskiftet november/december stod de tyska trupperna strax utanför förorterna till Moskva. Men närmare Moskva än så kom aldrig tyskarna.

Tyskarna började istället bomba Leningrad, och deras artilleri nådde varenda byggnad i staden. Men det största problemet för sovjeterna var livsmedel. Den enda väg som förnödenheter kunde nå Leningrad var över Ladoga och när isen lade sig blev man tvungen att transportera över allt med lastbil, vilket inte räckte. Folk frös ihjäl, svalt ihjäl eller dog av tyska bomber. Det skulle dröja mer än två år innan Leningrads belägring kunde hävas. Zhukov insåg hur sårbar den tyska armén var för vinter. Den 6 december började han motoffensiv med de Sibiriska trupperna 720 000 man, 8 000 kanoner och granatkastare och 720 stridsvagnar, längs en 100 km lång frontsektor. Till skillnad från tyskarna var dessa trupper fullt utrustade för vinterkrig.

Tyskarna blev mycket överraskade och deras positioner utmed hela Östfronten kom i gungning. En desperat Hitler förbjöd reträtt men röda armén pressade ändå tillbaka angriparen. En månad senare hade tyskarna pressats tillbaka upp till 250 km och förlorat 17 divisioner och över hälften av soldaterna i de övriga divisioner, över 500 000 man hade Tyskland förlorat i döden, skadade och tillfångatagna. Stalin krävde att man skulle säkra Moskvaområdet, återerövra Leningrad och förlorad mark i Ukraina. Inledningsvis vann anfallet mark. Sovjetiska styrkor rykte framåt och slöt sig runt Demjansk och Vjazma samtidigt som utfall gjordes mot Smolensk och Brjansk. Trots dessa framgångar gick luften snart ur det sovjetiska anfallet. Stalin fick bittert acceptera att de tyska förbanden försvarade sig skickligt och med beslutsamhet trots vinterns plågor. I mars hade tyskarna hämtat sig och stabiliserat sina linjer och säkrat en del av Vajazma-fickan.

Bara vid Demjansk fanns utsikter för en större sovjetisk seger. Där var en stor del av den tyska 16 armen inringad. Hitler övervägde ingen evakuering och beordrade de 100 000 soldaterna som var fast i fickan att hålla ställningarna. Över 100 tyska flygningar per dag, som förde in totalt 60 000 ton förnödenheter och evakuerade 35 000 sårade, gjorde möjlig för tyskarna att hålla en landkorridor öppnades väster i slutet av april.

Efteranalys

Det finns flera orsaker till varför det gick så bra för tyskarna i början av kriget på östfronten. Först och främst var sovjeternas trupper placerade alldeles för högt upp, de var mer offensiva än defensiva. På vissa ställen låg flygplatserna bara några kilometer från gränsen. De sovjetiska truppernas placering tydde på att de skulle gå till attack, inte försvara något (enligt vissa moderna historieskrivare planerade Stalin ett erövringståg i Europa i syfte att sprida kommunismen till fler länder). Sovjet gjorde dessutom om samma misstag som fransmännen hade gjort året innan, med utspridda stridsvagnar längs hela fronten. Ytterligare en anledning till tyskarnas snabba frammarsch var att Stalin hade vägrat att ge order till sin armé att börja gräva ner sig och förbereda sig för ett försvarskrig. På vissa gränsavsnitt beordrade man t.o.m. att taggtråden skulle tas ner (!). Broar hade inte minerats, vilket ledde till att de förblev intakta i anfallets inledningsskede, vilket gynnade de framryckande tyskarna.

Se även

För fortsatt läsning, se Östfronten under andra världskriget#Sovjetiska motanfallet vintern 1941.

Berömda militära kodnamn

Källor

Noter

  1. Andra världskriget... sid 140
  2. Andra världskriget... sid 140, 141
  3. Andra världskriget... sid 141
  4. Andra världskriget... sid 141
  5. Andra världskriget... sid 141
  6. Andra världskriget... sid 141
  7. Andra världskriget... sid 141
  8. Andra världskriget... sid 141
  9. Andra världskriget... sid 141
  10. (Källa: "1941 års stridsvagnspogrom" av Vladimir Besjanov, Moskva, 2001)
  11. Andra världskriget... sid 140
  12. Andra världskriget... sid 140
  13. Andra världskriget... sid 140
  14. Andra världskriget... sid 140
  15. Andra världskriget... sid 140
  16. Andra världskriget... sid 140.
  17. McCarthy, Panzerkrieg, p. 99
  18. Andra världskriget... sid 140
  19. Andra världskriget... sid 140
  20. Operation Barbarossa sid 43.
  21. Andra världskriget... sid 140.
  22. Operation Barbarossa sid 43
  23. Operation Barbarossa sid 43.
  24. På andra sidan kullen sid 198
  25. På andra sidan kullen sid 198.
  26. På andra sidan kullen sid 198.
  27. Andra världskriget... sid 140.

Litteratur

  1. Salmaggi, C och Pallavisini, A: "Andra världskriget - dag för dag på alla fronter". Stockholm, ISBN 91 582 0426-1
  2. Bauer, E och militär rådgivare L. Collins JR, J: "Operation Barbarossa". Norwich, ISBN 91-7024-009-4
  3. Liddell Hart, B H: "På andra sidan kullen". Lund, ISBN 91-27-01857-1
  4. McCarthy, Peter; Syron, Mike: Panzerkrieg: The Rise and Fall of Hitler's Tank Divisions, Carroll and Graf, New York 2002. ISBN 0-7867-1009-8. 

Personliga verktyg