Estlandssvenskar
Från Rilpedia
Estlandssvenskar är personer som tillhör den svenskspråkiga etniska gruppen i Estland. Efter andra världskriget har den nästan utplånats, då ca 80 % alla estlandssvenskar flydde till Sverige, där de har blivit kvar.
Innehåll |
Historia
Åtminstone sedan tidiga medeltiden, och med stor sannolikhet även långt dessförinnan[källa behövs], har svenskar/skandinaver bott på båda sidor Östersjön, framförallt i nuvarande Finland, men även i Estland och i Kurland i Lettland. En teori är att den svenska befolkningen i Estland utökades med svenskar från Finland och Sverige under medeltiden, på samma sätt som många trakter i Norrland koloniserades vid samma tid.
Ännu under mellankrigstiden fanns en livaktig minoritet på cirka 10 000 personer, i huvudsak bosatta på öarna Ormsö, Odensholm, Stora och Lilla Rågö, Nargö, den längre söderut belägna Runö, samt på fastlandet Nuckö, Rickul, Vippal och Korkis, där de på flera håll var i majoritetsställning. Man hade under mellankrigstiden ett svenskspråkigt gymnasium i Hapsal (estniska Haapsalu) och den svenskspråkiga Birkas folkhögskola på Nuckö, samma halvö där den första allmogeskolan i Estland startade år 1650. Redan under 1870-talet öppnades ett seminarium i Estland för utbildning av svenska folkskollärare.
Minst tusen estlandssvenskar blev kvar i Estland efter Sovjetunionens andra ockupation 1944, men de förföljdes av sovjetmyndigheterna. Många förvisades österut, dog i Sibirien eller tystades där hemma. De svenskspråkiga betraktades med misstro och ansågs vara latenta förrädare till sovjetstaten. Det var ett grymt välde som slutligen nära på förintade en svenskspråkig kultur i denna del av Östersjön.
Efter Sovjetunionens fall
Efter Estlands självständighet har man försökt att återuppliva svenska kultursträvanden i Estland, men någon livskraftig minoritet som har svenska som modersmål kommer knappast mer att uppstå. Den dör med de sista få kvarlevande estlandssvenskarna, som ännu i början av 2000-talet finns utspridda i Estland. Dock är på många håll de forna svenskbygder fortfarande starkt präglade av svensk närvaro, då många estlandssvenskar och deras ättlingar numera tillbringar delar av året i sina gamla hembygder, där de byggt fritidshus på återlämnad mark. Många estländare i områdena stammar också från blandäktenskap och har delvis svenska familjer.
1990 återupprättades den svenskspråkiga Sankt Mikaels-församlingen i Tallinn där idag (2007) gudstjänst på svenska hålls varje söndag. Församlingen fungerar i mångt och mycket som ett centrum för de kvarvarande estlandssvenskarna och den tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan i Estland och inte Svenska kyrkan. Sedan 2000 har församlingen en egen kyrkoherde.
Litteratur
- Carl Rußwurm: Eibofolke oder die Schweden an den Küsten Ehstlands und auf Runö, 2 bd, Reval, Leipzig 1855 (reprint 1969)
- Sven Danell: Guldstrand: Minnen från sju år i Estland, flera upplagor 1952-1979
- Jürgen Beyer: Om anvendelsen af det svenske sprog i Estland og Livland i 1600- og 1700-tallet, i: Svante Lagman, Stig Örjan Ohlsson, Viivika Voodla (red.): Svenska språkets historia i östersjöområdet (Studier i svensk språkhistoria; 7; Nordistica Tartuensia; 7), Tartu 2002, s 59-80
Se även
Externa länkar
- Den Andra Stranden: bilder, berättelser, kartor och folkmusik från Svenskestland
- Estlandssvenskarna i Estland - har upprättat kulturellt självstyre
- Estlandssvenskarnas kulturförening Svenska Odlingens Vänner
- Sankt Mikaels församling