Kommunism
Från Rilpedia
- Den här artikeln handlar om kommunism som ideologi, rörelse och samhällsstadium. För information om tillämpning av socialism och kommunism i till exempel de forna öststaterna, se realsocialism.
Kommunism (från franskan: communisme och ytterst av latin: communis, gemensam) är en benämning på flera närbesläktade idéer om att produktionsmedlen i ett samhälle bör vara gemensamt ägda. Inom marxismen är det också benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov.
Beteckningen kan också ses som en del av den bredare socialismen. Socialismen delade upp sig ca 1860-1880 i den socialdemokratiska grenen (Ferdinand Lassalle och Eduard Bernstein) där vägen till socialism skulle ske genom reformer i samarbete mellan de förtryckta och de förtryckande klasserna (av motståndarna även kallad revisionism); och den revolutionära grenen (Karl Marx, Friedrich Engels), där vägen till socialism skulle ske genom att de förtryckta klasserna tar makten genom en revolution, som förespråkas av kommunisterna. Den frihetliga socialismen (främst företrädd av Michail Bakunin och Pjotr Krapotkin) förespråkade att vägen till socialism skulle ske att genom revolutionen avskaffa statsmakten.
Många[1][2] använder beteckningen kommunism om den ideologi som skapades av Vladimir Lenin och vidareutvecklades i olika riktningar av efterföljare som Lev Trotskij, Josef Stalin och Mao Zedong. Det förekommer också att länder som kallat sig socialistiska benämns kommuniststater eftersom de haft ett styrande kommunistparti. Detta är dock enligt den marxistiska och leninistiska terminologin en självmotsägelse, då den anser att staten är ett verktyg för klassförtryck.[3] Enligt den marxistiska teorin mister staten sin funktion först när samhällsklasserna är upplösta. Därefter kan ett kommunistiskt samhälle som innebär ett stats- och klasslöst samhälle uppstå.
Andra väljer istället att betona kommunismen som en praktik, en så kallad "materiell rörelse". Kommunismen ses då inte som en ideologi utan som en tendens i klasskampen, ett uttryck för arbetarklassens kamp mot lönearbetet.
Innehåll |
Idéhistoria
Tidiga tankar om ett samhälle grundat på egendomsgemenskap kan skönjas hos bland många andra Platon, vissa kristna tänkare, Mazdak och Thomas More såväl som hos de utopiska socialisterna. I Platons dialog Staten förordades ett samhälle med gemensamt ägande. Platon hävdade dock att köpmännen och hantverkare liksom tidigare skulle arbeta för vinnings skull, varför dialogen Staten inte har mycket gemensamt med de senare kommunistiska teorierna. I boken Utopia från 1516 beskriver Thomas More ön Utopia med idealsamhället utan privat egendom, där folk får vad de vill efter behov.
Det är dock först under franska revolutionen och under 1800-talet som man kan tala om kommunism i dess nutida bemärkelse. Den tyske teoretikern Karl Marx och hans kollega Friedrich Engels var de viktigaste tänkarna inom modern kommunistisk teori. De bröt med utopismen och formulerade en, som de döpte till vetenskaplig socialism som beskrevs i Det kommunistiska manifestet (1848), det historiskt viktigaste dokumentet för den ideologiska utformningen av kommunismen. I skriften Kritik av Gothaprogrammet från 1875 talade Marx om det framtida kommunistiska samhället. Han såg samhällsutvecklingen som en utveckling i två stadier. I det första stadiet krävs samma prestation av alla människor medan i det andra stadiet kommer produktionen "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Dessa två stadier kom sedan Lenin att beteckna det "socialistiska" respektive det "kommunistiska" stadiet. Lenins "socialism" och Marx "kommunismens första fas" är dock inte identiska.
Den marxistiskt kommunistiska idétraditionen kan grovt delas in i två grenar: leninistisk marxism och icke-leninistisk marxism. Leninismen är en ideologi grundad på den ryske revolutionären Lenins tolkning och utveckling av Marx tankar. Efter Lenins död inleddes en maktkamp inom kommunistpartiet mellan främst Lev Trotskij och Josef Stalin som hade olika syn på vilken väg Sovjetunionen borde välja. Stalin gick segrande ur striden och den ideologi han förespråkade brukar benämnas marxism-leninism (av dess motståndare ofta "stalinism") medan Trotskijs idéer kallas trotskism.
Marxism-leninismen blev snart också den officiella benämningen på kominterns ideologi och den anammades snart av kommunistpartier världen över. Medan Marx betonade att "arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk" ansåg Lenin att det kommunistiska partiet skulle ha en ledande roll i samhällsutvecklingen. Partiets funktionärer skulle visserligen väljas demokratiskt, men när de väl valts var varje partimedlem skyldig att följa de beslut som partiet fattade, en princip som kallades demokratisk centralism. Partiets funktionärer skulle enligt Lenin ses som arbetarklassens "avantgarde", det vill säga en förtrupp i revolutionen, något som kom att bli normerande för övriga kommunistiska partier.
Ur marxism-leninismen växte det i Kina fram en ideologi baserad på Mao Zedongs tankar, i Väst kallad maoism. Till skillnad från marxismen så menade Mao att revolutionen i Kina borde byggas på bondebefolkningen och inte på det (i Kina försvinnande lilla) stadsproletariatet. Maoismen har senare främst fått fotfäste i tredje världen.
Den icke-leninistiska marxismen, då främst representerad av råds- och vänsterkommunistiska grupper, växte fram inom kommunistpartierna vänsteroppositioner efter 1917. Rådskommunismen var starkast i Tyskland och Nederländerna och bland dess mest framträdande tänkare kan räknas Rosa Luxemburg, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Man betonade arbetarklassens spontanitet och självständiga kamp, tog avstånd från staten och arbete inom fackföreningar och trodde på en organisationsform grundad på arbetarråd. Vänsterkommunismen är en snarlik idéströmning som främst fick fotfäste i Italien. Vänsterkommunisterna betonade att kapitalismens vara eller icke vara inte var en fråga om vem som ägde produktionsmedlen utan om arbetet och värdet härskade över de ekonomiska relationerna. Man förde därför fram vikten av att upphäva marknaden, lönearbetet och varuformen. Man tog inte heller avstånd från partitanken även om man skiljer sig från bolsjevikernas partiteori. Bland vänsterkommunismens främsta tänkare kan bland andra räknas Amadeo Bordiga. Vänsterkommunismen och rådskommunismen har varit en viktig influens för moderna anarkister, autonomister, den moderna ultra-vänstern och grupper som situationisterna.
Förhållande till socialism och socialdemokrati
Beteckningen socialism användes först 1834 av både Pierre Leroux i Frankrike och av anhängarna till Robert Owen i England. Beteckningen kommunism introducerades ca 1839 i Paris av flera hemliga revolutionära grupper.
Under första hälften av 1800-talet användes socialism och kommunism nästan som synonymer där socialismen ofta sågs som en idé för de intellektuella medan kommunism sågs som en lära för arbetarna. Under 1800-talets andra hälft blev ordet kommunism ovanligare och de flesta nybildade arbetarpartier med kommunistiska idéer kallade sig oftast socialistiska eller socialdemokratiska, så till exempel det tyska socialdemokratiska partiet som stod Marx och Engels nära. Först efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 började flera organisationer kalla sig kommunistiska igen. I och med tredje internationalen (komintern, 1919-43) kom skillnaden mellan kommunism och socialism/socialdemokrati att ligga i hur vägen till det klasslösa samhället skulle te sig. Socialister/socialdemokrater kom att förorda icke-våld och fredliga reformer, medan kommunister förordade samhällsförändringar med hjälp av klasskamp och väpnad revolution.
Kommunism som samhällsstadium
"Allt fast och beständigt förflyktigas"[4] skrev Marx och Engels i Det kommunistiska manifestet. Vad de försökte visa i sina verk var just att, och hur, kapitalismen är ett historiskt övergående samhällssystem med ett logiskt slut, precis som föregående samhällssystem ehuru med ett mycket annorlunda slut. De försökte även visa på den potential som de ansåg existerade i arbetarklassens kamp, och hur denna potential skulle kunna manifestera sig själv i en revolutionär övergång från kapitalism till kommunism.
Enligt revolutionära kommunister kan inte kapitalismens problem reformeras bort. Det går att skapa drägligare livsvillkor och ökat välstånd under kapitalismen, men den grundläggande klassmotsättningen och alienationen består, och därmed arbetarklassens intresse av att göra uppror.
Exakt hur det kommunistiska samhället skall se ut, tycker många kommunister inte att det är värt att spekulera kring. Det är inte upp till dem att besluta om vilken form det kommunistiska samhället skall anta; det betraktas som "ideologiskt dravel" eller, för att använda Marx klassiska allegori, som att "skriva ut [...] recept för framtidens soppkök"[5]. Den franske vänsterkommunisten Gilles Dauvé skriver: "kommunismen är inte ett program som man omsätter i praktiken eller får andra att omsätta i praktiken, utan en social rörelse.". Här definieras kommunismen alltså bara som negationen till detta samhälle och dess positiva definition kan bara historien visa, ingen självutnämnd världsförbättrare.
Kommunism i världen
Nuvarande kommuniststater
Länder där det styrande kommunistpartiet är statsmakt:[6]
- Folkrepubliken Kina (sedan 1949); Kinas kommunistiska parti[6]
- Kuba (Kubanska revolutionen 1959, socialistisk stat utropad 1961; Kubas kommunistiska parti[6]
- Demokratiska folkrepubliken Korea (sedan 1948); Koreas arbetarparti säger sig följa Juche, som officiellt är en vidareutveckling av Marxism-leninism[6]
- Demokratiska folkrepubliken Laos (sedan 1975); Laos revolutionära folkparti[6]
- Socialistiska republiken Vietnam (sedan 1975); Vietnams kommunistiska parti (Nordvietnam 1954-1976)[6]
I andra länder finns det kommunistiska partier som accepterat demokratins principer och deltar i ett flerpartisystem.
Östblocket
Östblocket eller öststaterna var en benämning på Sovjetunionen och dess satellitstater under kalla kriget. Till östblocket brukade man räkna Warszawapaktens medlemmar och ibland, beroende på sammanhang, andra länder med kommunistiskt styre såsom Kuba, Vietnam och Nordkorea.[källa behövs] Öststaterna är en något snävare beteckning, och omfattar normalt bara de länder i östblocket som låg i Öst- och Centraleuropa.
Kina räknades till östblocket så länge landet var allierat med Sovjetunionen, men efter brytningen mellan de kommunistiska regimerna i de båda länderna brukade man inte längre räkna in Kina i begreppet. Somliga ville även räkna in Jugoslavien i östblocket på grund av att även det hade en kommunistisk regim, men efterhand som landet intog en allt mer oberoende roll i relationen till Sovjetunionen och dess satellitstater sågs det vanligen som en alliansfri stat.
Vissa kommentatorer har hävdat att Östblocket inte var kommunistiskt utan statskapitalistiskt.[7] Man citerar ibland Lenins egna ord om behovet av att införa statskapitalism i Ryssland: "While the revolution in Germany is slow in "coming forth," our task is to study the state capitalism of the Germans, to spare no effort in copying it and not shrink from adopting dictatorial methods to hasten the copying of it."[8]
Västeuropa
Ett av Västeuropas största kommunistiska partier fanns i Italien, Partito Comunista Italiano. De nådde sin höjdpunkt i parlamentsvalet 1976 då de fick stöd av 34,4% av rösterna. I början på 1970-talet gick de i spetsen för eurokommunismen där de tillsammans med det franska (Parti communiste français) deklarerade att man tog avstånd från proletariatets diktatur och inte längre stödde Sovjetunionen som förebild. Man godtog därmed parlamentarisk demokrati som styrelseform. Liknande deklarationer hade redan tidigare gjorts av de spanska och katalanska kommunistpartierna.
Sverige
År 1917 splittrades den svenska arbetarrörelsen när vänsteropposition i det socialdemokratiska arbetarepartiet bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, dit majoriteten av ungdomsförbundets medlemmar anslöt sig. 1921 antogs namnet Sveriges kommunistiska parti, som skulle komma att representera den svenska kommunismen. År 1929 kom den största splittringen i partiets historia då Karl Kilbom och större delen av medlemmarna uteslöts av Komintern, och flera medlemmar lämnade partiet. Karl Kilbom bildade tillsammans med Nils Flyg ett eget SKP det så kallade socialistiska partiet. Sverige hade nu ett SKP i Komintern och ett utanför. Det SKP som stod utanför komintern kom att vara verksamt fram till år 1948 då det upplöstes, dessförinnan hade partiet blivit nazistiskt år 1943. Det kominterntrogna SKP bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Detta namn hade det sedan till 1990 då "Kommunisterna" ströks och det nya namnet blev Vänsterpartiet.
Kommunisternas största valframgång var när SKP fick 10,3 % i andrakammarvalet 1944, samt 11,2 % i kommunalvalet 1946. Kommunisterna hade även stort inflytande i de svenska fackförbunden med styrelsemajoritet i flera fackavdelningar.
En annan nyckelhändelse inom svensk kommunism var metallstrejken 1945 som omfattade 120 000 arbetare.
I dagens Sverige representeras kommunism av mindre uttalade kommunistpartier som Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti som har en marxist-leninistisk ideologisk politik. Även om vänsterpartiet 1990 till namnet upphörde vara kommunistiskt fortsatte flera medlemmarna i partiets ledning att kalla sig kommunister fram till 2005, och även därefter uttalade sig trogna de kommunistiska idéerna.
Det finns dessutom några trotskistiska partier i Sverige, till exempel Rättvisepartiet Socialisterna, Arbetarmakt och i viss utsträckning även Socialistiska Partiet och Kommunistiska förbundet. Utöver de klassiska leninistiska partierna så finns det även ett antal icke-leninistiska kommunistiska organisationer i Sverige. Bland dessa kan räknas Folkmakt, Riff-raff, Kämpa tillsammans!, Internationella Kommunistiska Strömningen, Gatuaktionen, Roh-Nin bokförlag och Batkogruppen.
En trend man kan se bland de olika socialistiska partierna, alltifrån Kommunistiska Partiet till Socialistiska Partiet, är att de ganska hårda konflikterna på 1970-talet mellan trotskism och marxism-leninism inte längre utgör någon större splittrande faktor.
Kritik
Kritik mot kommunism har kommit från många olika håll. Den har inkluderat flera aspekter, från exempelvis, religiösa gruppers invändningar mot kommunismens uttalade ateism och besuttnas invändningar mot att deras produktionsmedel ska konfiskeras av samhället, till socialdemokraters mot förment odemokratiska arbetsmetoder. Andra menar att kommunism inte går ihop med de mänskliga rättigheterna [9] och avsaknaden av mänskliga rättigheter bidrog till kommunismens fall [10] [11]. Kommunismen sägs inskränka också den personliga integriteten.
Kritiker har också pekat på de brott som kommunistpartier i maktställning begått (till exempel i Sovjetunionen, Kampuchea (Kambodja) under Röda khmererna, Östtyskland, Kina och Nordkorea) mot befolkningen i de egna staterna, samt kommunistpartiernas i övriga länder försvar av dessa brott. Brotten som åsyftas är bland annat folkmord, varom information finns i artiklarna om staterna i fråga. Kritiken som riktats mot kommunistiska stater (som ibland kallas realsocialistiska stater eftersom det kommunistiska samhället är statslöst) kommer från både politisk höger och vänster.
Se även
- Anarkokommunism
- Autonomism
- Kritik mot kommunismen och antikommunism
- Statskapitalism
- Vänsterkommunism
Referenser
- ↑ Reidar Larsson: Politiska ideologier i vår tid, Studentlitteratur, 2005, sidan 58
- ↑ Nationalencyklopedins artikel kommunism som skriver "Lenin, den moderna kommunismens grundare."
- ↑ Det kommunistiska partiets manifest, 1848, Karl Marx och Friedrich Engels.
- ↑ ”Det kommunistiska partiets manifest”. Marxist Internet Archive. http://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm. Läst 20 februari 2006.
- ↑ ”Efterskrift till andra utgåvan av Kapitalets första band”. Marxist Internet Archive. http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d100.htm#h2. Läst 20 februari 2006.
- ↑ 6,0 6,1 6,2 6,3 6,4 6,5 Communism - MSN Encarta - "Today, single-party communist states are rare, existing only in China, Cuba, Laos, North Korea, and Vietnam".
- ↑ Se exempelvis Mitchell, Peter R., Schoeffel, John, Att förstå makten - Noam Chomsky (2006), Ordfront, ISBN 978 91 7037-357-2, ss. 281-82.
- ↑ Lenin, Vladimir, 'Left Wing' Childishness and Petty-Bourgeois Mentality (ursprungligen publicerat den 5 maj 1918) från Vladimir Lenin, Selected Works, Moscow: Cooperative Publishing Society of Foreign Workers in the U.S.S.R., 1935, vol. VII, ss. 351-378. Citatet är från ss. 365-366; ursprunglig kursivering)
- ↑ Museum of Communism FAQ by Bryan Caplan
- ↑ Daniel C. Thomas The Helsinki Effect: International Norms, Human Rights, and the Demise of Communism
- ↑ God Spy, Looking Back Fifteen Years: Human Dignity and the Collapse of Communism
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Kommunism
- Omfattande marxistiskt textarkiv
- Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer - Upplysningssajt hos Forum för levande historia.
- Studie av de ursprungliga grundarna av vetenskapliga kommunismen
