Svarta havet
Från Rilpedia
Svarta havet är ett bihav till Medelhavet, beläget mellan Mindre Asien och sydöstra Europa.
Länder med kust mot Svarta havet (medurs med start i norr):
Innehåll |
Geografi
Havet står i sydväst genom Bosporen, Marmarasjön och sundet vid Dardanellerna i förbindelse med Medelhavet och i nordöst genom sundet vid Kertj med Azovska sjön, som kan betraktas som en förgrening av Svarta havet. Vattenytans största längd, nära sammanfallande med 42:a breddgraden, är 1 187 kilometer och dess största bredd är 613 kilometer. Den minsta bredden mellan Krims sydligaste udde och Kap Kerempe är 229 kilometer. Arealen är cirka 424 000 kvadratkilometer och djupet når 2 244 meter. Svarta havet erhöll sitt benämning av turkar och krimtatarer på grund av sina dimmor och stormar.
Från Bosporen till Kap Emine på Balkan är kusten brant och har en större inskärning vid Burgas, som kallas Burgaski zaliv. Vidare åt norr, förbi Varna och genom Dobrudsja till Donaus mynningar, är den däremot lågland och blir vid utloppet av nämnda flod, som årligen avsätter omkring 82 miljoner kubikmeter sand och lera, sönderskuren i en mängd träsk och bankar. Även norr om Donau är kusten låg och kantad av laguner. På Krim höjer sig kusten åter och den består där av en brant bergskedja av kalkformation. På Krim märks åtskilliga vikar med goda hamnar, såsom Jevpatorija, Sevastopol, Balaklava och Feodosija. Halvöarna Kertj och Taman, vilka båda skiljer Azovska sjön från Svarta havet, är till större delen låga och sandiga. Den senare är uppfylld av saltträsk och laguner. Den omständigheten att dylika vattensamlingar vidare sträcker sig upp mot Don och österut till Astrachan visar tydligt på en forntida förbindelse mellan Kaspiska havet och Svarta havet, vilken fanns ännu under kvartärtiden. Först senare bröt sig Svarta havet ett utlopp till Medelhavet.
På andra sidan om Tamanhalvön närmar sig bergskedjan Kaukasus kusten och följer den till Rionis floddal. Från Batumi, nära turkiska gränsen, vidtar Mindre Asiens kustberg, som endast med korta avbrott löper efter Svarta havets hela södra kust. På grund av de branta stränderna finns på denna sträcka endast ett fåtal goda ankarplatser.
Städer av vikt vid Svarta havet är, utom de redan nämnda: Constanta, Odessa, Novorossijsk, Tuapse, Sotji, Suchumi, Poti, Trabzon, Samsun och Zonguldak. Tillflödena Donau, Dnestr, Dnjepr, Don, Kuban, Kizilirmak med flera, är både många och stora. Deras flodområde uppgår till 2 087 060 kvadratkilometer.
På grund av flodernas olika vattenstånd är emellertid den vattenmassa, som tillförs havet, högst växlande. Den är störst i maj till juni, minst i februari. Som en naturlig följd av det rika tillflödet av sött vatten är Svarta havets salthalt (1,5–1,8 procent) knappt hälften så stor som Medelhavets. Dess temperatur är i allmänhet lägre än man kunde vänta av det sydliga läget. Sommarisotermen för 19,6 °C följer den norra kusten och den för 21 °C den södra. Vid två tillfällen, åren 401 och 762, vet man att hela havet varit fruset. Medelhavsvattnet strömmar som en salt underström genom Bosporen in i Svarta havet, medan ytvattnet med stark ström går från Svarta havet genom Bosporen till Medelhavet. De härskande vindarna är vanligen under sommaren nordostvinden, under vintern sydliga och sydöstliga vindar. Dimmor förekommer ofta, och häftiga stormar uppkommer plötsligt. Ebb och flod är endast obetydligt märkbara.
Uppkomst
Svarta havet är liksom Kaspiska havet och Aralsjön en relikt från uroceanen Paratethys som var en del av Tethyshavet. På grund av sötvatten från stora floder som Donau, Dnepr och Don blev havet stabil utan större förändringar.
Under holocen ökade vattenståndet betydlig då färskt saltvatten över Bosporen strömmade till Svarta havet. Enligt Ryan och Pitman kan händelsen dateras till 5 500 f.Kr. och auktorerna antar att det är samma historia som beskrivas i bibeln som syndafloden.[1] Vattenståndet ökade snabbt med över hundra meter. Flera arkeologiska fynd tyder på att den tät bebyggda kustlinjen lämnades i all hastighet. Ryan och Pitman hittade rännor och andra förändringar av det som blev havets botten. Dessa förändringar passar till en datorsimulation utförd av Mark Siddall från Schweiz..[2][3]
Enligt nyare undersökningar utförd 2003 av H. Haarmanns forskarlag skedde intrången redan 6 700 f.Kr.[4] Forskare från Rumänien hävdar däremot att vattenståndet ökade bara med 30 meter under floden.[5]
Sedan dess är Bosboren havets förbindelse till Marmarasjön. Sundet är 760 till 3 600 meter bred och cirka 30 kilometer lång.
Fauna
Med avseende på djurlivet har Svarta havet stor likhet med Kaspiska havet men å andra sidan finns även flera för Medelhavet kännetecknande arter. Vid de stora flodmynningarna lever stören, i saltare vatten förekommer makrill och tonfisk i mängd. Däremot fann en rysk expedition att inget djurliv existerar i djupare vattenområden, till följd av den rikliga förekomsten av svavelväte. Fytoplankton finns över hela året i havets övre vattenskikt men i mars märks en större koncentration av kiselalger.[6]
För att skydda havets valar undertecknades 1996 i Monaco en överenskommelse ("Agreement on the Conservation of Cetaceans of the Black Sea, Mediterranean Sea and Contiguous Atlantic Area", ACCOBAMS).[7]
 en manet nära den rumänska kusten |
 En anemon nära den rumänska kusten |
 Små fiskstim |
Näringsliv
1992 inrättade dessa 6 stater som ligger vid Svarta havet tillsammans med 6 andra stater (Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Grekland, Moldavien, Serbien) en mellanstatlig organisation, Black Sea Economic Cooperation (BSEC), för att utveckla regionen. Planerad är bland annat en motorväg kring havet[8] samt ett energiförbund.
Handelsfartyg har fri passage genom havet och trafikregler för krigsfartyg bestämdes 1936 i fördraget från Montreux.
Under perioden som följer efter kalla kriget ökade Svarta havets betydelse som turistmål kontinuerlig. Turismen är en av de drivande industrierna i dessa regioner.[9] Här är en utval av kända badorter:
|
Referenser
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Svarta havet, 1904–1926 (Not).
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 3 maj 2009.
Noter
- ↑ William Ryan und Walter Pitman: Sintflut. Ein Rätsel wird entschlüsselt (tyska), Lübbe, 1999, ISBN 3-7857-0878-5
- ↑ „Der Wassersturz am Bosporus“, www.sueddeutsche.de, 2 januari 2006 (tyska)
- ↑ „Neues zur Sintflut“, Bild der Wissenschaft, mars 2005 (tyska)
- ↑ Harald Haarmann (2003). Geschichte der Sintflut. Auf den Spuren der frühen Zivilisation. München: Beck. ISBN 3-406-49465-X
- ↑ Liviu Giosan, Florin Filip, Stefan Constatinescu (2009): Was the Black Sea catastrophically flooded in the early Holocene? In: Quaternary Science Reviews 28 (1-2): 1-6
- ↑ Sorokin, Y. I. (1983). The Black Sea. Estuaries and Enclosed Seas. Ecosystem of the World. B. H. Ketchum. New York, Elsevier: 253-292.
- ↑ www.accobams.org ACCOBAMS – Introduction (besökt 3 maj 2009)
- ↑ Neuer Schub für Ring-Autobahn um das Schwarze Meer, Russland aktuell (tyska), 26 juni 2007
- ↑ Bulgarian Sea Resorts (engelska), besökt 3 maj 2009.
