Ukrainas historia
Från Rilpedia
Den här artikeln behandlar Ukrainas historia.
Ukraina, som under antiken var känt som Ruthenien, har en lång historia av kamp för självständighet, av folkvandringar, och som plats för svåra krig, men även blomstrande kulturliv. Både ryssar och ukrainare ser landet som sin vagga.
Innehåll |
Tidig historia
De första identifierade folkgrupperna som befolkade vad som nu är Ukraina var det neolitiska folket av trypilliska kulturen, följt av kimmerierna, skyterna, sarmaterna, och goterna, tillsammans med andra nomadfolk som anlände under första årtusendet f.Kr. Under denna period var skyternas område en genomfartsled för migrerande folk från Asien till Europa.
Omkring 600 f.Kr. grundade grekiska emigranter kolonierna Tyras, Olbia och Hermonassa vid Svarta havets nordöstra kust. Där finns romerska och bysantiska kulturer bevarade.
Slaviska stammar ockuperade de centrala och ostliga områden som skyterna bebodde, så tidigt som på 600-talet. Under denna period ockuperade antescivilisationen, som troligen var tämligen slavisk, större delen av Ukraina.
Kievriket
På 800-talet e.Kr. besegrades Kiev av varjager. Under denna tid var flera slaviska stammar permanent bosatta i Ukraina, inklusive polacker, derevlianer, severier, ulykier och tiverter, och dulebier. Belägen på en handelsled blev Kiev tillsammans med Polen centrum i Kievriket.
På 1000-talet var Kievriket geografiskt sett det största landet i Europa. Under denna tid var Ukraina känt i resten av Europa som Ruthenien (det latinska namnet för "Rus", särskilt efter separationen mellan Ryssland och Rus propria). I anslutning till detta förekommer namnet Ukraina för första gången i de skriftliga källorna och samtida kartorna. Betydelsen av benämningen syntes vara synonym med landet Rus propria - hertigdömena Kiev, Tjernihiv och Perejaslav. Benämningen Storryssland åsyftade allt territorium som regerades av Kiev, även de som inte var slaviska, som finsk-ugriska i de norra delarna. Lokala delområden av Rus uppträdde i det slaviska hjärtat, inklusive Belarus, "Vitryssland", Chorna Rus, "Svarta Ruthenien", och Cherven Rus, "Röda Ruthenien", i nordvästra och västra Ukraina.
Fastän kristendomen hade kommit till Ukraina före det första ekumeniska konciliet, var det med Första konciliet i Nicaea (särskilt för kusten vid Svarta havet) och i västra Ukraina under Stora Moraviens imperium, som kristendomen antogs som statsreligion. Kiev döptes år 988. Den främsta orsaken till kristnandet av Ukraina var storhertigen Vladimir den stores intresse för kristendomen som hade ärvts från hans farmor prinsessan Olga. Senare uppkom en del av Ukrainas storhetstid under den kievska storfursten Jaroslav, som upprättade den "ruthenska rätten" (russkaja pravda), vilken varade hela den litauiska perioden av Rus. Konflikter mellan flera olika hertigdömen av Rus, trots prins Volodymir Monomachs ansträngningar, ledde till ett förfall som började på 1100-talet. I Rus propria ökade de ruthenska/ukrainska hertigdömena Halytj och Volynien i inflytande. I norr uppträdedde namnet Moskva för första gången i skriftliga källor i Suzdals hertigdöme, vilket så småningom ledde till födelsen av Ryssland. I nordväst ökade hertigdömet Poltsk sin självständighet från Vitryssland. Kiev plundrades av ryssar (1169), polovtzianer och mongoler på 1100-talet och 1200-talet. Som följd av detta utropades alla hertigdömen i Ukraina till mongoliska lydstater (1239-1240). Under det mongoliska väldet skedde emigrering till andra länder; ukrainska bosättningar i Polen och Ungern uppkom.
Halytjyna-Volynien
Kiev-rus blev ett lokalt hertigdöme, som sträckte sig till Kiev och dagens Ukraina, under namnet Halytjyna-Volynien.
Kort dessförinnan hade Volodymir den store upprättat städerna Halytjyna och Volodymyr Volynski som regionala huvudstäder för västra Ukraina. Denna nya, mer exklusiva ukrainska stat grundades på dulibianska, tivertsianska och bilyy chorvatska (vita kroatiska) stammar. Staten regerades av ättlingar till Jaroslav Mudry och Volodymyr Monomach. En kort period styrdes landet av en ungersk adelsman. Oroligheter med grannländerna Polen och Litauen började blossa upp, tillika återkommande krig med det självständiga Ukrainas hertigdöme Tjernihiv i öster. Landet nådde sin höjdpunkt när det regerade området från Wallatjia/Bessarabien och hela vägen till Svarta havets strand.
Under denna period (c:a 1200-1400-talet) var varje hertigdöme i regel självständigt. Staten Halytjyna-Volnien blev tillfälligt ett lydrike under det Mongoliska väldet, men ansträngningar att erhålla europeiskt stöd mot mongolerna fortsatte, och gav resultat. Under denna period benämns regenten "Kung av Rus" för första gången; före dess hade titeln varit Storhertig eller Prins.
Förlust av självständighet
Under 1300-talet krigade Polen och Litauen mot mongoliska inkräktare, och tillfälligtvis övergick större delen av Ukraina till Polen och Litauen. En stor del av Ukraina gränsar till Litauen, och somliga menar att namnet Ukraina kommer från det regionala ordet för gräns, fast namnet förekommer även århundraden dessförinnan. Litauen tog över Volynien i norra/nordvästra Ukraina, inklusive regionen runt Kiev (Rus), och regenterna i Litauen lade till titeln "Regent av Rus". Polen övertog sydvästra delen, regionen Halytjyna (senare Galizien då Halytjna avser staden med samma namn) och Ungern Zakarpattya. I anslutning till unionen mellan Polen och Litauen flyttade polacker, tyskar, armenier och judar till landet vilket ledde till en blandad etnisk sammansättning hos befolkningen i Ukraina.
Valkungadöme
Efter unionen i Lublin 1569 då Polsk-Litauska valkungadömet grundades, röstade de högre klasserna i Ukraina 1572 för att gå med. Perioden som följde omedelbart därpå, såg en enorm blomstring. Många nya städer och samhällen byggdes. Nya skolor spred renässansens idéer; polska bönder som anlände massvis, blev snart rutheniserade; under denna epok blev många ukrainska adelsmän polska. Ett socialt missnöje grodde dock under detta. Ruthenska/ukrainska bönder (och några från andra länder) som flytt från försöket att kuva dem blev kända som kosacker, och blev kända för sin djärvhet och krigskonst.
Kosackernas epok
Mellan 1591 och 1648 utkämpade de ukrainska kosackerna en lång och bitter kamp för sin frihet och frigörelse från det polska förtrycket. Upproren återkom 1593, 1594, 1630, 1637 och 1638. Denna frihetskamp blev en inspirationskälla för den ryske författaren Nikolaj Gogol som på 1800-talet skrev sin berömda historiska roman Taras Bulba.
Slutligen, år 1648, gjorde kosackerna i Ukraina uppror för att vinna självständighet under ledaren Bohdan Chmelnytskyj. Chmelnytskyj, som tidigare hade tjänstgjort som kosack i polsk tjänst, blev bitter motståndare till Polen efter den s.k. Czapliński-affären (då en av hans söner dödades av en lokal polsk adelsman, tog ifrån Chmelnytskyj hans landegendom och som dessutom tog ifrån Chmelnytskyjs hans hustru och gifte sig med henne). Ukraina hamnade i skottlinjen, och en diplomatisk strid mellan de ottomanska turkarna (som kontrollerade tatarerna i söder), valriket Polen och Litauen, och den växande staten runt Moskva i öst.
Ukraina knöt nu nära kontakter med Ryssland och år 1654 bildade man en gemensam union som syftade till att försvara Ukraina från Polen. Republikanska auktoriteter försökte förhandla med kosackerna 1658, men det avbröts efter Chmelnytskyjs död och år 1667 tillföll Ukraina officiellt Ryssland med bibehållen autonomi i många frågor (utom i försvarsfrågor och utrikespolitik).
Ett mindre och misslyckat försök att återta kontrollen över Ukraina skedde under kosackhövdingen Ivan Mazepa 1708-1709, som samarbetade med Karl XII. Mazepa ställde 5 000 kosacker till den svenske kungens förfogande, men efter det att den svenska armén hade lidit ett avgörande nederlag mot ryssarna i slaget vid Poltava (28 juni 1709) flydde Mazepa tillsammans med Karl XII till Bender.
Delningen och övergången till ryskt och österrikiskt styre
Tsarernas styre över centrala Ukraina (kallat Lillryssland) blev alltmer påtagligt. Genom delningen av polska Ukraina kom de västliga delarna under österrikiskt styre (Galizien) och de andra delarna under ryskt. Det ottomanska imperiet avtog vid södra-centrala Ukraina, medan Ungerns styre över Karpaterna fortsatte. Ukrainska författare och intellektuella inspirerades av den nationalistiska andan som spirade bland europeiska folk som lydde under olika imperier, och återupprättade ukrainska språkliga och kulturella traditioner och strävade för att återvinna den ukrainska nationen. I synnerhet ryssarna upprättade strikta restriktioner för att förhindra det ukrainska språkliga och kulturella inflytandet, och till och med förbjöd människorna att tala det och att studera. De ukrainare som lydde under Österrike gick ett bättre öde till mötes. Under denna epok började folket i Ukraina acceptera namnet Ukraina i stället för Ruthenien.
1900-talet
När första världskriget och bolsjevikernas revolution 1917 splittrade Habsburgarnas och det ryska imperiet, deklarerade Ukraina sin självständighet. Mellan 1917 och 1918 uppnådde tre ukrainska republiker självständighet, nämligen Rada, direktoratet, Hetmanatien, och den Ukrainska folkrepubliken av Symon Petlura. Den östra (och den största) delen förklarade sig på ett tidigt stadium som Sovjetrepublik och slöt upp på samma sida som Sovjet-Ryssland i kampen mot Polen. Efter kriget mellan Polen och Sovjet som avslutades 1921, blev västra delarna av Ukraina ändå annekterade av Polen, och den större, centrala och östliga delen införlivades 1924 i en ny statsbildning, Sovjetunionen, under namnet Ukrainska SSR.
Västra Ukraina ingick i Polen och utgjordes till största delen av ukrainare även om staden Lwów var dominerad av polsk kultur, se Polens historia#Etniska minoriteter efter kriget 1919-1921 och Polens historia#Polens demografi (1931). Den ukrainska befolkningens diskriminerade ställning i Polen var grunden till långvarig oro i regionen.
Den ukrainska nationalistiska idén bevarades under mellankrigstiden, och den ukrainska kulturen upplevde till och med en blomstring med bolsjevikernas godkännande under Sovjets första tid. Vid slutet av 1920-talet var emellertid det sovjetiska trycket oerhört svårt, särskilt under Stalin, som försökte förhindra motstånd; detta slog hårt mot de intellektuella. Stalin lät avsiktligt skapa svält bland folket som ett led i sina kollektivistiska strävanden, vilket tog livet av miljoner tidigare oberoende bönder och andra i landet, i den så kallade Holodomor. Uppskattningen av antalet döda genom Holodomor åren 1932-1933 uppgår till mellan 3 och 10 miljoner. Se vidare artikel om Tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen. Landet utsattes också för massiv russifiering och många ukrainska kulturpersonligheter, nationalister, intellektuella, präster, mullor och rabbiner mördades eller deporterades.[1] Vid mitten på 1930-talet till följd av massdöd av ukrainare och etniska omflyttningar kom ryssarna att utgöra en betydande andel i det östra Ukraina. Förtrycket slog även mot traditionell ukrainsk kultur, bland annat mot de episka dumysångerna.
Efter Polens fall hösten 1939 införlivades de västra ukrainska regionerna med Sovjet. Sovjetmakten utförde 1939-1941 en stor utrensningsaktion och deportering till Sibirien och Sovjetunionens inre delar vilket berörde en del ukrainare som betraktades som potentiellt illojala med Sovjetunionen och dess politik. Enligt olika källor kom mellan 320 000 och 1,5 miljoner invånare i västra Ukraina att deporteras. [2][3][4] Hur stor del av dessa som var ukrainare är inte känt.
Vid inledningen av den tyska invasionen av Sovjet 1941 välkomnade många ukrainare de tyska trupperna som "befriare" i synnerhet de i väst (vilket de fick anledning att ångra). Det bör påpekas att detta huvudsakligen berodde på de fruktansvärda aktionerna som Stalin utfört mot de besuttna bönderna (en socialklass som de flesta ukrainare tillhörde), och inte på nationalism. Snart inledde dock tyskarna sin blodiga regim av folkmord, mord och deporteringar av judar och ukrainska civila, brände ner hela byar, då ukrainarna insåg att det nazistiska styret var minst lika fruktansvärt och brutalt, om inte värre, än det sovjetiska.
Den tyska ockupationen av Ukraina genomfördes på 3 månader. I slaget om Kiev i september 1941 tog tyskarna 450 000 solvjetiska soldater till fånga inklusive ett stort antal civila. Det totala antalet fångar i det slaget uppgick till omkring 660 000 personer. Efter kriget utnämndes Kiev till en Hjältestad i Sovjetunionen.
Nazisternas brutalitet var huvudsakligen riktat mot Ukrainas judar (av vilka en miljon mördades) men även mot många andra, som massakrerades eller tvingades till slavarbete. Kiev och andra delar av landet blev svårt härjat. Många ukrainare började kämpa mot nazisterna liksom de kämpat mot Sovjet. Både nazisterna och sovjeterna svarade ukrainarna med svåra repressalier, som massavrättningar, ödeläggelse av byar och propaganda. Kampen mot Sovjet hade mer eller mindre krossats på 1950-talet.
Det totala antalet döda civila under kriget och den tyska ockupationen är uppskattat till 7 miljoner, varav över en miljon judar som mördades av nazistiska Einsatzgruppen. Det stora flertalet av dessa föll offer för illdåd (bl.a. i Babij Jar), slavarbete, och massakrer av hela byar av nazisterna. Av de c:a 11 miljoner sovjetiska soldater som stupade i krig mot nazister var ungefär en fjärdedel (2,7 miljoner) ukrainare. Ukraina har gått till historien som den första nation som bekämpade axelmakterna under andra världskriget i Karpato-Ukraina och en av dem som fick utstå mest blodspillan under detta krig.
Oberoende
Mycket litet förändrades för Ukraina de närmaste årtiondena. Under perioder av förhållandevis stor frihet - som under Nikita Chrusjtjov från 1955 till 1964 - kämpade ukrainska kommunister för nationella intressen. Under perestrojkan kunde nationella mål återigen hävdas av ukrainska ämbetsmän.
Staden Pripjat var platsen för Tjernobylkatastrofen 26 april 1986 när ett kärnkraftverk exploderade. Stora delar av norra Ukraina drabbades, men även Vitryssland. Detta sporrade en rörelse för oberoende som gick under namnet Ruch som drabbade Sovjet svårt under senare delen av 1980-talet.
Ukraina förklarade sig självständigt 24 augusti 1991 efter ett misslyckat kuppförsök mot Michail Gorbatjov. Den 1 december 1991 godkände det ukrainska folket självständigheten vid en folkomröstning. Ukraina deltog i bildandet av OSS samma år, 1994 samarbetspartner med EU, 1997 vänskapsavtal med Ryssland.
Ukraina efter självständighetsförklaringen
Det självständiga Ukrainas förste president 1991 kom direkt ur det gamla kommunistiska partiet. Leonid Kravtjuk krävde att Ryssland skulle dela med sig av kommandot över sovjetiska svartahavsflottan i Sevastopol på Krim, som sedan 1954 räknas till Ukraina. Under någon tid tvekade Kravtjuk också att skicka de sovjetiska kärnvapen som fanns utplacerade i Ukraina till Ryssland. Ukraina hade ingen ambition att bli kärnvapenmakt, men Kravtjuk poängterade, att Ukraina ville försäkra sig om att Ryssland verkligen tänkte hålla sitt löfte och demontera vapnen.[1] Ukraina omvandlades snabbt från en planekonomi till marknadsekonomi. Omställningen blev smärtsam. Under 1993 låg inflationen på flera tusen procent och landet hade stora ekonomiska problem. Många förlorade sina uppsparade pengar som plötsligt blev värdelösa. [2]
1994 tappade Kravtjuk presidentmakten till Leonid Kutjma, vars politiska styrka framför allt baserade sig på östra Ukraina, som är rysktalande och ortodoxt, medan västra Ukraina, Kravtjuks hemtrakter, främst är ukrainsktalande och katolskt. Kutjma hade sin politiska bas i metall- och vapenindustrin staden Dnjepropetrovsk i det rysktalande östra Ukraina.[3]
År 2004 meddelade Kutjma att han inte skulle ställa upp för återval samma år. De två viktigaste kandidaterna för valet hösten 2004 var dåvarande premiärministern Viktor Janukovitj som strävar efter att knyta närmare band mellan Ukraina och Ryssland och som stöddes av såväl Kutjma som Rysslads president Vladimir Putin. Den viktigaste motståndaren, den tidigare premiärministern Viktor Jusjtjenko, som stöddes av bland andra Julia Timosjenkos block, strävar efter att Ukraina ska blicka västerut och eventuellt ansöka om medlemskap i EU.
Efter valet utropade sig Janukovitj till president den 21 november 2004. Detta möts dock av en folklig resning i västra och norra Ukraina kallad orangea revolutionen som beskyllde Janukovitj för valfusk. Den 3 december förklarades valresultatet vara ogiltigt och en ny valomgång utlystes. Jusjtjenko utses till segrare i denna den 11 januari 2005. Jusjtjenko blir president och utser Julia Timosjenko till premiärminister. Den 8 september avskedas dock Timosjenko och efterträds av Jurij Jechanurov. I parlamentsvalet den 26 mars 2006 fick Janukovitj starkt stöd och sedan socialisterna bytt sida utsågs Janukovitj till premiärminister den 3 augusti det året.
I mars 2007 uppstod en konstitutionell kris då Jusjtjenko avsåg låta upplösa parlamentet och hålla nyval den 27 maj 2007. Detta föranledde stora demonstrationer i Kiev, både för och emot beslutet, som fattades den 3 april. Parlamentet kallade då till krismöte och röstade enhälligt ned presidentens beslut, varpå ärendet togs upp i Högsta domstolen. Jusjtjenko och Janukovitj kom sedermera överens om en kompromiss enligt vilken nyval kommer att hållas den 30 september.
Se även
Referenser
- ↑ Robert Service A History of Modern Russia s.202-206
- ↑ Robert Service A History of Modern Russia s.257-258
- ↑ William Taubman Khrushchev s.136-137
- ↑ Jan T. Gross Revolution from Abroad
Externa länkar
|
|||||||||||
