Antikapitalism
Från Rilpedia
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Motivering: Skrivet ur antikapitalistiskt perspektiv, utan referatmarkörer Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
Antikapitalism är en samlande benämning på alla ideologiska strömningar som motsätter sig kapitalism. Antikapitalism finns framför allt i rörelser som vuxit fram ur socialismen, såsom kommunism, syndikalism och anarkism.
I Karl Marx bok Kapitalet, som ligger till grund för en modern socialistisk syn på kapitalism, analyserar och kritiserar han kapitalismen systematiskt och in i detalj.[1] Här skall endast en av kapitalismens många inneboende motsättningar beröras.
Kapitalismens grundläggande motsättning är motsättningen mellan produktionsprocessens samhälleliga karaktär och den privatkapitalistiska formen för tillägnande. I denna motsättning, mellan arbete och kapital, konfronteras de oupphörligt växande produktivkrafterna med de kapitalistiska produktionsförhållandena. I takt med produktivkrafternas utveckling ökar den samhälleliga arbetsdelningen och stärks de ekonomiska förbindelserna mellan olika företag och produktionsgrenar och utvecklas produktionens koncentration. Till följd därav förvandlas näringslivet i de kapitalistiska länderna till en enda stor produktionsprocess, i vilken tusentals och miljoner människor ingår i ett växelverkande samspel. Men hela den mäktiga produktionsapparaten är kapitalisters privata egendom och utnyttjas för att ge kapitalisterna så stora profiter som möjligt. Därför utvecklas det kapitalistiska näringslivet spontant och planlöst, och produktionsanarki är dess främsta kännetecken. Den kapitalistiska ekonomin utvecklas i hård konkurrens mellan olika kapitalister, mellan kapitalistgrupper inom landet och internationellt. För att kunna dra det längsta strået i denna kamp måste kapitalisterna utvidga produktionen, införa ny teknik och stegra utsugningen av arbetarna. I sin profitjakt utvidgar kapitalisterna sin produktion i oerhörd omfattning.
Samtidigt är köpkraften begränsad på grund av arbetskraftens värde; den betydande arbetslösheten gör det till och med möjligt att hålla löner som ligger under arbetskraftens värde. Folkmassornas konsumtion ligger ständigt efter produktionstillväxten. Kapitalismens grundläggande motsättning är orsak till de ekonomiska överproduktionskriserna. Under krisår når denna grundläggande motsättning sin höjdpunkt. I och med kapitalismens fortsatta utveckling blir den grundläggande motsättningen allt skarpare. Marxismen hävdar att alla de borgerliga regeringarnas försök att med olika ekonomiska åtgärder avlägsna produktionsanarkin och undvika kriser är dömda att misslyckas, ty kapitalismens grundläggande motsättning kommer trots dessa att bestå. Denna motsättning kan inte lösas inom kapitalismens ram. Den kan lösas först i och med att den privatkapitalistiska äganderätten ersätts med socialistisk äganderätt. För detta krävs revolutionär kamp från arbetarklassen mot kapitalisternas makt, för att störta det kapitalistiska systemet och för att upprätta arbetarklassens makt.[2]
Sedan slutet av 1980-talet har kapitalismen globaliserats, något den globala rättviserörelsen börjat utmana.[3] Uppdelningen av världen i ett östblock och ett västblock gäller inte längre, men det finns fortfarande en ökande skillnad mellan fattiga och rika. Ryssland, Vietnam, Kambodja och Kina har återgått till kapitalismen, medan Kuba, Venezuela, Chiapasdistriktet i Mexico och andra latinamerikanska länder fortsätter att utveckla socialismen både från marxistiska och andra utgångspunkter.
Den frihetliga socialismens kritik mot kapitalismen sammanfaller delvis med marxismens, men omfattar också kritik av egendomsbegreppet ("Egendom är stöld!")[4] samt av kapitalismens "auktoritära, våldsamma och hierarkiska" struktur (se illustration ovan). Dessa kritiker menar att Cortez' plundring av Mellanamerika 1519–1521 under renässansen är tidpunkten för kapitalismens genombrott. De anser också att slavhandeln till sydstaterna i Nordamerika och i vår tid barnarbetet i tredje världen varit en förutsättning för det kapitalistiska systemet. Kapitalismen är enligt dem också drivkraften bakom européernas kolonialism. Därtill anser samma kritiker att de bägge senaste världskrigen motiverades av en omfördelning av de kapitalistiska marknaderna.[5]
Den frihetliga socialismen menar också att kapitalismen saboterar demokratin eftersom de avgörande ekonomiska besluten i samhället fattas i slutna styrelserum. Kapitalismens produktionsordning skall också ha utlöst en storskalig miljöförstöring med global uppvärmning som resultat.[6] Frihetliga socialister ser därför som sin uppgift att beskriva och organisera ett samhällsskick som ska utgöra ett fungerande alternativ till både kapitalismen och andra auktoritära system.[7] Begrepp som arbetarråd, direktdemokrati och självförvaltning ingår i diskussionerna om ett sådant samhällssystem.[8]
Individualanarkister anser att kapitalism är ett ekonomiskt system byggt med tvång.[9] Dessa hävdar att individen nekas suveränitet i det kapitalistiska systemet och möjligheter till frivilligt deltagande genom äganderättens utformning och den stat som avser att skydda egendomförhållandena. Profit ses som ett ekonomiskt tvång då arbetaren inte får förfoga över sitt arbetes resultat, vilket strider mot tanken om individens suveränitet.[10] Patent, privilegier, statligt finansierad infrastruktur anses hämma konkurrensen på marknaden och begränsa individers möjligheter till att verka frivilligt, vilket hindrar en rättvis fördelning av produktionen.[11] Därmed anser de att kapitalism är en parasit som lever av arbetarens resultat.[12]
Individualanarkister hävdar att enda möjligheten till maximal frihet och rättvis fördelning av produktionen är med mutualistisk ekonomi, med vilket menas att arbetaren ges möjlighet att äga sin kropp och vad som produceras av densamma.
Källor
- ↑ "Marx och marxismen är nämligen just i vår tid mer aktuella än någonsin – hur mycket han än göms undan kommer han ideligen tillbaka, ty marxismen är odödlig medan andra system dagligen och stundligen visar sin oförmåga att lösa de politisk-ekonomiska problemen." Ivan Boman, förord till Karl Marx, Kapitalet, del 1, s. V. Cavefors 1974. För en nutida uppdatering av marxismen, se: Cleaver, Harry: Att läsa kapitalet politiskt. Roh-nin 2007.
- ↑ Jfr Berglund, Kjell: Marxistisk uppslagsbok. Gidlunds 1972.
- ↑ Michael Hardt/Antoni Negri: Imperiet. Vertigo 2003.
- ↑ Proudhon, Pierre-Joseph: Qu'est-ce que la propriété? Paris, 1840.
- ↑ Pierre Gilly:Le Livre Noir Du Capitalisme. (1998).
- ↑ Kapitalismen orsaken till global uppvärmning, http://sv.internationalism.org/ir/110_global.
- ↑ Krapotkin, Peter: Inbördes hjälp. Federativs 1978; Bakunin, Michail: Centralism eller självförvaltning? Federativs 1980; Subcomandante Marcos: Från sydöstra Mexikos underjordiska berg. Manifest, 2002.
- ↑ Albert, Michael: Parecon – Deltagarekonomi. Livet efter kapitalismen. Ordfront 2004.
- ↑ Kevin A. Carson, Studies in Mutualist Political Economy (2004)
- ↑ Benjamin Tucker – Individual Liberty
- ↑ Kevin A. Carson – Studies in Mutualist Political Economy(2004)
- ↑ 16 Ingalls, Hanson, and Tucker: nineteenth-century American anarchists – Part III: nineteenth-century Americas critics
