Från Rilpedia

Uppslagsordet EU leder hit. För andra betydelser, se EU (olika betydelser).

Europeiska unionen
Europeiska flaggan	Ordförandeskapets logo
Valspråk: Förenade i mångfalden[1]
Hymn: Till glädjen
Nationaldag	9 maj
Högkvarter	Bryssel
Europaparlamentet	Strasbourg, Bryssel, Luxemburg
Officiella språk	23 EU-språk Bulgariska  Danska  Engelska  Estniska  Finska  Franska  Grekiska  Iriska  Italienska  Lettiska  Litauiska  Maltesiska Nederländska   Polska  Portugisiska  Rumänska  Slovakiska  Slovenska  Spanska  Svenska  Tjeckiska  Tyska  Ungerska
Ordförandeskap Europeiska rådet Ministerrådet Europeiska kommissionen Europaparlamentet	Jan Fischer (partilös) Tjeckien José Manuel Barroso (EPP) Hans-Gert Pöttering (EPP)
Grundande Som EEG  - Signerat  - Bekräftat Som EU  - Signerat  - Bekräftat	Romfördraget  - 25 mars 1957  - 1 januari 1958 Maastrichtfördraget  - 7 februari 1992  - 1 november 1993
Area Totalt	7:a om det varit ett land 4 325 673 km²
Folkmängd  - Total (2005)  - Befolkningstäthet	3:a om det varit ett land 496 198 605 (EU-27) 114,7 inv/km²
Största städer	London Paris Madrid Berlin
BNP (2005)  - totalt  - per capita (PPP)	1:a om det varit ett land $12 427 413 miljoner $28 100
Valutor	12 valutor Euro  Brittiskt pund  Bulgarisk lev  Dansk krona  Estnisk krona  Lettisk lats  Litauisk litas  Polsk złoty  Rumänsk leu  Svensk krona  Tjeckisk krona  Ungersk forint
Tidszon	Normaltid UTC 0 till +2, sommartid tillämpas (Det finns öar med andra tidszoner[2])
Toppdomän	.eu

Europeiska unionen (EU) är ett fördragsbundet samarbete mellan 27 europeiska stater. Europeiska unionen etablerades 1993 genom att samarbetet inom de europeiska gemenskaperna (EG) utvidgades genom Maastrichtfördraget. Samarbetets utveckling regleras successivt genom etablering av nya fördrag och från den 1 februari 2003 gäller det så kallade Nicefördraget.

De viktigaste institutionerna inom unionen är Europeiska unionens råd ("ministerrådet"), Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Kommissionen har ensamrätten att ta initiativ till ny lagstiftning, och ministerrådet beslutar om kommissionens förslag. Parlamentet har inom vissa områden rätt att fatta beslut tillsammans med ministerrådet. I Sverige sker samråd mellan regering och riksdag i EU-nämnden, där regeringen informerar om sina ståndpunkter inför förhandlingar i Europeiska rådet och ministerrådet.

Europeiska unionen är även en tullunion. EU har en egen valuta, euron, vilken ersatt de tidigare nationella valutorna bland 16 av medlemsstaterna. Valutan regleras av den Europeiska centralbanken. Ett system för gemensam yttre gränskontroll och avskaffade inre gränskontroller finns också, Schengensamarbetet. En mycket stor del av unionens budget upptas av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. Andra nyckelområden är den gemensamma handelspolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).

En huvudmålsättning med EU är att skapa en gränslös inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor, kallade "de fyra friheterna". EU:s beslutskompetens sträcker sig därutöver över många områden: hälsopolitik, ekonomisk politik, utrikespolitik och försvarspolitik. Mer än två tredjedelar av medlemsländernas lagstiftning härrör idag från EU-systemet. Unionens kompetens varierar mellan de olika områdena, och beroende på vilket område som berörs kan samarbetet inom EU därför liknas vid en federation (penning, jordbruk, handel, miljö, ekonomi eller sociala frågor), en konfederation (inrikespolitik) eller en internationell organisation (utrikespolitik). EU-länderna har gemensamma regler mot statliga stöd, som anses snedvrida konkurrensen på den inre marknaden.

Innehåll 1 Aktuella frågor 2 Historia 2.1 Framtida fördrag 3 Medlemsstater 3.1 Geografi 3.2 Undantag 3.3 Utvidgningen 4 Struktur 4.1 Huvudinstitutioner 4.2 Andra institutioner 4.3 Europeiska gemenskapens roll inom unionen 4.4 Mellanstatlighet och överstatlighet 4.5 De tre pelarna 4.6 Politik 5 Utrikesrelationer 5.1 Humanitär hjälp 5.2 Militär och försvar 5.3 Frihandelsområden 6 Ekonomi 6.1 Levnadsstandard 6.2 Gemensamma marknaden 6.3 Konkurrens 6.4 Valutaunionen 7 Utvecklingspolitik 7.1 Jordbruk 7.2 Energi 7.3 Infrastruktur 7.4 Regional utveckling 7.5 Miljön 8 Utbildning och forskning 9 Demografi 9.1 Språk 9.2 Religion 10 Kultur 10.1 Sport 11 Europas förenade stater 12 Se även 13 Källor 14 Externa länkar

Aktuella frågor

Huvudartikel: Aktuella EU-frågor

Stora frågor rörande unionen är för tillfället dess expansion, försök att ratificera Lissabonfördraget, unionens relation med USA och Ryssland, miljö- och klimatfrågor samt deltagandet i EMU för de medlemsstater som befinner sig utanför euroområdet.

Förslaget om upprättandet av en europeisk konstitution misslyckades eftersom fransmän och holländare röstade nej i sina respektive nationella folkomröstningar under sommaren 2005. Två år senare, i juni 2007, enades EU:s ledare om att ett nytt fördrag skulle skrivas. Till skillnad från den ursprungliga Europeiska konstitutionen ersätter inte det nya fördraget de tidigare fördragen; det till 95 %^{[källa behövs]} likartade politiska innehållet har i stället bakats in i den gamla strukturen. Den 13 december 2007 signerades fördraget i Lissabon av EU:s ledare och heter följaktligen Lissabonfördraget. Därefter påbörjades godkännandet av fördraget i samtliga EU-länder. Irland, som var det enda landet som höll en folkomröstning om fördraget, röstade dock nej.

Detta innebar enligt EU:s regler att fördraget formellt hade fallit, liksom konstitutionen tidigare hade gjort. Dock uppmanade Europeiska rådet övriga länder att fortsätta ratificeringen, bland annat med motiveringen att fördraget var nödvändigt för en fortsatt utvidgning. Målet blev att söka få Irland att rösta en gång till, en metod som använts tidigare i Irland och Danmark. I december 2008 enades Europeiska rådet om att söka ge vissa garantier till Irland gällande landets neutralitets- och abortpolitik samt att slopa reduceringen av antalet kommissionärer i Europeiska kommissionen. Även i fortsättningen kommer varje land att ha en kommissionär. Rådet har som nytt mål att fördraget ska vara ratificerat i slutet av 2009, istället för den ursprungliga planen som innebar att fördraget skulle träda i kraft den 1 januari 2009.^[3]

I de länder som anslöt sig under 2004 och 2007 pågår förberedelser för att kunna ansluta sig till eurosamarbetet. För att få införa den gemensamma valutan euron krävs det att landet uppfyller de så kallade konvergenskriterierna, som bland annat omfattar goda statsfinanser, låga räntor och en stabil växelkurs. Av de nya medlemsstaterna har hittills Cypern, Malta, Slovakien och Slovenien infört euron men alla nya medlemsstater har förbundit sig att i framtiden införa euron. Danmark och Storbritannien är inte förpliktade att införa valutan, men den danska regeringen har som uttalat mål att avskaffa detta undantag och införa valutan. Sverige har i en folkomröstning 2003 sagt nej till euron, men den svenska regeringen har inte krävt att något formellt undantag skrivs in i EU:s regelverk, så som Storbritannien och Danmark har.

Utvidgningen av Schengensamarbetet i december 2007 och december 2008 innebar att gränserna till ytterligare nio EU-medlemsstater och en icke medlemsstat öppnades och att passkontrollerna avskaffades internt mellan dem. Således ingår nu 22 av EU:s 27 medlemsstater och ytterligare tre stater i passunionen.

Även miljö- och klimatpolitik är i fokus inom EU. För att bekämpa klimathotet har EU-länderna bland annat delat ut utsläppsrätter för koldioxid till industrierna, som under den inledande perioden dock kunde tjäna stora pengar på desamma utan nämnvärda uppoffringar. I en andra omgång ska en mindre del av utsläppsrätterna auktioneras ut. Handeln och övriga relationer till exempelvis Kina, Indien och USA är också viktiga. En annan aktuell fråga är Europaparlamentets månatliga flytt mellan dess två säten i Bryssel och Strasbourg.

Historia

Huvudartikel: Europeiska unionens historia

Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951, på initiativ av Jean Monnet och den dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman. De ursprungliga drivkrafterna för att grunda det som senare skulle bli Europeiska unionen var önskan att bygga upp Europa efter förödelsen från andra världskriget, samt att förhindra Europa från att än en gång bli offer för krigets gissel. Detta hävdas oftast av dem som är positiva till EU. Det finns också de, främst motståndare till EU, som hävdar att bildandet av unionen var ett medel för Frankrike och Tyskland att kontrollera produktionen och försäljningen av främst kol och stål för att bland annat skapa en kartell för till exempel vapenproduktion. USA spelade en avgörande roll i processen, som ockupationsmakt i ett Västtyskland vars återförening med Östtyskland omöjliggjordes av Sovjetunionen. Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar stoppades av Frankrikes nationalförsamling 1954 och samarbetet inriktades mer på ekonomi och affärsverksamhet. År 1957 grundades därför Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG eller EEC, informellt kallat the Common Market i Storbritannien), såväl som Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), genom Romfördraget som undertecknades i Kapitolinska museerna. Med detta upprättades en tullunion.

År 1965 undertecknades Fusionsfördraget, som förenade de tre existerande gemenskaperna under Europeiska gemenskaperna (EG). Detta innebar att institutionerna slogs samman till en gemensam kommission och ett gemensamt ministerråd. Det innebar också att Europaparlamentet inrättades.

Under 1973 anslöt sig tre nya länder: Danmark, Irland och Storbritannien.^[4] Norge hade förhandlat om att gå med samtidigt men eftersom det norska folket hade röstat nej till medlemskapet i en folkomröstning avbröts anslutningen. Det första, demokratiska valet till Europaparlamentet hölls år 1979.^[5]

Grekland, Portugal och Spanien anslöt under 1980-talet.^[6] 1985 upprättades Schengenavtalet som öppnade upp gränserna och avskaffade passkontrollerna mellan de stater som deltog i samarbetet.^[7] 1986 antogs den Europeiska flaggan av gemenskaperna och ledarna undertecknade Europeiska enhetsakten. Enhetsakten anpassade gemenskapen till de allt fler medlemsstaterna och syftade till att ytterligare minska handelshindrena mellan medlemsländerna samtidigt som man påbörjade mer politiskt samarbete. 1990 föll järnridån och före detta Östtyskland blev en del av gemenskapen genom Tysklands enande.^[8] Med utvidgningen mot Östeuropa på agendan, antog EU:s ledare Köpenhamnskriterierna som krav på kandidatländerna.

Maastrichtfördraget trädde i kraft 1 november 1993 och utvidgade Europeiska gemenskaperna till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik samt polisiära och straffrättsliga frågor.^[9] Fördraget upprättade en ny organisationsstruktur och namnet "Europeiska gemenskapen" ersatte officiellt det tidigare namnet "Europeiska gemenskaperna". Europeiska gemenskapen bildade nu en av EU:s tre pelare. De två andra pelarna är utrikes- och säkerhetspolitik respektive polisiära och straffrättsliga frågor. Pelarstrukturen liksom Europeiska gemenskapen kommer att helt avskaffas om det föreslagna Lissabonfördraget ratificeras.

Finland, Sverige och Österrike anslöt sig 1995. Amsterdamfördraget ändrade Maastrichtfördraget 1997 inom områden som demokrati och utrikespolitik. Amsterdamfördraget följdes av Nicefördraget under 2001, som korrigerade Romfördraget och Maastrichtfördraget så att unionen skulle kunna ta emot fler medlemsstater. 2002 ersatte euron de nationella valutorna i tolv medlemsstater. 2004 anslöt sig tio nya medlemsstater, varav åtta tidigare hade tillhört det forna östblocket.^[10] I början av 2007 anslöt sig även Bulgarien och Rumänien, samtidigt som Slovenien införde euron. 21 decemer 2007 anslöt sig nio av de medlemsstater som blev EU-medlemmar 1 maj 2004 till Schengensamarbetet. 1 januari 2008 införde Cypern och Malta även euron, och året därpå gjorde Slovakien detsamma. Många av de medlemsländer som ännu inte infört euron eller som inte ingår i Schengensamarbetet planerar att ansluta respektive samarbete inom de kommande åren.

Framtida fördrag

Ett fördrag som skulle upprätta en konstitution för EU signerades i Rom under 2004. Syftet var att det nya fördraget skulle ersätta samtliga tidigare EU-fördrag, inklusive anslutningsfördragen. Fördraget blev emellertid aldrig fullständigt ratificerat, eftersom fransmän och holländare röstade nej till fördraget i respektive nationella folkomröstningar under sommaren 2005. Men under 2007 enades EU:s ledare på nytt om ett nytt fördrag, som denna gång endast skulle ändra föregående fördrag. Fördraget undertecknades den 13 december 2007 i Lissabon och kallas följaktligen för Lissabonfördraget. Det nya fördraget kommer att kunna träda i kraft tidigast under senare delen av 2009, eftersom Irland som enda land höll en folkomröstning, som slutade med ett nej.

Med det nya fördraget kommer Europeiska rådet att få en permanent ordförande, som sitter i två och ett halv år i taget. EU kommer samtidigt att få en "utrikesminister", som är vice ordförande i kommissionen. EU blir också en juridisk person, vilket innebär att unionen kan sluta internationella avtal. Därutöver så sker en viss maktomfördelning, exempelvis kommer fler beslut att tas med kvalificerad majoritet och Europaparlamentets makt kommer att öka.

Fördragsnamn	Bryssel- fördraget	Paris- fördraget	Rom- fördragen	Fusions- fördraget	Europeiska enhetsakten	Maastricht- fördraget	Amsterdam- fördraget		Nice- fördraget	Lissabon- fördraget
Signerat	17 mars 1948	18 april 1951	25 mars 1957	8 april 1965	17 februari 1986	7 februari 1992	2 oktober 1997		26 februari 2001	13 december 2007
Ikraftträdande	23 oktober 1954	23 juli 1952	1 januari 1958	1 juli 1967	1 juli 1987	1 november 1993	1 maj 1999		1 februari 2003	Ej i kraft
Upphörande		23 juli 2002		1 maj 1999
				Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM)
				Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG)						Europeiska unionen (EU)
				Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)
							Europeiska gemenskapen (EG)
				↑Europeiska gemenskaperna↑		Rättsliga och inrikes frågor (RIF)
							Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS)
					Europeiska politiska samarbetet (EPS)		Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP)
	Västeuropeiska unionen (VEU)

Medlemsstater

Huvudartikel: Europeiska unionens utbredning och utvidgning

Europeiska unionen består av följande 27 självständiga och suveräna stater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Irland, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Det finns tre officiella kandidatländer, Kroatien, Makedonien och Turkiet. Dessutom är Albanien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Serbien på västra Balkan officiellt erkända potentiella kandidatländer.

För att kunna bli medlem i EU måste man uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna, som definierades 1993 av Europeiska rådet. Landet som ansöker om medlemskap måste bland annat ha en stabil demokrati som respekterar de mänskliga rättigheterna och rättsväsendet. Vidare måste landet ha en fungerande marknadsekonomi som kan konkurrera inom EU och acceptera medlemskapets skyldigheter, inklusive implementering av EU:s lagar. Det är Europeiska rådet som avgör om ett land uppfyller Köpenhamnskriterierna.

Fyra västeuropeiska länder har valt att stå utanför EU. Island, Liechtenstein och Norge har tillgång till den inre marknaden genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Schweiz har motsvarande separata avtal med EU. Dessutom samarbetar de europeiska mikrostaterna Monaco, San Marino och Vatikanstaten nära med unionen.

Geografi

EU:s territorium omfattar inte hela Europa, eftersom delar av kontinenten står utanför unionen, så som Schweiz, Norge och Ryssland. Vissa delar av medlemsstaterna är inte med i EU, trots att de ligger på den europeiska kontinenten (exempelvis Kanalöarna och Färöarna). Flera territorier som är associerade med medlemsstaterna men som ligger utanför Europa är inte heller en del av EU (så som Grönland, Aruba, Nederländska Antillerna och alla icke-europeiska territorier som tillhör Storbritannien). Vissa icke-europeiska territorier ingår däremot i EU trots att de geografiskt inte tillhör Europa, till exempel Azorerna, Kanarieöarna, Franska Guyana, Guadeloupe, Madeira, Martinique och Réunion.^[11][12][13]

Den totala arean av de 27 medlemsländerna (2007) i Europeiska unionen är 4 325 673 km². Vore det ett land skulle det vara det sjunde största landet i världen. Antalet EU-medborgare (alla medlemsländers medborgare) är ungefär 496 miljoner i januari 2007. Detta skulle göra EU till det tredje folkrikaste landet i världen, näst efter Indien och Kina.

EU:s högsta berg är Mont Blanc i Alperna, vars topp är 4 807 meter över havet. Landskapet, klimatet och ekonomin påverkas i hög grad av kusten, som är ungefär 66 000 kilometer lång. EU har världens näst längsta kustremsa efter Kanada. Tillsammans gränsar medlemsstaterna till 21 andra länder, i huvudsak Norge, Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Turkiet och länderna på västra Balkan, med en gräns på totalt 12 441 kilometer, den femte längsta i världen.^[14][15][16]

Inklusive de icke-europeiska områdena som tillhör medlemsstaterna omfattar EU de flesta typer av klimat, från arktiskt till tropiskt. Majoriteten av befolkningen lever dock antingen vid Medelhavet i Sydeuropa, det tempererade havsklimatet i Västeuropa eller det varma klimatet i Östeuropa.^[17]

I EU:s två nordligaste medlemsstater, Finland och Sverige, är barrskog mycket vanligt. Längre söderut är däremot lövskog vanligare, men i central- och Sydeuropa är dessutom en stor del av landskapet antingen uppodlat eller exploaterat för städer.

Undantag

Huvudartikel: Undantag inom Europeiska unionen

Det finns en rad undantag inom EU, både bland själva medlemsstaterna och hos specifika territorier som tillhör medlemsstaterna. Danmark åtnjuter i och med Maastrichtfördraget fyra undantag, däribland undantag från euro-, försvars- och rättssamarbetet. Även Storbritannien och Irland åtnjuter vissa undantag, exempelvis inom Schengenavtalet. Om Lissabonfördraget ratificeras av samtliga medlemsstater och träder i kraft kommer det samtidigt att medföra att Polen och Storbritannien får undantag från rättighetsstadgan.

De nya medlemsstaterna, som anslöt EU under 2004 och 2007, deltar ännu inte fullt ut i EU:s fördjupande samarbete. Bulgarien, Cypern och Rumänien deltar ännu inte i Schengensamarbetet. Endast Cypern, Malta, Slovakien och Slovenien har infört den gemensamma valutan av dessa medlemsstater. Vissa av de gamla medlemsstaterna har också begränsat möjligheterna för medborgarna i de nya medlemsstaterna att fritt ta anställning i hela EU. Dessa övergångsregler får dock vara i max sju år.

Det finns dessutom en mängd av olika territorier med undantag. Många av dessa områden ligger utanför Europa men tillhör ändå något av EU:s medlemsländer. Vissa områden i Europa, så som Åland, har undantag från ett specifikt samarbete, i detta fall momsunionen. De danska områdena Färöarna och Grönland är inte en del av EU, men ändå en del av Danmark. Således påverkas områdena i hög grad av EU:s beslut och lagstiftning, trots att de står utanför unionen.

Utvidgningen

Huvudartikel: Europeiska unionens utbredning och utvidgning

EU har utvidgats sex gånger tidigare, men fortfarande står det flera länder på tur. Kroatien, Makedonien och Turkiet är de tre länder som för tillfället är erkända av EU som kandidatländer. Av de tre kandidatländerna är det ännu bara Kroatien och Turkiet som har påbörjat medlemsförhandlingar med EU. Sett till öppnade och stängda kapitel, har Kroatien kommit längst i medlemsförhandlingarna och väntas bli fullvärdig EU-medlem inom ett par år. Turkiets medlemskap är i flera av EU:s medlemsstater en känslig fråga, bland annat Frankrike och Österrike är kritiska till ett turkiskt medlemskap, och landet har fortfarande flera stora problem, så som relationen med EU-landet Cypern, att lösa innan medlemskapsförhandlingarna kan slutföras.

Förutom kandidatländerna betecknas Albanien, Bosnien-Herzegovina, Montenegro och Serbien som så kallade potentiella kandidatländer. Montenegro (i december 2008) och Albanien (i april 2009) har lämnat in en formell ansökan om medlemskap i EU och även de två andra länderna har uttryckt ett intresse av framtida medlemskap. Längre fram i tiden kan det tänkas att även Moldavien, Ukraina och Vitryssland liksom Armenien, Azerbajdzjan och Georgien blir kandidatländer. Eftersom Vitryssland inte ens är med i Europarådet ses det som mycket otroligt att landet skulle bli medlem inom en överskådlig framtid. Även Ryssland anses osannolik som medlem.

Av de västeuropeiska länderna som står utanför EU har Norge ansökt om medlemskap tre gånger, varav två gånger folkomröstat i frågan. Båda gångerna har en majoritet av folket röstat nej. Även Liechtenstein och Schweiz har ansökt om medlemskap men drog snabbt tillbaka ansökningarna efter att en majoritet i Schweiz röstat nej till medlemskap i EES.

Island har aldrig ansökt om medlemskap, även om det pågått diskussioner på ön om medlemskap. I en opinionsundersökning från 27 oktober 2008 svarade 68,8 % av de tillfrågade islänningarna att de ville att landet skulle ansöka om medlemskap.^[18] Politikerna har länge varit negativa och tyckt att kostnaden i och med att alla EU-länder skulle få fiskerätt runt Island skulle vara för stor. Sedan nyvalet i april 2009 finns det dock en majoritet i Islands parlament för en ansökan, och troligen kommer landet att ansöka i juli 2009.

För att ett land i ska kunna bli kandidatland krävs det att landet först är medlem i Europarådet, och är en demokrati, uppfyller mänskliga rättigheter, och har rättssäkerhet. Innan landet blir medlem måste landet dessutom ha väl fungerande marknadsekonomi, låg korruption, god levnadsstandard, låg fattigdom, kunna konkurrerera med EU-länderna och ha antagit alla EU-direktiv med flera krav. Dessa kriterier antogs 1993 i Köpenhamn och kallas följaktligen för Köpenhamnskriterierna.

Struktur

Huvudartiklar: Europeiska unionens institutioner och Politiska system inom Europeiska unionen

EU är uppbyggt av ett antal olika institutioner, först och främst Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet.

Europeiska rådet, som inte ska förväxlas med vare sig Europeiska unionens råd eller Europarådet, utgör den högsta politiska makten. Detta råd består av alla medlemsstaters ledare, för de flesta medlemsstater regeringschefen, men för vissa stater istället statschefen, samt kommissionens ordförande. Europeiska rådet möts upp till fyra gånger per år, och det leds av den regeringschef (alternativt statschef) som tillhör det land som samtidigt innehar det roterande ordförandeskapet för Europeiska unionens råd. Rådets uppgift är att dra upp riktlinjer och visioner för EU samt att lösa sådana frågor som inte kan lösas av ministrarna i Europeiska unionens råd.^[19]

Både Europeiska rådet och Europeiska unionens råd omfattas av det roterande ordförandeskapet, som skiftar från medlemsstat till medlemsstat var sjätte månad.^[20] Det land som innehar ordförandeskapet brukar driva en särskild politisk dagordning, såsom ekonomiska reformer, reformer av själva EU, utvidgning eller ytterligare europeisk integration.

Huvudinstitutioner

Europeiska kommissionens roll är att verkställa besluten inom EU och ansvara för EU:s dagliga arbete. Den består för närvarande av 27 kommissionärer, en från varje medlemsstat. Kommissionens ordförande och alla de andra kommissionärerna är föreslagna av rådet. Utnämningen av ordföranden, och också kommissionen i sin helhet, måste också godkännas av parlamentet.^[21]

Europeiska unionens råd, även känt som "Ministerrådet", utgör ena halvan av EU:s lagstiftande gren. Rådet består av alla nationella ministrar som ansvarar för den sakfråga som ska diskuteras. Även om rådet möts i olika uppsättningar så anses det vara en och samma institution.^[22] Förutom att rådet har en lagstiftande roll har det också en verkställande uppgift inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den andra lagstiftande makten inom EU är Europaparlamentet. Dess 785 parlamentsledamöter väljs direkt av EU-medborgarna i särskilda val vart femte år. Även om ledamöterna väljs på nationell basis sitter de snarare efter Europaparlamentets partigrupper än efter nationalitet. Varje land har ett fast antal mandat. Parlamentet har i princip samma lagstiftande makt som Europeiska unionens råd i frågor som rör Europeiska gemenskapen (första pelaren), och parlamentet har också makten att avslå eller censurera kommissionens förslag. Europaparlamentets talman ansvarar för ordningen i parlamentet och representerar organet i andra sammanhang. Talmannen och de vice talmännen väljs av parlamentsledamöterna för en period på två och ett halvt år.^[23]

Inom första pelaren, den överstatliga delen av EU, har kommissionen ensamrätt på att föreslå ny lagstiftning. Detta sker oftast genom en EU-förordning, en direkt verkande lag, eller ett EU-direktiv som medlemsstaterna måste införa i sin nationella lagstiftning.^[24] När väl lagstiftning har blivit föreslagen finns det tre olika alternativ att anta lagförslaget. I de flesta fall tillämpas medbeslutandeförfarandet, som innebär att både Europaparlamentet och Europeiska unionens råd måste godkänna förslaget för att det ska träda i kraft. Inom den andra och tredje pelaren, som utgör den mellanstatliga delen av EU, saknar Europaparlamentet formellt inflytande i beslutsprocessen.^[25]

Den dömande grenen inom EU består av EG-domstolen och Förstainstansrätten. Tillsammans tolkar och tillämpar de fördragen och EU:s lagar.^[26] Förstainstansrätten handlägger i första hand ärenden mellan personer och företag före EU:s domstol. EG-domstolen hanterar istället ärenden angående medlemsstaterna, institutionerna samt ärenden en nationell domstol skickat vidare för handläggning.^[27] Vissa beslut från Förstainstansrätten kan överklagas till EG-domstolen.^[28]

Verkställande	Lagstiftande	Lagstiftande	Dömande
Europeiska kommissionen	Europeiska unionens råd	Europaparlamentet	EG-domstolen
		140px	160px
Förbereder lagförslag Lägger fram budgetförslag Verkställer lagar och budget	Beslutar om lagstiftning och budget Sluter internationella avtal	Beslutar om lagstiftning och budget Kontrollerar kommissionen	Tolkar EG-rätt

Andra institutioner

Utöver parlamentet, råden och kommissionen finns det flera andra institutioner.

• Europeiska revisionsrätten, som har sitt säte i Luxemburg, granskar EU:s ekonomi och publicerar varje år sina resultat i en offentlig rapport. Det finns också två rådgivande organ, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Regionkommittén består av nationella politiker från alla medlemsstater; i Sverige hämtade från exv kommuner och landsting och i andra länder motsvarande institutioner. Således har kommitténs ledamöter en mycket bred geografisk spridning. Dess uppgift är att ge synpunkter till kommissionen och Europeiska unionens råd i frågor som rör bland annat trans-europeiska nätverk, miljö, arbetslöshet, utbildning och kultur. I kontrast till Regionkommittén består Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av arbetsgivare, fackföreningar och företagare. Men precis som Regionkommittén är EESK:s uppgift att ge synpunkter till kommissionen och rådet.
• Europeiska centralbanken ansvarar för penningpolitiken inom euroområdet och Europeiska investeringsbanken är EU:s finansieringsinstitut.
• Europeiska ombudsmannen undersöker klagomål som inkommer från missnöjda EU-medborgare.
• Utöver dessa institutioner finns det ett antal generaldirektorat. Varje generaldirektorat ansvarar för ett särskilt politikområde och kan liknas vid de svenska departementen.

Europeiska gemenskapens roll inom unionen

Praktiskt sett är Europeiska gemenskapen bara det gamla namnet för Europeiska unionen. Lagligt måste dessa begrepp däremot skiljas från varandra. Europeiska unionen är ingen juridisk person, utan bara en sammanslutning av stater. Europeiska gemenskapen är en av de tre pelarna i Europeiska unionen och, allra viktigast, den enda med formella institutioner. De andra två, Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS), är mycket lösare grupperingar, men med tiden flyttas fler av dessa frågor till Europeiska gemenskapens jurisdiktion. Europeiska gemenskapen skapades 1967 då Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålunionen och Euratom förenades.

Mellanstatlighet och överstatlighet

Europeiska unionen är ett mycket långtgående fördragsbaserat samarbete mellan självständiga stater, vilket till vissa delar innefattar mellanstatliga organisationer, exempelvis den Europeiska gemenskapen. Inom vissa områden där medlemsländerna fört över sin nationella suveränitet till unionen, exempelvis gällande den gemensamma jordbrukspolitiken, inre marknaden, samt valuta- och penningpolitik när det gäller euro-länderna, börjar EU mer likna en federation av stater än en organisation av dessa. Däremot är unionen inte organiserad federalt utan genom subsidiaritetsprincipen. Medlemsstaterna kvarstår som fördragets mästare och unionen i sig har ingen makt över att flytta ytterligare befogenheter från medlemsstaterna till sig själv. På grund av sin unika struktur betraktas inte heller Europeiska unionen som en internationell organisation, utan snarare som en sui generis-entitet, det vill säga en entitet olik alla andra.

Vissa krafter inom EU:s politik föredrar det mellanstatliga tillvägagångssättet, medan andra föredrar den överstatliga tankegången. Anhängare av överstatlighet hävdar att det tillåter integration i en raskare takt än vad som annars skulle vara möjligt. När beslut ska fattas av samstämmiga regeringar kan det ta år innan de går från tanke till förverkligande, om de alls går igenom. Anhängare av mellanstatlighet hävdar att överstatlighet är ett hot mot den nationella suveräniteten och demokratin och vidare att endast styrande på nationell nivå kan inneha nödvändig demokratisk legitimitet. Mellanstatlighet förespråkas historiskt av Frankrike och av mer skeptiska länder såsom Storbritannien och Danmark, medan mer integrationistiska länder såsom Belgien, Tyskland och Italien har en tendens att föredra ett mer överstatligt tillvägagångssätt.

I praktiken är EU något av ett mellanting. Denna balans är däremot mycket komplicerad, vilket resulterar i en labyrintliknande beslutsprocess. Inom vissa beslutsfrågor kan det också skilja sig mellan EU:s medlemsstater, exempelvis är penningpolitiken överstatlig inom euroområdet medan den är nationell bland de medlemsstater som ännu inte infört euron som sin valuta.

De tre pelarna

Huvudartikel: Europeiska unionens tre pelare

Europeiska unionen är uppdelat i tre huvuddelar, som kallas för pelare. Pelarstrukturen har sitt historiska ursprung i förhandlingarna som ledde fram till Maastrichtfördraget. Länderna ville öka makten hos gemenskapen inom områden såsom utrikespolitik, säkerhets- och försvarspolitik, asyl- och immigrationspolitik, samarbete mot kriminalitet och rättsligt samarbete.

Några medlemsländer motsatte sig att gemenskapen skulle få denna extra makt eftersom de ansåg att det skulle kunna vara skadligt för den nationella suveräniteten samt att dessa affärer bäst skulle hanteras mellanstatligt.

Resultatet av detta blev att dessa angelägenheter inte blev inkluderade i Europeiska gemenskapen, utan blev förflyttade från gemenskapen till de två extra pelarna. Den första extrapelaren Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) hanterar utlands-, säkerhets- och försvarspolitik, medan den andra extrapelaren Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS) hanterar övriga frågor.

Nya tillägg i Amsterdam- och Nicefördragen har överfört en rad politikområden från den andra och tredje pelaren till den överstatliga första pelaren. Viktigast av dessa har varit överföringen av asyl-, migrations- och jurudiksamarbetet i civilrättsliga frågor till första pelaren (Europeiska gemenskapen), via Amsterdamfördraget.

1. Den första pelaren, Europeiska gemenskapen (EG), berör bland annat ekonomi-, social- och miljöpolitik.
2. Den andra pelaren, Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), berör utrikespolitik och militära angelägenheter.
3. Den tredje pelaren, Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS), berör samarbete mot kriminalitet.

Politik

De två största politiska frågorna för EU är den europeiska integrationen och EU:s utvidgning. I synnerhet utvidgningen är en mycket politiserad fråga. Förespråkare menar att utvidgningen stärker demokratin i nya medlemsstater, liksom att det förbättrar den europeiska ekonomin. Motståndare fruktar att EU expanderar utanför sina politiska kapaciteter och/eller kulturella knytningar. Allmänhetens inställning, och således också de politiska partierna, har blivit mer skeptiska till utvidgningen sedan de tio medlemsstaterna anslöt unionen vid ett och samma tillfälle under 2004. Detta drabbar främst anslutningen av Turkiet.^[29][30][31]

Integration är en annan politisk fråga, där allmänhetens åsikter ibland är att de nationella intressena står i konflikt med EU:s. Målet att öka harmoniseringen mellan medlemsstaterna har inneburit att ländernas makt har blivit överförd till europeisk nivå. Detta kritiseras av euroskeptiker som menar att medlemsstaterna förlorar sin nationella suveränitet.^[32] Under 2004 godkändes Europeiska konstitutionen av de nationella ledarna och av EU:s institutioner. Emellertid trädde det nya fördraget aldrig i kraft eftersom det avslogs i två folkomröstningar. I oktober 2007 slutförde de europeiska ledarna det nya Lissabonfördraget som innebåller mycket av den nu skrotade konstitutionen, förutom de tidigare konstitutionella termerna och symbolerna.

Fördraget är tänkt att träda i kraft under 2009. Om det ratificeras kommer det att innebära fler majoritetsbeslut i Europeiska unionens råd och ökad makt till Europaparlamentet. Fördraget innebär också att EU:s pelarstruktur slopas. Utrikespolitiken kommer att bli mer överstatlig.^[33][34]

José Manuel Barroso, Europeiska kommissionens ordförande.

Jan Fischer, Europeiska rådets ordförande.

Hans-Gert Pöttering, Europaparlamentets talman.

Javier Solana, Utrikespolitisk talesman.

Utrikesrelationer

Huvudartikel: Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

EU:s utrikesrelationer sköts i huvudsak genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Samarbete inom internationella handelsorganisationer, under den gemensamma handelspolitiken, härrör från upprättandet av gemenskapen 1957.^[35] Själva GUSP har sitt ursprung i bildandet av Europeiska politiska samarbetet 1970.^[36] Europeiska politiska samarbetet var ett informellt, konsulterande samarbete mellan medlemsstaterna inom utrikespolitiska frågor, med mål att forma en gemensamma utrikespolitik. I och med Europeiska enhetsakten introducerades den formellt och senare ändrades namnet till den "gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken" genom Maastrichtfördraget.^[36]

I och med Amsterdamfördraget fick EU en hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (för närvarande Javier Solana) för att koordinera EU:s utrikespolitik.^[37] Den höga representanten, i förbindelse med EU:s ordförandeskap, talar för EU:s vägnar inom utrikespolitiska frågor. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kräver enhällighet bland de 27 medlemsstaterna. Amsterdamfördraget ger dock möjligheten för medlemsländer att lägga ner sin röst i GUSP och avstå ifrån att delta i enskilda frågor, men frågan kan endast gå igenom om det är mindre än en tredjedel av staterna som avstår. Länder som väljer att lägga ner sin röst behöver inte delta i eventuella handlingar som GUSP kan ta i frågan. Enhällighetskravet och de svåra frågor som ibland behandlas inom GUSP har medfört flera motsättningar, bland annat om Irakkriget.^[38]

Vid sidan om Europeiska unionens internationella politik påverkar EU omvärlden också genom sin utvidgning. Fördelarna med att bli medlem i EU triggar kandidatländerna till att genomföra ekonomiska och politiska reformer, med syfte att uppfylla inträdeskraven. Detta anses vara en stor anledning till de snabba reformer i de före detta kommunistiska länderna i Östeuropa.^[30] Denna påverkan på andra länders inrikespolitik anses ofta vara "mjuk makt", i motsats till militär "hård makt".^[39] Den finske premiärministern Matti Vanhanen menar att den gemensamma utrikespolitiken är anledningen till att Finland, de facto, inte längre är någon neutral stat.^[40]

Förutom GUSP har också kommissionen en egen representation i olika internationella organisationer, vilket sker i huvudsak genom kommissionären för utrikesrelationer, som jobbar vid sidan om den höge representanten. Inom FN har EU vunnit inflytande inom områden så som humanitär hjälp på grund av sitt stora bidrag inom dessa områden.^[41] EU deltar i G8 men är aldrig ordförande för gruppen. EU representeras i G8 av kommissionens respektive rådets ordförande.^[42] I Världshandelsorganisationen (WTO), där samtliga 27 medlemsstater är medlemmar, representeras EU som en helhet av kommissionären med ansvar för handelsfrågor.^[43]

Humanitär hjälp

Europeiska gemenskapens generaldirektorat för humanitärt bistånd (ECHO) ansvarar för den humanitära hjälpen från EU till utvecklingsländer. Under 2006 var dess budget omkring 671 miljoner euro, varav 48 % gick till AVS-länderna.^[44] EU:s och dess medlemsstaters totala bistånd gör unionen till världens största biståndsgivare.^[45]

EU:s biståndspolitik har nyligen blivit kritiserad av tankesmedjan Open Europe för att vara ineffektiv och knuten till ekonomiska mål.^[46] Vidare har några välgörenhetsorganisationer hävdat att de europeiska regeringarna har ökat deras officiella bistånd på ett inkorrekt sätt genom att inkludera skuldavskrivningar, utbytesstudenter och mottagandet av flyktingar. Om man bortser från dessa utgifter nådde inte EU sitt inre mål under 2006^[47] och EU kommer inte att nå sitt internationella mål på 0,7 % av BNP förrän 2015. Emellertid har bara några få länder nått målet. Under 2005 var EU:s bistånd 0,34 % av BNP, vilket var högre än både USA och Japan.^[48] Den nuvarande kommissionären med ansvar för biståndet, Louis Michel, har krävt att biståndet levereras snabbare, med en bättre effekt och enligt dem humanitära principerna.^[45]

Militär och försvar

Huvudartikel: Europeisk säkerhets- och försvarspolitik

Medlemsstaterna är ansvariga för deras eget territoriella försvar. 21 av EU:s 27 medlemsstater är också medlemmar i NATO, medan övriga medlemsstater, utom Cypern,^[49] deltar i partnerskap för fred.^[50][51] Västeuropeiska unionen (WEU) är en europeiska säkerhetsorganisation med anknytning till EU. Under 1992 definierades WEU:s position gentemot EU när EU signerade Petersbergsuppgifterna (humanitära uppdrag så som fredsbevarande och krishantering). Dessa uppdrag överfördes senare från WEU till EU genom Amsterdamfördraget; de blev en del av den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken. Fortfarande pågår en överföring av WEU:s uppgifter till EU:s GUSP, och WEU:s ordförande är för närvarnande den höge representanten för GUSP.^[52][53] Åtta av EU:s 27 medlemsstater har allmän värnplikt.

Efter Kosovokriget 1999 enades Europeiska rådet om att unionen måste ha kapaciteten för självständigt agerande, inklusive en trovärdig militär styrka, möjligheterna till att besluta om den och att göra det vid internationella kriser utan prejudikat från NATO. Av denna anledning genomfördes flera förändringar med syfte att öka EU:s militära kapacitet. Efter mycket diskussion påbörjades arbetet med EU:s nya stridsgrupper, som var och en snabbt ska kunna sätta in runt 1 500 soldater i en krissituation.^[54] EU:s styrkor har använts för fredsbevarande uppdrag i Afrika, forna Jugoslavien och i Mellanöstern.^[55] EU:s militära operationer stöds av ett antal byråer och institutioner, inklusive Europeiska försvarsbyrån, Europeiska unionens satellitcenter och Europeiska unionens militära stab.^[56]

Frihandelsområden

Huvudartikel: Europeiska frihandelsområden

Fyra västeuropiska länder har valt att stå utanför unionen. EFTA upprättades 1960 med syfte att utöka EU:s frihandelsområde så att det även inkluderar övriga Västeuropa. Till en början var Danmark, Finland, Portugal, Storbritannien, Sverige och Österrike medlemmar i EFTA, men allt eftersom att dessa länder blev medlemmar har de samtidigt lämnat EFTA. Idag kvarstår endast Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) upprättades 1992 som ett komplement till EFTA. EES möjliggjorde det för länder utanför unionen att delta i den gemensamma inre marknaden. Schweiz folkomröstade om ett medlemskap och eftersom folket röstade nej kvarstod Schweiz utanför EES, men som medlem i EFTA. De tre andra EFTA-länderna deltar däremot i EES. Som EES-land har man förbundit sig att implementera EU:s lagstiftning inom första pelaren (Europeiska gemenskapen) och att underställa sig EU-institutionerna utan att ha något formellt inflytande, så som rösträtt i Europeiska rådet. EFTA- och EES-länderna har dessutom ingen nationella kommissionär i Europeiska kommissionen eller nationell domare i EG-domstolen. Istället har det skapats särskilda institutioner som speglar rådets, kommissionens samt domstolens roller (EFTA Council, EFTA Surveillance Authority samt EFTA Court).

Förutom EFTA finns det ytterligare en frihandelsorganisation, nämligen CEFTA som omfattar Albanien, Bosnien Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Moldavien, Montenegro samt Serbien och Kosovo. Tidigare ingick även Bulgarien, Slovakien, Slovenien, Polen, Rumänien, Tjeckien och Ungern i CEFTA, men eftersom dessa länder nu är EU-medlemmar så har de lämnat frihandelsorganisationen. Före 2004, då de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen inte var EU-medlemmar, fanns också BAFTA, en baltisk frihandelsorganisation. Efter det att de tre baltiska staterna blev medlemmar i unionen upphörde BAFTA att finnas.

Ekonomi

Huvudartikel: Europeiska unionens ekonomi

EU sköter den gemensamma inre marknaden,^[57] som omfattar unionens samtliga medlemsstater. Av dessa länder har 15 infört den gemensamma valutan euron och ingår således i euroområdet.^[58] Räknad som en enda entitet hade EU under år 2007 en nominell bruttonationalprodukt på 16,6 biljoner amerikanska dollar,^[59] vilket motsvarar ungefär 31 % av världens totala ekonomiska produktion. EU är också världens största exportör,^[60] näst största importör^[61] och största handelspartner för många av världens länder, inklusive väldigt stora marknader så som Indien och är en av de främsta handelspartnerna för bland annat Kina. 163 av världens 500 största bolag (beräknat efter avkastning) har sina huvudkontor i någon av EU:s medlemsstater.^[62] Under maj månad 2007 var arbetslösheten inom EU runt 7 %,^[63] samtidigt som kapitalplaceringen låg på 21,4 %, inflationen på 2,2 % och budgetunderskottet var 0,9 % av BNP.^[64]

EU:s ekonomi förväntas växa under det närmsta årtiondet då fler länder väntas gå med i unionen – särskilt med tanke på att de nya staterna är fattigare än EU-snittet och BNP i dessa länder väntas öka. Däremot kommer hela unionens BNP per capita att sjunka till att börja med.

Levnadsstandard

Det finns en tydlig skillnad i levnadsstandarden mellan de medlemsstater som anslutit EU under 2004 och 2007 och de länder som var medlemmar sedan tidigare. Västeuropa har i snitt högre BNP än Östeuropa. Även med andra mått mätt, så som HDI (som mäter utvecklingsgraden) och ginikoefficienten (som mäter de ekonomiska klyftorna), ligger väst- och Nordeuropa på ett klart bättre snitt än Östeuropa.^[65] Öststaternas höga tillväxt och snabba utveckling medför dock att skillnaden krymper mellan EU:s medlemsstater för varje år.

Även om skillnaderna inom unionen är förhållandevis stora så är levnadsstandarden hög jämfört med övriga världen. Alla medlemsstater är med HDI räknat rankade som välutvecklade. I Väst- och Nordeuropa anses korruptionen vara låg, medan den är mer utbredd i Östeuropa.^[66] Den ekonomiska friheten är enligt den amerikanska dagstidningen Wall Street Journal störst i Storbritannien och Irland och mer än hälften av alla medlemsstater anses vara fria eller mestadels fria. Grekland och Polen anses vara minst ekonomiskt fria.^[67] Inkomstskillnaderna är minst i Danmark (ginikoefficient 24,4), medan de är störst i Portugal (ginikoefficient 38,5).^[68] Hela EU ligger bra till även i Världsbankens statistik om hur lätt det är att göra affärer, då man mäter hur bra ländernas lagar och regler är anpassade. Alla medlemsstater får ett bra betyg i förhållande till övriga världen. Bäst får Danmark, Storbritannien och Irland medan Grekland, Polen och Tjeckien får sämst. Generellt ligger Västeuropa bättre till än Östeuropa.

Gemensamma marknaden

EU skapades ursprungligen som en ekonomisk union. Den äldsta och största fördragsbundna organisationen, Europeiska gemenskapen, bildades som Europeiska ekonomiska gemenskapen. Skapandet och upprätthållandet av EU:s inre marknad har varit gemenskapens främsta uppgift sedan den upprättades år 1993. Syftet med den inre marknaden är att garantera de fyra friheterna, det vill säga fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor.^[69] Genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inkluderas även Island, Liechtenstein och Norge i den gemensamma marknaden.

Den fria rörligheten för varor möjliggör för producenter att sälja sina varor inom hela EU, oavsett var man tillverkar dem. Undantag från den fria rörligheten för varor kan göras med hänsyn till exempelvis folkhälsan. Hälften av all handel inom EU omfattas av EU:s harmoniserade lagstiftning.^[70] Tjänster står för ungefär 60 till 70 % av BNP, även om den fria rörligheten för tjänster inte är lika utvecklad som för de övriga tre friheterna. Den fria rörligheten för kapital är tänkt att tillåta investeringar i egendom och företag mellan länderna, men precis som med rörligheten för tjänster så varierar fortfarande de nationella lagarna i vissa fall.^[71]

Den fria rörligheten för människor innebär att medborgare kan flytta fritt mellan medlemsstaterna för att leva, arbeta eller studera i ett annat land. Detta kräver bland annat att medlemsstaterna erkänner varandras yrkeskvalifikationer.^[72]

Konkurrens

EU för en konkurrenspolitik med mål att förhindra snedvriden konkurrens inom den gemensamma marknaden.^[73] Europeiska kommissionen är som konkurrensregulator för den gemensamma marknaden bland annat ansvarig för godkännandet av företagsfusioner, krossandet av karteller, arbetet för ekonomisk liberalisering och förhindrande av statsstöd.^[74]

Konkurrenskommissionären, för närvarande Neelie Kroes, är en av de mest inflytelserika kommissionärerna, med makt att påverka internationella företag inom EU.^[75] Under 2001 hindrade kommissionen för första gången en företagsfusion mellan två företag som båda var amerikanska och som hade godkännande från deras nationella myndighet.^[76] Ett annat senare - och mer känt - fall är bötfällandet av Microsoft på över 777 miljoner euro.

Under förhandlingarna om Lissabonfördraget lyckades den franske presidenten Nicolas Sarkozy att få bort orden "fri och icke-snedvriden konkurrens" från fördragen. Det är dock oklart om detta påverkar EU:s framtida politik, eftersom kraven på fri konkurrens fortfarande finns kvar i ett tillägg.^[77]

Valutaunionen

En gemensam valuta för EU har varit ett officiellt mål sedan år 1969 och arbetet med Ekonomiska och monetära unionen (EMU) påbörjades 1990. Nio år senare infördes euron som valuta i elva av EU:s dåvarande 15 medlemsstater, men de nationella valutorna bibehölls i tre år till. Sedlar och mynt ersatte nämligen de nationella valutorna först 1 januari 2002. Tolv av EU:s medlemsstater ingick då i valutaunionen och flera andra länder i Europa använde också euron. Av de medlemsstater som ännu inte infört euron är det endast Danmark och Storbritannien som har formella undantag. De övriga länderna har lovat att införa euron så fort de uppfyller de så kallade konvergenskriterierna. 1 januari 2007 införde Slovenien, som första land av de medlemsstater som anslöt EU i maj 2004, euron som valuta. Exakt ett år senare anslöt sig även Cypern och Malta, året därpå Slovakien och övriga medlemsstater kommer successivt att ansluta.

I Danmark, som inte är förpliktigat att införa euron, är opinionen positiv till att införa den gemensamma valutan, medan Sverige, som inte har något undantag, har avsiktligt diskvalificerat sig för konvergenskriterierna och således sluppit att införa euron. Förutom euron används tolv andra nationella valutor inom EU. Ett antal länder utanför EU, exempelvis Andorra och Montenegro, har ingen egen valuta utan använder euron trots att de inte deltar i EMU. Euroområdet har en gemensam penningpolitik, som styrs av Europeiska centralbanken (ECB).

Eurons syfte är att öka den europeiska integrationen, till exempel att öka handeln med varor och tjänster, eliminera valutaväxlingsproblem, öka pristransparensen, bilda en gemensam finansmarknad, stabilisera priserna och räntorna.^[78] Det finns spekulationer om att euron successivt kommer att överta rollen från den amerikanska dollarn som världsvaluta, inte minst allt eftersom att euroområdet utvidgas och att dollarn faller i värde.

Utvecklingspolitik

Jordbruk

Den gemensamma jordbrukspolitiken är ett av de äldsta politikområdena som Europeiska gemenskapen sysslar med och var ett av gemenskapens ursprungliga syften.^[79] Jordbrukspolitiken syftar till att öka jordbruksproduktionen, underhålla livsmedelförsörjningen, garantera en hög livskvalité för jordbrukare, stabilisera marknaden och garantera acceptabla priser för konsumenterna.^[80] Till för inte så länge sedan präglades jordbrukspolitiken av subventioneringar och marknadsingripanden. Till 1990-talet utgjorde jordbruket över 60 % av dåvarande Europeiska gemenskapens årliga budget, och jordbruket är fortfarande den största utgiftskällan i EU:s budget.

Prisregleringen och marknadsingripandet ledde till en överproduktion av livsmedel. För att garantera låga priser tvingades gemenskapen att köpa upp stora mängder livsmedel, vilket ledde till så kallade "smörberg" och "vinsjöar". För att minska dessa lager tvingades man att sälja vidare livsmedlet på världsmarknaden, eller så subventionerade man lantbrukarna (beräknat efter skillnaden i priser mellan gemenskapen och övriga världen) för att exportera deras produkter till länder utanför gemenskapen. Detta system har anklagats för att undergräva konkurrenskraften för bönder i utvecklingsländer.^[81] Överproduktionen har också kritiserats med hänsyn till miljön, som riskerar att ta skada på grund av det intensiva odlandet.^[81] De som stödjer jordbrukspolitiken hävdar å sin sida att jordbruksstödet gör det möjligt för lantbrukare att leva med en mer acceptabel standard. Emellertid får EU:s mindre jordbrukare endast 8 % av jordbrukspolitikens totala subventionering.^[81]

De senaste åren har jordbrukspolitiken genomgått flera förändringar. Den allra senaste reformen medförde avskaffandet av sockersystemet som delade upp sockermarknaden mellan medlemsstaterna och vissa specifika afrikanska och karribiska stater som hade privilegade relationer med EU.^[82]

Storleken på mottagandet av jordbruksstöd skiljer sig markant mellan de olika medlemsstaterna. De största bidragsmottagarna är Frankrike, Spanien och Polen. Även Italien och Tyskland tar emot en stor andel av bidragen. Större länder, med fler lantbrukare, tar givetvis emot en större summa bidrag än länder med få lantbrukare. Men bidragsmängden beror också på om landet har mycket jordbruk eller inte. Av just denna anledning förhandlade den före detta brittiska premiärministern Margaret Thatcher till sig en rabatt för Storbritannien, som innebär att landet inte behöver betala lika mycket i EU-medlemsavgift. Hon menade att Storbritannien missgynnades av jordbrukspolitiken eftersom landet inte är lika beroende av jordbruk som exempelvis Frankrike. Denna motivering till rabatten har dock inte gett Sverige och Finland rabatt, som har ännu mindre jordbruk än Storbritannien. Den nuvarande rabatten uppgår till ungefär tre miljarder pund, vilket är mer än hela Sveriges totala EU-avgift.

Energi

EU har lagstiftande makt när det gäller energipolitik. Denna makt har sitt ursprung i Europeiska kol- och stålgemenskapen. Introducerandet av den obligatoriska och omfattande europeiska energipolitiken godkändes vid ett av Europeiska rådets möten i oktober 2005. EU:s första energiplan publicerades i januari 2007.^[83]

Europeiska kommissionen har fem nyckelpunkter i sin energipolitik: att öka konkurrensen på den inre marknaden, uppmuntra investeringar och förbättra sammankopplandet av olika elnät; öka mängden energiresurser som kan motstå krissituationer; upprätta ett nytt regelverk för energisamarbete med Ryssland och samtidigt förbättra relationen med energirika stater i centralasien och nordafrika; använda redan existerande energitillgångar mer effektivt och samtidigt öka användandet av förnybara energikällor; och slutligen öka mängden investeringar i ny energiteknologi.^[83]

För tillfället importerar EU 82 % av all sin olja och 57 % av all sin gas, vilket gör unionen till världens ledande importör av dessa bränslen.^[84] Det finns oro om att EU av denna anledning är väldigt beroende av andra länder, inte minst Ryssland för dess energi. Denna oro har vuxit ytterligare efter Rysslands gaskonflikter med sina grannländer. I mångas ögon har Ryssland låg status och en del vill inte ha med dem att göra. Då är det mindre betänkligheter för många att köpa olja från Mellanöstern. Som ett resultat försöker EU variera sina energitillgångar i så hög grad som möjligt.^[85] Energipolitiken är också viktig ur en annan synvinkel, nämligen med hänsyn till miljön och klimatförändringarna. Europeiska kommissionen har därför föreslagit att man ska sätta upp bindande mål om att öka andelen förnybara energikällor till år 2020 från dagens 7 % till 20 %.^[86]

En stor andel av EU:s elproduktion sker idag med fossila bränslen. Det varierar dock från medlemsland till medlemsland. Frankrikes elproduktion sker exempelvis till stor del med hjälp av kärnkraft. Sveriges elproduktion är nästan helt utsläppsfri tack vare landets kärn- och vattenkraft. 15 av EU:s 27 medlemsstater använder kärnkraft i sin elproduktion. Synen på kärnkraft skiljer sig väldigt mycket mellan medlemsstaterna. I Sverige är ungefär 40 % för och 20 % emot, samtidigt som 80 % av österrikarna är emot. Totalt sett är stödet för kärnkraften inom EU lägre än stödet för fossila bränslen.^[87] Starkast är stödet för solkraft (80 % för).

Infrastruktur

Huvudartikel: Transeuropeiska nät

EU arbetar med att försöka förbättra den gränsöverskridanden infrastrukturen, genom bland annat det trans-europeiska nätverket (TEN). Projekt inom TEN inkluderar Kanaltunneln, Fréjustunneln och Öresundsbron. Under 2001 beräknades det att nätverket år 2010 skulle täcka: 75 200 km vägar, 78 000 km järnvägar, 330 flygplatser och 480 hamnar (varav 270 maritima).^[88][89]

Byggandet av nya vägar och järnvägar kommer att öka belastningen på miljön i många regioner. Det största miljöproblemen hos de länder som var medlemmar redan innan 2000-talet är överbefolkning och utsläpp. Efter de senaste utvidgningarna har tillgängligheten tillkommit som ett problem på transportagendan.^[90] I synnerhet det polska vägsystemet var i dåligt skick. Vid tidpunkten då Polen anslöt EU fanns det 4 600 vägar som behövde uppgraderas för att nå EU-standarden, vilket medförde en kostnad på 17 miljarder euro.^[91]

Bidrag från EU går främst till de fattigare länderna, de nya länderna från 2004, och innan dess till Sydeuropa. Projekt i norra och västra Europa får endast små bidrag, även om de ska användas för gränsöverskridande resor, exempelvis fick Citytunneln 3 % av sin kostnad finansierad av EU och Öresundsbron 4 % av sin kostnad. Även andra projekt, så som Botniabanan och Hallandsåstunneln har fått EU-bidrag. Idag får även sydeuropeiska länder som Italien endast små bidrag.

För att förbättra tågtrafiken mellan de europeiska länderna har EU utvecklat ett gemensamt signalsystem, kallat ERTMS. Signalsystemet används fortfarande inte i de flesta EU-länder, men Botniabanan i Sverige kommer att bli den första svenska banan som är utrustad med det nya systemet och blir en av de första i Europa. I och med ERTMS kommer det inte att behövas optiska signaler längs spåren eftersom tågföraren istället informeras med hjälp av en panel i tåget. Banverket planerar att utrusta de viktigaste järnvägarna, i synnerhet stambanorna, med det nya systemet inom en tioårsperiod.

Ett annat infrastrukturprojekt är Galileo-navigeringssystemet. Galileo är ett föreslaget navigeringssystem, som ska byggas av EU och skjutas upp i rymden av Europeiska rymdorganisationen (ESA). Galileoprojektets syfte är att minska EU:s beroende av det USA-baserade navigeringssystemet GPS, som i grunden är ett militärt projekt. Galileo omfattar även samarbete med andra länder utanför EU och är tänkt att sättas i drift år 2010.^[92] Projektet har kritiserats pågrund av sin kostnad och sina förseningar. Kritiker menar också att Galileo inte är nödvändigt eftersom det finns GPS.^[93]

Regional utveckling

Det finns påtagliga ekonomiska skillnader inom EU. Även om man tar hänsyn till köpkraften är skillnanden mellan de rikaste och fattigaste regionerna stora. Exempelvis har Frankfurt i Tyskland 68 651 euro i PPP per invånare, Paris i Frankrike har 67 980 euro i PPP per invånare,^[94] och centrala London har 65 138 euro i PPP per invånare. I kontrast till detta har nordöstra Rumänien 5 070 euro i PPP per capita och Bulgariens Severozapaden har 5 502 euro i PPP per capita.^[95] I jämförelse till EU-snittet är USA:s BNP per capita 35 % högre och Japans BNP per capita är ungefär 15 % högre.^[96]

Det finns ett antal strukturfonder vars syfte är att stödja utvecklingen i underutvecklade regioner inom EU. Sådana regioner ligger i huvudsak i de nya medlemsstaterna i Östeuropa.^[97] Flera av fonderna bistår med nödhjälp, hjälp till kandidatmedlemmarna att öka deras standard till EU-standard (så som Phare och ISPA) och hjälp till forna Sovjet-stater. EU:s ramprogram syftar till att sponsra forskning inom alla medlemsstater och på så sätt upprätta ett gemensamt europeiskt forskningsområde.^[98]

Miljön

Den första miljöpolitiken inom Europeiska gemenskapen påbörjades 1972. Sedan dess har den riktat sig mot surt regn, det uttunnade ozonlagret, luftkvaliten, för höga bullernivåer, slöseri och vattenföroreningar. Vattendirektivet är ett exempel på vattenpolitik, med mål att sjöar, floder, mark och kustvatten ska vara av "god kvalité" senast 2015. Vildliv är skyddat genom Natura 2000 och täcker mer än 30 000 plater genom hela Europa.^[99] Under 2007 försökte den polska regeringen bygga en motorväg genom Rospudadalen, men Europeiska kommissionen har hindrat ett byggande med hänsyn till dalens vildliv.^[100]

REACH-förordningen är en del av EU:s lagstiftning med syfte att försöka garantera så att de cirka 30 000 kemikalier som dagligen används är säkert testade.^[101] Under 2006 skedde ett läckage av kemikalier från ett europeiskt fartyg utanför Elfenbenskusten. Detta fick kommissionen att omgående se över kemikalielagstiftningen.

Under 2007 enades medlemsstaterna om att övergå till minst 20 % förnybara energikällor och att minska koldioxidutsläppen till 2020 med minst 20 % jämfört med utsläppsnivån under 1990.^[102] Detta inkluderar bland annat att en tiondel av alla bilar och lastbilar i dagens medlemsstater år 2020 ska drivas på biobränsle. Detta anses som ett av de hittills mest ambitiösa stegen för en viktig industrialiserad region att begränsa den globala uppvärmningen.^[103]

Vid FN:s klimatförändringskonferens år 2007, då man diskuterade Kyotoprotokollets efterträdare, föreslog EU en minskning på 50 % av alla växthusgaser fram till år 2050.^[104] EU:s försök att minska sina koldioxidutsläpp verkar också ha räddat tillväxten av Europas skogar, som mellan 1990 och 2005 växte med 10 % i Västeuropa och 15 % i Östeuropa. Under denna period absorberade de 126 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar 11 % av EU:s utsläpp från människoverksamhet.^[104]

Utbildning och forskning

Utbildning och vetenskap är områden där EU:s roll är begränsad till att endast stödja de nationella regeringarna. När det gäller utbildning utvecklades politiken främst under 1980-talet genom program som stödde mobilitet och utbyten. Det mest konkreta exemplet är ERASMUS-programmet, ett universitetsutbytesprogram som påbörjades under 1987. Under sina första 20 år har ERASMUS stött möjligheterna till internationellt utbyte för mer än 1,5 miljoner universitets- och högskolestuderande och har således blivit en symbol för europeiskt studentliv.^[105] Det finns numera liknande program för skolelever och lärare. Dessa program är till för att uppmuntra en bredare kunskap om andra länder och för att sprida kunskapsövningar över hela EU.^[106] Genom Bolognaprocessen stödjer EU standardisering och jämförelsebara betyg över hela Europa.

Vetenskaplig utveckling främjas genom EU:s ramprogram för forskning och teknologisk utveckling som påbörjades 1984. Målet med EU:s politik inom detta område är att koordinera och stimulera forskning. Det oberoende Europeiska forskningsrådet fördelar EU:s satsningar mellan europeiska och nationella forskningsprojekt.^[107] Det sjunde ramprogrammet för forskning omfattar ett antal områden, till exempel energi där målet är att utveckla en mångfald av förnybara energikällor med syfte att minska beroendet av importerat bränsle.^[108]

Sedan januari 2000 har Europeiska kommissionen satt upp nya ambitiösa mål, kända som Europeiska forskningsområdet. Syftet är att man ska satsa omfattande resurser på ett fåtal utvalda nyckelområden. Detta syfte har stötts av samtliga medlemsstater och utvidgar den nuvarande finansstrukturen av ramprogrammen. Målet är att man ska fokusera på koordination, delad kunskap, försäkrandet av forskningsmobilitet runt om i Europa, förbättrande av forskningsförhållanden och uppmuntrande till mer kontakt mellan forskare och näringslivet samt att ta bort så väl lagliga som administrativa barriärer.^[109] EU är involverat tillsammans med sex andra länder i utvecklandet av ITER, en fusionsreaktor som kommer att byggas i Cadarache i Frankrike. ITER bygger till stor del på dess föregångare, Joint European Torus (JET), som för tillfället är världens största fusionsreaktor.^[110] Kommissionen spår att denna teknologi kommer att generera energi från och med 2050.^[83]

Demografi

Den sammanlagda folkmängden i de 27 medlemsstaterna beräknades till 495 128 529 i januari 2007,^[111] vilket kan jämföras med det uppskattade antalet européer som är 710 miljoner på hela kontinenten. En viss befolkningsökning är väntad, främst på grund av invandring.^[112][113]

EU:s befolkning utgör 7,3 % av världens sammanlagda befolkning, samtidigt som EU:s yta endast utgör 3 % av jordens landsmassa. Unionens befolkningstäthet uppgår till 114 personer per km², vilket gör EU till en av de mest befolkningstäta regionerna i världen. 80 % av EU-medborgarna lever i storstadsområden och en tredjedel lever i städer med mer än en miljon människor.^[114] Det finns fler världsstäder i EU än i någon annan region i världen^[115] och 16 städer med en befolkning på mer än en miljon invånare.

Förutom många stora städer omfattar EU även flera befolkningstäta regioner som inte har någon enskild stadskärna utan som består av flera städer som har vuxit samman. De största befolkningstäta regionerna är Rhen-Ruhr-området (Köln, Dortmund och Düsseldorf i Tyskland) med totalt runt 10,5 miljoner invånare, Randstad (Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht i Nederländerna) med totalt runt 7,0 miljoner invånare, Frankfurt-Rhen-området (Frankfurt och Wiesbaden i Tyskland) med totalt runt 5,8 miljoner invånare och Schlesien-området (Katowice och Sosnowiec i Polen) med totalt 3,5 miljoner invånare.^[116]

Språk

Huvudartikel: Europeiska unionens officiella språk

Europeiska unionen har 23 officiella språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.^[117] Viktiga dokument, så som lagstiftning, översätts till samtliga officiella språk. Europaparlamentet är dock den enda institutionen som brukar översätta alla sina dokument, och inte enbart lagstiftade beslut, till samtliga EU-språk. Övriga institutioner använder däremot endast ett begränsat antal språk, främst engelska och franska, som interna arbetsspråk.^[118]

Språkpolitiken ligger inom medlemsstaternas ansvarsområde, även om unionens institutioner strävar efter att gynna lärandet av andra språk än modersmålet.^[119][120] Europeiska kommissionen har en kommissionärspost, som för tillfället besitts av rumänen Leonard Orban, med ansvar för språklig mångfald.

Det språk som flest talar som modersmål inom EU är tyska. Det talas som förstaspråk av knappt 90 miljoner människor inom unionen, varav större delen återfinns i Tyskland och Österrike. Efter tyska kommer engelska, franska och italienska som mest utbredda modersmål. Engelska är dock det språk som överlägset flest (51 %) förstår, följt av tyska och franska. Även italienska, spanska och polska samt ryska, som dock inte är ett officiellt EU-språk, är utbredda. Enbart 56 % av EU-medborgarna kan dock delta i en konversation i ett annat språk än sitt eget modersmål.^[121] Ryska är det mest talade språket inom EU som inte är klassat som ett officiellt EU-språk, medan maltesiska är det språk av unionens officiella språk som talas av minst antal människor.

De flesta officiella EU-språken tillhör den indo-europeiska språkfamiljen, förutom estniska, finska och ungerska, som tillhör den uraliska språkfamiljen, och maltesiska, som är ett semitiskt språk. De flesta officiella EU-språken använder också det latinska alfabetet, förutom bulgariskan, som använder det kyrilliska alfabetet, och grekiskan, som använder det grekiska alfabetet.^[122]

Vid sidan om de 23 officiella språk finns det omkring 150 regionala språk och minoritetsspråk, som talas av ungefär 50 miljoner människor.^[122] Av dessa språk kan endast de spanska regionala språken katalanska, baskiska och galiciska och de brittiska regionala språken skotsk gäliska och kymriska användas vid kontakt med Europeiska unionens råd, kommissionen, Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen.^[123][124] Även om vissa EU-program syftar till att stödja de regionala språken, är skyddandet av språk ett ansvarsområde för de enskilda medlemsstaterna och inte för unionen och Europeiska kommissionen.

Förutom de många regionala språken finns det en bred variaton av språk som talas av invandrare i unionen. Turkiska, maghrebarabiska, ryska, urdu, bengaliska, hindi, tamilska, ukrainiska och Balkanspråken pratas i stora delar av EU. Många äldre invandrare är tvåspråkiga, och kan både tala ett av EU-språken och sitt ursprungliga språk flytande. Invandrarspråken har ingen formell status eller erkännande inom EU eller EU:s medlemsstater, men från 2007 har invandrare möjlighet till hjälp av EU:s språkundervisningsavdelning.^[122]

Kunskaper i tyska efter land

Kunskaper i engelska efter land

Kunskaper i franska efter land

Kunskaper i spanska efter land

Religion

EU är en sekulär organisation, utan några formella kopplingar till någon religion, varken i något nuvarande eller föreslaget fördrag. Det har förts en diskussion huruvida kristendomen eller gud på något sätt skulle nämnas i Europeiska konstitutionen eller Lissabonfördraget. Emellertid har denna idé mött hård kritik och således skrotats.^[125] Att just kristendomen har varit i fokus beror på att kristendomen är den dominerande religionen i Europa, och således även i EU. Kristendomen i EU kan grovt uppdelas i tre delar: romersk-katolska kyrkan, protestantismen (i huvudsak i norra Europa) och ortodoxa kyrkan (i huvudsak i sydöstra Europa).^[126] Andra religioner, så som islam, judendom och bahá'í, är också representerade bland EU:s invånare. Under 2002 uppskattade man att EU hade en judisk befolkning på ungefär 1 miljon människor och en muslimsk befolkning på ungefär 16 miljoner människor.^[127]

Statistik från Eurostat, som är EU:s statistikbyrå, visar att en majoritet av EU-medborgarna har någon typ av tro, men att endast 21 % anser den vara viktig. Antalet människor som anser sig vara ateister eller agnostiker ökar bland Europas befolkning, vilket medför ett lägre deltagande och medlemskap bland de religiösa organisationerna.^[128]

2005 års Eurobarometer visade att 52 % av EU-medborgarna trodde på en gud, 27 % på någon typ av ande eller livskraft och att 18 % inte hade någon tro.^[129] Det mest religiösa samhället är Malta (med 95 % som säger sig tillhöra romersk-katolska kyrkan), följt av Cypern och Rumänien, där mer än 90 % av befolkningen tror på gud. Minst religiös är man i Estland och Tjeckien, där mindre än 20 % tror på en gud. EU-snittet visar att tron är högre bland kvinnor än hos män och att tron ökar med åldern och bland dem som har fått en religiös uppfostran, de med lägst formell utbildning, de som lutar åt den politiska högern och de som reflekterar mest över filosofiska och etniska frågor.^[129]

Kultur

EU:s kultur är sammanflätad med den europeiska kulturen och de olika EU-ländernas nationella kulturarv, och kulturfrågor är ofta de enskilda medlemsstaternas eget ansvarsområde. Kulturellt samarbete mellan medlemsstaterna blev dock en angelägenhet för gemenskapen sedan kulturfrågor inkluderades i Maastrichtfördraget.^[130] Europas kulturhuvudstäder är ett resultat av gemenskapens kulturpolitik.^[131] Dessutom stödjer EU flera kulturprojekt (totalt 233 under 2004) och har startat en webbportal ägnad åt Europa och kultur, vilket är ett svar på Europeiska rådets uttryckta vilja att se kommissionen och medlemsstaterna förbättra nätverket av kulturinformation så att alla medborgare ska ha tillgång till den europeiska kulturen.^[132]

Förespråkare av den europeiska integrationen lyfter ofta fram det gemensamma europeiska historie- och kulturarvet, som inkluderar bland annat antikens Grekland och antikens romerska rike, feodalismen under Medeltiden, renässansen, upplysningen, 1800-talets liberalism och (ibland) negativa inslag så som världskrigen. De europeiska värdena antas vara grundade i denna gemensamma historia.^[133]

I Europa finns det totalt 371 världsarv, varav mer än 300 finns inom EU. Detta motsvarar ungefär 37 % av världens totala antal världsarv.

Sport

Sport är i huvudsak under de enskilda medlemsstaternas ansvar. Emellertid har EU:s politik viss påverkan på sporten, så som rätten till anställning som utgör kärnan i Bosmandomen. I det föreslagna Lissabonfördraget föreslås det att sport får specialstatus, vilket skulle undanta denna sektor från många av EU:s ekonomiska regler. Denna ändring är ett resultat av lobbying från bland annat Internationella Olympiska Kommittén och FIFA.^[134]

Flera europeiska sportassociationer konsulterades vid formulerandet av EU:s sportpolitik, exempelvis FIBA, UEFA, EHF, IIHF och CEV.^[135] Alla EU:s medlemsstater och deras respektive nationella sportassociationer deltar i europeiska sportorganisationer så som UEFA.^[136] Dessa internationella organisationer är dock helt fristående från EU.

Det är generaldirektoratet för utbildning och kultur som ansvarar för unionens sportpolitik. Ett av de få beslut som tagits inom sportfrågor var parlamentets och rådets beslut att upprätta europeiska året för utbildning genom sport 2004. Projektet drevs såväl på EU-nivå som på nationell och lokal nivå, med syfte att förbättra utbildningen med hjälp av sport.

Europas förenade stater

Huvudartikel: Europas förenta stater

Både förespråkare och kritiker till EU och det europeiska samarbetet ser en utveckling mot ökad federalism - Europas förenade stater (eng: United States of Europe, USE). EU har efterhand utvecklat flera drag som skiljer samarbetet från ett mellanstatligt sådant och som enligt vissa är mer kännetecknande för en federation (en stat där nationerna omvandlas till delstater med mer eller mindre starkt självstyre): en flagga, en "nationalsång", ett motto, samt ett legislativt (lagstiftande), ett exekutivt (beslutande) och ett judiciärt (dömande) funktionsorgan, (ännu delvis) avskaffade inre gränskontroller, (ännu delvis) gemensam valuta och medborgarskap i unionen (EU-medborgare). På medlemsstaternas nyutfärdade pass står orden Europeiska unionen ovanför nationalitetsbeteckningen. Även bilnummerplåtarna är numera "EU-märkta".

Den skrotade Europeiska konstitutionen var ett tecken på politisk vilja att ena Europa ytterligare. Kritiker hävdar till exempel att det föreslagna Lissabonfördraget minskar medlemsstaternas suveränitet, ökar EU:s överstatliga makt och är början på ett skapande av Europas förenade stater.

Se även

• Ekonomiska och monetära unionen
• EU-myndighet
• EU-rätt
• Euro
• Europaparlamentsvalet 2004
• Europeiska flaggan
• Europeiska gemenskapen
• Europeiska unionens historia
• Europeiska unionens utbredning och utvidgning
• Politiska system inom Europeiska unionen
• Schengensamarbetet
• Tidsaxel över Europeiska unionens historia

Källor

1. ↑ ”Förenade i mångfalden”. http://europa.eu/abc/symbols/index_sv.htm. Läst 23 april 2009. 
2. ↑ Azorerna(UTC-1), Franska Guyana(UTC-3), Guadeloupe(UTC-4), Martinique(UTC-4) och Réunion(UTC+4)
3. ↑ ”Ireland promises Lisbon ratification by end of 2009”. EUobserver. 2008-12-11. http://euobserver.com/9/27287. Läst 2008-12-11. 
4. ↑ ”The first enlargement”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=555. Läst 2007-06-25. 
5. ↑ ”The new European Parliament”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=571. Läst 2007-06-25. 
6. ↑ ”Negotiations for enlargement”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=6525. Läst 2007-06-25. 
7. ↑ ”Ett Europa utan gränser”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/history/1990-1999/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
8. ↑ ”1980-1989 The changing face of Europe - the fall of the Berlin Wall”. Europeiska kommissionen. http://europa.eu/abc/history/1980-1989/index_en.htm. Läst 2007-06-25. 
9. ↑ ”Treaty of Maastricht on European Union”. Activities of the European Union. Europeiska kommissionen. http://europa.eu/scadplus/treaties/maastricht_en.htm. Läst 2007-10-20. ; Craig, Paul; Grainne De Burca , P. P. Craig (2006). EU Law: Text, Cases and Materials, 4th ed., Oxford: Oxford University Press, p15. ISBN 978-0-19-927389-8. 
10. ↑ ”Ett årtionde av ytterligare utvidgning”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/history/2000_today/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
11. ↑ ”Treaty of Amsterdam”. Eur-Lex: Official Journal. http://eur-lex.europa.eu/en/treaties/dat/11997D/htm/11997D.html. Läst 2007-06-29. 
12. ↑ ”Consolidated Treaties on European Union and establishing the European Community”. Eur-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2006:321E:0001:0331:EN:pdf. Läst 2007-06-25. 
13. ↑ ”Where is the euro legal tender?” (PDF). Europeiska centralbanken. 2006. http://www.ecb.int/bc/faqbc/circulation/html/index.en.html#q2. Läst 2007-06-25. 
14. ↑ ”Europas länder”. Europa (webbportal). 2007. http://europa.eu/abc/european_countries/index_sv.htm. Läst 2007-06-29. 
15. ↑ ”European Union”. The World Factbook. 2007. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ee.html. Läst 2007-08-08. 
16. ↑ ”Countries of the Earth”. home.comcast.net. 2006. http://home.comcast.net/~igpl/Countries.html. Läst 2007-08-08. 
17. ↑ ”Humid Continental Climate”. Wisconsinuniversitetet. 2007. http://www.uwsp.edu/geo/faculty/ritter/geog101/textbook/climate_systems/humid_continental.html. Läst 2007-06-29. 
18. ↑ ”Most Icelanders want to join EU and eurozone after crisis” (på engelska). EUbusiness. 2008-10-27. http://www.eubusiness.com/news-eu/1225106221.88. Läst 2008-10-31. 
19. ↑ ”Europeiska unionens råd”. Europeiska unionens råd. http://europa.eu/institutions/inst/council/index_sv.htm. Läst 2007-11-25. 
20. ↑ ”Europeiska rådet”. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/cms3_fo/showPage.asp?lang=sv&id=429&mode=g&name=. Läst 2007-06-25. 
21. ↑ ”Institutioner: Europeiska kommissionen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/comm/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
22. ↑ ”Institutioner: Europeiska unionens råd”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/council/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
23. ↑ ”Institutioner: Europaparlamentet”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/parliament/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
24. ↑ ”EU-rättsakter”. Europa (webbportal). http://europa.eu/scadplus/glossary/community_legal_instruments_sv.htm. Läst 2007-09-18. 
25. ↑ ”Hur fattar EU sina beslut?”. Europa (webbportal). http://www.europa.eu/institutions/decision-making/index_sv.htm. Läst 2007-09-18. 
26. ↑ Artikel 220 i Romfördraget
27. ↑ ”The Court of Justice of the European Communities”. http://www.curia.europa.eu/en/instit/presentationfr/cje.htm. Läst 2007-09-14. ;”The Court of First Instance”. http://www.curia.europa.eu/en/instit/presentationfr/tpi.htm. Läst 2007-09-14. ; ”Instititutioner: EG-domstolen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/justice/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
28. ↑ Artikel 225(1) i Romfördraget
29. ↑ Smale, Alison; Bilefsky, Dan (2006-06-19). ”Fighting EU 'enlargement fatigue'”. International Herald Tribune. http://www.iht.com/articles/2006/06/19/news/eu.php. Läst 2007-08-14. 
30. ↑ ^{30,0 30,1} ”EU enlargement - voices from the debate”. Brittiska Foreign and Commonwealth Office. http://www.fco.gov.uk/servlet/Front?pagename=OpenMarket/Xcelerate/ShowPage&c=Page&cid=1139992114487. Läst 2007-06-27. 
31. ↑ ”Q&A: Turkey's EU entry talks”. BBC News. 2006-12-11. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4107919.stm. Läst 2007-08-14. 
32. ↑ ”FAQs on the EU, from the campaign trail”. Sovereignty. 2001. http://www.sovereignty.org.uk/features/articles/campquest.html. Läst 2007-06-29. 
33. ↑ ”EU leaders agree on reform treaty”. BBC News. 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6232540.stm. Läst 2007-06-27. 
34. ↑ ”EU unveils bulky new treaty draft”. EU Observer. 2007-07-09. http://euobserver.com/9/24522. Läst 2007-07-23. 
35. ↑ ”Qualified-Majority Voting: Common commercial policy”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/archives/igc2000/geninfo/fact-sheets/fact-sheet6/index_en.htm. Läst 2007-09-03. 
36. ↑ ^{36,0 36,1} ”European political co-operation (EPC)”. Europa Glossary. Europeiska kommissionen. http://europa.eu/scadplus/glossary/european_political_cooperation_en.htm. Läst 2007-09-03. 
37. ↑ ”Common Foreign and Security Policy (CFSP) - Overview”. Europeiska kommissionen. 2002. http://ec.europa.eu/external_relations/cfsp/intro/index.htm. Läst 2007-06-26. 
38. ↑ ”Divided EU agrees Iraq statement”. BBC News. 2003. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/2697667.stm. Läst 2007-06-26. 
39. ↑ Bildt, Carl (2005). ”Europe must keep its 'soft power'”. Financial Times. http://www.cer.org.uk/articles/bildt_ft_1june05.html. Läst 2007-06-26. 
40. ↑ ”Presentation av det finska ordförandeskapets program”. Europaparlamentet. 2006-07-05. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+CRE+20060705+ITEM-002+DOC+XML+V0//SV. Läst 2007-08-13. 
41. ↑ ”EU heading for single UN seat, UN official says”. EU Observer. 2007. http://euobserver.com/24/22553. Läst 2007-06-26. 
42. ↑ ”EU and the G8”. Europeiska kommissionens delegation till Japan. http://www.deljpn.ec.europa.eu/union/showpage_en_union.external.g8.php. Läst 2007-09-26. 
43. ↑ ”European Commission - External Trade - Trade Issues”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/trade/issues/newround/index_en.htm. Läst 2007-06-26. 
44. ↑ ”DG for humanitarian aid - ECHO, financial report 2006” (PDF). Europeiska kommissionen. 2006. http://ec.europa.eu/echo/pdf_files/financial_report.pdf. Läst 2007-08-13. 
45. ↑ ^{45,0 45,1} ”Commission calls for a European consensus to boost impact of humanitarian aid”. Europeiska kommissionen. 2007-06-13. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/07/814&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en. Läst 2007-08-13. 
46. ↑ Mulvey, Stephen (2007-05-30). ”EU attacked for 'inefficient' aid”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6705773.stm. Läst 2007-08-13. 
47. ↑ Taylor, Jerome (2007-05-11). ”EU accused of artificially inflating its aid figures”. The Independent. http://news.independent.co.uk/europe/article2530776.ece. Läst 2007-08-13. 
48. ↑ ”Overviews of the European Union activities: Development”. Europeiska kommissionen. http://europa.eu/pol/dev/overview_en.htm. Läst 2007-08-13. 
49. ↑ Cypern deltar inte i partnerskap för fred på grund av Cypernkonflikten.
50. ↑ ”Signatures of Partnership for Peace Framework Document”. NATO. 2008-04-21. http://www.nato.int/pfp/sig-cntr.htm. Läst 2008-05-18. 
51. ↑ ”Malta re-engages in the Partnership for Peace Programme”. NATO. 2008-04-03. http://www.nato.int/docu/update/2008/04-april/e0403e.html. Läst 2008-05-18. 
52. ↑ ”EU Security Police & the role of the European Commission”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/external_relations/cfsp/esdp/index.htm. Läst 2007-06-26. 
53. ↑ ”EU Security Police & the role of the European Commission: Chronology”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/external_relations/cfsp/esdp/chrono.htm. Läst 2007-06-26. 
54. ↑ ”Military Capabilities”. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/cms3_fo/showPage.asp?id=1349&lang=EN. Läst 2007-10-09. 
55. ↑ ”EU Operations”. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/cms3_fo/showPage.asp?id=268&lang=EN&mode=g. Läst 2007-06-26. 
56. ↑ ”ESPD Structures”. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/cms3_fo/showPage.asp?id=279&lang=EN&mode=g. Läst 2007-06-26. 
57. ↑ The EU Single Market
58. ↑ The Euro: our currency
59. ↑ IMF: Report for Selected Country Groups and Subjects
60. ↑ CIA: Rank Order - Exports
61. ↑ CIA: Rank Order - Imports
62. ↑ CNN: Fortune Global 500: Countries
63. ↑ Euro area and EU 27 unemployment down to 7.0%
64. ↑ Eur4. Report for Selected Country Groups and Subjects
65. ↑ UNDP: Statistics of the Human Development Report
66. ↑ Transparency International: Corruption Perceptions Index 2007
67. ↑ Index of Economic Freedom 2007 - Rankings
68. ↑ Human Development Report Office
69. ↑ The Single Market
70. ↑ The Single Market for Goods
71. ↑ A Single Market for Capital
72. ↑ Living and working in the Single Market
73. ↑ Artikel 3(1)(g) i Romfördraget
74. ↑ Konkurrens: Bättre marknader
75. ↑ Lungescu, Oana (2004-07-23). ”Examining the EU executive”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/letter_from_america/3921303.stm. Läst 2007-09-18. 
76. ↑ The Commission prohibits GE's acquisition of Honeywell
77. ↑ BBC: EU competition to remain in place
78. ↑ The Euro: Our Currency
79. ↑ Stead, David; Robert Whaples (eds) (2007-06-22). ”Common Agricultural Policy”. EH.Net Encyclopedia. http://eh.net/encyclopedia/article/Stead.CAP. Läst 2007-08-30. 
80. ↑ Ariktel 33 i Romfördraget
81. ↑ ^{81,0 81,1 81,2} Jeffery, Simon (2007-06-26). ”The EU common agricultural policy”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/theissues/article/0,,975350,00.html. Läst 2007-08-30. 
82. ↑ ”Sugar: Commission proposes more market-, consumer- and trade-friendly regime”. Europa (webbportal). 2007-04-14. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/04/915&format=HTML&aged=1&language=EN&guiLanguage=en. Läst 2007-08-30. 
83. ↑ ^{83,0 83,1 83,2} ”Q&A: EU energy plans”. BBC News. 2007-03-09. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4783996.stm. Läst 2007-07-13. 
84. ↑ ”'Low-carbon economy' proposed for Europe”. MSNBC. http://www.msnbc.msn.com/id/16560106/. Läst 2007-01-24. 
85. ↑ ”Ukraine-Russia gas dispute - call for stronger EU energy policy”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/051-4234-012-01-02-909-20060112STO04233-2006-12-01-2006/default_en.htm. Läst 2007-08-21. 
86. ↑ ”Communication from the Commission to the European Parliament and the Council: Renewable Energy Roadmap”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/energy/energy_policy/doc/03_renewable_energy_roadmap_en.pdf. Läst 2007-01-27. 
87. ↑ Special Eurobarometer 262: Energy Technologies: Knowledge, Perception, Measures, European Commission, January 2007 (sida 28)
88. ↑ ”The trans-European transport network: new guidelines and financial rules” (PDF). Europeiska kommissionen. 2003-10-01. http://ec.europa.eu/ten/transport/revision/doc/revision_1692_memo_en.pdf. Läst 2007-08-15. 
89. ↑ Mirea, Silvia. ”The trans-European transport network: new guidelines and financial rules”. The Railway Journal. http://www.cfr.ro/jf/engleza/0304/ten-t.htm. Läst 2007-08-15. 
90. ↑ ”White Paper on Transport”. Euractiv. 2004-09-22. http://www.euractiv.com/en/transport/white-paper-transport/article-129628. Läst 2007-08-15. 
91. ↑ ”Transport – How Quickly will Polish Roads Improve After Accession”. Urząd Komitetu Integracji Europejskiej. 2003-05-29. http://www2.ukie.gov.pl/WWW/en.nsf/0/574AB36381D2F551C1256E82004F9470?Open. Läst 2007-08-15. 
92. ↑ Barrot, Jacques. ”Jacques Barrot Home Page”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/barrot/index_en.htm. Läst 2007-07-21. 
93. ↑ McKie, Robin (2007-07-15). ”Sat-nav rival could crash and burn”. The Guardian. http://observer.guardian.co.uk/uk_news/story/0,,2126734,00.html. Läst 2007-08-11. 
94. ↑ Eurostat. ”Table: E3GDP95 = Gross domestic product (GDP) at current market prices at NUTS level 3”. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/extraction/evalight/EVAlight.jsp?A=1&language=en&root=/theme1/regio/econ-r/esa95/gdp95/e3gdp95. Läst 2007-04-19. 
95. ↑ ”Regional GDP per inhabitant in the EU 27” (PDF). Eurostat. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/pls/portal/docs/PAGE/PGP_PRD_CAT_PREREL/PGE_CAT_PREREL_YEAR_2007/PGE_CAT_PREREL_YEAR_2007_MONTH_02/1-19022007-DE-AP.PDF. Läst 2007-03-01. 
96. ↑ ”GDP per capita in the Member States ranged from 48% to 251% of the EU25 average in 2005”. Eurostat. 2006-12-18. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=STAT/06/166&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en. Läst 2007-07-13. 
97. ↑ ”EU Structural and Cohesion Funds”. Business 2000. http://www.business2000.ie/cases/cases_8th/case12.htm. Läst 2007-06-27. 
98. ↑ ”7th Research Framework Programme (FP7)”. Euractiv. 2004. http://www.euractiv.com/en/science/7th-research-framework-programme-fp7/article-117494. Läst 2007-06-27. 
99. ↑ Dimas, Stavros (2007-03-23). ”Celebrating the Environmental Union”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/sci/tech/6476273.stm. Läst 2007-08-15. 
100. ↑ Easton, Adam (2007-07-31). ”Poland ends stand-off with EU over road plans”. Financial Times. http://www.ft.com/cms/s/640968f2-3f5b-11dc-b034-0000779fd2ac.html. Läst 2007-08-15. 
101. ↑ ”EU chemicals directive agreed”. RTÉ News. 2006-12-01. http://www.rte.ie/news/2006/1201/reach.html. Läst 2007-08-15. 
102. ↑ Rettman, Andrew (2007-03-09). ”EU sticks out neck in global climate change battle”. EU Observer. http://euobserver.com/9/23665. Läst 2007-03-09. 
103. ↑ Ames, Paul (2007-03-09). ”European Union agrees on ambitious plan to fight global warming”. Discovery Channel. http://reports.discoverychannel.ca/servlet/an/discovery/1/20070309/030907_discovery_europe_warming/20070309?hub=DiscoveryReport. Läst 2007-03-09.  [1]
104. ↑ ^{104,0 104,1} ”In Bali, EU Floats 50% Greenhouse Gas Cut”. Business Week. 2007-12-04. http://www.businessweek.com/globalbiz/content/dec2007/gb2007124_968205.htm?chan=globalbiz_europe+index+page_top+stories. Läst 2007-12-07. 
105. ↑ ”The Erasmus programme celebrates its 20th anniversary”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/education/news/erasmus20_en.html. Läst 2007-07-21. ; Jean-Sébastien, Lefebvre (2007-01-22). ”Erasmus turns 20 - time to grow up?”. Café Babel. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=T&Id=9702. Läst 2007-08-10. 
106. ↑ ”Education, Audiovisual and Culture Executive Agency”. Europa (webbportal). http://eacea.ec.europa.eu/index.htm. Läst 2007-07-21. ; ”Lifelong Learning Programme”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/education/programmes/llp/national_en.html. Läst 2007-07-21. 
107. ↑ ”European Research Council: What is the ERC?”. Europa (webbportal). http://erc.europa.eu/index.cfm?fuseaction=page.display&topicID=12. Läst 2007-07-21. 
108. ↑ ”Energy”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/research/fp7/index_en.cfm?pg=energy. Läst 2007-11-12. 
109. ↑ ”What is the European Research Area?”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/research/era/index_en.html. Läst 2007-07-21. 
110. ↑ ”Fusion for Energy”. Europa (webbportal). http://fusionforenergy.europa.eu/3_2_iter_en.htm. Läst 2007-09-24. 
111. ↑ ”Total population”. Eurostat. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1996,39140985&_dad=portal&_schema=PORTAL&screen=detailref&language=en&product=Yearlies_new_population&root=Yearlies_new_population/C/C1/C11/caa10000. Läst 2007-07-14. 
112. ↑ ”EU25 population rises until 2025, then falls” (PDF). Eurostat. 2005-04-08. http://intranet.icea.es/pensiones/documentacion/Proy_demog_2004_2050.pdf. Läst 2007-07-14. 
113. ↑ Muenz, Rainer (2006). ”Europe: Population and Migration in 2005”. Migration Information. http://www.migrationinformation.org/Feature/display.cfm?ID=402. Läst 2007-07-14. 
114. ↑ ”A densely populated area”. Telsat Guide. http://telsat.belspo.be/beo/en/profs/europe-population.asp?section=6.3.3. Läst 2007-07-22. 
115. ↑ ”The World According to GaWC”. Loughborough University. http://www.lboro.ac.uk/gawc/citymap.html. Läst 2007-06-29. 
116. ↑ ”Indicators for larger urban zones 1999 - 2003”. Eurostat. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1996,45323734&_dad=portal&_schema=PORTAL&screen=welcomeref&open=/&product=EU_MASTER_urban_audit&depth=2. Läst 2007-01-25. 
117. ↑ ”Council Regulation (EC) No 1791/2006 of 20 November 2006”. Official Journal of the European Union. 2006-12-12. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:31958R0001:EN:NOT. Läst 2007-02-02. 
118. ↑ ”Europa:Languages and Europe. FAQ: Is every document generated by the EU translated into all the official languages?”. Europa (webbportal). 2004. http://europa.eu/languages/en/document/59#5. Läst 2007-02-03. 
119. ↑ ”Consolidated version of the Treaty establishing the European Community, Articles 149 to 150”. Official Journal of the European Union. 2004. http://eur-lex.europa.eu/en/treaties/dat/12002E/htm/C_2002325EN.003301.html#anArt150. Läst 2007-02-01. 
120. ↑ ”European Parliament Fact Sheets: 4.16.3. Language policy”. Europaparlamentet. 2004. http://www.europarl.europa.eu/facts/4_16_3_en.htm. Läst 2007-02-03. 
121. ↑ ”Special Eurobarometer 243: Europeans and their Languages (Survey)” (PDF). Europeiska kommissionen. 2006. http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_243_en.pdf. Läst 2007-02-03. 
     ”Special Eurobarometer 243: Europeans and their Languages (Executive Summery)” (PDF). Europeiska kommissionen. 2006. http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_243_sum_en.pdf. Läst 2007-02-03. 
122. ↑ ^{122,0 122,1 122,2} ”Many tongues, one family. Languages in the European Union” (PDF). Office for Official Publications of the European Communities. 2004. http://ec.europa.eu/publications/booklets/move/45/en.pdf. Läst 2007-02-03. 
123. ↑ ”Mercator Newsletter - n. 29”. Mercator Central. 2006. http://www.mercator-central.org/newsletter/newsletter29.htm#2. Läst 2007-02-01. 
124. ↑ ”Welsh and Gaelic are official EU tongues”. Times Online. 2008-07-05. http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/europe/article4272797.ece. Läst 2009-03-03. 
125. ↑ Rettman, Andrew (2006-09-12). ”Merkel gives up on God in EU treaty”. EU Observer. http://euobserver.com/15/24066. Läst 2007-07-21. 
126. ↑ ”Chrisianity”. Encyclopaedia Britannica. http://www.britannica.com/ebc/article-9360716. Läst 2007-07-21. 
127. ↑ ”In Europa leben gegen­wärtig knapp 53 Millionen Muslime”. Islam.de. 2006-02-25. http://islam.de/8368.php. Läst 2007-07-21. 
128. ↑ Cline, Austin (2005-02-28). ”Secularism in Europe”. About.com. http://atheism.about.com/b/a/149439.htm. Läst 2007-07-21. 
129. ↑ ^{129,0 129,1} ”Eurobarometer 225: Social values, Science & Technology” (PDF). Eurostat. 2005. http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf. Läst 2007-07-21. 
130. ↑ Bozoki, Andras. ”Cultural Policy and Politics in the European Union” (PDF). http://137.204.115.130/activities/download/Bozoki/Cultural%20Policy%20and%20Politics%20in%20the%20European%20Union.pdf. Läst 2007-07-13. 
131. ↑ Bozoki, Andras. ”European Capitals of Culture”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/culture/eac/other_actions/cap_europ/cap_eu_en.html. Läst 2007-07-13. 
132. ↑ ”Cultural heritage as a vehicle of cultural identity”. philatelism.com. 2007-07-05. http://ec.europa.eu/culture/portal/activities/heritage/cultural_heritage_vehic_en.htm. Läst 2007-07-13. 
133. ↑ For example: Hans-Gert Poettering (2007-02-13). ”Priority is dialogue for partnership and tolerance”. Inaugural speech by the new president of the European Parliament. European Parliament. http://www.europarl.europa.eu/news/expert/infopress_page/008-3007-043-02-07-901-20070208IPR02888-12-02-2007-2007-true/default_en.htm. Läst 2007-07-18. 
134. ↑ ”IOC, FIFA presidents welcomes new EU treaty, call it breakthrough to give sports more power”. International Herald Tribune. 2007-10-19. http://www.iht.com/articles/ap/2007/10/19/sports/EU-SPT-OLY-EU-Treaty.php. Läst 2007-10-21. 
135. ↑ ”Statement of European team sports”. UEFA.com. 2007-10-19. http://www.uefa.com/multimediafiles/download/uefa/keytopics/560675_download.pdf. Läst 2007-10-21. 
136. ↑ ”UEFA”. UEFA.com. 2007-10-19. http://www.uefa.com/. Läst 2007-10-21. 

Externa länkar

• EUROPA - EU:s officiella webbportal

Institutioner Parlamentet Ministerrådet Kommissionen EG-domstolen Centralbanken Översikt EU i CIA World Factbook EU hos OECD EU-upplysningen (Sveriges riksdag) - Opartisk information om EU

Myndigheter Luftfartssäkerhet Europol Frontex Arbetsmiljöbyrån Fullständig lista... Kartor Europakartor WikiSatellit över EU

Andra officiella sidor Presskonferenser Rekrytering EUR-Lex Opinionsundersökning EU på YouTube Historia EU-historiesida European Navigator

v • d • r Europeiska unionen (EU) Belgien · Bulgarien · Cypern · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Grekland · Irland · Italien · Lettland · Litauen · Luxemburg · Malta · Nederländerna · Polen · Portugal · Rumänien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tjeckien · Tyskland · Ungern · Österrike

v • d • r Europeiska unionens institutioner Politiska Europaparlamentet · Europeiska unionens råd · Europeiska kommissionen Icke-politiska EG-domstolen · Europeiska revisionsrätten Andra organ Europeiska rådet · Europeiska centralbanken Läs gärna mer om Europeiska unionen · Europeiska unionens historia · Europeiska unionens institutioner