Futhark
Från Rilpedia
Futhark eller fuþark är benämningen på en mängd runalfabet, eller runrader, (uppsättning av runor), och har fått sitt namn på samma sätt som alfabetet, det vill säga efter de första skrivtecknen. Majoriteten av de runrader man funnit börjar med tecknen f, u, þ, a, r och k.
Innehåll |
Historia
Runorna, och rimligtvis även futharken, kom troligtvis till någon gång under de två första århundradena efter Kristus[1][2][3], och de har påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna uppkom bland germanstammar på kontinenten. Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 0 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150 e Kr[1] eller 200 e Kr[3].
Den äldre futharken
Den äldre futharken består av 24 runor. Den kallas även för den urnordiska, urgermanska eller samgermanska futharken och var i bruk hos alla germanfolk. I Sverige har man funnit i princip fullständiga urgermanska futharker på Kylverstenen från Gotland (ca. 400 e.Kr.), som anses vara den äldsta kända futharken i världen, Vadstenabrakteaten från Östergötland (ca. 450-550 e.Kr.), Mariedammbrakteaten från Närke (ca. 450-550 e.Kr.) och Grumpanbrakteaten från Västergötland (ca. 500 e.Kr.). I Danmark finns ofullständiga futharker på Lindkærbrakteaten (400-650 e.Kr.), Gudmebrakteaten (400-650 e.Kr.) och eventuellt även på den odaterade Roskildebrakteaten funnen 1997. På kontinenten finns fyra kända, dock ofullständiga, återgivanden av den urgermanska futharken: Aquincumspännet i Budapest i Ungern (ca. 500 e.Kr.), Charnayspännet i Frankrike (ca. 520-570 e.Kr.), Brezapelaren i Bosnien (ca. 550 e.Kr.), Beuchtespännet i Niedersachsen (ca. 560-590 e.Kr.).
Kylverstenens futhark:
f u þ a r k g w h n i j p e/ï R/z s t b e m l ŋ d o ?.
Vadstenabrakteatens futhark:
f u þ a r k g w : h n i j e/ï p R/z s : t b e m l ŋ o (d).
Grumpanbrakteatens futhark:
f u þ a r k g w : h n i j e/ï p - - : t b e m l R o d.
Man känner till drygt 300 inskrifter som använder denna runrad, varav de flesta är från södra Skandinavien[3]. Fynden är i allmänhet svårtolkade. Genom Kylverstenens och Vadstenabrakteatens futharker kunde runologerna återskapa runornas inbördes ordning och dela in futharken i ätter.[1] Den 24-typiga futharken är uppbyggd av tre ätter (grupper) med åtta runor i varje. Ordet ätt har i detta sammanhang inget med släkte att göra, utan kommer av ordet åtta, precis som tjog kommer av ordet tjugo. Ätterna är Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt. Varje ätt börjar på gruppnamnets begynnelseruna:
 f |
 u |
 þ |
 a |
 r |
 k |
 g |
 w |
 h |
 n |
 i |
 j |
 e/ï |
 p |
 R/z |
 s |
 t |
 b |
 e |
 m |
 l |
 ŋ |
 d |
 o |
Den anglofrisiska futharken
Den anglofrisiska futharken utvecklades från de urgermanska 24 runorna genom att antalet runor utökades, och har i sin äldsta utformning 28 runor. En yngre 33-typig anglosaxisk futhark förekommer också. Den anglofrisiska futharken anses enligt Ray Page vara från 400-talet. Page menar att den spreds med anglerna och saxare till England. David N. Parsons har däremot argumenterat för en sen reform i England under 600-talet. Inskrifter med denna futhark finns bland annat på Themsensvärdet (Thames scramasax), Codex Vindobonensis 795 och Cotton MS Otho B (†).
Den yngre futharken
Under 500-talet till 800-talet förändrades språket i Norden påtagligt. Från att ha varit ett ålderdomligt germanskt språk som i dag är relativt svårt för oss att förstå, uppstod nu fornnordiskan, ett samnordiskt språk med kortare ord och förändrade vokaler[1]. Den äldre futharken blev allt svårare att använda till de nya ljuden och lösningen blev att förenkla runraden så att en runa kunde täcka flera ljud. Omkring år 800 hade dessa förändringar lett fram till den 16-typiga futharken och var den runrad som användes under vikingatiden. Förenklingarna kan ha varit motiverade av att fler hade behov av att lära sig skriva runor i sin verksamhet, exempelvis nordiska handelsmän[1]. De flesta runskrifter som finns bevarade idag är ristade med hjälp av denna futhark.
- f u þ ã r k
- h n i a s
- t b m l R
Den uppträder i några olika varianter med olika utformning av runtecknen. De två viktigaste varianterna i Norden kallas normalrunor eller danska runor och kortkvistrunor eller svensk-norska runor. En extrem variant är stavlösa runor eller hälsingerunor som först bara var kända från Hälsingland och Medelpad. De tre varianterna representerar antagligen olika behov: normalrunan var mest monumental och passade bäst på runstenar, kortkvistrunan var något enklare och snabbare att skriva och användes troligen oftast vid ristning i trä, medan stavlösa runor var en riktig snabbskrift[2]. Tyvärr finns knappt några vikingatida inskriptioner på trä bevarade, så denna teori har varit svår att styrka.[1]
Stavlösa runor
Stenristningar med stavlösa runor har främst påträffats i Hälsingland, till exempel Malstastenen, och i Medelpad. På senare år har de även hittats på runstenar från Sörmland, på en uppländsk ristning från Sigtuna och på en ristning i trä från Norge. Därför är termerna hälsingerunor och svenska runor inte längre rekommenderade.
De stavlösa runorna liknar till det yttre mer kilskrift än runor, och kunde av den anledningen inte dechiffreras förrän 1677 av professor Magnus Celsius. Det är troligt att denna typ av runor främst använts som en snabbskrift i vardagsbruk. Inte många texter med stavlösa runor har överlevt till våra dagar, förmodligen beroende på att de antagligen ristats mest i trä.
Stungna runor
Kring år 1000 börjar stungna runor uppträda sporadiskt[1]. Det är runorna i, k och u som börjar förekomma i både stungen och ostungen form för att separera deras olika ljudvärden. Med stungen menas att en prick sätts i runan. Stunget i blir e (eller æ), stunget k blir g (eller ng) och stunget u blir y (eller ø)[1]. I praktiken utökas därmed den 16-typiga futharken till 19 runor. Under medeltiden exploateras denna teknik på ytterligare runor, men ställs då inte längre i futharkens ordning - futharken har då blivit ett alfabet.
Armanenrunornas "futharkh"
- Huvudartikel: Runor
Den yngre futharken inspirerade till en nyutvecklad modern "runmagi" i början av 1900-talet, via framförallt den österrikiske ockultisten Guido von List (1848-1919). von List hävdade att han fått en sann uppenbarelse rörande runornas hemlighet under en ögonoperation. Från 1902 och fram till sin död arbetade han frenetiskt på sina armanenrunor och sitt så kallade "Armanentum", det vill säga en grupp av förkristna nordiska visa män som arbetade med det som kom att kallas ariosofi, en kombination av runmystik och rasistisk ockultism.
von Lists 18-typiga runrad är till större delen baserad på den yngre futharken, med vissa namn och ljudvärden tagna från den anglosaxiska futhorcen. De två sista runorna, Eh och Gibor, som lagts till den yngre futharken, är tagna från de anglosaxiska Eoh and Gyfu. Bortsett från dessa runor, och en flyttad man-runa (från nummer 13 till 15), är runsekvensen identisk med den yngre futharken.
När det gäller runmagi inom new age och ockulta kretsar i ett internationellt perspektiv utövar armanenrunornas futharkh och arvet efter von List fortfarande störst inflytande.
Källor
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,7 Enoksen, Lars Magnar, Runor (1998), ISBN 91-88930-32-7
- ↑ 2,0 2,1 Jansson, Sven B. F., Runinskrifter i Sverige (1984), 3:e uppl. 1984, ISBN 91-20-07030-6
- ↑ 3,0 3,1 3,2 Nationalencyklopedin (1995), Artikel "Runinskrifter", ISBN 91-7024-620-3
