Franklin D. Roosevelt
Från Rilpedia
 |
|
| USA:s 32:e president | |
|---|---|
| Ämbetsperiod: | |
| 4 mars 1933 - 12 april 1945 | |
| Vicepresident: | John Nance Garner (1933-1941) Henry A. Wallace (1941-1945) Harry S Truman (1945) |
| Företrädare: | Herbert Hoover |
| Efterträdare: | Harry S. Truman |
| {{{nummer2}}} | |
| Ämbetsperiod: | |
| {{{ämbetsperiod2}}} | |
| {{{nummer3}}} | |
| Ämbetsperiod: | |
| {{{ämbetsperiod3}}} | |
| Information | |
| Födelsedatum: | 30 januari 1882 |
| Födelseplats: | Hyde Park, New York |
| Dödsdatum: | 12 april 1945 (63 år) |
| Dödsplats: | Warm Springs, Georgia |
| Hustru: | Anna Eleanor Roosevelt |
| Yrke: | jurist |
| Politiskt parti: | Demokraterna |
Franklin Delano Roosevelt, född 30 januari 1882 i Hyde Park i New York, död 12 april 1945 i Warm Springs i Georgia, var en amerikansk politiker (demokrat) och USA:s president åren 1933-1945. Han är en av USA:s mer tongivande presidenter och den som innehaft ämbetet under längst tid. I sammanställningar över de främsta amerikanska presidenterna hamnar han i regel bland de tre översta tillsammans med Abraham Lincoln och George Washington.
Roosevelt var jurist och före sitt tillträde som president var han bland annat biträdande sjöminister 1913-1920 och guvernör i delstaten New York 1928-1932. Han gifte sig 1905 med Eleanor Roosevelt. Han är begravd i Hyde Park i New York.
Innehåll |
Uppväxt
Franklin Delano Roosevelt föddes den 30 januari 1882 i Hyde Park i New York. Han var det enda barnet till James Roosevelt (1828-1900) och Sara Delano (1853-1941). Han hade en äldre halvbror vid namn James Roosevelt Jr (1854-1927). Franklin kom från en förmögen familj, speciellt på moderns sida.
Den 17 mars 1905 gifte sig Roosevelt med en avlägsen släkting, Eleanor Roosevelt. De hade en gemensam stamfader, Claes von Rosenvelt, som hade anlänt till Nya Amsterdam (dvs dagens New York) på 1650-talet. Eleanor var brorsdotter till den dåvarande presidenten Theodore Roosevelt. Franklin och Eleanor fick sex barn:
- Anna (1906-1975)
- James (1907-1991)
- Franklin D. Jr (mars-november 1909)
- Elliott (1910-1990)
- Franklin D. Jr (1914-1988)
- John (1916-1981)
Franklin hade ett utomäktenskaplig affär med Eleanors sekreterare Lucy Mercer. Förhållandet började strax efter att hon anställdes 1914 och upptäcktes av Eleanor i september 1918 när hon hittade brev i Franklins väskor. Enligt Rooseveltfamiljen så erbjöd Eleanor Franklin skilsmässa men Lucy kunde inte gifta sig med en skild man, eftersom hon var katolik. Lucys släktingar hävdar istället att hon ville gifta sig med Franklin men att "Eleanor inte var villig att stiga åt sidan". Enligt Jean Edward Smiths bok FDR är det allmänt vedertaget att Eleanor verkligen erbjöd "att ge Franklin hans frihet". De försonades dock efter medling från Roosevelts rådgivare och vän Louis Howe, och FDR lovade att aldrig mer träffa Lucy. Sara ingrep också och sa till Franklin att om han skilde sig från Eleanor så skulle han skämma ut familjen och hon skulle aldrig mer ge honom "en enda dollar".[1] Eleanor hade, enligt några historiker, troligen också utomäktenskapliga förhållanden, dels med sin livvakt Earl Miller[2] och dels med sin väninna Lorena Hickok.[3]
Franklin och Lucy fortsatte att brevväxla och höll en formell kontakt, men de började inte ses igen förrän 1941. Lucy fick då kodnamnet "Mrs. Johnson" av Secret Service.[4] Lucy var med honom när han dog 1945. Först på 1960-talet blev affären känd för allmänheten.
Roosevelt deltog 1909 i ett utgrävningsförsök på Oak Island, Nova Scotia, där man försökte finna den skatt, som Kapten Kidd enligt legenden skall ha grävt ner på ön. Ingen skatt hittades dock.
Politisk karriär
Roosevelt blev invald i delstaten New Yorks senat (ej att förväxla med USA:s senat) 1910. Han fick då flytta till delstatens huvudstad, Albany. Han blev omvald 1912 men avgick året därpå då han tillträdde som biträdande sjöminister i Woodrow Wilsons regering. År 1920 valdes Roosevelt som vicepresidentkandidat till demokraternas presidentkandidat James M. Cox. Paret förlorade dock stort mot Harding/Coolidge.
Poliosjukdomen
I augusti 1921 drabbades Roosevelt av vad man då trodde var polio och blev förlamad från midjan och nedåt. I början av 1900-talet kunde man inte ställa en säker diagnos. Enligt en rapport från 2003 så kan det istället ha varit Guillain-Barrés syndrom som Roosevelt drabbades av.[5] Hur som helst så fanns det inte något effektivt botemedel mot någon av sjukdomarna 1921.
Efter något år reste han till ett rehabiliteringscenter i Warm Springs i Georgia. Där tränade han i varma badbassänger och lyckades efter något år att gå på botten av bassängen. Tillslut kunde han gå med benskenor, stöd av en käpp och i armkrok med någon. Även om det var mycket ansträngande.
År 1926 köpte Roosevelt rehabiliteringscentret och inriktade det på enbart poliosjuka; det kallades Roosevelt Warm Springs Institute for Rehabilitation. Det var här han som president senare skulle komma att avlida av sin sjukdom. Institutet är i drift än idag.
Politisk comeback
I samband med det Demokratiska partiets konvent inför valet 1928 gjorde Roosevelt sitt första officiella framträdande på flera år, då han presenterade nomineringen av Al Smith som presidentkandidat, vilket han även hade gjort fyra år tidigare. Smith skulle senare kritisera Roosevelts socialpolitik under hans presidentskap.
Al Smith övertalade i sin tur Roosevelt att ställa upp i guvernörsvalet i New York samma år.[6] Smith förlorade presidentvalet mot republikanen Herbert Hoover men Roosevelt vann mycket knappt mot Albert Ottinger, med en marginal på 25 608 av mer än fyra miljoner röster.[7] Det var något spänt för Roosevelt och hans medarbetare om han skulle vinna, eftersom han var handikappad. Men folk trodde att han hade återhämtat sig. Han lät måla sina skenor svarta och bar därför alltid svarta skor och strumpor så att de knappt syntes.
Vid omvalet 1930 fokuserade republikanerna och deras kandidat Charles H. Tuttle sin kampanj på korruptionen i Tammany Hall, demokraternas politiska maskin som till stor del styrde politiken i staden New York. Roosevelt, som var beroende av organisationens stöd, försökte undvika frågan och talade istället om förbättringar för arbetslösa och ålderspensionärer. Hoover-administrationen i Washington verkade tycka att det bästa sättet att stoppa Roosevelt från att bli president 1932 var att besegra honom i guvernörsvalet 1930 och sände tre regeringsföreträdare för att stödja Tuttle, men trots det vann Roosevelt med den största marginalen i delstatens historia. Han bestämde sig då för att ställa upp i nästa presidentval.[8]
Som guvernör genomförde han en rad sociala reformer. Den ekonomiska depressionen hade gjort att han flyttat sig längre till vänster. Bland annat initierade han TERA, Temporary Emergency Relief Administration, som var ett program för stöd till arbetslösa.[9]
Presidentvalet 1932
1932 ställde Roosevelt upp som presidentkandidat inför presidentvalet. Hans främsta utmanare vid demokraternas partikonvent i Chicago var Al Smith som bland annat stöddes av Tammany Hall-maskinen.[10] Roosevelt ledde stort redan efter den första omröstningen på konventet, men eftersom det då fanns en lag om minst två tredjedels majoritet så var det inte på något sätt säkert att han skulle vinna (två tredjedels-regeln togs bort först 1936 och sedan räckte det med enkel majoritet för att bli demokraternas presidentkandidat). Vid den andra och tredje omgången fick han något fler röster men det var fortfarande inte tillräckligt många. Till slut erbjöds John Nance Garner, en annan av kandidaterna, att bli Roosevelts vicepresident, och Garner drog sig ur och stödde Roosevelt, så att han kunde segra efter fyra röstningsomgångar och Garner istället bli vicepresident.[11] Roosevelt, som hade befunnit sig i Albany och följt röstningen på radio, flög nästa dag till Chicago för att hålla sitt nomineringstal. Han lovade statliga insatser mot depressionen. I talet använde Roosevelt för första gången begreppet New Deal.
I presidentvalet slog Roosevelt enkelt den sittande presidenten Herbert Hoover, som Roosevelt framgångsrikt attackerade för att inte kunna möta depressionen.
Den 15 februari 1933, när Roosevelt höll tal i Bayfront Park i Miami, Florida, utsattes han för ett attentat. Gärningsmannen, Giuseppe Zangara, missade Roosevelt med några centimeter men fem andra personer träffades av pistolskotten, däribland Chicagos borgmästare Anton Cermak som avled av sina skador. Även en kvinna som träffades i magen dog. Vid det kritiska ögonblicket hade en åskådare slagit på Zangaras arm med sin handväska. Zangara var en arbetslös murare och agerade på egen hand. I polisförhören sa han att han hatade rika och mäktiga människor men inte hade något emot Roosevelt personligen.[12] Han dömdes senare till döden. Det finns teorier om att Zangara hade för avsikt att mörda Cermak och inte Roosevelt, men de stöds inte av tillgängliga bevis.[13]
President Roosevelt
Efter börskraschen 1929 lanserade Roosevelt, som nyvald president 1933, sin keynesianskt inspirerade politik, den så kallade New Deal, Den nya given, som innebar kraftigt ökade statliga ingrepp i ekonomin. I sitt installationstal sade han den kända frasen "det enda vi har att frukta är fruktan själv". Han sa att depressionen skulle bekämpas till varje pris, som om den hade varit en fientlig invasionsarmé.[källa behövs] Roosevelt valde att återuppta de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen i början av sin presidenttid. Under andra världskriget fick han ett gott samarbete med Josef Stalin om hur kriget skulle bekämpas.
I presidentvalet 1936 vann Roosevelt en storartad seger, med 98 % av elektorsrösterna över republikanen Alf Landon.
När andra världskriget bröt ut valde Roosevelt att USA skulle förbli neutralt. Men man stödde Storbritannien och Frankrike genom att sälja vapen till dem, efter mars 1941 genom Lend-lease-programmet. Detta kritiserades starkt av stora delar av folket. Flygaren och isolationisten Charles Lindbergh, liksom antikrigsgruppen America First Committee, var bland de största kritikerna.
Inför presidentvalet 1940 beslöt Roosevelt att ställa upp för en tredje mandatperiod, vilket var emot en oskriven regel som hade gällt sedan George Washington inte ställde upp för omval 1796. Både Ulysses S. Grant och Theodore Roosevelt hade kritiserats för att de försökte få en tredje mandatperiod 1880 respektive 1912. Sedan 1937 hade Roosevelt och hans vicepresident John N. Garner blivit bittra fiender. Som ny medkandidat valde Roosevelt därför den mycket liberala jordbruksministern Henry A. Wallace. Garner ställde också upp i nomineringsvalet mot Roosevelt men presidenten fick stort stöd från sitt parti för nomineringen. Roosevelt segrade slutligen i valet mot republikanen Wendell Willkie.
Den 7 december 1941 anföll Japan flottbasen Pearl Harbour på Hawaii. Dagen därpå röstade kongressen för ett krig mot Japan, tre dagar senare förklarade även Tyskland krig mot USA.
I slutet av år 1943 blev Roosevelt allvarligt sjuk, återkommande hjärtflimmer och feberattacker, mycket till följd av poliosjukdomen.[källa behövs] Hans läkare gav honom diagnos att han hade en begränsad tid kvar att leva om han fortsatte att arbeta i samma höga tempo som tidigare.[källa behövs] Trots detta valde han att kandidera till en fjärde mandatperiod 1944. Han skrev att han hade en skyldighet såsom en soldat att utföra sitt uppdrag till fullo.[14]
Inför sin fjärde mandatperiod valde han också att byta ut sin vicepresident Henry A. Wallace eftersom Wallace uppfattades som opålitlig och för mycket vänsterinriktad. Istället valdes Harry S. Truman, då senator från Missouri, till vicepresidentkandidat. Roosevelt vann mot Thomas E. Dewey i valet. Truman hann bara vara vicepresident i 82 dagar innan presidenten avled och Truman fick ta över. Tills dess hade vicepresidenten helt hållits utanför och hade ingen aning om vad som föregick i Vita huset.
Roosevelt omvaldes tre gånger och vann inte färre än fyra presidentval (1932, 1936, 1940, 1944). Han innehade sitt ämbete ända fram till sin död i april 1945, bara 82 dagar in i sin fjärde mandatperiod, bara någon månad före Nazitysklands kapitulation.
Två år senare föreslog kongressen det 22:a tillägget till den amerikanska konstitutionen som gör det omöjligt för en president att ställa upp för omval mer än en gång.
Roosevelt är den president som har haft flest vicepresidenter: John N. Garner, Henry A. Wallace och Harry S. Truman, och är också en av de nio presidenter som har efterträtts av sin vicepresident under en mandatperiod.
Utnämningar till Högsta domstolen
President Roosevelt utsåg åtta domare till USA:s högsta domstol, mer än någon annan president utom George Washington, som utsåg tio. År 1941 var åtta av de nio domarna utsedda av Roosevelt. Dessutom befordrades Harlan Fiske Stone av Roosevelt till chefsdomare.
- Hugo Black – 1937
- Stanley Forman Reed – 1938
- Felix Frankfurter – 1939
- William O. Douglas – 1939
- Frank Murphy – 1940
- Harlan Fiske Stone (Chefsdomare) – 1941
- James Francis Byrnes – 1941
- Robert H. Jackson – 1941
- Wiley Blount Rutledge – 1943
Referenser
Noter
- ↑ Smith, sidan 160
- ↑ Smith, sidan 246-248.
- ↑ "Eleanor Roosevelt"
- ↑ Smith, sidan 163.
- ↑ Smith, sidan 191, som refererar till Goldman, AS m fl, "What was the cause of Franklin Delano Roosevelt's paralytic illness?". 11 Journal of Medical Biography 232–240 (2003).
- ↑ Smith, sidan 223-225.
- ↑ Smith, sidan 228.
- ↑ Smith, sidan 243-245, 249.
- ↑ "Franklin D. Roosevelt", Encyclopædia Britannica. 2008. Encyclopædia Britannica Online. Läst 6 september 2008.
- ↑ "F.D.R.’s Rough Road to Nomination", The New York Times, 14 maj 2007.
- ↑ "Vice Presidents of the United States: John Nance Garner (1933-1941)" (PDF), U.S. Senate, läst 2008-06-02
- ↑ Smith, sidan 297-298.
- ↑ Smith, sidan 715.
- ↑ Letter Agreeing to Accept a Nomination for a Fourth Term, Franklin D. Roosevelt, 11 juli 1944.
Tryckta källor
- Jean Edward Smith, FDR (2007), Random House, ISBN 978-1-4000-6121-1
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Franklin D. Roosevelt
Media
Fil:FDR video montage.ogg Fil:Roosevelt Pearl Harbor.ogg Fil:Roosevelt Infamy.ogg
|
|||||||||||||||||||||||
