Taras Bulba (bok)
Från Rilpedia
Taras Bulba är en kort historisk roman av Nikolaj Gogol. Den kom ut för första gången 1835 i en samling som hette Mirgorod. Romanen omarbetades och utökades 1842. Gogol var själv en professionell historiker och använde faktiska material vid sammanställningen av sin roman.
Handlingen i romanen utspelas under 1637-1638 års bonde- och kosackuppror mot den polska kronan, vilka leddes av Dmytro Hunja och Jakiv Ostrjanyn. Det verkar som om författaren har använt sig av ögonvittnesskildringar från det upproret. Dessa skrevs av den polske biskopen Szymon Okolski (1580-1653) som var med och kväste kosackupproret.
Huvudpersonen i romanen, Taras Bulba, har två söner, Ostap och Andrij, som återvänder från sina studier i Kiev. Snart utbryter kosackernas uppror mot polackerna och Andrij försvinner. Det Taras inte vet är att Andrij har gått över i polsk tjänst. I ett slag vid Dubno lockar han ut Andrij i ett skogsbryn under förevändning att han vill prata med honom och där dödar han sin son.
Den andra sonen, Ostap, hamnar i fångenskap, medan den sårade Taras förs till kosackernas näste i Zaporozjje Setj. Efter tillfrisknandet ber Taras en jude vid namn Jankel att i hemlighet föra honom till Warszawa för att där försöka köpa sin son fri från fångenskap. Taras bevittnar tortyren av Ostap på stadstorget, varpå han jagas och försvinner från staden.
Taras återkommer med sitt regemente, som ingår i en större kosackarmé på 120 000 soldater. T.o.m. kosackerna själva lägger märke till Taras stora hämndlystnad. Den besegrade polske hetmanen Nikolaj Potocki (Mikołaj Potocki) lovar att inte gå emot kosackerna i framtiden och en fred sluts mellan parterna. Dock vill inte Taras veta av någon sådan fred och för iväg sitt regemente. Han rider runt i Polen och fortsätter hämnas sin döde son.
Fem regementen under ledning av Potocki hinner till slut upp Taras kosacker som hade slagit sig till vila i en fästning nära floden Dnjestr. Slaget varar i fyra dagar. Några kosacker undkommer men Taras blir tillfångatagen. Polackerna binder fast honom med järnkedjor vid en ek, spikar fast hans händer i trädet och sätter upp en brasa under honom. I sin sista stund hinner den gamle hetmanen ropa till sina kamrater att dessa borde fly på sina båtar. Han tänker på sina kamrater och på kommande segrar då han själv inte längre kommer att vara med.
