Birger Nerman

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Av de jämnåriga klasskamraterna från läroverket i Norrköping blev Nils Åberg den förste arkeologiprofessorn vid Stockholms högskola 1940-1953, och Sigurd Erixon innehade professuren i folklivsforskning vid Nordiska museet och Stockholms högskola. Tvillingbrodern Einar Nerman kom att verka som tecknare och konstnär.

Birger Nerman, född 6 oktober 1888 i Norrköping, död 22 augusti 1971 i Stockholm. Professor, arkeolog och författare.

Biografi

Birger Nerman tillhörde en borgarsläkt Nerman (Nehrman) från Vimmerby, och var son till bokhandlaren i Norrköping, Janne Nerman (1844-1920), och hans hustru Anna Ida Nordberg. Han var bror till Ture Nerman och Einar Nerman. Farbrodern Carl Axel var också bokhandlare, och denne blev far till Birger Nermans hustru, Barbro Nerman.

Birger Nerman tog mogenhetsexamen i Norrköping 1907, och inskrevs samma år vid Uppsala universitet, där han studerade nordiska språk, litteraturhistoria och arkeologi, till en början med avsikten att bli bibliotekarie. I stället använde han sina kunskaper inom arkeologins fält, vilken han inträdde i via stenålderns bebyggelse. Han tog fil.kand. 1910 i arkeologi, fil.lic. 1912, disputerade året därefter i litteraturhistoria, och tog filosofie doktorsgraden 31 maj 1913.

Nermans avhandling hade titeln Studier över Svärges hedna litteratur. Disputationen kritiserades av språkvetare och litterärt inriktade forskare för att använda arkeologins resultat inom "deras" område, då han studerade islänningasagorna och Beowulfkvädet. Enligt Nermans uppfattning fanns i dessa källor spår av götisk sagolitteratur från folkvandringstiden. Han stöddes dock av sin handledare inom arkeologin, Oscar Almgren, och han inriktade sig därför allt mera på arkeologin, men alltid med avstickare till litteraturen, som till exempel en metrisk studie av Ynglingatal (1913).

Genom att konsultera Snorre Sturlassons uppgifter om Ynglingaätten, kom Nerman fram till att det var Aun, Egil och Adils som var begravda i de så kallade Uppsala högar, vilket han förfäktade i Vilka konungar ligga i Uppsala högar? (1913). Temat, att namnge begravda kungar i så kallade kungshögar, fortsatte han i verk som Ottar Vendelkråka och Ottarshögen i Vendel (1917), Kungshögarna på Adelsö (1918) och Sveriges äldsta konungalängder (1918). Dessa arbeten, liksom hans mera populärvetenskapliga verk, rönte stor framgång, hos såväl arkeologer (företrädesvis Oscar Montelius och Oscar Almgren), som hos filologer, och till hans minne inrättades 1985 en forskningsfond med hans namn.^[1] Hans tolkningar har dock sedermera avfärdats av mera källkritiska forskare^{[källa behövs]}. Man menar att varken de tidiga ynglingakungarna skulle vara historiska personer, eller att man skulle kunna namnge vilka som begravts i förhistoriska gravhögar som vid Gamla Uppsala.^[2] 1918 tog han en fil.lic. i arkeologi, och han utsågs till docent i Uppsala 1919 i ämnet nordisk och jämförande fornkunskap med nordisk sagohistoria, en ämneskombination som tillkom enkom för honom och berodde på hans tvärvetenskapliga forskning. Han hade då utökat sitt arkeologiska intressefält till Gotlands järnålder, och därifrån var steget kort till Baltikum.

Nerman var tillförordnad professor 1917 och 1920, och 1923 utnämndes han till posten som professor i arkeologi vid Dorpats universitet i Estland, vilken han höll till 1925. Han lade tillsammans med föregångaren Arne Mikael Tallgren grunden till den arkeologiska forskningen där. Under sina estländska år gjorde Nerman bl a 1924 utgrävningar kring staden Izborsk. Nerman undersökte en fornborg och ett större höggravfält tillsammans med sina Dorpatstudenter.

Med Det svenska rikets uppkomst (1925) försökte Nerman bevisa att Sverige hade redan färdigbildats på 700-talet, att det var en direkt arvtagare till Tacitus' "mäktiga sveastat" och därmed Europas äldste nuvarande statsbildning.^[3] Utgivare var försvarsmakten.

Somrarna 1929-1930 var han ledare för utgrävningen av den forntida skandinaviska bosättningen (med tre gravfält, ett stadsområde och en fornborg) i Grobin i Lettland. Året efter fortsatte Nerman med att gräva ut en liknande bosättning med skandinaviska inslag, denna gång vid byn Apuole i nordvästra Litauen och hösten 1932 av ett vikingatida östskandinaviskt garnisonssamhälle vid Wiskiauten i Ostpreussen.

Efter sporadiska kontakter med Statens historiska museum, blev Nerman 1938 dess museidirektör, en tjänst han innehade till till pensioneringen 1954. 1939-1969 var han ordförande för Svenska fornminnesföreningen. Han blev 1946 ledamot av Vitterhetsakademien, och var därtill hedersledamot, korresponderande ledamot och ledamot av många utländska akademier. 1914-1915 var han ordförande för Laboremus.

Åren 1967-1970 var han ordförande för World Anti-Communist Leagues svenska avdelning^[4]

Referenser

Noter

1. ↑ SBL, a.a. s. 529, 530
2. ↑ Riksantikvarieämbetet, Gamla Uppsalas historia, sidan läst 2 januari 2008
3. ↑ Birger Nerman: Det svenska rikets uppkomst, Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm 1925.  Libris 28110; citerad på Wikiquote.
4. ↑ http://www.tobiashubinette.se/antikommunister.pdf

Källor

• Hans Gillingstam och Berta Stjernquist, artikel om släkten Nerman respektive BN i Svenskt biografiskt lexikon, häfte 129, Stockholm 1988, s. 513 ff, 528-531
• Vem är det 1961, Stockholm 1960, s. 747

Externa länkar

• Trullhals gravfält på Gotland som Nerman grävde ut 1915-16
• Wikiquote har citat av eller om Birger Nerman