Från Rilpedia

Operation Bagration
Del av östfronten under andra världskriget
300px Tyska krigsfångar efter operation Bagration marscherar genom Moskvas gator den 17 juli 1944.
Datum 23 juni 1944 – 29 augusti 1944 Plats Vitryssland Utfall Sovjetisk seger
Stridande
Nazityskland	Sovjetunionen
Befälhavare
Ernst Busch Walter Model Ferdinand Schörner	Georgij Zjukov Konstantin Rokossovskij Aleksandr Vasiljevskij
Styrka
800 000 man 1 555 flygplan	2 331 700 man 4 000 stridsfordon 24 000 artillerikanoner 5 327 flygplan
Förluster
26 000 döda, 74 000 sårade, 180 000 försvunna, 100 000 krigsfångar, totalt cirka 400 000 förluster.	178 507 döda och försvunna 590 848 sårade eller sjuka [1]

Den vitryska operationen (ryska Belorusskaja operatsija; kodnamnet Operation Bagration) var den sovjetiska arméns offensiv i Vitryssland och Litauen mellan 23 juni och 29 augusti 1944. I offensiven deltog fyra fronter: 1:a Baltiska (general I. Ch. Bagramjan), 1:a Vitryska (general K. K. Rokossovskij), 2:a Vitryska (general G. F. Zacharov) och 3:e Vitryska (general I. D. Tjernjachovskij). Trupperna var utrustade med biltransporter, dragfordon, självgående artilleri och andra typer av tekniska hjälpmedel. Det ökade avsevärt de sovjetiska enheternas mobila förmåga. Tre år efter krigets början återkom nu till Vitryssland en helt annan armé - härdad i striderna och tekniskt mycket bättre utrustad.

Mot de fyra ryska fronterna stod Armégrupp Mitte, under ledning av Ernst Busch, ensam.

Innehåll 1 Styrkeförhållanden[2] 1.1 Den sovjetiska sidan 1.2 Den tyska sidan 2 Bakgrund 3 Händelseförlopp 4 Resultat 5 Referenser 6 Källor

Styrkeförhållanden^[2]

Den sovjetiska sidan

• Kanoner och granatkastare: 36 000
• Stridsvagnar och självgående artilleri: över 5 000
• Flygplan: över 5 000

Den tyska sidan

• Kanoner och granatkastare: 9 500
• Stridsvagnar och självgående artilleri: över 900
• Flygplan: 1 350

Bakgrund

I Vitryssland hoppades tyskarna på att kunna stoppa den sovjetiska anstormningen med hjälp av ett på förhand förberett och djupt utbyggt (upp till 270 km) försvar, som stödde sig på ett system av fältbefästningar och lämpliga naturliga hinder (floder, breda sumpiga flodstränder och så vidare). Detta frontavsnitt bevakades av de allra bästa trupperna som inom sina led hade ett stort antal veteraner från 1941 års kampanj. Det tyska kommandot räknade med att landskapet och det kraftiga försvarssystemet uteslöt möjligheten för Röda armén för ett framgångsrikt genomförande av offensiva operationer här i Vitryssland. Hitler gav dock order om ett mer Sterilt försvar. Många generaler ville istället försöka sig på det traditionella rörliga försvaret. Den tyska militära ledningen förväntade sig att Röda arméns huvudanfall sommaren 1944 skulle komma söder om Pripjat-träsken, och det var där som större delen av de tyska pansartrupperna och de motoriserade enheterna var koncentrerade. Tyskarna räknade med att huvudmålet för den sovjetiska framryckningen skulle bli Balkan - en traditionell zon för de ryska intressena.

Men det sovjetiska kommandot utarbetade en helt annan plan. Dess huvudsträvan var framförallt befrielsen av de egna territorierna - Vitryssland, västra Ukraina och Baltikum. Dessutom, kunde inte Röda armén genomföra några effektiva offensiver söder om Pripjat-träsken utan att först likvidera den norra utbuktningen i frontlinjen, som tyskarna kallade för den vitryska balkongen. Alla framgångsrika ryska genombrott från Ukrainas territorium och västerut (till Ost-Preussen, Polen, Ungern och andra länder) kunde framgångsrikt lamslås genom flankanfall från den vitryska balkongen.

Ingen av de tidigare sovjetiska operationerna hade förmodligen planerats med sådan noggrannhet. Som ett exempel kan nämnas att innan offensiven hade de sovjetiska minröjarna avlägsnat 34 000 tyska minor i sektorn för huvudanfallet, man hade förberett 193 passager för stridsvagnarna och infanteriet, och flera övergångsställen hade byggts över floderna Drut och Dnepr. Den 23 juni 1944, dagen efter treårsdagen av krigets inledning, slog Röda armén till mot Armégrupp Mitte med oerhörd kraft och revanscherade sig på detta sätt tillfullo för sitt förnedrande nederlag i Vitryssland sommaren 1941.

Efter det att det sovjetiska kommandot hade blivit övertygat om det ineffektiva med separata offensiva operationer på östfrontens centrala avsnitt, attackerade man denna gång tyskarna med styrkor från fyra olika fronter (vilkas styrkor till tre fjärdedelar var koncentrerade på flankerna). I första anfallet deltog huvuddelen av styrkorna avsedda för offensiven. Den vitryska offensiven gav stor hjälp åt den andra fronten i Europa, som hade öppnats den 6 juni, eftersom den hindrade det tyska kommandot från att aktivt överföra trupper från östfronten, där man nu hade fullt upp med att bromsa upp den sovjetiska framryckningen.

Händelseförlopp

Operationen kan delas upp i två etapper. Under den första (23 juni-4 juli) bröt de sovjetiska arméerna igenom frontlinjen och med hjälp av flera omfattande manövrer lyckades omringa en stor tysk gruppering i trakten av Minsk, Bobrujsk, Vitebsk, Orsja och Mogiljov. Det sovjetiska anfallet föregicks av en massiv artilleriförberedelse (150-200 artilleripjäser och granatkastare per km i genombrottssektorn). Första dagen ryckte de sovjetiska arméerna på vissa avsnitt fram mellan 20-25 kilometer varefter mobila enheter sattes in i genombrottsområdet. Redan den 25 juni hade 11 tyska divisioner blivit omringade i närheten av Bobrujsk. Vid Bobrujsk tillämpade den sovjetiska armén för första gången massiva flyganfall, som desorganiserade och skingrade tyska enheter som var på väg att göra ett utbrytningsförsök.

Under tiden genomförde 1:a och 3:e Vitryska fronterna djupgående flankanfall med staden Minsk som gemensamt mål. Den 3 juli befriade den sovjetiska armén Vitrysslands huvudstad, där man omringade en 100 000 man stark tysk gruppering. En stor roll i de här operationerna spelade de vitryska partisanerna. Genom aktiv samverkan med de framryckande fronterna, desorganiserade de "folkliga hämnarna" tyskarnas kommunikationslinjer och förlamade på detta sätt deras förmåga att förflytta sina trupper. Efter 12 dagars strider hade Röda arméns ryckt framåt mellan 225-280 kilometer och bröt därmed igenom tyskarnas huvudförsvarslinje. Ett säreget facit för denna första anfallsetapp blev en marsch av över 57 000 tyska soldater och officerare genom Moskvas gator, vilka hade tagits tillfånga under operationens gång.

Således förlorade den tyska fronten sin fasthet och kollapsade under den första etappen, och operationen övergick nu i en manövrerande fas. W. Model som ersatte E. Busch lyckades inte stoppa den sovjetiska offensiven. Under offensivens andra etapp (5 juli-29 augusti) bröt de sovjetiska arméerna in bakom det tyska försvaret och fick operativ handligsfrihet. Den 13 juli anföll den sovjetiska 1:a Ukrainska fronten söder om Pripjat-träsken (se Lvov-Sandomierz-operationen) och den sovjetiska offensiven började utveckla sig från Baltikum till Karpaterna. I början av augusti kom de främre sovjetiska enheterna fram till Wisła och Ost-Preussens gräns. Här hejdades den sovjetiska framryckningen upp av tyska reserver som hade hunnit fram. I augusti - september fick de sovjetiska styrkorna - som hade tagit brohuvuden vid Wisla (vid Magnuszow och Pulawy) och Narev - slå tillbaka kraftiga tyska motanfall.

Resultat

Under den vitryska operationen (Operation Bagration) genomförde den sovjetiska armén en kraftig framryckning från Dnepr till Wisła och tillryggalade en sträcka på 500-600 kilometer. Röda armén hade befriat hela Vitryssland, större delen av Litauen och gick in i Polen. För genomförandet av denna operation tilldelades general Rokossovskij titeln Marskalk.

Den vitryska offensiven innebar ett totalt nederlag för Armégrupp Mitte, vars irreversibla förluster uppgick till 539 000 man (381 000 döda och 158 000 tillfångatagna); 2 000 stridsvagnar och 57 000 fordon. För denna seger fick Röda armén betala ett högt pris. Dess totala förluster uppgick till över 110 000 man (av vilka 60 000 döda); 2 957 stridsvagnar och självgående artilleri; 2 447 kanoner och granatkastare; samt 822 flygplan.

Den vitryska operationen kännetecknades av de högsta förlustsiffrorna för den sovjetiska armén under de strategiska operationerna 1944. Även de dagliga förlustsiffrorna var de högsta under det året, vilket vittnar om stridernas höga intensitet och tyskarnas hårda motstånd. Detta styrks även av det faktum att antalet döda tyska soldater och officerare under denna operation var 2,5 gånger högre än antalet tillfångatagna. Men oavsett det var detta ett av de största nederlagen för Wehrmacht under hela Andra världskriget. Enligt de tyska militärernas mening innebar katastrofen i Vitryssland ett slut för tyskarnas organiserade motstånd på östfronten. Röda arméns framryckning hade nu övergått till en allmän offensiv där fronten snart inte längre stod i Sovjet.

Referenser

1. ↑ Bergstrom 2008, sid. 82.
2. ↑ Källa: Istorija Vtoroj mirovoj vojny: i 12 band, Moskva, 1973-1979. Band 9, s. 47.

Källor

• Bergstrom, Christer. (2008). Bagration to Berlin - The Final Air Battles in the East: 1944 - 1945, Ian Allen. ISBN 978-1-903223-91-8
• Istorija Vtoroj mirovoj vojny: i 12 band, Moskva, 1973-1979. Band 9, s. 47.</ref>