Från Rilpedia

Europeiska unionens historia
Kol- och stålgemenskapen Romfördraget Europeiska unionen Maastrichtfördraget Lissabonfördraget

Europeiska unionens historia omfattar tidsepoken från det att idéerna och visionerna om ett enat Europa uppkom i början av 1900-talet och bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 till Maastrichtfördraget som 1993 upprättade Europeiska unionen och Lissabonfördragets ratificering under 2008.

Europeiska unionen är en geopolitisk entitet som täcker stora delar av den europeiska kontinenten. Unionen vilar på en rad fördrag och har genomgått utvidgningar som har resulterat i att antalet medlemsstater har vuxit från sex till 27.

Dess ursprung kan härledas tillbaka till andra världskrigets slut, i synnerhet bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen i Paris 1951 efter Schumandeklarationen och Romfördraget som upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen. Båda dessa delar är numera en del av Europeiska unionen, som bildades 1993.

Innehåll 1 Före 1945: Idén om Europa 2 1945–1957: Fred av kol och stål 3 1958–1972: De tre gemenskaperna 4 1973–1993: Från utvidgning till Delors 5 1993–1999: Europeiska unionen 5.1 Val och Santer 5.2 Fri rörlighet 5.3 Före detta Jugoslavien 5.4 Ekonomiska och monetära unionen 5.5 Fjärde utvidgningen 5.6 Amsterdamfördraget 6 1999–2004: "Europeisk premiärminister" 6.1 Euron 6.2 Fördrag 6.3 Femte utvidgningen 7 2004–nutid: Nutidshistoria 7.1 Institutionell reform 7.2 Utvidgning och euron 8 Se även 9 Källor 10 Externa länkar

Före 1945: Idén om Europa

Stora delar av Europa har under olika epokrar enats under imperium genom våld, så som Romarriket, Frankerriket, Tysk-romerska riket, Första kejsardömet och Nazityskland. Konsoliderande av europeiska territorium kunde ske på ett fredligt sätt genom dynastiska unioner; mindre vanligt var unioner på statsnivå, så som Polsk-litauiska samväldet och Österrike-Ungern.^[1] Främst på grund av krigens förödande effekter började idéer om ett enat Europa att växa hos många människor, bland annat kväkaren William Penn, författaren Victor Hugo och politikern Giuseppe Mazzini. Ett enat Europa skulle hindra nya konflikter.

Sådana idéer tilltog efter första världskriget, som hade inneburit en enorm förlust av liv vilket ledde till bildandet av organisationer som Paneuropeiska unionen. Det var dock inte förrän efter andra världskriget som de egentliga politiska framstegen gjordes. Förödelsen efter de två världskrigen var enorm, och arbetet med att återuppbygga Europa var omfattande.

1945–1957: Fred av kol och stål

Andra världskriget från 1939 till 1945 gav en mänsklig och ekonomisk kostnad som slog hårdast mot Europa. Det demonstrerade krigets fasa men också extremismens, genom förintelsen. Ännu en gång fanns det en stark vilja för att försäkra så att det aldrig mer skulle kunna ske, i synnerhet efter kärnvapenteknologins uppkomst och skiljelinjen mellan de två supermakternas ideologier.^[2]

För att garantera så att Tyskland aldrig mer skulle kunna hota freden, avvecklades landets tunga industri och dess största kolproducerande regioner avskiljdes (Saarland) eller hamnade under internationell kontroll (Ruhrområdet).^[3][4][5]

På grund av att uttalanden som Winston Churchills krav på ett Europas förenta stater 1946 blev allt mer högljudda, bildades 1949 Europarådet som den första paneuropeiska organisationen. Året därpå, den 9 maj 1950, föreslog den franska utrikesministern Robert Schuman en gemenskap för att integrera Europas kol- och stålindustri - både kol och stål är nödvändiga element för att göra krigsvapen.

På basis av Schumans tal signerade Frankrike, Italien, Benelux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) tillsammans med Västtyskland Parisfördraget 1951, som bildade Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) följande år. EKSG övertog den granskande kontrollen över Ruhrområdet, samtidigt som vissa restriktioner för tysk industriproduktion togs bort. Gemenskapen gav upphov till de första institutionerna; så som Höga myndigheten (numera Europeiska kommissionen) och Gemenskapsförsamlingen (numera Europaparlamentet). De första ordförandena för dessa institutioner var Jean Monnet respektive Paul-Henri Spaak.

Efter misslyckade försök att skapa ett gemensamt försvar, Europeiska försvarsgemenskapen, och en politisk gemenskap, Europeiska politiska gemenskapen, möttes ledarna i Messina. Där upprättades Spaakkommittén, som gav upphov till Spaakrapporten. Rapporten godkändes under en konferens i Venedig den 29 till 30 maj 1956. Då togs beslutet att organisera en regeringskonferens. Regeringskonferensen fokuserade på ekonomiskt samarbete, vilket ledde till att Romfördraget signerades 1957. Fördraget upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).^[6]

1958–1972: De tre gemenskaperna

De två nya gemenskaperna bildades separat från EKSG, trots allt delade de samma institutioner. De verkställande organen för de två nya gemenskaperna kallades för kommissioner, i motsats till "Höga myndigheten". EEG styrdes av Walter Hallstein och kommissionen Hallstein och Euroatom av Louis Armand. Euratoms syfte var att integrera kärnenergisektorerna mellan länderna, medan EEG skulle utveckla en tullunion mellan medlemsstaterna.^[6][7] Eftersom försöken att bilda ett gemensamt försvar respektive en politisk gemenskap tidigare hade misslyckats begränsades EEG till att enbart omfatta ekonomiskt samarbete.

Under 60-talet uppkom spänningar som följd av att Frankrike ville begränsa den överstatliga makten och samtidigt avslog Storbritanniens medlemskapsansökan. 1965 nåddes en överenskommelse som innebar att de tre gemenskaperna skulle slås samman och dela institutioner fullt ut. Fusionsfördraget signerades i Bryssel och trädde i kraft den 1 juli 1967, samtidigt som Europeiska gemenskaperna.^[8] Jean Rey var ordförande för den första gemensamma kommissionen.

1973–1993: Från utvidgning till Delors

Efter många förhandlingar och en förändring i det franska ordförandeskapet, kunde slutligen Danmark, Irland och Storbritannien ansluta sig till Europeiska gemenskaperna den 1 januari 1973. Detta var den första av flera utvidgningar som senare har blivit en av unionens viktigaste policyområden.^[9] Under 1979 höll Europaparlamentet sitt första direktval med allmän rösträtt. 410 ledamöter valdes, som sedan valde parlamentets första kvinnliga talman.^[10]

Ytterligare en utvidgning skedde 1981, då Grekland blev fullvärdig medlem den 1 januari, sex år efter ansökan. 1985 röstade Grönland för att lämna gemenskapen efter att ha fått visst självstyre från Danmark. Spanien och Portugal anslöt den 1 januari 1986 i den tredje utvidgningen.^[11]

Nyligen utsedda ordföranden för kommissionen, Jacques Delors, ledde förhandlingarna om antagandet av Europaflaggan 1986. I februari 1986 signerade gemenskapens ledare Europeiska enhetsakten, vilket var den största fördragsreformeringen sedan Fusionsfördraget. Texten omfattade institutionella reformer, inklusive en utökning av gemenskapens maktbefogenheter - i synnerhet gällande utrikespolitiken. Fördraget var en viktig komponent i fulländandet av den gemensamma marknaden och trädde i kraft den 1 juli 1987.^[12]

1987 ansökte Turkiet formellt om medlemskap i gemenskapen och påbörjade den längsta ansökningsprocessen för något land någonsin. 1989, efter omstörtningen i Östeuropa, föll Berlinmuren liksom järnridån. Tyskland återförenades och dörren öppnades för medlemskap till de östeuropeiska länderna.^[13] Med nya möjligheter att utvidga gemenskapen signerades Maastrichtfördraget den 7 februari 1992, vilket upprättade Europeiska unionen när det trädde i kraft året därpå.

1993–1999: Europeiska unionen

Den 1 november 1993, under den tredje Delors-kommissionen, trädde Maastrichtfördraget i kraft, vilket upprättade Europeiska unionen med dess tre pelare.^[14] Under Maastrichtfördraget höll Regionkommittén sin öppningssession den 9 till 10 mars 1994, då Jacques Blanc valdes till kommitténs ordförande. Den 25 maj upprättades Europeiska investeringsfonden av Europeiska investeringsbanken (EIB). Europol upprättades den 26 juli 1995 genom att Europol-konventionen signerades.

Val och Santer

Den 9 till 12 juni 1994 hölls det Europaparlamentsval, vilket resulterade i att Europeiska socialdemokratiska partiet vann. Under sitt första sammanträde, 19 juli till 26 juli, valde parlamentet Klaus Hänsch som talman och godkände Jacques Santer som ordförande för kommissionen. Hans kommissionärer godkändes den 18 januari 1995. Den 19 juli 1997 valdes José María Gil Robles till posten som parlamentets talman.

På grund av bekymmer över förslaget att utse Jean-Luc Dehaene till ordförande för Europeiska kommissionen, med Storbritannien som inte ville ha en "ny Jacques Delors", föreslogs istället Jacques Santer som ett mindre federalistiskt alternativ. På grund av detta sågs han som ett andrahandsval, vilket försvagade hans ställning. Europaparlamentet godkände honom bara med en liten majoritet. Santer utsåg övriga kommissionärer, vilket var något som introducerats genom Maastrichtfördraget året innan. Den 18 januari 1995 lyckades Santer att få sitt förslag till ny kommission godkänt av parlamentet med en bred majoritet: 416 för och 103 emot.^[15]

Fri rörlighet

Den 1 januari 1994 upprättades Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), vilket tillät EFTA-länderna Norge och Island att ingå i den gemensamma marknaden (som bildats året innan) utan att ansluta sig till unionen. I utbytet tvingades länderna att bidra ekonomiskt till EU och implementera relevant EU-lagstiftning. Schweiz hade avslagit medlemskap efter en folkomröstning och Liechtenstein anslöt sig till EES den 1 maj året därpå. Den 23 februari 1995 fastslog EG-domstolen att medborgare har rätt att förflytta sedlar utan tidigare attest, med hänvisning till den fria rörligheten för kapital. Senare samma år, den 15 december, fastslog domstolen att restriktionen om antalet utländska spelare i fotbollslag var illegal, med hänvisning till den fria rörligheten för människor.

Schengenavtalet (signerat 1985) trädde i kraft den 26 mars 1995 mellan Belgien, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Spanien. Österrike signerade avtalet den 28 april, följt av Danmark, Finland och Sverige, tillsammans med icke-EU-länderna Norge och Island, den 19 december 1996. En tullunion mellan EU och Turkiet trädde i kraft den 1 januari 1996.

Före detta Jugoslavien

Under 90-talet utvecklades EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) häftigt på grund av konflikterna på Balkan. EU misslyckades med att agera i början av konflikten, och fredsbevarande trupper från Nederländerna under FN-mandat misslyckades med att hindra Srebrenicamassakern (juli 1995) i Bosnien och Hercegovina, det största massmordet i Europa sedan andra världskriget. Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) tvingades slutligen att intervenera landet och tvinga kombatanterna till förhandlingsbordet. Den 14 december 1995 signerades Daytonavtalet i Paris, vilket avslutade konflikten mellan Kroatien och Bosnien och Hercegovina.

Den 24 mars 1999 ledde situationen i Kosovo till en gemensam GUSP-deklaration om Kosovo och föranledde NATO:s intervention i Kosovo och Serbien. EU:s misslyckande med att förhindra konflikterna på Balkan, eller åtminstone få de snabbt avklarade, ökade trycket för en mer effektiv utrikespolitik.^[16]

Ekonomiska och monetära unionen

Den 1 januari 1994 inleddes Ekonomiska och monetära unionens (EMU) andra fas, då Europeiska monetära insitutet (EMI) upprättades. Den 16 december 1995 beslutades att euron skulle införas som gemensam valuta 1 januari 1999. Den 3 maj 1998 beslutade rådet att elva av medlemsstaterna skulle anta euron 1999 som sin valuta. Den 1 juni samma år upprättades Europeiska centralbanken (ECB). Slutgiltliga möten hölls i december, då bland annat växelkurserna bestämdes mellan de berörda nationella valutorna. Valutan infördes som planerat, men det skulle ta ytterligare några år innan den infördes även som fysisk valuta och ersatte fullständigt de nationella valutorna.

Fjärde utvidgningen

Den 30 mars 1994 avslutades förhandlingarna med Finland, Norge, Sverige och Österrike. Finland och Sverige hade ansökt om medlemskap efter järnridåns fall. Deras anslutningsfördrag signerades den 25 juni. Varje land höll en folkomröstning, varav Finlands, Sveriges och Österrikes folkomröstningar gav positivt utslag, medan Norges gav för andra gången negativt utslag.

Således blev Finland, Sverige och Österrike EU-medlemmar den 1 januari 1995. Sverige höll sitt val till Europaparlamentet senare samma år, den 17 september 1995. Året därpå höll Österrike sitt val den 13 oktober och Finland sitt den 20 oktober. Till 2004 bestod EU av femton medlemsstater: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.

Amsterdamfördraget

Regeringskonferensen som ledde till Amsterdamfördraget öppnades den 29 mars 1996 i Turin. Den 22 juli 1997 möttes ledarna för Västeuropeiska unionen och antog en deklaration. Deklarationen definierade rollen mellan EU och NATO, och bifogades med fördraget. Fördraget signerades av utrikesministrarna den 2 oktober 1997. Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999.

Fördragets syfte var bland annat att upprätta ett område med frihet, rättvisa och säkerhet liksom att ytterligare stärka GUSP. Fördraget innebar också institutionella reformer för att göra unionen mer demokratisk och anpassad för utvidgningarna.^[17]

Amsterdamfördraget omfattades också slutsatserna från Europeiska rådets möte i Edinburgh 1992, som reglerade institutionernas säten. Parlamentet skulle ha sitt säte i Strasbourg, men ha ytterligare sammanträden i Bryssel medan dess sekretariat skulle förbli vara i Luxemburg. Både kommissionen och rådet skulle vara placerade i Bryssel, förutom några av rådets möten som skulle vara i Luxemburg, där de juridiska och finansiella organen hade sitt säte. Europeiska centralbanken skulle dock ha sitt säte i Frankfurt och Europol sitt i Haag.^[18]

1999–2004: "Europeisk premiärminister"

Den 1 maj 1999 trädde Amsterdamfördraget i kraft. Ett par dagar senare, den 5 maj, godkände Europaparlamentet Romano Prodi som ny ordförande för kommissionen. Under Amsterdamfördragets nya maktmedel brukar Prodi beskrivas som "Europas första premiärminister".^[19] Javier Solana utsågs till Höge representanten för GUSP den 4 juni 1999. I likhet med Prodi, brukar Solana betraktas som Europas första utrikesminister.^[20]

Mellan den 10 och 13 juni 1999 hölls det Europaparlamentsval i samtliga 15 medlemsstater. Den 20 juli valde parlamentet Nicole Fontaine som sin talman, och godkände kommissionen Prodi den 15 september. På grund av skandalerna kring kommissionen Santer upprättades Europeiska byrån för bedrägeribekämpning den 18 juni 1999, med syfte att bekämpa bedrägerier bland unionens institutioner. Parlamentet valde den 16 januari 2002 en ny talman, Pat Cox.

Euron

Euron blev verklighet i början av 1999, och 2000 gav kommissionen grönt ljus till Grekland, som 1 januari 2001 blev det tolfte EU-landet att delta i eurosamarbetet. Emellertid röstade både danskar och svenskar nej till den gemensamma valutan i folkomröstningar, den 28 september 2000 respektive den 14 september 2003. Den 1 januari 2002 introducerades euron som fysisk valuta, med gemensamma sedlar och mynt som ersatte de nationella valutorna i tolv av de 15 EU-länderna, samt i mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten. Den 28 februari blev euron det enda lagliga betalmedlet i euroområdet.

Fördrag

För att ta itu med den överhängande utvidgningen 2004 möttes EU:s ledare i Nice den 7 december 2000 för att skapa ett nytt fördrag som skulle kunna försäkra att unionens funktioner skulle fortsätta att fungera även med de nya medlemsstaterna. Nicefördraget signerades två månader senare, den 26 februari 2001, och trädde i kraft den 1 februari 2003.

Kommissionen och Europaparlamentet var missnöjda med att regeringskonferensen i Nice inte hade antagit särskilt många av deras förslag till institutionella reformer eller introducerandet av nya gemenskapsbefogenheter, så som att utse en europeisk åklagare. Europaparlamentet hotade med att rösta igenom en resolution mot fördraget, trots att det inte skulle ha någon formell betydelse. Det italienska parlamentet hotade emellertid med att inte ratificera fördraget om inte Europaparlamentet stöttade det. Slutligen godkände Europaparlamentet och en konflikt undviktes således.

Den 28 februari 2002, under ratificeringsprocessen av Nicefördraget och strax efter att Parisfördraget som upprättat EKSG upphörde att gälla (23 juli 2002), påbörjade Europeiska konventet att sitt arbete med Europeiska konstitutionen. På basis av konventets arbete hölls en regeringskonferens i Rom den 4 oktober 2003 för att göra eventuella ändringar i den föreslagna texten. Fördraget signerades i Rom den 28 oktober 2004 av alla EU-ledare.

Femte utvidgningen

Sedan 90-talet hade ett antal stater börjat röra sig mot medlemskap. Från och med 1995, och bortsett från Turkiet, var det tolv länder som snabbt avancerade mot medlemskap. Dessa var: de två Medelhavsländerna Malta och Cypern; den före detta jugoslaviska republiken Slovenien; och de nio före detta östblocksländer Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien.

Man hoppades på att Cypern skulle anslut som en enad ö. Emellertid har den norra sidan, Nordcypern, förblivit utanför den internationell erkända republiken Cyperns kontroll sedan den turkiska invasionen 1974. Annanplanen som innebar ett enande av det delade Cypern avslogs av grekcyprioterna i en folkomröstning bara en månad innan republiken anslöt EU.

Anslutningsfördragen signerades den 16 april 2003 i Aten. Bulgarien och Rumänien var inte bland de tio länder som fick ansluta 2004.

Slutligen, 1 maj 2004, utvidgades unionen från 15 till 25 medlemmar, den största utvidgningen i dess historia. Unionens invånarantal hoppade upp från 381 miljoner till 456 miljoner, och dess storlek växte från 3367 till 4104 tusen km². De tio länderna tog också med sig 162 Europaparlamentariker och tio kommissionärer, som anslöt sig till kommissionen Prodi samma dag.

2004–nutid: Nutidshistoria

Den 10 till 13 juni 2004 deltog samtliga 25 medlemsstater i det största transnationella valet i historien (med den näst största demokratiska valmanskåren i världen). Resultatet av Europaparlamentsvalet 2004 var en andra vinst för partigruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Samtidigt var valdeltagandet det lägsta någonsin, med sina 45,5 % var det andra gången valdeltagandet var under 50 %.^[21]

Den 22 juli 2004 godkändes José Manuel Barroso av det nya parlamentet som nästa ordförande för kommissionen. Däremot stötte hans team bestående av 24 andra kommissionärer på större motstånd. Efter att parlamentet motsatt sig flera av de föreslagna ledamöterna, tvingades Barroso att dra tillbaka sitt första förslag. Kommissionen Prodi fick utöka sitt mandat till 22 november 2004, när Barrosos nya förslag slutligen godkändes.^[22]

Institutionell reform

Tidigt under Barrosos mandatperiod påbörjades ratificeringsprocessen av Europeiska konstitutionen. Fyra folkomröstningar hölls, den första i Spanien. Spanska väljare godkände konstitutionen med 77 % för. Däremot röstade både fransmän (58 % nej) och nederländare (61 % nej) nej till konstitutionen. I Luxemburg röstade en majoritet (57 %) för. Som ett resultat av de negativa folkomröstningarna stagnerade ratificeringsprocessen och unionen gick in i en "period av reflektion".

Den 25 mars 2007 signerades Berlindeklarationen på 50-årsdagen av Romfördraget. Syftet var att ge ny energi åt den institutionella reformeringen innan Europaparlamentsvalet 2009.^[23]

Resultatet var Lissabonfördraget. Det justerar de nuvarande fördragen snarare än ersätter de med ett enda dokument. Lissabonfördraget består till stor del av samma reformer som konstitutionen skulle medföra, men har exkluderat element som kan ses för statsliknande eller "konstitutionella", så som europeiska symboler. Endast Irland folkomröstade om fördraget, och resultatet var ett nej. Landets folkomröstning försatte unionen i en ny oklar framtid.

Utvidgning och euron

Bulgarien och Rumänien blev medlemmar den 1 januari 2007. 53 parlamentariker anslöt sig till Europaparlamentet tillsammans med två kommissionärer, för vilka det bildades två poster i kommissionen. Rumäniens kommissionär fick ansvar för flerspråkighet, vilket kritiserades av vissa för sitt smala omfång.^[24]

Samma dag övergick Slovenien till euron, efter att andra kandidater, så som Litauen, hade misslyckats med att nå upp till de ekonomiska kriterier som krävs att man uppfyller för att få införa euron. Cypern och Malta övergick till euro den 1 januari 2008 och Slovakien gjorde det den 1 januari 2009. Övriga medlemsstater, som ännu inte har infört euron, är obligerade att göra det när deras ekonomier väl uppfyller konvergenskriterierna.

Se även

• Europeiska unionen
• Europeiska unionens institutioner
• Europeiska unionens utbredning och utvidgning

Källor

1. ↑ ”European Union” (på engelska). CIA. 2008-05-15. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ee.html. Läst 2008-05-24. 
2. ↑ ”Europe in ruins in the aftermath of the Second World War” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=243. Läst 2008-05-24. 
3. ↑ ”Memorandum on the separation of the German industrial regions (8 September 1945)” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=6584. Läst 2008-05-24. 
4. ↑ ”France, Germany and the Struggle for the War-making Natural Resources of the Rhineland” (på engelska). Inventory of Conflict and Environment (ICE). http://www.american.edu/ted/ice/saar.htm. Läst 2008-05-24. 
5. ↑ ”Message for Monsieur Schuman from Mr Bevin (30th October)” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=16822. Läst 2008-05-24. 
6. ↑ ^{6,0 6,1} ”1945 -1959: Fred i Europa – samarbetet tar sin början”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/history/1945-1959/index_sv.htm. Läst 2008-05-24. 
7. ↑ ”A European Atomic Energy Community” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3054. Läst 2008-05-24. 
8. ↑ ”Merging the executives” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=473. Läst 2008-05-24. 
9. ↑ ”The first enlargement” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=555. Läst 2008-05-24. 
10. ↑ ”The new European Parliament” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=571. Läst 2008-05-24. 
11. ↑ ”Negotiations for enlargement” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=6525. Läst 2008-05-24. 
12. ↑ ”Single European Act” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=6544. Läst 2008-05-24. 
13. ↑ ”The fall of the Berlin Wall” (på engelska). European NAvigator. http://europa.eu/abc/history/1980-1989/index_en.htm. Läst 2008-05-24. 
14. ↑ ”1993”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/history/1990-1999/1993/index_en.htm. Läst 2008-05-24. 
15. ↑ ”The crisis of the Santer Commission” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=14959. Läst 2007-10-07. 
16. ↑ ”Chris Patten: Towards a Common Foreign Policy” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/external_relations/news/patten/speech_00_369.htm. Läst 2007-10-07. 
17. ↑ ”The Treaty of Amsterdam” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=18928. Läst 2007-10-07. 
18. ↑ European Council (1992-12-12). ”Decision taken by Common Agreement between the representatives of the governments of member states on the location of the seats of the institutions and of certain bodies and departments of the European Communities.” (på engelska). Europa (webbportal). http://www.ena.lu?lang=2&doc=20822. Läst 2007-07-18. 
19. ↑ ”Prodi to Have Wide, New Powers as Head of the European Commission” (på engelska). International Herald Tribune. 1999-04-16. http://www.iht.com/articles/1999/04/16/eu.2.t_0.php. Läst 2008-05-24. 
20. ↑ ”Javier Solana/Spain: Europe's First Foreign Minister?” (på engelska). BusinessWeek. http://www.businessweek.com/1999/99_45/b3654047.htm. Läst 2008-05-24. 
21. ↑ ”Vote EU 2004” (på engelska). BBC news. http://news.bbc.co.uk/1/hi/in_depth/europe/2004/elections_2004/default.stm. Läst 2008-05-24. 
22. ↑ ”The new commission - some initial thoughts” (på engelska). Burson-Marsteller. http://www.bmbrussels.be/box_bmnewcomm.php. Läst 2008-05-24. 
23. ↑ ”EU Leaders Adopt 50th Anniversary Berlin Declaration” (på engelska). Deutsche Welle. http://www.dw-world.de/dw/article/0,2144,2418129,00.html. Läst 2008-05-24. 
24. ↑ ”Romanian to Become EU's First Commissioner for Multilingualism” (på engelska). Deutsche Welle. http://www.dw-world.de/dw/article/0,2144,2253068,00.html. Läst 2008-05-24. 

Externa länkar

• Europeiska unionens historia

v • d • r Europeiska unionens fördrag och tillhörande dokument Grundfördrag EKSG-fördraget (1951) · EFG-fördraget (1952) · EG-fördraget (1957) · Euratom-fördraget (1957) · EU-fördraget (1992) · Europeiska konstitutionen (2004) Ändringsfördrag Fusionsfördraget (1965) · Europeiska enhetsakten (1986) · Amsterdamfördraget (1997) · Nicefördraget (2001) · Lissabonfördraget (2007) Anslutningsfördrag Första utvidgningen (1972) · Andra utvidgningen (1979) · Tredje utvidgningen (1985) · Fjärde utvidgningen (1994) · Femte utvidgningen (2003) · Sjätte utvidgningen (2005) Övriga fördrag Första budgetfördraget (1970) · Andra budgetfördraget (1975) · Grönlandsfördraget (1984) Stadgor och andra dokument Schumandeklarationen (1950) · EIB-stadgan (1975) · Rättighetsstadgan (2000) · Berlindeklarationen (2007) Läs gärna mer om Europeiska unionens fördrag · Europeiska unionens historia · Europeiska unionens institutioner

v • d • r Europeiska unionens institutioner Politiska Europaparlamentet · Europeiska unionens råd · Europeiska kommissionen Icke-politiska EG-domstolen · Europeiska revisionsrätten Andra organ Europeiska rådet · Europeiska centralbanken Läs gärna mer om Europeiska unionen · Europeiska unionens historia · Europeiska unionens institutioner