Mont Blanc

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Mont Blanc
Mont Blanc and Dome du Gouter.jpg
Mont Blanc och Dôme du Goûter
Höjd över havet 4810.90 m.ö.h [1]
Plats Italiens flagga Italien / Mall:Landsdata Frankrike Frankrike [2]
Bergskedja Graian
Primärfaktor 4 695 meter [3]
Koordinater 45°50′1″N 6°51′54″O / 45.83361, 6.865Koordinater: 45°50′1″N 6°51′54″O / 45.83361, 6.865
Första bestigning 8 augusti 1786
Flag of Sardinia.svg Jacques Balmat
Flag of Sardinia.svg Michel-Gabriel Paccard
Enklaste rutt Vanlig snö/isklättring

Mont Blanc (”Vita berget”, uttalas [mõ blã] på franska, med nasala vokaler) är Alpernas högsta berg och det högsta berget i Europa som inte ligger i Kaukasus. Berget är även känt under namnet Monte Bianco ("Vita berget" på italienska) eller "La Dame Blanche" ("Den vita damen" på franska). Mont Blanc ligger på gränsen mellan Frankrike och Italien. Toppens höjd över havet är 4 810 meter.[1]

Berget blev också känt genom en brandkatastrof den 24 mars 1999 i Mont Blanctunneln då 38 människor dog.

Mont Blanc har fått ge namn åt Mons Blanc, det högsta berget i bergskedjan Montes Alpes på Månen.

Innehåll

Bestigning

Att bestiga Mont Blanc anses rent tekniskt som mindre krävande relativt andra berömda berg i världen, men är förhållandevis fysiskt krävande. Denna bedömning är som sagt relativ mot svårighetsgraden att bestiga andra världskända berg och ska därför inte nödvändigtvis ses som enkelt.

Den 8 augusti 1786 nåddes toppen för första gången av Jacques Balmat och Michel Paccard från Chamonixdalen i dåvarande Kungadömet Sardinien, som Mont Blanc under denna period tillhörde. Första kvinna att nå toppen var Marie Paradis år 1808. Den väg som de första bestigarna letade sig upp till toppen går via Grands Mulets och Glacier du Bossons. Den klättras än idag, även om det som numera betraktas som normalvägen går över Tête Rousse, Aiguille du Gouter och Dome du Gouter. Detta är den väg som anses vara den enklaste vägen till toppen.

Det populära berget lockar många att försöka bestiga det och riskerna underskattas ofta av oerfarna klättrare. Över 2 000 människor har förolyckats i försök att bestiga berget. Detta innebär i snitt närmare 10 personer per år sedan klättringarna började i slutet av 1700-talet och det är ett faktum att bergsmassivet varje år kräver flera offer, även under 2000-talet. De lokala räddningshelikoptrarna genomför i genomsnitt 12 uppdrag under högsäsongen (normalt i augusti), oftast för att rädda personer som har skadats eller fastnat i oväder runt omkring normalvägen upp mot toppen. Dessa rutter kräver kunskap om höghöjdsbestigningar, en guide (eller åtminstone en mycket erfaren bergsbestigare) och inte minst bra utrustning. Det är en lång tur som inkluderar både vackra passager och riskfyllda klippor. Minst en natt på berget krävs för att vänja kroppen för höjden, som annars kan leda till höjdsjuka (AMS; Acute Mountain Sickness) eller i vissa fall till dödsfall. Som referens kan nämnas att Mont Blancs topp är hela 1 km högre än det närbelägna och välkända l'Aiguille du Midi i Chamonix.

Bestigningen av Mont Blanc kan göras via många olika vägar. Normalvägen går från med hjälp av lift och tåg via Nid d’Aigle (örnens näste). Därifrån börjar vandringen som sedan övergår i klättring upp till någon av hyttorna Tête Rousse (3 167 m) eller Goutière (3810m). Därifrån är det 1 000 höjdmeter upp till toppen och hela denna del är glaciär och konstant täckt av snö och is. En annan populär väg utgår från toppstationen på kabinbanan vid Aiguille du Midi (3 842 m). Därifrån går vägen via Mont Blanc du Tacul och Mont Maudit, även dessa toppar på över 4 000 m. På den så kallade Brenvaväggen på Mont Blanc, en östvägg, finns ett antal leder, liksom på den betydligt brantare sydsidan som är belägen i Italien. Turerna på denna sida involverar nästan undantagslöst tekniskt svår klippklättring på hög höjd, och leder upp till toppen Mont Blanc du Courmayeur (4 748 m), varifrån huvudtoppen sedan nås via en snökam.

Bestigning av Mont Blanc kräver, förutom god fysik, stora kunskaper och erfarenhet av alpin klättring. Den som inte har dessa kunskaper bör göra sin bestigning tillsammans med en bergsguide.

Fem vanliga vägar till toppen

I boken Mont Blanc 4808 m - 5 Routes to the Summit av Francis Damilano (JMEditions, 2004) redogörs det för de vanligasta vägarna till toppen.

  • The Goûter Route - den "vanliga vägen".
  • The Three Monts Route
  • The Grands Mulets Route
  • The Pope Route
  • The Miage - Bionnassay Route

Galleri

Toppen av Mont Blanc
MountBlanc02.jpg

Mont Blanc-massivet, flygplansvy
MountBlanc03.jpg

Mont Blanc, vy från Aiguille du Midi
MountBlanc04.jpg

Mont Blanc
MountBlanc05.jpg

Mont Blanc-området, Mer de Glace (glaciärområde)

Källor

  1. ↑ 1,0 1,1 ”Le mont Blanc n'a jamais été aussi haut”. Le Monde. http://www.lemonde.fr/web/article/0,1-0@2-3244,36-966531,0.html?xtor=RSS-3208. Läst 2009-03-21.  (franska)
  2. ↑ ”Mont Blanc”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/artikel/1017897. Läst 2009-03-21. 
  3. ↑ ”Mont Blanc, France/Italy”. Peakbagger.com. http://www.peakbagger.com/peak.aspx?pid=9941. Läst 2009-03-21.  (engelska)

Externa länkar


v • d • r
De sju topparna

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Mont_Blanc"
Personliga verktyg