EG-domstolen
Från Rilpedia
- Ej att förväxlas med Europadomstolen.
| EG-domstolen | |
 |
Officiellt namn Europeiska gemenskapernas domstol |
|---|---|
| Typ av organ | Domstol |
| Ledarskap | |
| Ordförande | Vassilios Skouris |
| Struktur | |
| Består av | 27 domare 8 generaladvokater |
| Funktion | • Tolka EU-rätten |
| Säten | |
| 80px | Luxemburg Sammanträden |
| Webbplats | |
| www.curia.europa.eu/ | |
Europeiska gemenskapernas domstol eller EG-domstolen är den högsta domstolen i Europeiska unionen (EU). Den har det slutgiltliga avgörandet inom EU i syfte att garantera lika tillämpning i samtliga medlemsstater.[1]
Domstolen upprättades 1952 och har sitt säte i Luxemburg - till skillnad från de flesta andra av unionens institutioner som har sina säten i Bryssel. Domstolen är sammansatt av en domare från varje medlemsstat i unionen. Emellertid deltar endast 13 av domarna vid samma tillfälle. Domstolen leds av en ordförande, som sedan 2003 har varit Vassilios Skouris.[1]
Domstolen assisteras av en lägre domstol, förstainstansrätten, som tar hand om vissa specifika frågor. Två andra domstolar tar hand om andra ansvarsområden; personaldomstolen över anställda vid unionens institutioner och Europeiska revisionsrätten över unionens tillgångar.[1][2] Dessa domstolar ska inte blandas ihop med Europadomstolen i Strasbourg, som är en del av Europarådet.
Innehåll |
Historia
Domstolen upprättades 1952 för Europeiska kol- och stålgemenskapen genom Parisfördraget.[1] Den upprättades med sju domare, ett ojämnt antal som ansågs idealt för representation. En domare skulle utses av varje medlemsstat och den sjunde domaren skulle bli vald av fackföreningarna i kol- och stålindustrin. Domstolen blev en institution när Romfördraget upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Euratom. Även om de tre gemenskaperna var separerade delade de vissa gemensamma institutioner; dels den parlamentariska församlingen och dels domstolen. På så sätt blev Europeiska kol- och stålgemenskapens domstol istället Europeiska gemenskapens domstol.[3][4]
När Maastrichtfördraget 1992 upprättade Europeiska unionen ändrades inte namnet på domstolen så som med de övriga institutionerna, eftersom dess huvudsakliga makt ligger enbart inom Europeiska gemenskapen, unionens första pelare. Med Amsterdamfördraget blev domstolen en officiell och självständig institution med tydliga maktbefogenheter och ansvarsområden. Den var redan skapad som gemenskapernas officiella rättsdomstol 1988.[4]
Sammansättning
2007 bestod domstolen av 27 domare och åtta generaladvokater. Ifall domstolen kräver kan Europeiska unionens råd med ett enhälligt beslut ändra antalet generaladvokater. Domarna och generaladvokaterna utses genom kompromisser av medlemsstaternas regeringar och väljs för en mandatperiod om sex år. De som väljs är juristexperter vars oavhängighet anses bortom misstro och som uppfyller de kvalifikationer som krävs för motsvarande arbete inom respektive nationell högsta domstol. Varje medlemsstat har rätt att nominera en domare, så vanligtvis sammanfaller antalet domare med antalet medlemsstater. Emellertid måste antalet domare vara ojämnt, vilket innebär att extra domare har fått utses i tider då antalet medlemsstater har varit jämnt.[3]
Domstolens ordförande väljs bland domarna var tredje år. Ordföranden leder förhören och överläggningarna och dirigerar de juridiska ärendena och administrationen. Han eller hon beslutar också vilka ärenden som skickas till kammaren för utredning och utser en domare till rapportör.[5] Europeiska unionens råd kan också utse assisterande rapportörer för att hjälpa ordföranden och övriga domare i deras arbete.
Generaladvokaterna
Domstolen består av åtta generaladvokater, vars uppgift är att opartiskt och oavhängigt framföra sin åsikt i de fall som är avsatta till dem. De kan förhöra de inblandade parterna och därefter ge deras åsikt om en juridisk lösning på ett fall innan domarna överlägger och meddelar sin dom. Officiellt måste inte domarna följa den åsikt som generaladvokaterna meddelar. Sedan 2003 behöver generaladvokaterna endast meddela sina åsikter om domstolen anser att fallet blir prejudikat.[1][6] Fem av de åtta generaladvokaterna nomineras av de fem största medlemsstaterna: Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Spanien. De övriga tre advokaterna roterar i alfabetisk ordning mellan de 22 mindre medlemsstaterna; för tillfället är Portugal, Slovakien och Slovenien representerade. Emellertid har Polen, som enbart är något mindre än Spanien, upprepat ett krav på att landet ska ha en permanent generaladvokat. Under förhandlingarna om Lissabonfördraget uppnådde Polen detta krav och antalet generaladvokater för de mindre länderna kommer att utökas till fem. Således kommer antalet generaladvoktater att öka till elva när fördraget ratificerats.[7][8]
Registrering
Registratorn är domstolens generalsekreterare. Den tar hand om avdelningarna som står under domstolsordförandens auktoritet.[6] Han eller hon har samma uppgifter som en registrator vid en nationell domstol och utses av domstolen för en mandatperiod om sex år. Domstolen kan också utse en eller flera assisterande registratorer. Han eller hon hjälper domstolen, kamrarna, ordföranden och domarna med alla deras officiella funktioner. Registratorn är ansvarig för såväl registreringen som kvittering, överlämningar och förvarandet av dokument och yrkanden. Han eller hon är ansvarig för domstolens arkiv och publikationer liksom domstolens administration, dess ekonomi och tillgångar. Domstolens verksamhet sköts av tjänstemän som är ansvariga inför registratorn, under ordförandens auktoritet. Domstolen administrerar sin egen infrastruktur; vilket inkluderar översättningsdirektoratet, vars anställda under 2006 utgjorde 45 % av domstolens personal.[9]
Domstolens makt och funktion
Det är domstolens ansvar att försäkra att lagen tolkas och tillämpas i enlighet med Europeiska unionens fördrag och de bestämmelser som gemenskapens institutioner har kommit fram till. För att domstolen ska klara av sin uppgift har den en bred juristdiktion med möjlighet att vidta en rad olika åtgärder. Domstolen har exempelvis rätt att ogiltligförklara beslut tagna av medlemsstaterna eller EU:s institutioner som strider mot EG-rätten, att vidta åtgärder mot medlemsstaterna när de misslyckas med att uppfylla de krav de har åtagit sig och att ta upp överklaganden mot beslut som tagits i förstainstansrätten.
Med Lissabonfördraget kommer domstolens makt att förändras. Detta beror till stor del på att unionens pelarsystem kommer att tas bort och således vidgas domstolens jurisdiktion. EU kommer således att bli en juridisk person och kunna ingå internationella avtal. Domstolens namn kommer på grund av dessa förändringar att ändras till Europeiska unionens domstol, vilket markerar att domstolens juristdikion kommer att omfatta hela EU.
| Verkställande | Lagstiftande | Lagstiftande | Dömande |
| Europeiska kommissionen | Europeiska unionens råd | Europaparlamentet | EG-domstolen |
 |
|
|
|
|
|
|
|
Säte
Samtliga av EU:s juridiska organ är placerade i Luxemburg, i kontrast till de politiska institutionerna i Bryssel och Strasbourg. Domstolen har sitt huvudkontor i Palaisbyggnaden, som för närvarande håller på att expandera, i Kirchbergsdistriktet i Luxemburg.
Luxemburg valdes som ett tillfälligt säte för domstolen den 23 juli 1952 när Europeiska kol- och stålgemenskapen upprättades. Dess första förhör hölls den 28 oktober 1954 i Villa Vauban, men 1959 flyttade domstolen till Côte d'Eichbyggnaden och sedan till Palaisbyggnaden 1972.[10]
1965 valde medlemsstaterna att göra Luxemburg till permanent säte för domstolen. Framtida juridiska organ (så som förstainstansrätten och revisionsrätten) skulle också ha sitt säte i staden. Beslutet bekräftades av Europeiska rådet i Edinburgh 1992. Emellertid fanns det då inga referenser till några framtida institutioner i Luxemburg. Luxemburgs regering reagerade och deklarerade att den inte skulle ge upp bestämmelserna från 1965. Edinburghbeslutet bifogdes med Amsterdamfördraget. Med Nicefördraget bifogade Luxemburg en deklaration som klarlade att landet inte skulle kräva att kontoret för harmonisering inom den inre marknaden skulle behöva ligga i landets huvudstad - trots att kontoret var på väg att bli ett juridiskt organ.[10]
Se även
Källor
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 ”Domstolen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/justice/index_sv.htm. Läst 2007-07-13.
- ↑ ”Europeiska revisionsrätten”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/auditors/index_sv.htm. Läst 2007-07-13.
- ↑ 3,0 3,1 Muñoz, Susana. ”Composition of the Court of Justice, the Court of First Instance of the European Communities and of the Civil Service Tribunal”. Europa (webbportal). http://www.ena.lu?lang=2&doc=5972. Läst 2007-07-13.
- ↑ 4,0 4,1 Muñoz, Susana. ”The Court of Justice and the Court of First Instance of the European Communities”. Europa (webbportal). http://www.ena.lu?lang=2&doc=5971. Läst 2007-07-13.
- ↑ Muñoz, Susana. ”Organisation of the Court of Justice and the Court of First Instance of the European Communities”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=5974. Läst 2007-07-13.
- ↑ 6,0 6,1 ”EG-domstolen”. EG-domstolen. http://curia.europa.eu/sv/instit/presentationfr/cje.htm. Läst 2007-08-27.
- ↑ Beunderman, Mark (2007-09-03). ”Poland seeks EU court adviser post in treaty talks”. EU Observer. http://euobserver.com/9/24684. Läst 2007-09-03.
- ↑ ”Declaration ad Article 222 of the Treaty on the Functioning of the European Union on the number of Advocates-General in the Court of Justice” (PDF). Europa (webbportal). 2007-10-19. http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cmsUpload/ds00866.en07.pdf. Läst 2007-09-03.
- ↑ ”Institutionens tjänster: Översättning”. Europeiska unionen, EG. http://curia.europa.eu/sv/instit/services/traduction/traduction.htm. Läst 2007-01-13.
- ↑ 10,0 10,1 Muñoz, Susana. ”Seat of the Court of Justice and the Court of First Instance of the European Communities.”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=5980. Läst 2007-07-28.
Externa länkar
|
||||||||||||||
|
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
