Lars von Engeström
Från Rilpedia
.png)
Lars von Engeström, född 24 december 1751, död 19 augusti 1826, medlem i ätten von Engeström, greve, diplomat, politiker och svensk utrikesstatsminister (1809-1824).
Lars von Engeström föddes i Stockholm 1751. Efter avlagd juridisk examen vid Lunds universitet började han endast 19 år gammal arbeta vid kung Adolf Fredriks kansli, där han blev kvar i tolv år. Därefter fick han andra, diplomatiska uppdrag. Mellan 1782 och 1787 var han landets chargé d'affaires i Wien. Sedan åkte han till Warszawa för att lära sig mer om Polen och för att verka för att Polen skulle stå på Sveriges sida mot Ryssland i det då pågående så kallade Gustav III:s ryska krig. 1788 utsågs han till ministerresident och 1790 till envoyé vid hovet i Warszawa. 1790-91 medverkade han till att försöka få Gustav III vald till polsk kung, dock utan framgång. Han verkade även i hög grad för Sverige i kriget mot Ryssland och hade stor del i förbundet mellan Preussen och Polen 1790 som gav Sverige mäktiga bundsförvanter. Engeström fick infödingsrätt som polsk adelsman och var verksam i det politiska livet där.
1792, samma år som Gustav III mördades på operan i Stockholm, återkom Engeström till Sverige och utsågs av Gustav IV Adolfs förmyndarregering till hovkansler och ledamot i rikets allmänna ärendens beredning. Han hamnade dock i onåd hos Reuterholm, som hade en stark ställning inom regeringen, och redan 1793 fråntogs han sina politiska uppdrag och sändes som svenskt sändebud till London. Där stannade han i två år, varefter han utsågs till minister i Wien, en post han aldrig tillträdde då den österrikiska regeringen inte ville ha honom där på grund av att han på resan från England gjort ett längre stopp i Paris, där revolutionen ägt rum några år tidigare.
1796-98 vistades han i Tyskland utan någon diplomatisk anställning och 1798-1803 tjänstgjorde han som envoyé vid det preussiska hovet. Därefter fick han inga fler uppdrag av regeringen och han flyttade till sitt gods i preussiska Polen som han fått då han 1790 gifte sig med Rozalia Drya-Chlapowska.
1809 utsågs han så till preussisk-polsk starosta, en utnämning som dock samma år återkallades av den nye kungen Karl XIII, då Engeström kallades hem till Sverige för att ta över som kanslipresident efter Ehrenheim. Efter den nya regeringsförklaringen fick han den nyinrättade titeln utrikesstatsminister. Eftersom von Engeström politiska ideer var mer konservativa än de flesta av dåtidens övriga politikers kom han mer än en gång i konflikt med ledamöterna i konseljen. Men eftersom den gamle kungen hade stor respekt för honom fick han ofta sin vilja igenom ändå.
På grund av att han varit motståndare till valet av Carl Johan till ny regent 1818 försökte Engeström då han ändå valdes till kung blidka honom genom att hjälpa till att genomföra sina planer, som var i reaktionär riktning. Detta gjorde oppositionen missnöjd och då Engeström inte längre orkade motstå den hotande stormen avgick han 1824 från sitt ämbete och reste till hustruns arvegods i Polen, där han avled 1826 efter en tids sjukdom. Då han avgick fick han en för tiden mycket generös pension på 10 000 Riksdaler, varav hans hustru skulle få en tredjedel vid hans bortgång[1].
Engeström invaldes 1810 som ledamot nummer 342 av Kungliga Vetenskapsakademien.
1876 gav Elof Tegnér ut två volymer av von Engeströms Minnen och anteckningar. Hans stora handskriftsamling, kallad Engeströmska samlingen, finns till största delen på Kungliga biblioteket i Stockholm[2].
Källor
-
Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.
| Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren |
Sveriges utrikesstatsministrar 1809–1824 |
Efterträdare: Gustaf af Wetterstedt |
