Europeiska enhetsakten
Från Rilpedia
| Europeiska enhetsakten | |
 Signatärländernas ställningstaganden |
|
| Typ av fördrag | Ändringsfördrag |
|---|---|
| Utkast | December 1985 |
| Signerat | 17 februari 1986 28 februari 1986 |
| Ikraftträdande | 1 juli 1987 |
| Signaturer | EG:s 12 medlemsstater |
| Språk | EG:s 10 fördragsspråk |
Europeiska enhetsakten är ett fördrag mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater som trädde i kraft den 1 juli 1987. Syftet var att effektivisera beslutsfattandet inom Europeiska gemenskaperna, som expanderats till 12 medlemsländer. Enhetsakten möjliggjorde att fler beslut kunde fattas genom kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Denna reform var viktig för etablerandet av den fria rörligheten för personer, varor, kapital och tjänster inom gemenskaperna.
Enhetsakten utökade också det europeiska samarbetet till att även omfatta utrikespolitiska frågor. För att träda i kraft var fördraget tvunget att godkännas i samtliga medlemsstater enligt deras respektive konstitutionella bestämmelser. I Danmark avslogs dock fördraget av Folketinget innan det hade undertecknats. Därför utlyste den danska regeringen, som förespråkade ett godkännande av fördraget, en folkomröstning, som slutade med ett ja till fördraget.
Fördraget signerades den 17 februari 1986 i Luxemburg av alla medlemsstater utom Danmark, Grekland och Italien, som signerade fördraget den 28 februari i Haag efter att resultatet av den danska omröstningen var klart.
Efter att samtliga länder godkänt fördraget, däribland Irland som också höll en folkomröstning, kunde fördraget träda i kraft den 1 juli 1987. Fördraget är deponerat i Rom hos den italienska regeringen och är giltigt på samtliga Europeiska unionens officiella språk.
Innehåll |
Historia
Under 1980-talet började det europeiska samarbetet ta fart på riktigt. Frankrikes och Tysklands nyvalda ledare, president François Mitterrand respektive förbundskansler Helmut Kohl, var inriktade på att skapa en gemensam inre marknad. Vid ett toppmöte i Stuttgart i juni 1983 uttalde Europeiska rådet en vilja om att skapa en europeisk union, som inte enbart skulle omfatta ekonomiskt samarbete utan också politiskt, polisiärt och straffrättsligt samarbete.[1]
Efter att Europeiska rådet först hade varit mycket oenigt om hur det nya samarbetet skulle se ut, beslutades i juni 1985 vid rådets möte i Milano att en regeringskonferens skulle sammankallas. Regeringskonferensens uppgift var att utarbeta ett nytt ändringsfördrag, som skulle anpassa det europeiska samarbetet till den inre marknaden och ett utrikespolitiskt samarbete. I slutet av 1985 tillträdde kommissionen Delors, som leddes av den tidigare franske finansministern Jacques Delors. Delors hade som mål att den inre marknaden skulle upprättas från den 1 januari 1993 och förespråkade ett närmare samarbete mellan de europeiska länderna.[1]
Undertecknandet
Efter att Europeiska rådet vid sitt möte den 2 december till 3 december 1985 slutligen nått en överenskommelse, antogs fördraget medlemsstaternas utrikesministrar. Den första utmaningen för fördraget var att bli godkänt i Danmark och Italien, där man ifrågasatte om fördraget var förenligt med ländernas konstitutioner. Den 21 januari 1986 avslog Folketinget i Danmark fördraget med 80 röster mot 75. På så sätt krävde de danska parlamentarikerna att fördraget skulle omförhandlas. Den danska regeringen förespråkade dock att fördraget skulle godkännas, och utlyste därför en folkomröstning. Den 27 januari samma år beslutade rådet, utan att ens invänta resultaten från Danmarks folkomröstning, om att fördraget skulle signeras den 17 februari 1986. Den 13 februari blev det dock klart att den italienska regeringen, liksom den grekiska, var tvungen att invänta resultaten från Danmark innan undertecknandet av fördraget kunde ske.[2]
Trots detta signerades fördraget som planerat den 17 februari i Luxemburg, men endast av Belgien, Frankrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien och Västtyskland. Den 27 februari 1986 var folkomröstningen i Danmark genomförd, och en majoritet hade röstat för fördraget. Därmed signerade Danmark, Grekland och Italien fördraget den 28 februari 1986 i Haag.[2] Efter undertecknandet av fördraget påbörjades ratificeringsprocessen i samtliga länder. Fördraget trädde i kraft den 1 juli 1987, efter att alla medlemsländer hade godkänt fördraget.
Innehåll
Viktiga ändringar
- Inre marknaden förverkligas
- — Med fördraget blir det möjligt att upprätta en inre marknad.
- Effektiviserar institutionerna
- — Europaparlamentets makt utökas, Europeiska rådet omnämns för första gången i ett fördrag och övriga institutioner effektiviseras.
- Upprättar ett utrikespolitiskt samarbete
- — Europeiska politiska samarbetet (EPS) formaliseras.
Fördragets syfte var främst att möjliggöra upprättandet av den inre marknaden. Enhetsakten innebar att beslut som berörde den inre marknaden kunde tas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet, vilket var en förutsättning för att få en effektiv fungerande politik för den inre marknaden. På så sätt kunde många av de förslag som kommissionen Delors lade fram om förbättringar antas. Fördraget innebar att den inre marknaden blev verklighet från den 1 januari 1993, då gränskontrollerna för varor upphörde. Den fria rörligheten för personer och tjänster förblev dock rätt begränsad, även om vissa förbättringar genomfördes.[1]
Enhetsakten innebar också att det politiska samarbetet, kallat Europeiska politiska samarbetet (EPS), formaliserades. Detta var grunden till det som senare blev den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Europaparlamentet fick inflytande i frågor som rörde associeringsavtal med tredje länder och framtida anslutningsfördrag. I och med Europeiska enhetsakten fick parlamentet möjlighet att yttra sig vid framtida utvidgningar.[1]
I fördraget omnämndes också för första gången Europeiska rådet, som fram till dess att fördraget antogs hade fungerat helt och hållet som ett informellt möte. Fördraget medförde dock inte någon formell betydelse för Europeiska rådet vad gällde lagstiftning eller verkställande makt. Rådet förblev fortfarande ett icke-institutionellt organ. Även idén om en ekonomisk och monetär union omnämndes i Europeiska enhetsakten.[1]
| Fördragsnamn | Bryssel- fördraget |
Paris- fördraget |
Rom- fördragen |
Fusions- fördraget |
Europeiska enhetsakten |
Maastricht- fördraget |
Amsterdam- fördraget |
Nice- fördraget |
Lissabon- fördraget |
|
| Signerat | 17 mars 1948 | 18 april 1951 | 25 mars 1957 | 8 april 1965 | 17 februari 1986 | 7 februari 1992 | 2 oktober 1997 | 26 februari 2001 | 13 december 2007 | |
| Ikraftträdande | 23 oktober 1954 | 23 juli 1952 | 1 januari 1958 | 1 juli 1967 | 1 juli 1987 | 1 november 1993 | 1 maj 1999 | 1 februari 2003 | Ej i kraft | |
| Upphörande | 23 juli 2002 | 1 maj 1999 | ||||||||
| Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM) | ||||||||||
| Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) | Europeiska unionen (EU) | |||||||||
| Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) | ||||||||||
| Europeiska gemenskapen (EG) | ||||||||||
| ↑Europeiska gemenskaperna↑ | Rättsliga och inrikes frågor (RIF) | |||||||||
| Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS) | ||||||||||
| Europeiska politiska samarbetet (EPS) | Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) | |||||||||
| Västeuropeiska unionen (VEU) | ||||||||||
Ratificering
██ Slutgiltig deposition avklarad
██ Ratificeringsförfarandet avklarat
██ Ratificeringsförfarandet ej klart
██ Ratificeringsförfarandet stoppat
För att kunna träda i kraft, krävdes det att samtliga medlemsstater godkände Europeiska enhetsakten i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. I alla medlemsländer utom Danmark och Irland skedde detta genom parlamentariska omröstningar utan folkomröstningar.
I Danmark hölls en folkomröstning efter att parlamentet röstat ner fördraget med 80 röster mot 75 på grund av att man ansåg att det inte var förenligt med den danska konstitutionen. Eftersom regeringen förespråkade ett godkännande av fördraget, utlystes en folkomröstning. Folkomröstningens resultat var 56 % för och 44 % emot. Valdeltagandet var över 75 %.[3] Därmed kunde Danmark underteckna fördraget och senare även ratificera det.
Även Irland höll en folkomröstning, något som regeringen inte avsåg att göra från första början. Regeringen blev dock tvungen att hålla en folkomröstning efter att Irlands högsta domstol kommit fram till att fördraget krävde att landets konstitution var tvungen att ändras. Domstolen ansåg att den irländska regeringen var tvungen att vid alla kommande större ändringar av Europeiska unionens fördrag underställa dessa det irländska folket. I en folkomröstning den 26 maj 1986 röstade nästan 70 % för fördraget och ungefär 30 % emot, med ett valdeltagande på endast 44 %.[3] Efter folkomröstningen kunde det irländska parlamentet godkänna fördraget.
I övriga länder ratificerades Europeiska enhetsakten av respektive lands nationella parlament. Fördraget trädde i kraft den 1 juli 1987 efter att samtliga länder godkänt det. Ratificeringsdokumenten deponerades hos den italienska regeringen i likhet med fördraget. Irland var sista med att deponera sina ratificeringsinstrument.
Se även
Källor
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 ”Enhetsakten och den inre marknaden”. EU-upplysningen. 2009-01-13. http://www.eu-upplysningen.se/Medlemskap-och-historik/Historik/Enhetsakten-och-den-inre-marknaden/. Läst 2009-02-17.
- ↑ 2,0 2,1 ”The signing of Single European Act”. European NAvigator. http://www.ena.lu/?doc=6543&lang=02. Läst 2009-02-17.
- ↑ 3,0 3,1 ”Folkomröstningar”. EU-upplysningen. 2008-02-07. http://www.eu-upplysningen.se/Medlemskap-och-historik/Om-medlemslanderna/Medlemsavtal-och-undantag-/Folkomrostningar-/. Läst 2009-02-17.
Externa länkar
|
||||||||||||||||||||
 |
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
