Estlandssvenskar

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Estlandssvensken Oskar Friberg, född år 1919, lördagen den 14 augusti 1993. Bilden är tagen i Norrby på Ormsö i Estland. Där han har bott hela sitt liv tillsammans med sin ingermanländska hustru, förutom de 6½ åren han var tvångsrekryterad av den sovjetiska armén under andra världskriget. Vid hemkomsten till sin födelseö 1946 hade nästan alla av öns cirka 3 000 estlandssvenskar flytt över till Sverige. Den stora flykten hade skett två år tidigare.
Gammal karta över västra Estland, med svenska och tyska ortnamn

Estlandssvenskar är personer som tillhör den svenskspråkiga etniska gruppen i Estland. Efter andra världskriget har den nästan utplånats, då ca 80 % alla estlandssvenskar flydde till Sverige, där de har blivit kvar.

Innehåll

Historia

Åtminstone sedan tidiga medeltiden, och med stor sannolikhet även långt dessförinnan[källa behövs], har svenskar/skandinaver bott på båda sidor Östersjön, framförallt i nuvarande Finland, men även i Estland och i Kurland i Lettland. En teori är att den svenska befolkningen i Estland utökades med svenskar från Finland och Sverige under medeltiden, på samma sätt som många trakter i Norrland koloniserades vid samma tid.

Ännu under mellankrigstiden fanns en livaktig minoritet på cirka 10 000 personer, i huvudsak bosatta på öarna Ormsö, Odensholm, Stora och Lilla Rågö, Nargö, den längre söderut belägna Runö, samt på fastlandet Nuckö, Rickul, Vippal och Korkis, där de på flera håll var i majoritetsställning. Man hade under mellankrigstiden ett svenskspråkigt gymnasium i Hapsal (estniska Haapsalu) och den svenskspråkiga Birkas folkhögskolaNuckö, samma halvö där den första allmogeskolan i Estland startade år 1650. Redan under 1870-talet öppnades ett seminarium i Estland för utbildning av svenska folkskollärare.

Minst tusen estlandssvenskar blev kvar i Estland efter Sovjetunionens andra ockupation 1944, men de förföljdes av sovjetmyndigheterna. Många förvisades österut, dog i Sibirien eller tystades där hemma. De svenskspråkiga betraktades med misstro och ansågs vara latenta förrädare till sovjetstaten. Det var ett grymt välde som slutligen nära på förintade en svenskspråkig kultur i denna del av Östersjön.

Efter Sovjetunionens fall

Efter Estlands självständighet har man försökt att återuppliva svenska kultursträvanden i Estland, men någon livskraftig minoritet som har svenska som modersmål kommer knappast mer att uppstå. Den dör med de sista få kvarlevande estlandssvenskarna, som ännu i början av 2000-talet finns utspridda i Estland. Dock är på många håll de forna svenskbygder fortfarande starkt präglade av svensk närvaro, då många estlandssvenskar och deras ättlingar numera tillbringar delar av året i sina gamla hembygder, där de byggt fritidshus på återlämnad mark. Många estländare i områdena stammar också från blandäktenskap och har delvis svenska familjer.

1990 återupprättades den svenskspråkiga Sankt Mikaels-församlingen i Tallinn där idag (2007) gudstjänst på svenska hålls varje söndag. Församlingen fungerar i mångt och mycket som ett centrum för de kvarvarande estlandssvenskarna och den tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan i Estland och inte Svenska kyrkan. Sedan 2000 har församlingen en egen kyrkoherde.

Interiörbild från Nuckö prästgård. Kakelugnen var välbevarad, men för övrigt var byggnaden i ett dåligt skick den 5 augusti 1993 då bilden togs, efter ett nästan halvt sekel av sovjetiskt styre. Med stor sannolikhet är prästgården upprustad i början av 2000-talet.

Litteratur

  • Carl Rußwurm: Eibofolke oder die Schweden an den Küsten Ehstlands und auf Runö, 2 bd, Reval, Leipzig 1855 (reprint 1969)
  • Sven Danell: Guldstrand: Minnen från sju år i Estland, flera upplagor 1952-1979
  • Jürgen Beyer: Om anvendelsen af det svenske sprog i Estland og Livland i 1600- og 1700-tallet, i: Svante Lagman, Stig Örjan Ohlsson, Viivika Voodla (red.): Svenska språkets historia i östersjöområdet (Studier i svensk språkhistoria; 7; Nordistica Tartuensia; 7), Tartu 2002, s 59-80

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg