Lennart Torstenson
Från Rilpedia
| Lennart Torstenson | |
|---|---|
| 17 augusti 1603 - 7 april 1651 | |
 Lennart Torstenson (1603-1651) porträtterad av David Beck. |
|
| Födelseort | Västra Tunhem |
| Dödsort | Stockholm |
| I tjänst för | Sverige |
| Tjänstetid | ?-1645 |
| Grad | Fältmarskalk |
| Slag/Krig | Andra polska kriget Trettioåriga kriget Torstensons krig |
| Övrigt arbete | Riksråd Generalguvernör |
Lennart Torstenson, (skrev sitt namn Linnardt Torstenson), född 17 augusti 1603, död 7 april 1651, greve av Ortala (1647), militär; överstelöjtnant 1628, överste 1630, general 1632, riksråd och fältmarskalk 1641, generalguvernör i Västergötland, Dalsland, Värmland och Halland, var en av sin samtids mest framgångsrika fältherrar.
Innehåll |
Biografi
Tidiga liv och karriär
Lennart Torstenson föddes den 17 augusti 1603 på Forstena gård i Västra Tunhem, Västergötland. Hans far, Torsten Lennartsson, var ståthållaren på Älvsborgs slott och brorson till fältöversten Anders Lennartsson (se Forstenasläkten). Torstensons föräldrar tvingades i landsflykt av hertig Karl och Torstenson uppfostrades av anhöriga. Vid 15 års ålder anställdes han som kammarpage hos Gustav II Adolf. Under denna period fick han följa med på fälttåg till Livland och bland annat bevittnade han Rigas erövring 1621. Vid 20 års ålder gjorde han den sedvanliga resan i främmande länder, vilken på den tiden ansågs nödvändig som avslutning på unga adelsmäns uppfostran. Som fänrik vid livfanan deltog han i slaget vid Wallhof, i januari 1626.
Under den period av Gustaf Adolfs krigshistoria som betecknas av de preussiska fälttågen (1626-29), erhöll Torstenson sin egentliga krigiska utbildning. År 1628 blev han överstelöjtnant vid Gustav Horns norrländska storregemente och 1629 chef för det därur utbrutna Hälsinge regemente. Ett slags slutpunkt på detta hans utvecklingsskede var hans utnämning 1630 till överste för artilleriet, ett vapen för vilket Gustaf Adolfs och Torstensons tid bildar en ny epok. Det är allmänt bekant, hur artilleriets nya organisation var en bestämmande faktor vid Gustaf Adolfs segrar. Det var under Torstensons ledning och tillsyn de nya förändringarna skedde. I spetsen för artilleriet bidrog Torstenson också väsentligen till segrarna i slaget vid Breitenfeld (1631) och slaget vid Lech (1632) samt vid en mängd fästningars intagande. År 1632 utnämndes Torstenson till "general av artilleriet", men blev samma år strax därefter under striderna vid Alte Veste av fienden tillfångatagen och hölls till 1633 fången i ett fuktigt fängelse i Ingolstadt, där grunden lades till hans stora sjuklighet (reumatism) som plågade honom under återstoden av hans liv.
Strax efter sin utväxling bidrog han till erövringen av fästningen Landsberg i Bayern, men återvände redan samma år med Gustaf Adolfs lik hem till Sverige, varest han 1634 utnämndes till rikstygmästare. Under den nu följande perioden av trettioåriga kriget, under Johan Banérs överbefäl (1634-41), var Torstenson till en början utsedd att som Jakob De la Gardies närmaste man i Preussen föra befälet i det krig, som syntes hota från Polens sida. Men sedan 1635 stillestånd med Polen avslutits, kallades han åter till den tyska krigsskådeplatsen för att bistå den av fienden hårt ansatte överbefälhavaren, med vilken han i slutet av 1635 förenade sig. För de svenska vapnens från denna tid ånyo börjande framgång delar otvivelaktigt Torstenson i hög grad äran med Johan Banér. Baner och Torstenson i förening räddade under de mest förtvivlade omständigheter Sveriges ställning i Tyskland. I slaget vid Wittstock 1636, i Pommerns energiska försvar 1637 och 1638, i den segerrika framryckningen och segern i slaget vid Chemnitz samt infallet i Böhmen 1639 tog Torstenson lysande del. År 1640 erhöll han emellertid för tilltagande sjuklighet permission att återvända till fäderneslandet, dit han dock inte anlände förrän våren 1641. Han ifrågasatte emellertid redan nu att för sjukdomens skull helt erhålla sitt avsked. Omedelbart efter hemkomsten utnämndes han till riksråd (april 1641). Samma år, 1641 blev Lennart Torstensson genom donationsbrev innehavare av hela Norra Ljusterö i Stockholms norra skärgård.
Överbefälhavare i Tyskland
Han hade emellertid endast några veckor varit hemma, då underrättelsen kom om Banérs död. Med största motvilja övertog han nu den plats som dennes efterträdare, vartill allmänna meningen inom regering och folk kallade honom. Den 31 augusti 1641 utnämndes han till fältmarskalk och generalguvernör i Pommern. Trots att han redan tidigt var segelfärdig, kvarhölls han dock hemma av sjukdom långt in i september. Torstensons befälstid, 1641-45, utgör emellertid ett bland av de mest, för svenskt vidkommande, glänsande skedena i Sveriges krigshistoria. Hans skarpa fältherreblick, hans stora skicklighet och erfarenhet i belägringskriget, hans förmåga att begagna fiendens felsteg och förbrylla denne genom låtsade rörelser, hans oförlikneliga snabbhet i utförande av fattade planer gjorde hans fälttåg till en oavbruten rad av framgångar, oaktat han själv för reumatismens skull ofta måste låta bära sig på bår.
Hans krämpor var under de år han förde befälet så överväldigande att han gång på gång begärde avsked. År 1643 skrev han till Axel Oxenstierna: "När jag understundom bliver så, att jag kan för nöds skull sitta en timme eller några på hästen, dock med stort besvär, så är jag intet mäktig med någon hand regera hästen, så att jag mången gång av otålighet önskar mig hellre döden än livet". Armén i Tyskland bestod till större delen av legosoldater. Han fick ofta problem med sina trupper, som på grund av utebliven sold hotade med myteri. Torstenson genomförde trots de miserabla förutsättningarna flera framgångsrika fälttåg. 1642 års fälttåg förde honom genom Brandenburg och Schlesien in i Mähren, där den ena fästningen föll efter den andra, främst bland dem Olmütz. För att inte av de kejserlige bli avskuren från återtåget gick han emellertid tillbaka till Sachsen och levererade den 23 oktober 1642 andra slaget vid Breitenfeld, där hela den fientliga hären blev så gott som uppriven. Sedan han därefter intagit Leipzig och låtit armén vila i vinterkvarter vid Elbe ryckte han på våren 1643 ånyo in i Mähren, undsatte garnisonen i Olmütz, men ilade helt oväntat på regeringens befallning mot Danmark. Den utomordentliga säkerhet och snabbhet med vilka han utförde den av regeringen åsyftade diversionen mot denna makt i Jylland, på samma gång den angreps med all kraft från svenska sidan, bestämde väsentligen krigets utgång. Visserligen hotades Torstensons armé genom den kejserlige generalen Matthias Gallas ett ögonblick med att innestängas på jylländska halvön, som ockuperades av Torstenson, men den fientlige överbefälhavarens oskicklighet och Torstensons kloka anordningar räddade honom. På eftersommaren 1644 tågade han åter till Tyskland, överföll och förstörde i spetsen för sitt rytteri det fientliga kavalleriet mellan Niemeck och Jüterbog (23 november, se slaget vid Jüterbog) samt stod i början av 1645 åter i ett kejserligt arvland, Böhmen. Den överväldigande segern i slaget vid Jankow den 6 mars 1645 öppnade för honom vägen till Wien. Ehuru ena brohuvudet å Donaubryggan föll i hans händer, kunde han dock inte, hindrad av pest och andra vidriga omständigheter, framtränga längre, utan måste småningom draga sig till Mähren, där den långa och fåfänga belägringen av Brno 23 april-13 augusti satte en gräns för framgångarna. Efter att småningom ha dragit sig tillbaka till Sachsen lämnade han, då hans egen sjuklighet alltmer tog överhanden, slutligen armén (i december 1645) samt återvände till Sverige senhösten 1646. Efter hemkomsten mottogs han av drottning Kristina med de största ynnestbevis. Den 5 februari 1647 upphöjdes han i friherrligt och grevligt stånd med Virestad (i Småland) till friherreskap samt Ortala till grevskap.
Sista tiden
Under det sista skedet av sitt liv, 1648-51, innehade Torstenson den viktiga posten som generalguvernör över gränsprovinserna Västergötland, Dalsland, Värmland och Halland. Hans brevväxling och andra skrivelser från denna tid, i Riksarkivet ännu bevarade, vittnar om den livliga fredliga verksamhet han under dessa sista år utvecklade. Han avled den 7 april 1651 i Stockholm.
Familj
Torstenson gifte sig i Stockholm i december 1633 med Beata De la Gardie (Johansdotter) (1612-1680), dotter till riksrådet Johan Pontusson de La Gardie och friherrinan Katarina Oxenstierna. Redan året efter bröllopet, den 2 september, föds en son som uppkallas efter Gustav II Adolf. Därefter får paret vänta över fyra år på nästa barn, dottern Märta Elisabet, som föds under fälttåget mot Dewitz. Mellan åren 1641 och 1643 föds ytterligare tre barn, två av dem även de i fält i Stralsund respektive Saltzwedel, Stettin. I början av 1642 föds sonen Johan Gabriel. Två månader senare dör första dottern Märta Elisabet, tre år gammal och ytterligare två månader därefter förlorar dom den nästan nyfödde Johan Gabriel. Mitt i denna stora sorg blir hon gravid igen och föder parets andra dotter i april 1643. Av de fem barnen är det endast ett, sonen Anders, som överlever henne. En nioårig dotter går bort ett och ett halvt år efter att Lennart Torstensson dött. Ett halvt år innan hon gifter om sig med riksdrotsen Per Brahe d.y. dödas äldste sonen i en duell, endast nitton år gammal.[1]
Inför eftervärlden
Torstenson var en fint bildad samt för sitt ädla väsen och sin humanitet i hög grad älskvärd personlighet. Han var djupt religiös, mycket administrerad och allvarlig som soldat och utförde sitt arbete med strukturerat och organiserat allvar. Som människa beskrivs han i enbart positiva ordalag. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan. Genom sin snabba och överrumplande krigföring anses Lennart Torstenson ha blivit en läromästare för Karl X Gustav. Han reorganiserade armén, och både som organisatör och taktiker nydanade han det svenska artilleriet. Torstenson är byggherren av Torstensonska palatset i Stockholm, nuvarande Arvfurstens palats, samt Ulvsunda slott och Landshövdingeresidenset i Göteborg. Med ett "Äreminne över Lennart Torstenson" var det, som bekant, Gustav III, okänd, 1786 erövrade Svenska Akademiens stora pris, då detta första gången efter akademiens instiftande utdelades. Ett monument över Torstenson vid Forstena gård i Vänersborgs kommun avtäcktes den 3 september 1903. Vid invigningen av monumentet ska 4 000 personer ha varit närvarande. Samtliga talare benämnde Torstenson som en hjälte som offrade sig för Sverige och den protestantiska läran.
Referenser
Noter
- ↑ Fruarna i Göteborgs äldsta hus, M Hedberg, A C Jansson, B Jordansson, S Sundberg, Kvinnofolkhögskolan, Göteborg 2002 ISBN 91-631-2189-1 s. 13-14
Tryckta källor
- Erik Dahlgren, Torstenson, Stockholm 1933
- Peter Englund, Ofredsår, Stockholm 1993
- Lars Tingsten, Fältmarskalkerna Johan Baner och Lennart Torstenson såsom härförare, Stockholm 1932
- Herbert Scharin, Ulvsunda Slott, Falköping 1996
- Bra Böckers Lexikon, 1990, volym 4, 23
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Se även
- Torstenson, släkt
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Lennart Torstenson
- Specialarbete om Lennart Torstenson
- Artikel om monumentet i TTELA
