Från Rilpedia

En änglamakerska var en kvinna som mot ersättning tog hand om fosterbarn och genom vanvård gjorde dem till "änglar", vilket innebar att hon skötte om dem så illa att de dog. Det kunde exempelvis göras genom misshandel eller svält.

Den sista änglamakerskan som blev dömd till döden i Sverige (för mord på sammanlagt åtta fosterbarn) var Hilda Nilsson. Hon dömdes 1917, men domen verkställdes aldrig, eftersom hon hängde sig själv i cellen.

Så sent som på 1930-talet blev en änglamakerska i Stockholm åtalad och dömd för sin verksamhet.

En känd person, som en gång blev överlämnad till en änglamakerska men överlevde, är Nils Poppe^{[källa behövs]} (1908–2000). Han har berättat, att han sattes på en diet bestående av bröd doppat i öl.

År 1778 blev det tillåtet för kvinnor att föda barn anonymt i ett försök att få bukt med den höga spädbarnsdödligheten, vilken delvis berodde på att ogifta kvinnor lämnade sina nyfödda barn att dö, eftersom det ansågs vara en stor skam att leva som ensamstående mor.

I kölvattnet efter den ändrade lagstiftningen blev det då allt vanligare att ogifta mödrars barn lämnades bort till speciella kvinnor, vilka mot en summa pengar lovade att ta hand om barnen och sörja för deras uppväxt. Tack vare anonymiteten blev säkerligen varken prästen eller fosterbarnsnämnden informerad om alla barnfödslar.

Vid slutet av 1800-talet fanns det i Sverige officiellt drygt 40 000 fosterbarn. Det motsvarar drygt 8 fosterbarn per 1 000 invånare. Men med tanke på anonymiteten är det rimligt att antaga, att antalet var betydligt högre än så.

Att lämna bort nyfödda spädbarn förekom såväl i "finare" familjer som bland fattigt folk, i det förstnämnda fallet kanske mest för att bevara familjens goda rykte, i det senare fallet förmodligen främst för att den ensamstående modern eller hennes anhöriga saknade ekonomiska möjligheter att sörja för barnets uppväxt.

Med tiden valde en del kvinnor, både ensamstående och gifta, att försörja sig som mottagare av just fosterbarn. Fosterbarnsnämnden kunde betala dem en summa pengar för att de skulle ta hand om barnen. Alternativt kunde den ensamstående modern eller hennes anhöriga – för att hemlighålla vad som hade hänt – själva betala för att slippa låta barnet växa upp hemmavid som så kallad oäkting.

En del mindre nogräknade fosterbarnsmottagare insåg snart, att det blev ekonomiskt lönsammare för dem att låta en del av de här barnen dö i förtid genom utdragen svält och vanskötsel, eftersom det erhållna pengabeloppet ändå fick behållas och på grund av att den biologiska modern sällan eller aldrig ville besöka sitt barn eller ställa frågor om hur det mådde.

I de fall då dessa barn inte fanns registrerade hos prästen eller fosterbarnsnämnden, kunde de av lättförklarliga skäl inte saknas av myndigheterna heller. Detta ledde till att en del änglamakerskor gick så långt, att de aktivt tog barnen av daga. Så var exempelvis fallet med den till döden dömda änglamakerskan Hilda Nilsson (se ovan).