Den stora depressionen
Från Rilpedia
Den stora depressionen var en lågkonjunktur som började med den stora Wall Street-kraschen i New York i USA den 29 oktober 1929. Från USA spred den sig snabbt till Europa och de andra delarna av världen, med förödande effekter i både I-länder och U-länder. Den internationella handeln sjönk kraftigt, likaså personlig inkomst, skatteinkomster, priser och vinster. Städer över hela världen fick genom detta ett stort bakslag, inte minst de som förlitade sig på tung industri. Byggandet avstannade mer eller mindre i flera länder, och bondgårdar och andra jordbruksområden drabbades då priset för deras skördar sjönk med mellan 40 och 60 procent.[1] Gruvarbetare och skogsarbetare fick det hårdaste slaget då efterfrågan sjönk kraftigt och det fanns få andra anställningsalternativ. Den stora depressionen slutade vid olika tidpunkter i olika länder; majoriteten av länderna som drabbades satte upp olika biståndsprogram för att klara krisen. De flesta länderna gick igenom någon form av politisk kris under depressionen, vilken förde politiken mer till vänster eller höger. Demokratin blev svagare, vilket gav diktatorer som Adolf Hitler, Josef Stalin och Benito Mussolini en fördel, och som också hjälpte till att bygga upp förutsättningarna för andra världskriget.
Innehåll |
Bakgrund
Den stora depressionen var inte en plötslig kollaps; nedåtgången kom i omgångar under en period av tre år och nådde sin absoluta botten i mars 1933 även om det fanns några få små uppgångar. I början av 1930 var krediten stor och fanns tillgänglig för låga priser men folk var rädda för framtiden och ville inte lägga till fler skulder genom att låna. Bilförsäljningen sjönk under 1928 års nivå i slutet av maj 1930. Priser sjönk på flera fronter men lönerna höll sig stabila tills de började gå ner 1931. Omständigheterna var värst i jordbruksområdena där priset på handelsvarorna sjönk och i gruv- och skogsindustrin var arbetslösheten stor och det fanns få jobbalternativ. Nedåtgången i den amerikanska industrin var motorn som drog ner de flesta andra länder först sedan gjorde interna svagheter eller styrkor inom varje enskilt land omständigheterna bättre eller sämre.
Börskraschen
Tiden innan börskraschen steg aktiekurserna kraftigt, och miljoner personer köpte då aktier. Den ökade investeringen drev i sin tur upp kurserna till spektakulärt höga nivåer, och skapade starka förväntningar på ytterligare uppgångar. Småsparare, företag och banker satsade allt större del av sina tillgångar och man lånade även till höga räntor för att kunna finansiera ytterligare investeringar på börsmarknaden.
Aktierkurserna nådde sin högsta nivå den 3 september 1929. Därefter började marknaden bli instabil med både upp- och nedgångar, men trots detta fortsatte aktiespekulationerna. Den 24 oktober 1929, den så kallade Svarta torsdagen, dök börsen då säljpanik uppstod. På en dag bytte 13 miljoner aktier ägare, vilket var rekord. Fredagen och lördagen kundes börsraset dämpas något men måndag och tisdag fortsatte det. Tisdagen den 29 oktober 1929 sattes nytt säljrekord. Börsvärdet föll med cirka 40%. Företag och banker gick i konkurs, och många blev arbetslösa. Många småsparare fick lämna sina hem och gårdar genom att de inte längre kunde betala de höga låneräntorna.
Effekter
Norge
I Norge inträddade en lågkonjunktur. Då Arbeiderpartiet bildade regering 1935 gick man in för omfattande socialpolitiska reformer.
Tyskland
I och med börskraschen upphörde i praktiken de amerikanska utlandsinvesteringarna. USA började nu kräva tillbaka de pengar som Tyskland var skyldiga i krigsskadestånd som hade utdömts efter första världskriget. Det stora tysklandslånet som hade konstruerats av Ivar Kreuger i samarbete med de svenska och amerikanska regeringarna något år före börskraschen 1929, för att i någon mån råda bot på fattigdomen under slutet av 1920-talet i Tyskland, blev klart och utbetalades 2 dagar efter börskraschen. Man visste dock inte vid den tidpunkten vad börskraschen skulle leda till på sikt. Tyskland kom trots tysklandslånet och ytterligare stödlån genom det så kallade Young-lånet 1930 att drabbas hårdare än något annat europeiskt land av depressionen i början av 1930-talet. Många företag gick i konkurs och sex miljoner människor blev arbetslösa. Medelklassen, som just återhämtat sig från inflationens härjningar, fick åter se sin tillvaro slagen i spillror.
Inför dessa påfrestningar råkade den tyska demokratin in i en djup kris. Partier splittrades och gjorde det omöjligt att bilda handlingskraftiga regeringar och landet styrdes i stor utsträckning med hjälp av en undantagsparagraf i konstitutionen, som gav presidenten rätt att sätta sig över de demokratiska besluten. Misstron växte mot de etablerade politikerna. Allt fler satte istället sitt hopp till partierna på höger- och vänsterkanten.
På vänstersidan ryckte kommunisterna fram och fördubblade nästan sitt antal medlemmar i riksdagen till 100 mandat 1932. De tolkade den ekonomiska krisen som ett tecken på det kapitalistiska systemets fall. I sin propaganda pekade de på hur bra det gick för Sovjetunionen, som genomgick en snabb industrialisering, samtidigt som västvärlden drabbades av arbetslöshet. Kommunisterna ville vinna väljare inom arbetarrörelsen inför den kommande revolutionen. Men arbetarrörelsen var splittrad eftersom det även fanns en stark motvikt av högerextrema krafter. Extremhögern var nazisterna och åren 1928-1932 ökade antalet nazister i den tyska riksdagen från 12 till 230 mandat. Det blev då det största partiet i Tyskland. Det var till största delen medelklassen som vände sig till nazisterna för att komma ur depressionen, men även de arbetslösa lockades av partiledaren Hitlers löften. De såg nazismen som en lösning på sina problem och en resa mot en ny framtid.
Sverige
I Sverige ökade arbetslösheten, och så kallade "nödhjälpsarbeten" sattes in. Då Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildade regering 1932 satsade man starkt på socialpolitiken. Samma år inträffade också Kreugerkraschen som var en ekonomisk kris med förödande effekter för många banker, företag och privatpersoner orsakad av Kreugerkoncernens ekonomiska sammanbrott och konkurs 1932.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
USA
I USA gick många företag i konkurs vilket ledde till stor arbetslöshet. Många hade inte råd att betala räntor och tvingades sälja sina ägodelar. Som svar på krisen lanserade Roosevelt "the New Deal" som innebar stora offentliga ingrepp i ekonomin. Hans tanke var att höja efterfrågan i samhället och på så sätt minska arbetslösheten. Detta gjordes bland annat genom att man lät göra en utbyggnad av dammar och andra kraftstationer för att sysselsätta folket. En annan viktig del av "The new deal" var att ge arbetslöshetunderstöd och bidrag till jordbrukarna. När Roosevelt introducerade den nya given var 15 miljoner människor arbetslösa i början av 1933. År 1937 var fortfarande sju miljoner människor arbetslösa. Det visade sig att arbetslösheten inte kunde övervinnas förrän USA kommit med i andra världskriget.
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Återupprustning och återhämtning
Flera länder gick igenom en massiv återupprustning för att motverka hotet från Nazityskland. Detta gjorde att flera europeiska ekonomier återhämtade sig under åren 1937-1939. 1937 hade till exempel arbetslösheten i Storbritannien sjunkit till 1,5 miljoner, vilken senare försvann helt när soldater började mobiliseras efter krigets utbrott 1939.
I USA gjorde alla pengar som spenderades på kriget att BNP fördubblades och täckte över depressionens effekter. Affärsmän ignorerade de hårda skatter och ökande skulder landet fick, och fördubblade sina insatser för att dra fördelarna av de generösa kontrakt som satts upp av den federala regeringen. Många personer arbetade övertid och gav upp sina fritidsaktiviteter för att kunna tjäna pengar igen efter flera år. Folket accepterade ransonering och priskontroller för första gången som ett sätt att visa sitt stöd för krigsarbetet. Priserna i ammunitionskontrakt garanterade affärsmän en vinst oavsett om de anställde många mediokra arbetare eller om de använde ineffektiv teknik. Affärsmännen anställde därför alla personer de kunde se; vissa körde även lastbilar upp- och nedför gatorna, för att få människor att ta jobb hos dem. Nya arbetare behövdes för att ersätta de 11 miljoner män i arbetsför ålder som tjänstgjorde i den amerikanska armén. Genom allt detta förstorades regeringens roll i den nationella ekonomin, från att ha uppgjort 3% av BNP till att tredubblas.
Se även
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Noter
- ↑ Willard W. Cochrane. Farm Prices, Myth and Reality 1958. p. 15; League of Nations, World Economic Survey 1932-33 p. 43.
