Från Rilpedia

Svenskan utmärker sig med ett relativt stort antal vokaler, sammanlagt 17 eller 18 monoftonger (kort "e" och "ä" sammanfaller i många dialekter) och bland konsonanterna den ovanliga och mycket variabla frikativan [ɧ] (som i "skjuta" eller "chef"). Många svenska dialekter, som även kan förekomma i nationella TV- och radiosändningar, assimilerar r-ljudet med s-ljudet till en retroflex konsonant ("fors" och "Mars"), med undantag för sydsvenskt och finlandssvenskt uttal.

Ett stort problem för personer som studerar svenska är en viss brist på standardiserat uttal. Uttalet av vokaler och av vissa konsonanter (i synnerhet sibilanter som i "sus" och "tjut") uppvisar markanta olikheter i högre ansedda dialekter och sociolekter. Prosodin kan skilja sig drastiskt mellan sydsvenskt och norrbottniskt uttal, som i sin tur skiljer sig avsevärt från uttalet i Dalarna, på Gotland, i Mälardalen och i Finland.

Högspråket skiljer sig i uttal från många regionala dialekter, som i några få fall är att betrakta som separata språk, då de har andra ordförråd och annan grammatik. Så förekommer till exempel kort vokal + kort konsonant i många av dialekterna vilket inte förekommer i rikssvenskan.

Innehåll 1 Vokaler 2 Konsonanter 3 Källor 3.1 Fotnoter 3.2 Litteratur

Vokaler

Som många andra germanska språk har svenskan kort och lång variant av samtliga vokaler. Generellt markeras det i betonade stavelser genom stavning med påföljande dubbel konsonant vid kort vokal och enkel konsonant vid lång, eftersom betonade stavelser i svenskan alltid är långa (kort vokal+lång konsonant eller tvärtom). I obetonade stavelser är både vokal och konsonant korta. Till exempel, "glas" - "glass", "tak - tack", "möt - mött". Två vokalfonem uttalas lägre då de följs av /r/. Kort och långt /ö/ uttalas som [ɶ] respektive [ɶː] innan /r/; kort och långt /ä/ uttalas i denna kontext som [æ] och [æː].^[1]

långa vokaler

fon (IPA)	grafem	exempel
iː	i	"fin"
yː	y	"fyr"
ʉː	u	"bud"
e:	e	"be"
ɛː	ä	"nät"
æː	ä	"här"
ɑː	a	"smal"
øː	ö	"köl"
ɶː	ö	"mör"
uː	o	"klok"
oː	å, o	"kåk", "kol"

korta vokaler

fon (IPA)	grafem	exempel
ɪ	i	"mitt"
ʏ	y	"pytt"
ɵ	u	"full"
ɛ	e, ä	"mest", "häst"
ɛ	e	"vett"
ə	e	"gosse"
æ	ä, e	"ärt"
a	a	"pall"
œ	ö	"kött"
ɶ	ö	"dörr"
ʊ	o	"bott"
ɔ	å, o	"gått", "gott"

Konsonanter

Svenskt uttal av konsonanter är likt uttalet i de flesta andra germanska språk. Några konsonanter har "hårda" och "mjuka" ljud. Konsonanterna är hårda när de följs av en bakre vokal (a o u å), och mjuka när de följs av en främre (e i y ä ö). /t/, /n/, /l/ och i viss mån /d/ uttalas dentalt (med tungan snuddandes vid tänderna istället för mot hårda gommen). /r/ + en dental konsonant (/t, d, n, l, s/) uttalas i många dialekter som en retroflex konsonant [ʈ, ɖ, ɳ, ɭ, ʂ] i mellersta, västra och norra Sverige, men i mindre utsträckning i de södra och finlandssvenska dialekterna. Sammansmältning sker såväl inom ord som mellan ord. Alltså dras /r/ och /s/ respektive /n/ ihop i dagligt tal när man säger "herr Nilsson" och "går sakta". Sje-ljudet /ɧ/; uttalas i de norra och finlandssvenska dialekterna [ʂ].

klusiler

fon (IPA)	grafem	exempel
p	p	"spola"
b	b	"bra"
t	t	"tand"
d	d	"dag"
k	k	"kort"
g	g	"gas"

Det finns två versioner av klusiler; aspirerade och oaspirerade. Oaspirerade förekommer efter frikativor. Jämför "spalt" och "palt".

frikativor

fon (IPA)	grafem	exempel
f	f	"föl"
v	v	"vak"
s	s	"sen"
ɧ	sj m.fl.	"sju", "stjärna", "skjul" se kommentarer för dialektala avvikelser
j	j, gj	"jacka", "gjuta"
ɕ	tj, k	"tjur", "kind"
h	h	"hård"

vibranter

fon (IPA)	grafem	exempel
r, ʀ	r	"rak"

lateraler

fon (IPA)	grafem	exempel
l	l	"lila"

nasaler

fon (IPA)	grafem	exempel
m	m	"mun"
n	n	"nål"
ŋ	ng	"stång"

Källor

Fotnoter

1. ↑ Rosenquist (2007), s. 8-9

Litteratur

• Rosenqvist, Håkan (2007). Uttalsboken: svenskt uttal i praktik och teori. 1. uppl. Stockholm: Natur & kultur