Borggårdskrisen

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Karl Staaff
Gustaf V

Borggårdskrisen var en konstitutionell konflikt mellan Sveriges kung Gustaf V och den liberale statsministern Karl Staaff. Krisen var kulmen på kampen mellan de kungavänliga konservativa och de krafter som verkade för demokrati och parlamentarism. 1909 hade allmän och lika rösträtt för män införts i valen till riksdagens andra kammare. Rösträtten till första kammaren var fortfarande graderad, vilket ledde till att de konservativa dominerade kammaren. Kung och konservativa kunde därför bromsa utvecklingen mot parlamentarism.

Staaff bildade 1911 en liberal regering med stöd av socialdemokraterna. Motsättningarna mellan höger och vänster var redan mycket stora och de fördjupades nu ytterligare. Liberalerna hade lovat att sänka försvarsutgifterna och det blev den frågan runt vilken de konservativa kunde samlas.

Ungkyrkorörelsen och de konservativa startade var sin privat pansarbåtsinsamling. Sven Hedins bok ”Ett varningsord” gavs 1912 ut i miljonupplaga. Boken varnade för Ryssland och beskrev bland annat ohyggligheter under en tänkt rysk ockupation. Argumentationen från den kungavänliga sidan följde mönstret för den aggressiva nationalism som var ett gemensamt europeiskt fenomen under denna tid. Nere i Europa bidrog tidsandan till att sänka tröskeln för utbrottet av våld 1914.[1] För Sveriges del innebar det en blandning av nationalromantik, vurm för Karl XII och rysskräck.[2][3] Angreppen på Staaff var mycket hätska, från påståenden om landsförräderi till försäljning av askkoppar med Staaffs ansikte på.[4]

Den 21 december 1913 gav Staaff efter och förespråkade, med bakgrund av den ökande internationella spänningen, i ett tal utbyggnad av flottan och satsningar på armén. Samma dag kom uppropet om ett bondetåg till stöd för försvaret.

Kungens tal till de 30 000 bönderna (borggårdstalet 6 februari 1914) var ett retoriskt mästerstycke i tidens anda skrivet av Sven Hedin med stöd av officeren Carl Bennedich. Kungen tog avstånd från regeringen Staaff och hävdade samtidigt den personliga kungamakten.

I talet framgick att kungen krävde rätten att själv kunna diktera för folkförsamlingen vad som skulle beslutas i för honom viktiga frågor. Han hade talat om "min armé" och "min flotta". Han hade heller inte låtit statsministern läsa talet i förväg.

Socialdemokraterna svarade inom några dagar med ett tåg med 40-50000 deltagare till stöd för den liberala regeringen under parollen "Folkets vilja skall ensam bestämma i Sveriges land!"

Staaff ställde frågor till kungen.[2]

  • Vidhöll kungen vad han sagt i sitt tal, att försvarsfrågan måste lösas i överensstämmelse med militärens "oeftergivliga krav"? Dvs mot regeringens förslag.
  • Hade kungen i något hänseende tagit hänsyn till någon fråga i den väntade försvarspropositionen innan regeringen fått tillfälle att presentera ärendet för honom?

Svaren var inte tillfredsställande för regeringen. Staaff gav då kungen ett förslag till kungligt uttalande som innebar en reträtt. Dessutom krävde Staaff, att kungen i fortsättningen i förväg skulle meddela statsministern eller ansvarig minister, om kungen skulle uttala sig i politiska frågor. Slutligen hotade regeringen med avgång om inte kungen kunde "lämna nådigt bifall till dessa önskningar".

Den liberala regeringen avgick 10 februari. Kungen och kungens inre krets av rådgivare, bland andra drottning Victoria, riksmarskalk Ludvig Douglas, Ernst Trygger och Sven Hedin hade tillfälligt segrat. Förberedelserna för en ny regering var undermåliga. Högerpartiet under Arvid Lindman hade inte velat avsätta regeringen på detta sätt även om högerpressen ivrigt stödde tåget.[2] Det gick rykten om en statskupp. Regeringen efterträddes efter en vecka av en ämbetsmannaregering under Hjalmar Hammarskjöld.

Vid valen som följde på regeringens avgång polariserades väljarkåren. Liberalerna gick tillbaka medan högern och socialdemokraterna gick starkt framåt.

Några år senare hade allmän och lika rösträtt segrat och parlamentarismen var genomförd.

Källor

  1. Nationalencyklopedins världhistoria Band 12, sid. 260-262. ISBN 91-7133-784-9. 
  2. 2,0 2,1 2,2 Franzén, Nils-Olof: Undan stormen: Sverige under första världskriget. ISBN 91-0-046926-2. 
  3. Olsson, Jan Olof: 1914. 1, Vårens oro, Stockholm 1975. ISBN 91-0-040650-3. 
  4. Den Svenska Historien Band 14, sid. 58. ISBN 91-34-42688-4. 
Personliga verktyg
På andra språk