Från Rilpedia

Slaget vid Berlin
Del av östfronten under andra världskriget
Frontlinjer den 1 maj 1945.
Datum 16 april - 2 maj 1945 Plats Berlin, Tyskland Utfall Sovjetisk seger; Nazityskland faller.
Stridande
Sovjetunionen	Nazityskland
Befälhavare
Georgij Zjukov Ivan Konev Konstantin Rokossovskij	Armégrupp Vistula: Gotthard Heinrici Kurt von Tippelskirch Armégrupp Mitte: Ferdinand Schörner Berlins försvarsområde: Hellmuth Reymann Helmuth Weidling  #
Styrka
2 500 000 man 6 250 stridsvagnar 7 500 flygplan	766 750 man 1 519 stridsvagnar 3 300 flygplan
Förluster
250 000 - 400 000 döda eller försvunna 280 251 sjuka eller sårade 1 197 stridsvagnar 2 108 artilleripjäser 917 flygplan	ca 160 000 döda ca 400 000 tillfångatagna Berlins försvarsområde: 22 000 civila döda 22 000 militära döda

Slaget vid Berlin var den sista stora striden på östfronten under andra världskriget. Striden stod mellan Nazitysklands sista reserver och Sovjetunionens överlägsna Röda armén.

En jätteoffensiv med hela sex miljoner soldater (inledd 12 januari 1945) över hela östfronten ledde snabbt till att röda armén erövrade resten av Polen. Inom några veckor kontrollerade ryssarna även Ungerns huvudstad Budapest. Västpreussen, Ostpreussen och nästan hela Baltikum erövrades också, även om tyskarna klarade av att hålla Ostpreussens huvudort Königsberg fram till början av april. I början av februari befann sig röda arméns tätgrupper vid floden Oder, endast 70 km från Berlin.

Slutanfallet mot Berlin inleddes den 16 april under ledning av marskalkarna Grigorij Zjukov och Ivan Konev. Ryssarna satte in hela 2,5 miljoner man i anfallet mot Tredje rikets huvudstad, och man förfogade över bland annat 41 000 artilleripjäser, 7 500 flygplan, drygt 6 000 stridsvagnar och över 3 000 ramper för s.k. katusjaraketer. Tyskarna hade cirka en miljon man men många av dessa var inte reguljära soldater utan medlemmar i en milis (Volkssturm) och tvångskommenderade ungdomar. I fråga om artilleri m.m. var ryssarnas överlägsenhet enorm. De flesta var dåligt utrustade eftersom de flesta kom direkt från Volksturm. Många var dessutom minderåriga och hade minimal till ingen erfarenhet i strid.

Anfallet gick inledningsvis dåligt. Det tog 3 dygn att passera Seelowhöjderna strax väster om Oder till priset av 30 000 stupade ryssar och cirka 20 000 tyskar. 20-27 april slöts ringen kring Berlin, och huvudstaden utsattes för ett gigantiskt bombardemang med artillerigranater, katusjaraketer och bombflygplan. Totalt ska röda armén ha vräkt ner 7 miljoner granater över Berlin.

Tvärtemot vad som kan tyckas logiskt var relationen mellan de ryska marskalkerna Georgij Zjukov och Ivan Konev som ledde anfallet mot Nazitysklands huvudstad mycket spänt. Någon samplanering av hur Berlin skulle erövras fanns inte. Tvärtemot gick Josef Stalins strategi ut på att utlösa en "inofficiell" tävling mellan de två marskalkerna om vem som kunde nå och erövra Berlin snabbast. Stalin ville till varje pris att röda armén skulle hinna inta Berlin före den 1 maj vilket troligen var skälet till "tävlingen". Först när slaget gick in i slutskedet utgick en order från Stalin där klara riktlinjer sattes för var vad Zjukov respektive Konev skulle göra.

Slutstriden inleddes 27 april med mycket blodiga strider. Tyskarna var emellertid chanslösa mot övermakten. Adolf Hitler begick självmord på eftermiddagen den 30 april tillsammans med Eva Braun (som han gift sig med dagen före), och propagandaministern Joseph Goebbels med hustru och familj följde Hitler i döden den 1 maj. Staden kapitulerade slutligen 2 maj, och kriget på östfronten var slut. På västfronten pågick striderna ytterligare några dagar innan tyskarna kapitulerade villkorslöst på samtliga fronter 7-8 maj.

Från Röda arméns sida gick 1. Vitryska fronten under marsjalk Zjukov först in i Berlin. Man gjorde en kringgående manöver och kom in i Berlin norrifrån. För ryssarna hade Reichstagen en mycket stark symbolladdning. Reichstagen var definierat som mål nr 105. Även om flera andra mål inne i staden var av större militär betydelse, förelåg det en ömsesidig förståelse från båda sidor att kriget skulle vara över i samma ögonblick som Reichstagen faller. Numrerade segerfanor, avsedda att sättas upp på Reichstagen, delades ut till de främsta förbanden. Den 28 april gick soldater ur 3. Stormarmén, 150:e Skyttedivisionen in i centrala Berlin. De sovjetiska trupperna följde Alt Moabit, in mot de centrala delarna av staden. Avsaknaden av kartor hos ryska befälhavare gjorde att ingen hade riktigt klart för sig var man befann sig.

På kvällen den 28 april, nådde 756:e regementet under överste Zinczenko, en av enheterna i 150:e, fram till Moltkebron. Bron var en stor utmaning, då några av de få kvarvarande tyska elitförbanden, som försvarade bl a inrikesministeriet på andra sidan och utsatte bron för korseld. Till slut lyckades man få över de återstående spillrorna av en bataljon över bron. En främre grupp soldater rapporterade till överste Zinczenko att man ser "en stor byggnad" längre fram på vänster sida. Det var Reichstagen. Den 1 maj nådde några grupper soldater ur 756:e under befäl av kapten Nieuzdrojev fram till Reichstagen och stormade uppför trappan. En av dessa soldater var den unge serganten Chajkiel Pajes, sedermera bosatt i Västerås. När den första segerfanan hängdes ut från byggnaden, pågick fortfarande bittra strider våningsplan för våningsplan. Den 2 maj kapitulerade slutligen den tyska garnisonen inne i Reichstagen. Strider pågick några dagar till på spridda håll i staden, men kriget var slut.

Litteratur

• Beevor, Antony, Berlin: slutstriden 1945. Lund: Historiska media 2002. ISBN 91-89442-56-3
• Ryan, Cornelius, Slutstriden: slaget om Berlin, 16 april-2 maj 1945. Stockholm: Aldus 1976. ISBN 91-0-041651-7
• Salisbury, Harrison E., Östfronten 1941-1945. Stockholm: Alba 1980. ISBN 91-7458-314-X
• Ziemke, Earl F., Slaget om Berlin: tredje rikets fall. Stockholm: Bonnier 2002. ISBN 91-0-057806-1

Se även

• Operation Barbarossa