Från Rilpedia

Den här artikeln beskriver grammatiken i svenska.

Innehåll 1 Substantiv 1.1 Numerus 1.2 Genus 1.3 Species 1.4 Kasus 2 Pronomen 2.1 Personliga 2.2 Possessiva 2.3 Reflexiva 3 Adjektiv 4 Verb 4.1 Modus 4.2 Indikativ (presens) 4.3 Imperativ 4.4 Konjunktiv 4.5 Enkla tempus 4.5.1 Presens 4.5.2 Futurum 4.5.3 Preteritum 4.6 Sammansatta tempus 4.6.1 Perfekt 4.6.2 Pluskvamperfekt 4.6.3 Futurumperfekt 5 Adverb 6 Prepositioner 7 Syntax 8 Referenser 8.1 Noter 8.2 Litteratur

Substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa är "Substantiv är namn på ting, sådana som boll och ring". Exempel på substantiv är bord, sol, kärlek och fred.

Numerus

I svenskan finns två numerus, singular (ental) och plural (flertal).

Normalt anses att svenskan har sex pluralböjningar (deklinationer):

1. -or (flicka - flickor, panna - pannor)
2. -ar (pojke - pojkar, vår - vårar)
3. -er (rad - rader, hand - händer)
4. -r (ko - kor)
5. -n (äpple - äpplen, bi - bin)
6. 0 (ingen ändelse) (hus - hus, löv - löv)

(Emellanåt slås -er och -r ihop i en och samma deklination.)

Vissa ord av främmande ursprung böjs ibland eller alltid med så kallad etymologisk plural, den pluralböjning som används i originalspråket. Det gäller främst vissa latinska (faktum - fakta) och grekiska (schema - schemata) lån samt lån från språk där -s är vanlig pluraländelse, inte minst engelskan (fan - fans) men också bland annat spanskan (tortilla - tortillas). För de allra flesta av sådana "s-ord" rekommenderar emellertid Svenska akademiens ordlista, som ofta framhålls som norm, annan plural som förstahandsalternativ eller som enda alternativ. Också Svenska språknämnden avråder i allmänhet från s-plural. Svenska akademiens ordlista till trots framhåller Svenska akademiens grammatik anno 1999 s-plural som ett av alternativen i svenskan: "sjunde deklinationen". Språkvårdarnas främsta invändningar mot s-pluralen brukar vara att den inte så lätt kombineras med ändelserna för bestämd form plural: -na och -en.

Dessutom finns en rad ord som har oregelbunden böjning, som t. ex. mus - möss, gås - gäss, man - män. Dessa ord tillhörde ursprungligen fjärde deklinationen ovan. I pluralis har a genom i-omljud blivit ä, och u har blivit y. Det fornnordiska mús, (av urnordiska [*mu:siR]), har genom påverkan av det senare försvunna i-et blivit mýs i fornnordiska. Detta ord kvarstår i isländska, men har i svenska genom förkortning och sänkning av vokalen blivit möss. I-omljudet har också gjort att den urnordiska pluralen [*ga:siR] (av singularis [ga:s]) blivit gæs, (senare i svenska gås - gäss). Ordet *mannR (man) hette i pluralis (* manniR). Det har blivit menn i isländska och män i svenska. ^[1]

Genus

I svenskan finns det flera sätt att definiera genus. Idag används vanligen följande system, som bygger på vilka artiklar och bestämdhetssuffix orden knyter till sig.

• Utrum (N-genus)

N-genus får ändelsen -(e)n i bestämd form.

• Neutrum (T-genus)

T-genus får ändelsen -(e)t i bestämd form.

En äldre definition är att det finns 4 genus: maskulinum, femininum, neutrum och reale. I detta system spelar ordens relation till personliga pronomen större roll.

• Maskulinum (-(e)n, han-ord)

Ord som är maskulina. T.ex. man (mannen), pojke (pojken).

• Femininum (-(e)n, hon-ord)

Ord som är feminina. T.ex. kvinna (kvinnan), flicka (flickan).

• Reale (-(e)n, den-ord)

Ord som använder artikeln den. T.ex. bok (boken).

• Neutrum (-(e)t, det-ord)

Ord som använder artikeln det. T.ex. barn (barnet).

De fyra genusen skiljs åt på följande sätt: när ett adjektiv beskriver ett maskulint ord slutar det på -e, exempel: storebror, Peter den store, den late mannen, den starke tjuren. När ett adjektiv beskriver ett feminint ord slutar det på -a: storasyster, Katarina den stora, den yra hönan, den ömsinta mamman, den goda fen. Adjektiv som beskriver neutrum- och realeord slutar alla på -a. Dessutom skall pronomet "han" användas när man ersätter ett maskulint ord i en sats: Mannen där borta, han är en tandläkare. Tjuren där borta, han är farlig. Lika så skall "hon" användas till feminina ord: Drottningen, hon är alltid vackert klädd. Vår märr, hon är dräktig. Tyskan tog guld, hon blev världsmästarinna.

Lägg märke till att alla djur är maskulina, utom de som uttryckligen är av kvinnligt kön, som katta, ko, tacka, sugga, åsninna och så vidare.

Reale- och neutrumord ersätts alltid av "den" respektive "det" vid syftning med personligt pronomen.

Species

I svenskan anges bestämdhet hos substantiv med hjälp av suffix. Dessas form beror av ordens genus och numerus. För ord av genus utrum är bestämdhetssuffixet -en eller -n i singular och vanligen -na i plural. Vid genus neutrum är motsvarande suffix i singular -et och -t och i plural vanligen -a eller -en men någon gång också -na. De plurala bestämdhetssuffixen är beroende av ordets deklinationstillhörighet. Även attributiva adjektiv har bestämdhetsböjning (så kallad stark form) på -a eller ibland -e. När ett substantiv i bestämd form föregås av adjektivattribut används dessutom en fristående, framförställd bestämd artikel: den (utrum singular), det (neutrum singular) och de (plural).

I obestämd form används i singular vanligen en framförställd obestämd artikel i form av räkneorden en (utrum) och ett (neutrum). I vissa fall kan dock även singulara obestämda former stå artikellösa. Detta regleras av semantiska och syntaktiska faktorer.

För den grammatiska variabeln bestämdhet används inom svensk grammatik begreppet species, i första hand när man avser de morfologiskt markerade formerna.

Kasus

I svenskan finns det 2 kasus: Grundform (Nominativ) och Genitiv.

N-genus
	Singular		Plural
	Obestämd form	Bestämd form	Obestämd form	Bestämd form
Grundform	båt	båten	båtar	båtarna
Genitiv	båts	båtens	båtars	båtarnas

T-genus
	Singular		Plural
	Obestämd form	Bestämd form	Obestämd form	Bestämd form
Grundform	barn	barnet	barn	barnen
Genitiv	barns	barnets	barns	barnens

Bland de personliga pronomina finns dessutom en objektsform (ackusativ och dativ). ' Se under pronomen för tabell.

Pronomen

Personliga

De personliga pronomena har tre kasus, nominativ, ackusativ och genitiv. För första och andra person saknas dock genitivformer. I stället använder sig svenskan här av possessiva pronomen. Observera att ackusativformen används även när satsdelen är dativ t ex "Jag ger dig boken". På grund av detta kallas ackusativformen i många svenskböcker för "objektsform".

Personliga pronomen
	Singular			Plural
	Nominativ	Ackusativ	Genitiv	Nominativ	Ackusativ	Genitiv
Första person	jag	mig	(saknas)	vi	oss	(saknas)
Andra person	du	dig	(saknas)	ni	er	ers
Tredje person	han, hon, den, det	honom, henne, den, det	hans, hennes, dess	de	dem	deras

Possessiva

De possessiva pronomena uttrycker tillhörighet och böjs efter genus och numerus.

Possessiva pronomen
	Singular	Plural
Första person	min, mitt, mina	vår, vårt, våra
Andra person	din, ditt, dina	er, ert, era
Tredje person	dess	deras

Reflexiva

Det reflexiva pronomenet finns i en objektsform, sig, samt i possessivform, sin, sitt, sina.

Reflexiva pronomen används för att syfta tillbaka på det tänkta subjektet i en sats.

Jämför:

• "Olle tycker om att kamma sig." (= att kamma Olle)
• "Olle tycker om att kamma honom." (= att kamma någon annan)

Problemen dyker ofta upp när det possessiva reflexiva pronominet ska användas, särskilt i en mening med många satser.

• "Olle håller sin bok." (= det är Olles bok)
• "Olle håller hans bok." (= det är inte Olles bok)

• "Jan vet inte om Olle håller sin bok." (= det är Olles bok)
• "Jan vet inte om Olle håller hans bok." (= det är Jans bok. Eventuellt tillhör den någon tredje person. Detta framgår av kontexten.)

• "När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, hade han sin hund i sällskap."

(Läpparna är Olles, hunden är Olles om det är på honom som han i sista satsen syftar, annars Jans. Detta framgår av kontexten.)

• "När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, hade han hans hund i sällskap."

(Läpparna är Olles, hunden är Olles om det är på Jan som han i sista satsen syftar, annars Jans. Detta framgår av kontexten.)

• "När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, lyckades hans hund skrämma upp fyra duvor i sin närhet."

(Läpparna är Olles, hunden kan vara antingen Jans eller Olles. Duvorna befann sig i hundens närhet.)

• "När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, lyckades hans hund skrämma upp fyra duvor i hans närhet."

(Läpparna är Olles, hunden kan vara antingen Jans eller Olles. Duvorna befann sig i Jans eller Olles närhet, beroende på vem som äger hunden.)

Observera att i de två sista meningarna är det omöjligt att använda "sin hund", oavsett om det är Jan eller Olle som äger hunden.

Adjektiv

Adjektiv kompareras i tre olika jämförelsegrader.

Positiv	Komparativ	Superlativ
Regelbundna
söt	sötare	sötast
glad	gladare	gladast
Oregelbundna
gammal	äldre	äldst
liten	mindre	minst
Adjektiv som kompareras med mer(a) och mest
lik	mer(a) lik	mest lik
akut	mer(a) akut	mest akut

Verb

Verb böjs i svenskan efter modus och tempus.

Modus

Det finns tre modus: indikativ, imperativ och konjunktiv. Indikativ och, i viss mån, konjunktiv böjs efter tempus.

Indikativ (presens)

• sova - sover
• leka - leker

Infinitivmärket är att.

Imperativ

Imperativ uttrycker en uppmaning att göra något:

• sova - Sov!
• leka - Lek!

Konjunktiv

Konjunktiv används oftast i imperfekt. För regelbundna verb sammanfaller konjunktivformen med indikativformen i imperfekt, men det är också vanligt att konditionalis ("skulle" + infinitiv) används för att uttrycka konjunktiv.

• sova - sov, skulle sova
• leka - lekte, skulle leka

Många oregelbundna verb har egna former i konjunktiv:

• vara - vore
• få - finge
• bli - bleve
• springa - sprunge

De starka verbens konjunktivformer bildas med den gamla imperfekt-pluralstammen + -e. Sålunda heter gå "ginge" i konjunktiv (gå, gammaldags imperfekt-pluralis: gingo). Vara (voro) blir vore. Bli (blevo) blir bleve. O.s.v.

Ovanstående är exempel på imperfekt konjunktiv. Presens konjunktiv hörs sällan i dagens talade språk. Likväl används den stundom, framförallt i idiomatiska uttryck. Exempel på presens konjunktiv:

• leva - leve (i utrop: "leve kungen!")
• vara - vare (i uttrycket: "vare sig du vill det eller ej")

Presens konjunktiv förekommer även i bönen "Fader vår": "helgat varde Ditt namn, tillkomme Ditt rike, ske Din vilja"

Enkla tempus

Presens

• (jag) sover
• (han) leker

Futurum

• (de) kommer att sova
• (vi) kommer att leka

Preteritum

Även kallat Imperfekt.

• (ni) sov
• (du) lekte

Sammansatta tempus

Perfekt

• (de) har sovit
• (jag) har lekt

Pluskvamperfekt

• (ni) hade sovit
• (vi) hade lekt

Futurumperfekt

• (du) ska ha sovit
• (de) ska ha lekt

Adverb

Ett adverb är ett ord som tillkännages av att det beskriver ett verb, adjektiv eller ett annat adverb (märk väl ej ett substantiv). Adverb är även ord som ensamma kan svara på frågor som varåt, vartåt, varför? o.s.v. (dvs. däråt, ditåt o.s.v.). I svenska kan adjektiv göras om till adverb genom att ändelsen -t läggs till på slutet. Exempel: konstig -konstigt, galen - galet, ful - fult m.m.

Detta ska inte förväxlas med neutrumformen av adjektiv. Ordet stort har inte samma betydelse i meningarna "Hon log stort" och "Ett stort leende".

Adverb bildas i vissa fall också genom att ändelsen -en läggs till. Exempel: verklig - verkligen

Vissa andra adjektiv ser likadana ut som adverb. Exempel: bra -bra, gratis - gratis

Prepositioner

Prepositionen till (i betydelsen att för närvarande befinna sig mitt i/på/vid...) styr genitiv. Det heter sålunda "till bords" (inte "till bord"), "till havs" (inte "till hav"), "till fots" o.s.v. Prepositioner förklarar var något befinner sig. Till exempel: under bordet, på mattan, nära huset.

Syntax

Svenskan är ett SVO-språk, där SVO står för subjekt, verb, objekt och syftar på grundordföljden. Exempel:

subjekt	predikat	objekt
Jag	leker	med bollen.

Skulle däremot objektet eller ett adverbial placeras först kommer subjektet på tredje plats. Predikatet skall däremot alltid vara på andra plats, och därför betecknas svenska ofta som V2-språk snarare än SVO-språk.

Med bollen leker jag. Denna konstruktion ger mer betoning på bollen.

I bisatser kommer dock predikatet före subjektet. Ex. "Sprang jag fem kilometer varje dag, skulle jag inte behöva dricka lightläsk." Första satsen är en bisats och den andra en huvudsats.

Referenser

Noter

1. ↑ Ragnvald Iversen, "Norrön grammatikk", s. 27 och Elias Wessén, "Svensk språkhistoria", del 1, s. 17 och s. 101f.

Litteratur

• Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk, Aschehoug & Co., Oslo 1961.
• Elias Wessén, Nordiska språk, Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm 1979.