Julianska kalendern
Från Rilpedia
Julianska kalendern är en kalender, som fått sitt namn efter Julius Caesar som år 46 f.Kr. genomförde en reform i den romerska kalendern. Reformen innebar att året fastställdes till 365 dagar och att skottår med en extra dag skulle infalla vart fjärde år samt att månens faser inte längre skulle ha någon betydelse för kalendern. Suetonius skrev att kalendern dessutom hade bringats i oreda därför att prästkollegiet hade lagt till dagar och månader som det behagade dem, så att skörde- och vinfester inte längre inföll vid rätt årstid. För att rätta till tideräkningen efter oredan behövde år 46 f.Kr. omfatta 445 dagar och kallades därför annus confusionis.
Under åren från 42 f.Kr. till 9 f.Kr. var det på grund av ett missförstånd skottår vart tredje år (åren f.Kr. 42, 39, 36, 33, 30, 27, 24, 21, 18, 15, 12 och 9), det vill säga 12 skottår i stället för 9. Kejsar Augustus befallde att de närmast följande tolv åren från och med år 8 f.Kr. skulle skottåren utebli. Sista år att sakna skottdag enligt grundregeln blev sålunda år 4 e.Kr. och år 8 det första korrekta skottåret. Alltså har den julianska kalendern fungerat som tänkt sedan år 5 e.Kr.
När julianska kalendern infördes år 45 f.Kr. ansågs vårdagjämningen inträffa den 24 mars. Vid första konciliet i Nicaea 325 hade den ”flyttat” till den 21 mars. Även om de exakta astronomiska tidpunkterna avviker något litet, är de tre dagarnas skillnad i huvudsak korrekt. Förklaringen är att skillnaden 0,0078 mellan tropiskt år och kalender under 370 år ackumulerats till 2,886 dygn. Ändringen på tre dagar mellan kalenderns införande och Nicaeamötet förvånade dess delegater som (tydligen utan att ta på allvar kalenderns tendens att kontinuerligt avlägsna sig från det tropiska året) ”fixerade” vårdagjämningen i framtiden till den 21 mars. Intresset för vårdagjämningens datum på Nicaeamötet berodde på sambandet med tiden för påskens firande. Tidpunkten för påskdagen fastställde mötet med en mycket välkänd formel till ”första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”.
År 1583 återställdes och fixerades vårdagjämningen till 21 mars av den katolska kyrkan, med en kalenderreform, den gregorianska kalendern. För kyrkan var det mycket viktigt att gudstjänster hölls på rätt dag. Lång tids kalenderproblem följde eftersom andra kyrkor än den katolska inte bytte kalender vid denna tid eftersom de ansåg att gudstjänster hölls redan på rätta dagar. I Sverige användes den julianska kalendern fram till 1753 då den ersattes med den gregorianska kalendern. (Under ett kort mellanspel, åren 1700-1712, gällde dock den svenska kalendern.) Ortodoxa länder bytte kalender enligt lag efter första världskriget, medan ortodoxa kyrkor fortfarande följer den julianska kalendern.
