Backhoppning

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Fil:Simon Ammann Engelberg 2006.jpg
Backhopparen Simon Ammann med ett par Elan-skidor vid världscupdeltävlingar i Engelberg i Schweiz 2006.

Backhoppning är en inriktning inom nordisk skidsport där det gäller att från en hög höjd hoppa så långt som möjligt. Backhoppningen tillhör de klassiska vintersporterna.

Innehåll

Utförande och regler

I hopptävlingarna ges poäng för både längd och stil. Hopplängden mäts på halvmetern när, från hoppkanten till nedslagsplatsen som är en tänkt punkt mitt mellan hopparens fötter avseende längdriktningen. Stilpoäng utdelas enligt det internationella skidförbundets normer. Vid större tävlingar poängsätter fem domare hoppets stil utfrån en skala mellan 0 och 20. För poäng från 8 och uppåt gäller att hoppet och landningen genomförs stående. Det finns en linje i backens nedre del som måste ha passerats innan hoppet kan bedömas som stående. Ett hopp som slutar med fall kan bara få poäng mellan 0 och 10. Domarna granskar dels hopparens färd genom luften, dels landningen. För fel i hoppfasen kan domaren göra avdrag intill sex poäng, exempelvis för korsade skidor. I samband med landningen kan domaren göra avdrag med maximalt sex poäng.För fall dras max sju poäng av från stilkaraktären.

Historia

Backhoppning 1905.

Backhoppningen har som de flesta moderna inriktningar inom nordisk skidsport sitt ursprung i Norge. 1862 hölls den första backhoppningstävlingen i norska Trysil. Den första stora årligt anordnade backhoppartävlingen hölls från 1879 i Husebybakken i Oslo. 1892 flyttades tävlingen till Holmenkollen som sedan dess är klassisk backhopparmark, med några av sportens största tävlingar. Backhoppning har funnits med i vinter-OS sedan starten i Chamonix 1924.

1936 blev Sepp Bradl, Österrike förste man att hoppa över 100 meter, med ett hopp på 101 meter. Första hoppet över 200 meter gjordes av finländaren Toni Nieminen år 1994

I slutet av 1980-talet fick Jan Boklöv, Sverige stor uppmärksamhet, då han började med V-stilen. Boklövs revolutionerande hoppstil gav framgångar, trots poängavdrag.

Under senare år har backhoppningen haft problem med ohälsa, då flera backhoppare kraftigt gått ner i vikt, för att kunna prestera bättre. Man har därför infört nya regler så att man inte ska kunna dra fördelar av att gå ner kraftigt i vikt.

Hoppbackarna

Hoppbacke i Kaipola, Finland, oktober 2005.

Backhoppning på elitnivå sker i en stor och en liten backe. Den kritiska (maximala) hopplängden för respektive backe är då 90 respektive 120 meter. De kallas för K90 och K120.

Plastbacke

Plastbacke är namnet på sommartävlingarna i backhoppning. Man lägger en plastgräsmatta som täcke över backen.

Utrustning

Dräkterna kostar omkring 4000 kronor. De kontrolleras inför varje tävling och förseglas dagarna innan tävling, så att inget fusk ska kunna ske. Åkare har idag hjälm och skidglasögon, att jämföra med gamla tider då man enbart hade mössa på huvudet, vilket ökade risken för allvarliga skador.

Klassiska tävlingar

Backhoppning är sedan 1924 gren i OS. Individuellt koras en vinnare i liten backe och en i stor backe. Även lagtävlingen är OS-gren. Backhoppning ingår tillsammans med längdskidåkning också i nordisk kombination i OS och VM. I kombinationstävlingen koras en individuell segrare samt en segrare bland nationslag. De nämnda grenarna står också på programmet när skid-VM i nordiska grenar avgörs.

Varje säsong avgörs backhoppningens världscup. I världscupen ingår den Tysk-österrikiska backhopparveckan. Denna består av fyra deltävlingar: i Oberstdorf, Garmisch-Partenkirchen, Innsbruck samt i Bischofshofen. Tävlingen i Garmisch-Partenkirchen på nyårsdagen har blivit en klassiker i SVT på nyårsdagen. SVT slutade dock sända 2006. Eurosport sänder alla tävlingar numer. Klassiska tävlingar arrangeras varje säsong i hoppbackarna Holmenkollen i Oslo och Zakopane i Polen.

Utbredning

Backhoppning är mycket populärt i Tyskland. Backhoppning är även populärt i Schweiz, Österrike, Tjeckien och Polen. Det handlar alltså mycket om områdena kring Alperna och Karpaterna för den europeiska backhoppningen. I Norden var tidigare Norge den ledande nationen men sedan 1980-talet har Finland tagit över den rollen. Finland har haft en av världens bästa backhoppare, Matti Nykänen, som dominerade sporten under 1980-talet.

Backhoppning i Sverige

Backhoppningen spreds från Norge till Sverige via norska soldater, förlagda till Stockholm på 1880-talet. Djurgårdens IF blev den första backhopparklubben och tillhörde de bästa under många decennier. Under 1950-talet fanns cirka 150 backar runt om i landet och Sverige hade OS-medaljörer. Från 1970-talet har antalet backar kraftigt minskat och sportens utbredning likaså. Vid mitten av 1980-talet fanns i Sverige ett 60-tal hoppbackar som var möjliga att använda, att jämföra med Norge som vid samma tidpunkt hade omkring 1 200 fungerande hoppbackar. Under 1980-talets början upplevde sporten en renässans. Hoppare från bland annat Bollnäs GoIF och Ljusdals SK dominerade ungdomsklasserna. Bland dessa kan nämnas från Bollnäs Per-Inge Tällberg och Staffan Tällberg samt Tomas Nordgren. Andra framstående klubbar har varit Friska Viljor, Örnsköldsvik, Holmens IF, Falun, Husums IF samt Nedansjö IK. Trots dessas och Jan Boklövs framgångar under senare delen 1980-talet blev backhoppningstrenden kortlivad. Idag är de största klubbarna Holmens IF och IF Friska Viljor. Aktiva elithoppare är idag Johan Erikson och Andreas Arén Holmens IF, Isak och Jakob Grimholm IF Friska viljor.

Skidflygningsbacken i Planica, juli 2005.

De största hoppbackarna i Sverige är belägna i Falun samt Sollefteå. Den så kallade 120 K-backen i Falun byggdes inför VM 1974.

Damernas organiserade backhoppande var länge kraftigt begränsat. Herrar och damer har tidigare tävlat i samma klasser i backhoppning. Den kanske enda framgånsrika kvinnliga backhopparen i Sverige i under den tiden var Carina Norén som var konkurrenskraftig upp till junioråldern, men som senare lade av. I dag tävlar damer och herrar i skilda klasser. Det finns också en internationell damcup i FIS regi. Damtävling i VM infördes 2009.

Svenska framgångar

Av svenska backhopparframgångar märks bland annat:

Skidflygning

I skidflygning är utförandet det samma som i klassisk backhoppning. Backarna är dock väsentligt längre, med en kritisk punkt från 145 till 215 meter. Hoppen blir därför längre. Världsrekordet som mäter 239 meter (2005) sattes av norrmannen Bjørn Einar Romøren vid tävlingar i Planica, Slovenien. Svenskt rekord i skidflygning, 207,5 meter, innehas av Isak Grimholm, IF Friska Viljor. Rekordet sattes 22 mars 2007 i Planica. Andra kända anläggningar för skidflygning är Harrachov i Tjeckien, Kulm i Österrike, Oberstdorf i Tyskland och Vikersund i Norge. Vid skidflyningstävlingar är tävlingsledningen om möjligt ännu mer mån om hopparnas säkerhet än vid vanlig backhoppning. Backens vind, temperatur och luftströmmar mäts kontinuerligt.

Kända backhoppare

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Backhoppning"
Personliga verktyg