Unionsmedborgarskapet

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Europaflaggan

Unionsmedborgarskapet är ett begrepp som introducerades i och med Maastrichtfördraget och syftar på det medborgarskap som alla medborgare i Europeiska unionens medlemsstater har. Unionsmedborgarskapet är ett komplement till de nationella medborgarskapen och individer kan inte avsäga sig det ena av dessa.^[1] Enda sättet att få unionsmedborgarskap är att söka nationellt medborgarskap i ett EU-land. Vad som krävs för att få ett nationellt medborgarskap bestämmer länderna själva.^[1]

Detta medborgarskap ger precis som i nationella medborgarskap rätt att i princip bosätta sig och arbeta var som helst, även om vissa övergånsregler kan gälla för nya medlemsstater i upp till sju år. Medborgarskapet framgår av passet där det är skrivet Europeiska unionen eller motsvarande på andra språk på passets framsida.^[1]

Historia

Huvudartikel: Europeiska unionens historia

1970-talet: Grunden läggs

Tanken om unionsmedborgarskapet växte fram under 1970-talet i samband med diskussionerna om en mer politisk gemenskap, mest på grund av medlemsstaternas behov att tala med enad röst i utrikesfrågor. En sådan union ansågs emellertid inte vara legitim om den ej åtnjöt medborgarnas stöd och därför ansåg man den kräva ytterligare demokrati och social rättvisa. Integrationen hade hittills varit makthavarnas projekt, medan medborgarna betraktats ekonomiska objekt utan delaktighet i processen.

1980-talet: Tröga diskussioner i ministerrådet

Diskussionerna kring ett gemensamt medborgarskap var dock känsliga för medlemsstaterna, inte minst på grund av att de i hög grad berörde frågor om suveränitet och nationalstatens traditionella roll. Som ett bevis på det kan nämnas att frågor som berörde medborgarskap inte behandlades i Europeiska kommissionen som ordinära gemenskapliga frågor, utan uteslutande i form av mellanstatliga förhandlingar i ministerrådet även om EG-institutionerna gjorde allt för att hålla igång diskussionerna och driva utvecklingen framåt. Det mest konkreta som förhandlingarna resulterade i var rådets enande om att alla medlemsstaters pass skulle vara bordeaux-röda från och med 1985. Först med framväxten av den inre marknadens fria rörlighet för arbetskraft förflyttades vissa aspekter rörande medborgarskap till marknadsdomänen och därmed ökade de överstatliga EG-institutionernas roll radikalt. Dessutom prioriterades nu medborgarfrågan, eftersom den inre marknaden hade givits högsta prioritet i rådet.

Begreppet medborgarskap var dock fortfarande alltför kontroversiellt med tanke på säkerhetsfrågorna. Exempelvis var avskaffandet av gränskontroller inom Schengensamarbetet en knäckfråga. De flesta medlemsstater – i synnerhet Storbritannien – var ovilliga att göra de eftergifter som krävdes, eftersom EG-samarbetet inte inkluderade rätts- och säkerhetsfrågor eller asylfrågor.

1990-talet: Unionsmedborgarskapet skapas

Östblockets fall i början av 1990-talet skakade fundamentalt om EG. Fram till dess hade man inom gemenskapen använt sig av begreppet ”Europa” i meningen Västeuropa. Det var den västeuropeiska identiteten som under 1970-talets debatter hade tänkt sig att främja. Dessutom kom vid denna period också unionens demokratiska underskott att uppmärksammas i och med skapandet av den inre marknaden. Kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors förespråkade en aktivare roll för den enskilda medborgaren och anklagade de nationella parlamenten för att vara alltför rädda för direkt demokrati i gemenskapen. Parlamenten själva hävdade att det mellanstatliga samarbetet endast kunde demokratiseras genom att de i högre grad deltog i beslutsprocessen, inte medborgare direkt.

I början av 1990-talet dammades dock gamla planer på ett gemensamt medborgarskap av. Den politiska integrationen hade slutligen gått så långt att medlemsstaterna kunde acceptera termen medborgarskap. Den nya regeringskonferensen kom att framföra planer på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, vilket enligt flera stater förutsätter en europeisk identitet. I Maastrichtfördraget 1992 var det alltså läge att införa det som kom att bli fördragets del två, betitlat ”Unionsmedborgarskapet”. Det innefattar flera redan existerade delar ur Romfördraget, så som rätten till att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna, men gjorde också tillägg i form av de politiska rättigheterna, samt rätten att väcka talan hos institutionerna. Det innehöll också ett parti som kan ligga till grund för en vidare utveckling av medborgarskapet. Artikel 22 i Romfördraget (Artikel 25 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) fastställs att kommissionen vart tredje år ska undersöka tillämpandet av unionsmedborgarskapet med hänsyn till unionens utveckling. Med ett enhälligt beslut i ministerrådet och ett godkännande i Europaparlamentet kan de rättigheter som unionsmedborgarskapet medför utökas.^[2]

Unionsmedborgarskapets utveckling efter Maastricht

Inför den regeringskonferens som kom att leda till Amsterdamfördraget 1997 läts EU-institutioner och medlemsländer lämna in rapporter till konferensens reflektionsgrupp. I kommissionens rapport fanns ett stycke om hur unionsmedborgarskapet inte till fullo implementeras som det var tänkt då det inte alls fört medborgarna närmare EU. Därför önskade kommissionen utveckla det till ett heltäckande medborgarskap. I Amsterdam preciserades fördragstexten om medborgarskapet och säger att det ska ”komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet” (artikel 17), vilket närmast kan tyckas vara ett steg bakåt, i och med att medlemsregeringarna tycks behålla makten över medborgarskapsfrågan i EU.

Den vanligtvis integrationsvänliga EG-domstolen har agerat försiktigt på området och inte velat föra upp frågan på gemenskapsnivå alltför snabbt, istället har den beslutat att det medlemsstaterna själva har rätt att definiera vem som är dess medborgare ”for community purposes”, vilket ligger till grund för vem som är unionsmedborgare. Det har bland annat gett upphov till en situation där inte alla som är medborgare i en medlemsstat räknas som medborgare på unionsnivå. Exempelvis nekades en engelsk medborgare som bodde i tredje land ett unionsfinansierat stipendium eftersom han inte uppfyllde Englands krav på medborgarskap ”for community purposes”. Andra fall har visat att en unionsmedborgare enligt artikel 8 (1) får röra sig var som helst i unionen – dock förbjuder inte domstolens rättspraxis den egna medlemsstaten från att hindra den egna medborgaren inträde, då domstolen ansett detta vara en ”intern” fråga. En medlemsstat kan följaktligen åsidosätta unionsmedborgarskapet endast hos dess egna medborgare. Båda ovanstående fallen tyder på att domstolen låter integrationstanken backa till förmån för nationella intressen.

Rättigheter som unionsmedborgare

EU-medborgarna har rätt att rösta i valen till Europaparlamentet.

Unionsmedborgarskapet innebär följande rättigheter:

• Rättigheten att resa och uppehålla sig i EU-länderna.
• Rättigheten att få ta arbeten i EU-länderna. Övergångsbestämmelser för nya medlemsstater kan införas i upp till sju år.
• Rättigheten att rösta i kommunala val och i val till Europaparlamentet varhelst i EU man bor, oavsett om man är medborgare i det landet eller inte.
• Rättigheten att kandidera i kommunala val och i val till Europaparlamentet på den plats inom EU man bor på.
• Rättigheten till hjälp av något annat medlemslands ambassad eller konsulat i ett land utanför EU där ens eget land inte har någon representation.
• Rättigheten att skriva till Europaparlamentet och att klaga till Europeiska ombudsmannen.
• Rättigheten att använda något av de 23 EU-språken i kommunikation med EU:s institutioner.
• Rättigheten att få tillgång till handlingar från Europaparlamentet, ministerrådet och kommissionen.

Idéer bakom unionsmedborgarskapet

Schengensamarbetet avskaffar passkontroller mellan de flesta EU-länder, vilket möjliggör fri rörlighet för EU-medborgare.

Ett brittiskt pass med texten "European Union" överst.

Det är enkelt att reducera unionsmedborgarskapet till ett verktyg för unionen att förenkla för fri rörlighet och därigenom uppnå högre ekonomisk effektivitet. Det är dock bara en av idéerna bakom dess tillkomst. I själva verket är idéerna om överstatliga medborgarskap gammal och av flertalet demokratiteoretiker sedd som en förutsättning i syfte att behålla demokrati i en alltmer globaliserad värld.

Grundtanken är att i den alltmer globaliserade världen ges enskilda stater allt färre möjligheter att på egen hand föra vare sig en självständig utrikes- eller ens inrikespolitik. Kort sagt förlorar traditionella gemenskaper i auktoritet över sina sedvanliga befogenheter och för att lösa problemet ackumulerar de styrka genom att sluta sig samman till större enheter där de delegerar makt till gemensamma institutioner, såsom till exempel EU. Om demokratin och medborgarskapet trots det finns kvar på nationell nivå ges medborgaren allt mindre att säga till om. För att inte riskera elitstyre anser därför de så kallade kosmopolitiska teoretikerna att ett transnationellt medborgarskap bör skapas. Den brittiske statsvetaren Andrew Linklater konkretiserar detta i tre argument:

• För det första kan nationella medborgare inte styra över sina egna liv endast genom deltagande i ett samhälle där hög grad av internationell interdependens råder. De utsätts för påverkan från andra aktörer över vilka de inte kan styra.
• För det andra finns redan idag ett stort antal internationella organisationer som byggts upp för att hantera interdependensen (EU, FN med flera). Dessa saknar i allmänhet mekanismer för folkstyre och kan fatta sina beslut i stort sett fritt från medborgares påverkan.
• För det tredje måste staterna erhålla kunskap om att de beslut som fattas i internationella organisationer faktiskt har och bör ha reell effekt. Att alltjämt hävda den nationella viljan med hänvisning till nationellt intresse omöjliggörs då globaliseringen skapar en alltmer underminerad statlig suveränitet. Det är i dagsläget alltså ohållbart att hävda att olikheter mellan olika nationaliteter har någon större betydelse på den internationella arenan, eftersom vi måste samarbeta för vår sak.

Vidare gäller att ekonomin blivit en allt viktigare maktfaktor, till större delen helt utanför demokratisk kontroll. Även det leder till att nationella medborgarskap undermineras. Då de internationella marknadskrafterna i många fall blivit mäktigare än stater har kosmopoliter tvingats fundera över möjligheter att föra tillbaka makten till medborgaren. Till exempel har den brittiske demokratiteoretikern David Held på nedanstående sätt föreslagit att makten över globala marknader ska föras tillbaka till medborgaren. Här uppenbaras hur demokratisering av EU kan utgöra del i att ge medborgare tillbaka makt från de ekonomiska intressena:

• Marknaden bör i större utsträckning bli föremål för regleringar, i syfte att minska de stora kringkostnader de orsakar. Det rör exempelvis regler för miljöskydd, barnarbete och sociala frågor. Det skulle kunna lösas genom krav på medlemskap i internationella organisationer.
• Vidare anser Held också att denna internationella organisation bör vara en enda. Det vill säga alla de grupper som finns idag (G8, OECD, IMF, med flera) bör ersättas med en organisation och en agenda som gäller för internationell och regional nivå.
• Utöka finansmarknaders redovisningsskyldighet.
• Ge de svårast utsatta staterna nya möjligheter att råda bot på ekonomin, till exempel genom avskrivning av skuldbördor.
• Utvidga demokratiska former i de internationella organisationerna, till exempel EU och FN.

Se även

• Europeiska unionen
• Schengensamarbetet
• Undantag inom Europeiska unionen

Källor

1. ↑ ^{1,0 1,1 1,2} ”EU-medborgarskap”. EU-upplysningen. 2008-11-18. http://www.eu-upplysningen.se/Lagar-och-regler/Rattigheter/EU-medborgarskap/. Läst 2009-01-05. 
2. ↑ ”ANDRA DELEN - Icke-diskriminering och unionsmedborgarskap”. Sieps. http://www.lissabonfordraget.se/fordraget/icke-diskriminering-och-unionsmedborgarskapet.php. Läst 2009-01-05. 

Externa länkar

• EU-upplysningen: EU-medborgarskap

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.