Från Rilpedia

Arvid Wittenberg
1606 - 1657
Arvid Wittenberg porträtterad 1649 av Matthäus Merian d.y.
Födelseort	Borgå
Dödsort	Zamosc
I tjänst för	Sverige
Tjänstetid	1622-1657
Grad	Fältmarskalk
Slag/Krig	Trettioåriga kriget Karl X Gustavs polska krig
Övrigt arbete	Riksråd   Ståthållare

Arvid Wittenberg, Arvid Wirtenberg von Debern, född 1606 i Borgå, Finland, död 7 september 1657 i Zamosc; greve, militär, fältmarskalk, riksråd. Han tillhörde en släkt som ursprungligen hette Wirtenberg von Debern, vilket också var det namn som han själv oftast använde.

Biografi

Arvid Wittenberg föddes på Johannesberg i Borgå, Finland som son till assessorn Johannes Wirtenberg von Debern och Magdalena Schönfeld eller Magdalena Johansdotter till Skinnarbacka. Släkten naturaliserades 1634 under namnet Wittenberg på Sveriges Riddarhus, och Arvid Wittenberg upphöjdes till greve 1652. Första äktenskapet (1642 till hustruns död 1646) var med Eva Margareta von Langen. 1648 gifte Arvid Wittenberg om sig med Maximiliana Elisabeth von Schönburg.

Arvid Wittenberg inträdde i krigstjänst 1622, deltog som överste i slaget vid Nördlingen 1634, där han blev tillfångatagen. Sedan han blivit utväxlad var han med i Johan Banérs fälttåg och utmärkte sig i slaget vid Wittstock 1636 och slaget vid Chemnitz 1639. Befordrad till generalmajor handhade han efter Baners avgång, jämte Pfuel och Wrangel, överbefälet och anförde med dem svenska hären i slaget vid Wolffenbüttel 1641, där den segrade. Sedermera tjänade han under Lennart Torstensons överbefäl, åtföljde denne under alla hans fälttåg och bidrog som anförare för högra flygeln till segrarna i slaget vid Leipzig (1642) och slaget vid Jankow 1645. Sedan Torstenson lämnat hären innehade Wittenberg befälet, tills Carl Gustaf Wrangel övertog detta. Wittenberg förblev därefter till krigets slut i Schlesien och Böhmen. Då Königsmarck erövrat en del av Prag skyndade Wittenberg honom till bistånd, intog Tabor och andra orter samt vann rikt byte.

Efter fredsslutet emottog Wittenberg många vedermälen av drottning Kristinas gunst, var rikstygmästare och general över artilleriet, upphöjdes 1651 i friherrligt stånd med Loimijoki friherreskap i förläning och befordrades samma år till riks- och krigsråd. År 1652 mottog han i förläning ytterligare grevskapet Nyborg. Han ägde en betydande förmögenhet, och lånade flera gånger stora summor till kronan. Till kurfursten av Brandenburg lånade han 30 000 riksdaler mot pant av amtet Belgard i Pommern.

Då Karl X Gustav förberedde sitt polska krig utnämndes Wittenberg 1655 till fältmarskalk och ståthållare över Pommern samt fick befallning att i spetsen för en här av 17 000 man bryta in i Polen. Han omringade det 15 000 - 24 000 man starka adelsuppbådet och tvang det till kapitulationen vid Uscz (vid Netze) 25 juli, erövrade vojevodskapen Posen och Kalisz och stod i hjärtat av Polen, då kungen hann upp honom. Därefter belägrade han Krakow, som kapitulerade de 7 oktober 1655 , och tvingade den polske fältherren Koniecpolski att med sin här underkasta sig. Kungen överlämnade då åt honom befälet i Warszawa, där han efter tappert försvar mot polske kungen Johan Kasimir och hela den polska hären slutligen, den 21 juni 1656, måste ge upp. I strid mot kapitulationsvillkoren fördes han fången till fästningen Zamosc, där han kvarhölls till sin död. Hans lik fördes 1664 till Danzig, bisattes 1667 i Storkyrkan i Stockholm, jordfästes 1671 i Riddarholmskyrkan, men fördes sedermera till Badelunda kyrka.

Med överlägsen militärisk skicklighet förenade Wittenberg hårdhet och grymhet, varigenom han ådrog sig polackernas hat. År 1826 lät Svenska Akademien prägla en minnespenning över Wittenberg, vartill Frans Michael Franzén knöt ett "Minne" av Wittenberg.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).