Slaget vid Wittstock
Från Rilpedia
| Slaget vid Wittstock | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Trettioåriga kriget | |||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
.svg){kind=small} Tysk-romerska riket Sachsen |
||||||
| Befälhavare | |||||||
Johan Banér Lennart Torstensson Alexander Leslie James King |
Melchior von Hatzfeldt Johan Georg I av Sachsen |
||||||
| Styrka | |||||||
| 15 000 man | 20 000 man | ||||||
| Förluster | |||||||
| 3 100 döda eller sårade | 5 000 döda 2 000 tillfångatagna |
||||||
Pilsen – Sablat – Wisternitz – Vita berget – Wiesloch – Wimpfen – Höchst– Fleurus – Stadtlohn – Dessau – Lutter am Barenberge – Stralsund – Wolgast – Frankfurt – Magdeburg – Werben – Breitenfeld – Rain – Fürth – Alte Veste – Lützen – Oldendorf – Nördlingen – Dömitz – Wittstock – Rheinfelden – Breisach – Chemnitz – Wolfenbüttel – Honnecourt – Leipzig – Rocroi – Freiburg – Jüterbog – Jankov – Mergentheim – 2:a Nördlingen – Zusmarshausen – Lens – Prag
Slaget vid Wittstock utkämpades den 24 september 1636 (enligt juliansk tideräkning) mellan Johan Banérs armé och en allians av de kejserliga trupperna och den sachsiska armén. Slaget stod strax söder om staden Wittstock i Brandenburg, omkring 80 km nordväst om Berlin.
Efter protestanternas nederlag i slaget vid Nördlingen 1634 var den svenska arméns närvaro i Tyskland hotad. Den tidigare bundsförvanten Georg I av Sachsen bröt med Sverige och ingick förbund med den katolske kejsaren. Även Danmark sällade sig till de krafter som försökte minska Sveriges inflytande i Tyskland. Den 12 september 1636 bröt den svenska armén upp från sitt läger i Parchim 80 km söder om Rostock. De följande dagarna följdes av ständiga marscher och kontramarscher för att positionera sig i ett så fördelaktigt läge som möjligt gentemot de katolska styrkorna.
Den svenska armén bestod av 15,000 stridande soldater, varav en tredjedel var svenskar eller finnar, medan resten utgjordes av tyskar, skottar och engelsmän. Johan Banér, som förde befälet över den svenska armén, var en av sin tids absolut största militära befälhavare. Han ledde själv den högra flygeln med hjälp av Lennart Torstenson. Som chef över den vänstra flygeln sattes generallöjtnant James King, som till sin hjälp hade han Torsten Stålhandske. Den svenska centern, vilken inledningsvis stod som reserv, anfördes av den skotske generalen Alexander Leslie.
Inom den katolska och sachiska armén kunde man inte enas om en gemensam befälhavare utan deras styrkor leddes av Hatzfeldt på högerflygeln, italienaren Marazzino i centern och Johan Georg I ledde som vanligt sina egen sachiska styrkor på vänsterflygeln.
Den svenska högerflygeln gjorde en manöver och drog sina styrkor österut och katolikerna tvingades förfölja samt släppa deras goda positioner. Den svenska vänsterflygeln lämnade slagfältet och den svenska centern (infanteriet) anföll fiendens center. Den svenska vänsterflygeln anföll i skymningen katolikernas center och krossade den.
Slaget vid Wittstock var en av Johan Banérs största segrar. Det var dock en dyrköpt seger med stora förluster särskilt bland de svenska och finska förbanden. Banér själv ansåg, att slaget så när hade förlorats på grund av kommendören av reserven, Hans Vitzthum von Eckstädts uppträdande. Vitzthum von Eckstädt hade ryckt fram med reserven mycket långsamt, trots Banérs tydliga order om omedelbart understöd.
