Europeiska konventet
Från Rilpedia
Europeiska konventet ("Författningskonventet") utarbetade från 28 februari 2002 till 20 juli 2003 Utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa (EU-konstitutionen).
Konventet var sammansatt av representater för medlemsländernas regeringar och parlament, de tio blivande medlemsländerna och kanditatländerna (Rumänien, Bulgarien, Turkiet) såväl som representanter för Europaparlamentet och Europeiska kommissionen
Innehåll |
Förhistoria
För utarbetandet av en författning kallade Europeiska rådet i december 2001 med "Laekenförklaringen angående den Europeiska Unionens framtid" samman ett "Konvent om Europas framtid" med representanter för regeringarna, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Förklaringen betonar i detta sammanhang den historiska betydelsen av ett europeiskt enande och Europas fredsmission. EU:s historia sägs vara en framgångshistoria, och nu måste förutom den ekonomiska även den politiska unionen byggas ut. Som målsättning nämns, förutom förenklandet av den befintliga EU-juridiken, demokratisering, avbyråkratisering, närhet till medborgarna och klarare ansvarsfördelning inom EU.
Konventets arbetsmetoder
Konventet själv var som institution betraktat en stor förändring jämfört med utarbetandet av de tidigare fördragen. "Konventsmetoden" hade tidigare varit framgångsrik vid färdigställandet av den europeiska rättighetsstadgan. Förut förhandlades europeiska fördragsändringar alltid mellan regeringarna, mestadels bakom lyckta dörrar, för att därefter ratificeras av de nationella parlamenten.
Sammansättning
"Författningsfäderna" i konventet kom från olika organisationer. Förutom regeringsrepresentanter deltog också ledamöter från Europaparlamentet och medlemsländernas parlament i utarbetandet. "Medlemmar" i konventet var 16 Europaparlamentariker, 2 nationella ledamöter och en regeringsrepresentant för varje EU-land (alltså totalt 15 respektive 30 representanter), två EU-kommissionärer och konventspresidenten med sina två vice ordförande; även de 10 östeuropeiska kanditatländerna (före EU-utvidgningen 2004) liksom Turkiet, Rumänien och Bulgarien fick vardera två representanter för sina nationella parlament och en regeringsrepresentant, och deltog som observatörer utan rösträtt. Medlemmarna hade också en likaberättigad suppleant vardera.
Sveriges regering representerades av Lena Hjelm-Wallén, med Sven-Olof Petersson som suppleant. Sveriges riksdag representerades av Sören Lekberg (socialdemokrat) med Kenneth Kvist (vänsterpartist) som suppleant, och av Göran Lennmarker (moderat) med Ingvar Svensson (kristdemokrat) som suppleant. Lekberg och Lennmarker var då ordförande respektive vice ordförande i EU-nämnden. Finlands regering representerades av Teija Tiilikainen, med Antti Peltomäki som suppleant. Finlands riksdag representerades av Kimmo Kiljunen, med Hannu Takkula som suppleant, och av Jari Vilén med Esko Helle som suppleant. För Europaparlamentet deltog finländarna Piia-Noora Kauppi och Esko Seppänen som suppleanter.
Struktur
Europeiska konventets ordförande var Frankrikes tidigare president Valéry Giscard d'Estaing. Han utgjorde Konventspresidiet tillsammans med sina vice ordförande Giuliano Amato och Jean-Luc Dehaene, och ytterligare åtta medlemmar som representanter för Europaparlamentet, nationella parlament, nationella regeringar samt kommissionen.
Offentliggöranden
Konventets medlemmar bemödade sig under konventets arbete om öppenhet och demokratiskt arbetssätt, för att göra rättvisa åt de höga anspråk som hade ställts på konventet. Därför återfinns alla konventsdokument liksom fördragsutkastet på konventets webbplats.
Kronologi
Enligt den ursprungliga tidsplanen skulle konstitutionsfördraget antas vid regeringskonferensen som började den 4 oktober 2003, och undertecknas samtidigt med inträdet av de tio nya medlemsländerna den 1 maj 2004. Efter strandandet av Europeiska rådets möte i Bryssel 12-13 december 2003 kunde den ursprungliga tisplanen inte hållas. Undertecknandet skedde den 29 oktober 2004.
Artikeln om den Europeiska konstitutionen beskriver den senare utvecklingen.
Det odemokratiska konventet?
Röster i konventets utkanter
I utkanten av och efter avslutningen av konventet kritiserade och diskuterade offentligt flera konventsmedlemmar konventets arbetsmetoder, som de ansåg ha brister i transparens och demokrati. Den brittiske konventsmedlemmen David Heathcoat-Amory skrev: "De verkliga diskussionerna (inom konventet) ägde rum i presidiet, eller mellan ordförandeskapet, sekretariatet och i privatsamtal med enskilda medlemsländer. Till och med arbetsgrupperna (...) hoppade man över och deras slutsatser ignorerades." (ref: hans webbplats [1]) Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker anmärkte på samma sätt: "Konventet sades vara den stora demokratiuppvisningen. Jag har inte sett något mörkare mörkrum än konventet." (ref: Der Spiegel 2003-06-16).
Konventets arbetsordning
Information om det berättigande i denna kritik kan fås genom ett noggrannare studium av konventets arbetsordning. Den finns i konventsdokumentet CONV 9/02. Intressant är att ändringarna jämfört med det första utkastet från presidiet (CONV 3/02) här betonas särskilt.
Det är riktigt att de ursprungliga idéerna om konventet förutsåg en rätt fast kontroll uppifrån. I utkastet från CONV 3/02 hade bara konventets ordförande, dvs. Giscard d'Estaing, rätt att fastställa konventets arbetsperioder, och därmed hur ofta det inkallas för att fastställa dagordningen (artikel 2), inkalla arbetsgruppen (artikel 15) och ändra arbetsordningen (artikel 16). Dessutom förutsåg det första utkastet från presidiet få rättigheter för observatörer och deltagare med observatörsstatus, suppleanter hade inte rätt att delta i möten.
I dokument CONV 9/02 avviker dessa strukturer tydligt. Om det i det första utkastets artikel 1 stod kortfattat: "Konventet inkallas av sin ordförande.", så ändrades denna formulering till: "Konventet inkallas av sin ordförande med tillstyrkande av presidiet eller på skriftlig begäran av ett betydande antal av konventets medlemmar." Denna formulering lämnar fortfarande rum för tolkning, men visar på en viss maktförskjutning till förmån för majoriteten av parlamentsledamöter i konventet.
Facit
De anmärkningar som gjorts är svåra att klara upp i efterhand. Likväl förlorar anmärkningarna, som de som gjorts av den uttalade europamotståndaren Heathcoat-Amory (se ovan), delvis i kraft.
Externa länkar
 |
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
