Benito Mussolini
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 31 oktober 1922 – 25 juli 1943 |
|
| Företrädare: | Luigi Facta |
| Efterträdare: | Pietro Badoglio
|
| Födelsedatum: | 29 juli 1883 |
| Födelseplats: | Dovia di Predappio nära Forlì, Emilia-Romagna, Italien |
| Dödsdatum: | 28 april 1945 |
| Dödsplats: | Giulino di Mezzegra nära Dongo Italien |
| Maka: | Rachele Mussolini (1890-1979) |
| Politiskt parti: | Partito Nazionale Fascista |
Benito Amilcare Andrea Mussolini, född 29 juli 1883 i Dovia di Predappio nära Forlì, död 28 april 1945 i Giulino di Mezzegra nära Dongo i Como-området, var Italiens premiärminister och fascistiske ledare 1922-1943.
Mussolini var grundaren av fascismen i Italien och använde som ledare för landet titlarna Duce del Fascismo, Capo del Governo och Primo Ministro del Regno d'Italia, på svenska "fascismens ledare, regeringschef och premiärminister i italienska riket". Han var vidare inrikesminister, krigsminister, marinminister och luftfartsminister. Till vardags kallades han Il Duce, "ledaren".
Italien var under Mussolinis regering allierat med Tyskland och Japan som de så kallade Axelmakterna. Han försökte upprätta en fortsättning på det romerska riket, men efter några inledande framgångar kom hans expansionistiska politik i det andra världskriget att misslyckas. År 1943 avsattes Mussolini av det fascistiska rådet, för att senare insättas av tyskarna som statschef i den nyupprättade Salorepubliken. Han avrättades 1945.
Innehåll |
Biografi
Ungdom och journalistår
År 1902 flydde Mussolini till Schweiz för att slippa militärtjänstgöring. 1904 återvände han till Italien för att arbeta som journalist. Mussolini blev känd år 1912 när han som sekreterare för det Italienska socialistpartiets marxistiska vänsterflygel övertog ledningen och markerade då sina revolutionära mål.[1] I samband med första världskriget skrev Mussolini på ledarsidan i tidningen Avanti att Italien borde sluta upp på ententens sida och för detta kom han då att uteslutas ur socialistpartiet.[2]
När Italien sedan gick med i kriget stred Mussolini för den italienska armén i ett Bersaglieri-förband och nådde korprals grad. Efter att ha blivit skadad återvände han till Milano för att bli redaktör för en nystartad tidning, Il Popolo d'Italia. Tidningen krävde att de allierade skulle stödja Italiens krav vid fredskonferensen i Paris.
Familj
Mussolini var son till Alessandro Mussolini och dennes hustru Rosa Maltoni. Han var gift med Rachele Guidi med vilken han fick sönerna Bruno Mussolini (pilot), Vittorio Mussolini (journalist) och Romano Mussolini (jazzmusiker).
Tidig politisk karriär
Mussolini slöt sig tidigt till det italienska socialistpartiet och ledare för dess tidning Avanti. Han gjorde sig känd som en dogmatisk och kompromisslös socialist och en av företrädarna för partiets vänsterflygel, som med revolutionära mål förespråkade politiska och ekonomiska reformer. Efter första världskrigets utbrott 1914 förespråkade han Italiens inträdande på Ententens sida för att genomdriva de krav som sedan länge ställts på områden längs den italiensk-österrikiska gränsen. Efter detta blev han utesluten ur partiet, och efter kriget gjorde han sig berömd genom att hätskt ha kritiserat regeringschefen Vittorio Orlando för att ha misslyckats med att nå fram till Italiens mål under förhandlingarna av Versaillesfreden.
1919 hade en grupp extrema nationalister under diktaren Gabriele d'Annunzios ledning tågat in i den jugoslaviska gränsstaden Fiume och ställt krav på dess införlivande med Italien. Aktionen blev politiskt sett ett misslyckande men d'Annunzio hyllades på brett håll av Italiens arbetarklass för sin patriotism. Samma år grundade Mussolini de första fasci di combattimento, kampgrupper, och grundade sin ideologi på sin starkt socialistiska bakgrund samt på en fanatisk nationalism och patriotism starkt inspirerad av d'Annunzio. Rörelsen vann snabbt mark genom populistisk missnöjesretorik och kritik mot det rådande systemet, krav på sociala reformer och gjorde sig känd i stora delar av Italien, främst genom de så kallade svartskjortorna, som utkämpade gatustrider mot främst socialister och kommunister.
Mellankrigstiden innebar en stor ekonomisk depression och arbetslöshet i Italien, och i den förhärjade arbetarklassen fick såväl kommunister som radikala socialister snabbt stöd, vid sidan om vilka fascisterna framträdde som ett nationellt alternativ och de traditionella idealens försvarare. 1921 organiserades fasci di combattimento till ett parti under namnet Partito Fascista. Samma år vann de i parlamentsvalet 6 % av rösterna och ett än starkare stöd i det fattiga Syditalien, där motståndet mot den internationella marxismen var redan starkt. Även från borgerligt håll vann fascisterna stöd efter kommunisternas revolution i Ryssland av rädslan för ett kommunistiskt övertagande.
Italiens ledare
Fascisterna hade redan visat sin förmåga att hålla tillbaka de annars så starka fackföreningarna, och 1922 utbröt en generalstrejk vilken följdes av ännu en politisk kris. Med förevändning om att skapa ordning samlades 200 000 fascister och sympatisörer och tågade under Mussolinis ledning till Rom i protest mot den sittande regeringen. Under påtryckningar av detta såg konungen Viktor Emanuel Mussolini som det enda alternativet vid sidan om socialisterna för att tygla missnöjet, och Mussolini utsågs till premiärminister för en regeringsbildning av ett flertal borgerliga partier, där fascisterna vann avgörande inflytande.
För att genomföra de utlovade reformerna och vinna stöd för en fascistisk regering hos de borgerliga grupperna tonades den antimonarkistiska och militaristiska retoriken ner, och följande år gick fascisterna samman med nationalisterna under namnet Partito Nazionale Fascista, PNF. Samma år drevs den så kallade Acerbolagen genom i det italienska parlamentet. Lagen, vilken innebar att det största partiet fick en majoritet av platserna i parlamentet, sågs som en möjlighet till att skapa politisk stabilitet för att infria de utlovade vallöftena, drevs igenom under viss politisk terror där svartskjortorna spelade en avgörande roll.
1924 fick Mussolini gehör för sitt budskap och erhöll 65,5 % av rösterna, genom vilken hans ställning var säkrad. För segern hade socialisternas splittring varit avgörande, samt även inte obetydligt nog politisk terror där väljare manades av svartskjortor under hot om våld att rösta på PNF. Samma år kidnappades och mördades den ledande socialisten och antifascisten Giacomo Matteotti, och politisk opposition terroriserades och skrämdes till tystnad. I januari 1925 förbjöds samtliga partier utom PNF, och 1928 antog det fascistdominerande parlamentet en lag som innebar att väljarna endast kunde säga ja eller nej till fascistpartiets kandidatlista. Makten låg därmed helt samlad i partiets centralkommitté, Il Gran Consiglio del Fascismo, vilken efter ett mordförsök 1922 som invalidiserade d'Annunzio låg helt i händerna på Mussolini och övriga framstående fascister, bland annat Michele Bianchi, Cesare De Vecchi, Emilio de Bono och flygaren Italo Balbo.
Systemet hade byggts ut efter sovjetisk förebild och för dess genomdrivande var terror och formell diktatur långt ifrån obetydligt, även om den politiska repressionen förblev begränsad och på avsevärt lägre bekostnad av den personliga friheten än i Sovjetunionen. Förföljelser av religiösa och etniska minoriteter, som senare i Tyskland, var praktiskt taget obefintliga.
Den fascistiska staten
Fascisterna hade gått till val på ett populistiskt program med löften om åtgärder mot landets vidsträckta sociala problem, som enligt fascisterna skulle lösas om landets krav på landområden infriades. Om än på bekostnad av den politiska friheten infriades de flesta av löftena. Socialförsäkringssystemet byggdes kraftigt ut, arbetslösheten stävjades kraftigt. Den fascistiske polischefen Cesare Mori blev den förste att med stora framgångar bekämpa maffian på Sicilien genom ett utbrett system av angivare och infiltratörer. Fascistiska organisatorer började likrikta olika organisationer i samhället, från ungdomsorganisationer som Balilla eller Figlio Della Lupa till fackföreningar och medier. Idrottsklubbar, biografer, hotell, infrastruktur och teatrar byggdes ut i hög utsträckning och landet fick ett ekonomiskt och industriellt uppsving. En stor del av den utbyggda rustningskapaciteten användes i högre utsträckning till militära ändamål, och armén byggdes ut kraftigt med nya stridsvagnar och flygvapen. Det skulle emellertid dröja till 1935 innan löftena om territoriell expansion infriades då den italienska armén efter att ha säkrat herraväldet över Libyen, där Mussolini utropade sig själv till islams beskyddare, anföll Abessinien vilket orsakade en smärre diplomatisk kris och Italiens utträde ur NF. Följande år kunde Mussolini efter Addis Abebas fall på Piazzale Loreto i Milano utropa bildandet av det nyromerska imperiet med Viktor Emanuel III som kejsare. Själv hade han sedan sitt tillträde som premiärminister formellt kallats för il duce - ledaren, ett epitet som först tillfogats d'Annunzio av dennes anhängare.
Andra världskriget
Till stor förtret och förvåning hos många fascistiska politiker som tidigare ställt sig bakom Mussolini i kritiken mot Tyskland inträdde denne i oktober 1936 ett förbund med det nazistiska Tysklands ledare Adolf Hitler om en icke-militär allians. 1938 anföll Italien Albanien, och Tyskland och Italien slöt en gemensam försvarspakt. Den 10 juni 1940 ledde Mussolini ett misslyckat anfall mot Frankrike, Grekland och Egypten och drog därmed in landet i kriget, samtidigt som hans ställning på grund av de militära motgångarna blev alltmer beroende av Tyskland och Hitler. 1941 deltog han i de tyska motanfallen mot Jugoslavien och Grekland och ockuperade delar av dessa med italienska trupper.
Den 10 juli 1943 följdes en allierad kraftsamling och seger i Nordafrika av en angloamerikansk invasion av Sicilien och senare samma år landsteg allierade trupper på det italienska fastlandet. Detta i kombination med det allt starkare beroendeställningen av Tyskland ledde till att Stora Rådet i en oblodig statskupp 25 juli 1943 avsatte Mussolini genom en omröstning. Två dagar senare upplöste PNF sig självt, och Viktor Emanuel lät tillsätta en övergångsregering under den fascistiske generalen Pietro Badoglio, som lät fängsla Mussolini och förklarade Tyskland krig.
Den 12 september 1943 fritogs Mussolini av ett jägarförband SS Jagdkommando med kommandosoldaten Otto Skorzeny i spetsen. Mussolini insattes som överhuvud för den så kallade Salórepubliken i den tyskockuperade norra delen av Italien, i ledning för ett återupplivat fascistparti, PFR. Majoriteten av den terror Mussolini gjort sig känd för eftervärlden för skulle begås efter denna tidpunkt. Judar började för första gången på allvar särbehandlas, förföljas och deporteras. De "förrädare" som medverkat till att avsätta honom jagades skoningslöst som överlöpare och avrättades, varav en var hans svärson Galeazzo Ciano. I realiteten låg makten helt i tyska händer, och Mussolini förblev en obetydlig marionettgestalt och en symbol för den terror och den förödelse som först nu började drabba Italien i full omfattning. Nu blev Mussolinis person synonymt med en landsförrädare, en italiensk Quisling.
När det tyska försvaret började bryta samman i början av 1945 försökte Mussolini fly till Schweiz tillsammans med sin älskarinna Clara Petacci. Hans försök att maskera sig som tysk soldat misslyckades dock i den unga kvinnans sällskap, och 27 april 1945 tillfångatogs de av italienska partisaner vid Comosjön. De ställdes inför en ståndrätt, anklagades och förklarades skyldiga till krigsförbrytelser och arkebuserades följande dag. Deras kroppar hängdes i anklarna från en bensinstation vid Piazzale Loreto i Milano, där invånarna tog tillfället i akt att skända kropparna. Tillsammans med Mussolini och Petacci hängdes ytterligare fem partikoryféer upp, däribland Achille Starace, fascistpartiets partisekreterare, och Alessandro Pavolini, kulturminister.
Fascismen efter Mussolini
| Sök efter mer information om Benito Mussolini på Wikipedias systerprojekt: |
||
|---|---|---|
 |
Ordbok & definitioner från Wiktionary | |
 |
Böcker från Wikibooks | |
 |
Citat från Wikiquote | |
 |
Orginalverk från Wikisource | |
|
Bilder & media från Commons | |
 |
Nyhetsartiklar från Wikinews | |
Efter andra världskriget förbjöds fascismen i lag i Italien, men bara några år senare bildades det fascistinfluerade Movimento Sociale Italiano (MSI) av tidigare partiaktivister i Mussolinis parti. Hans sondotter Alessandra Mussolini satt som representant för Alleanza Nazionale för Neapel i det italienska parlamentet. Alleanza Nazionale utgör fortsättningen på majoritetsinriktningen i MSI. Sedan partiledaren Gianfranco Fini 2003 uttryckt sig förklenande om fascismen lämnade Alessandra Mussolini partiet.
Källor
- Chi è? Dizionari degli Italiani d'oggi, fjärde upplagan, Rom 1940, sidorna 648-653.
Noter
- ↑ Bra böckers världshistoria, band 13, Fascismens upprinnelse, s. 141
- ↑ Bra böckers världshistoria, band 13, Fascismens upprinnelse, s. 141
Litteratur
- Bosworth, Richard J.B., Mussolini. London: Arnold 2002. ISBN 0-340-73144-3
- Collier, Richard, Duce!: Benito Mussolinis uppgång och fall. Stockholm: Forum 1972. ISBN 91-37-05179-2
- Hägg, Göran, Mussolini: en studie i makt. Stockholm: Norstedt 2008. ISBN 978-91-1-301949-9
- Hägg, Göran, Mussolini : fascistdiktatorn som fick ett blodigt slut (2008) Allt om historia. (nr. 8).sid. 22-29.
- Morgan, Philip, The Fall of Mussolini: Italy, the Italians and the Second World War. Oxford: Oxford University Press 2007. ISBN 978-0-19-280247-7
- Painter, Borden W., Mussolini's Rome: rebuilding the Eternal City. New York: Palgrave Macmillan 2005. ISBN 1-4039-6604-4
- Poulsen, Henning, Bra böckers världshistoria. Bd 13, Från krig till krig: 1914-1945. Höganäs: Bra böcker 1982. ISBN 91-86102-95-8
- Williamson, David G., Mussolini: from Socialist to Fascist. London: Hodder & Stoughton 1997. ISBN 0-340-65834-7
Externa länkar
