Kosacker
Från Rilpedia
- Den här artikeln handlar om folkslaget kosacker. För veteslaget, se kosack (vete).
Kosackerna är ett etniskt sett östslaviskt folkslag från Ryssland och Ukraina, med små inslag av andra folkgrupper. De anses vara ättlingar till Skyterna som levde norr om Svartahavsområdet, där kosackerna lever mestadels idag. De kan grovt indelas i två undergrupper : de äldre ukrainska zaporogkosackerna från Östukraina samt de ryska Don-kosackerna i sydvästra Ryssland. Deras ättlingar lever idag företrädesvis i Ukraina, södra Ryssland samt i Kaukasus. Kosackerna har inget eget land men Rostovregionen anses vara det starkaste fästet för kosackerna, där Novocherkassk officiellt är kosackernas huvudstad. Kosackerna är traditionellt ett krigarfolk med historiska anor. De ukrainska och ryska kosackerna är alltså egentligen inget eget folkslag i egentlig mening utan uppstod av en mängd olika grupper av främst slaviskt ursprung. Genom kosackernas härjningar och krigföring samt handelskontakter har det uppstått etnisk uppblandning med andra grannfolk och folkslag av rumänskt, tatariskt, persiskt och turkspråkigt ursprung, samt minoriteter i Kaukasus som tjetjener. Men de ursprungliga kosackerna var alltså av antingen ukrainskt eller ryskt ursprung. Vad som skiljer kosacker från vanliga ryssar och ukrainare är inte etnicitet, utan snarare mentalitet och livsstil. Don-kosackernas traditionella klädsel påminner mycket om den tjetjenerna och andra kaukasiska folk har, vilket tyder mycket på att kontakterna inte alltid varit fientliga.
Ursprungligen var termen kosacker benämningen för det blandslaviska folk som mellan slutet av 1200-talet och 1400-talet började befolka de glesbefolkade stäpperna i dagens centrala Ukraina, de så kallade vilda slätterna mellan floderna Boh och Dnjeprs nedre lopp, som i väster angränsade till det Polsk-Litauiska Samväldet, i norr till det (ryska) Moskovitiska riket och i sydöst till tatarernas marker ovan Svarta havet och på Krim.
Dessa kosacker från Dnjeprs stränder kallades i det Polsk-Litauiska riket för Zaporogkosacker (av ”za porogi” : ”bortom forsarna”) eftersom de bodde bortom Dnjeprs sju forsar, kända allt sedan vikingatiden.
Under 1500-talet växte ett liknande fenomen fram längs den ryska floden Don, de rysk-tatariska Donkosackerna som genom romanlitteratur blivit mer kända än de äldre Zaporogkosackerna.
Innehåll |
Zaporogkosackerna
Det polsk-litauiska samväldet hade endast nominell kontroll över detta Zaporogkosackernas vidsträckta, tidigare tatariska, område då man saknade resurser till kontroll. Området blev därför en tillflyktsort för främst bönder som flytt undan det hårda feodalförtrycket och livegenskapen i det Polsk-Litauiska och Moskovitiska rikena men även för all slags illgärningsmän och bannlysta fredlösa av samtliga samhällsklasser. De Vilda Slätterna blev inom kort en trygg tillflyktsort undan feodalt förtryck eller en krävande rättvisa.
Etniskt utgjordes Zaporogkosackerna av en blandning av huvudsakligen ukrainare och vitryssar men även av polacker, ryssar samt rumäner från Valakiet och Moldavien. Där förekom även inslag av greker, italienare, tyskar och spanjorer(!) vilka befriats från slaveri på turkiska Svarta havs-galärer.
Ganska snabbt skapade zaporogkosackerna en mycket särpräglad kultur och samhällssystem som byggde på krigsdemokrati (där man genom omröstning tillsatte och avsatte sina anförare) samt fribryteri och konstant tillstånd av stridsberedskap. Detta var nödvändigt till försvar mot de ständigt härjande muslimska turk-mongoliska tatarerna från Svarta havskusten. Mycket av tatarernas krigiska livsstil antogs av de hårdföra kosackerna. Själva namnet ”kosack” omnämns för första gången i en ukrainsk krönika från 1395, och kan härledas från tatariskans ”quzzaq” eller "kazakh" och betyder "djärv stridskamrat" eller ”fri man” men används också med betydelsen "rövare" eller "fribrytare", vilket sammantaget är en ganska träffande beskrivning av kosackernas bångstyriga och våghalsiga livsstil.
Polen-Litauens kung Kasimir Jagiellonczyk sände redan 1486-90 sin nästäldste son, den energiske prins Jan Olbracht, till södra Ukraina med uppgift att organisera ett bättre värn mot tatar-räderna än det otillräckliga polsk-litauiska gränsförsvaret som satts upp 1479. Det glesbefolkade och vidsträckta södra och östra Ukraina, som ingick i den litauiska delen av det polsk-litauiska samväldet, hade av litauerna aldrig försetts med murade försvarsanläggningar och var nästan helt oskyddat mot de ständigt återkommande tatarhärjningarna.
För att i tid kunna mobilisera andra tillgängliga försvarsstyrkor satte den krigiske prins Jan Olbracht upp en stående medborgarkår av lokala kosacker, främst jägare och bönder, vilka kontinuerligt patrullerade den södra gränsen mot härjande tatarer. Kosackerna blev snabbt kända som djärva krigare.
Kosackerna blev lustigt nog först kända som fotsoldater och inte som de djärva sabelsvängande ryttare man associerar till idag. Som de jägare de ursprungligen var, var de därför oftast mycket styva skyttar och var med sina musköter av turkisk modell - med grövre kaliber än de europeiska motsvarigheterna - ofta indelade i stridsskyttelag som till hälften utgjordes av snabba muskötladdare. Kosackerna blev därför mycket lämpade för stationär krigföring som vid försvar eller belägring av borgar samt tross- och härläger. Själva tog kosackerna sig oftast fram på Dnjepr i sina "tjajkor" - långa tvåstävade och flatbottnade roddbåtar - med vilka de gjorde utfall mot turkiska skepp från det osmanska riket på Svarta havet och ibland till och med angrep Istanbuls förstäder[källa behövs])! Upphovet till stridigheterna var de muslimska osmanernas/turkarnas slavhandel med kristna, vilken kosackerna motsatte sig. De årliga sjörädernas ursprungliga syfte var att befria slavar men kom snart att även innefatta inkomstbringande plundring av osmanska svartahavsstäder.
Zaporogkosackerna levde av handel, jakt, fiske, boskapsuppfödning samt av krigsplundring, främst riktad mot tatarerna. Deras huvudsäte blev på 1500-talet fortborgen Sitj /Sich /Sicz på ön Hortitsa /Chortyca i det breda nedre Dnjeprs skärgård. Kosackernas vidsträckta land utgjorde en buffertstat mot tatarer och turkar, långt från huvudstaden Warszawa, varför de oregerliga kosackerna länge tilläts ett stort mått av självständighet och autonomi i sin verksamhet då de allt sedan 1486 i första hand utgjorde ett stridbart varningssystem vid tatarhärjningar.
De stolta, frihetsälskande och hårdföra zaporogkosackerna underkastade sig enbart ledare – atamaner - som de själva röstat fram vid sina rådsmöten i huvudsätet Sitj (”ataman” : kosackisk överbefälhavartitel. Egentligen en förvrängning av den polska militärtiteln "hetman", i sin tur en förpolskning av tyskans "hoeftman" / ”hauptmann”, i 1400-talets Tyskland ungefär motsvarande generals grad ).
Från 1500-talet började polackerna använda sig av uppbådade kosackstyrkor i sina kronoarméer till skydd av den sydöstra gränsen.
När Ukraina hamnade under polskt styre 1569 skapades samma år samt 1578 dessutom stående reguljära kosackförband i polska kronans sold. Därmed började kosackernas självmedvetenhet som politisk och militär faktor att växa. Samtidigt började kosackernas förband att bli alltmer hästburna när de inte längre bara verkade utmed Dnjeprs stränder utan värnade det Polsk-Litauiska Samväldet varhelst det behövdes.
Kosackernas första hetman / ataman var E. Dasjkovitj, vilken bistod Polen stort och för vilket den polske kungen Sigismund I (den äldre) överlämnade till zaporogerna Tjerkassy, Kanev, Perevolotjna och fästningen Tjigirin. Näste kung Stefan Batory, som ville trygga landets södra delar mot krimtatarerna, skänkte zaporogkosackerna en arméorganisation och gav deras ataman hetmanklenoder (regalier), överlämnade till dem staden Terechtemirov och lät dem bosätta sig ända fram till Kiev.
Från 1589 inleds dock en period av konflikter mellan det polsk-litauiska samväldet och kosackerna. Polackerna började trakassera och kuva de bångstyriga kosackerna för deras anfall mot tatarerna och turkarna med vilka polackerna vid den tidpunkten hade fredsavtal med. Den konservative katolske kung Sigismund införde dessutom 1596 en kyrklig union mellan de katolska och ortodoxa kyrkorna i syfte att göra Ukraina katolskt vilket ej sågs med blida ögon av konservativa ukrainska ortodoxa trosföljare. Följden av detta blev många militära konflikter mellan kosackerna och den polsk-litauiska armén, vilket 1648 utmynnade i ett inbördeskrig som blev till ett befrielsekrig mot det polska förtrycket. Hårt pressade av polackerna och litauerna bad kosackerna 1654 sina ortodoxa ryska tosfränder om bistånd mot Polen-Litauen. Resultatet blev en rysk intervention som 1667 delade Ukraina i en västlig (polsk) och östlig (rysk) del. Invånarna i den ryska delen blev dock snart varse att det ryska förtrycket var ännu tyngre än det polska och lierade sig i ren desperation med sina ärkefiender tatarerna och turkarna mot polacker och ryssar. Likväl drevs slutligen turkarna bort av polacker och ryssar och ukrainarna pacificerades mycket hårt.
Ett kosackregemente bestod år 1610 av 2000 man. Regementet bestod av 4 bataljoner om 500 man. Varje bataljon delades i 5 kompanier om 100 kosacker. Dessa i sin tur indelades i „kuren” (roten) det vill säga rader, motsvarande plutoner. Regementet anfördes av en „pulkovnik” ( av polskans „pulk” : regemente), han bistods av en bivack/lägerchef och en regementsskrivare. Bataljonerna anfördes av löjtnanter. En halv bataljon (250 kosacker) leddes av en „asaul”, ett kompani om 100 man leddes av en „setnik” (av sto eller setka = 100). Plutonerna slutligen anfördes av en „ataman” (lustigt nog utgjorde „ataman” den högsta och lägsta mlitärtiteln hos zaporogkosackerna). Ett regemente bestod dessutom av 4 fänrikar/fanbärare, 4 trumpetare och 4 trumslagare, det vill säga en av varje för varje bataljon om 500 kosacker. Till detta tillkom 4 tjänare/kalfaktorer. Ett regemente bestod alltså av 1 pulkovnik, en lägerchef, en skrivare, 4 löjtnanter, 8 asauler, 20 setnikar, 4 fänrikar, 4 trumpetare, 4 trumslagare, 157 atamaner samt 1799 meniga kosacker.
Under 1600-talet bestod de sk "registrerade kosackerna", det vill säga kosacker i Polska Kronans sold, av upp till 40 000 man. Därför började kosackerna resa krav på att få delta i Samväldets inre angelägenheter på lika villkor som polackerna och litauerna. För att dämpa kosackernas krav och ofta nyckfulla utfall mot turkiskt territorium utökades ständigt antalet registrerade kosacker i polska kronans sold i utbyte mot löfte om ett mer ansvarsfullt beteende. På detta sätt hoppades kronan få kontroll över de rovlystna kosackernas okontrollerade härjningar av turkiska provinser som drog in Polen-Litauen i oönskade konflikter med Turkiet, den tidens supermakt.
När inte detta gav någon effekt försökte polackerna oroade av utvecklingen att stärka sitt grepp om kosacknationen genom lagar och riksdagsbeslut som minskade kosackernas privilegier och rörelsefrihet. Detta påhejades av lokala förpolskade ukrainska stormän som inte ville ha konkurrens om de ukrainska slätterna från kosackerna. Detta förorsakade ofta väpnade kosackresningar som i regel slutar med kompromisser.
De svårkuvade kosackerna blev under 1600-talet en frihetssymbol för de livegna och hårt förtryckta bönderna i samväldet och alltfler bönder rymde från sina feodalherrar för att ansluta sig till kosacknationen, som därmed växte mycket kraftigt. Med visst fog kan man säga att den ukrainska nationalismen och självständighetssträvandet tar sin början med detta. Efter en rad uppror under 1600-talet ställdes kosackfrågan på sin spets när kosackerna krävde att få bli den tredje nationen i det Polsk-Litauiska samväldet i paritet med polackerna och litauerna.
Samväldet som också kallades för ”De Båda Nationernas Republik” skulle alltså förvandlas till ”De tre Nationernas Republik” med kosackerna upphöjda till samma ställning som den polska och litauiska adeln. Detta accepterade inte majoriteten av samväldets adel som hade ekonomisk vinning i att försöka göra kosackerna till livegna bönder.
Detta orsakade det mest omfattande kosackupproret (1648-1654) under Bohdan Chmielnicki.
Upproret blev mycket blodigt och kostsamt för samväldet. När så polackerna var nära att kuva rebellerna ställde sig kosackerna under sina grek-ortodoxa trosfränder ryssarnas beskydd i fördraget i Perejeslav 1654. Därmed utvecklades kosackupproret till ett omfattande krig med Ryssland. I detta läge förklarade det påpassliga Sverige Polen-Litauen krig (1655) och en konflikt som överträffar 30-åriga kriget i förluster, plundring och förstörelse var ett faktum.
1660 jagades svenskarna ut men kriget med ryssarna fortsatte. 1667 slöts det fred med ryssarna i Andrusjov, men polackerna måste avstå det östra Ukraina. Därmed började Rysslands ställning som stormakt och det Polsk-Litauiska samväldets väg mot delningar och undergången (1795) Polens delningar.
Zaporogkosackerna upptäckte dock snart att de ryska ”befriarnas” ok var betydligt tyngre att bära än polackernas. Till skillnad från polackerna tolererade ryssarna ingen som helst autonomi för kosacknationen utan krävde total underkastelse. Delar av kosackerna gick därför så långt att de lierade sig med sina arvfiender Turkiet och tatarerna mot ryssar och polacker.
Under Stora Nordiska kriget 1700-1721 lierade sig zaporogkosackerna med Karl XII som tågade mot Ryssland genom Ukraina. Atamanen Ivan Mazepas försök till självständighet med svensk hjälp krossades dock i slaget vid Poltava 1709. Mazepas stat räknas ibland som Ukrainas ursprung. Zaporogkosackernas huvudsäte Sitj förstördes av ryssarna men byggdes upp på nytt 1734. Ryssland tolererade dock inte de bångstyriga kosackernas frihetsbehov och autonomikrav.
I slutet av 1700-talet absorberades zaporogernas marker med Nya Ryssland, som bestod av territorier som Ryssland vunnit från tatarerna och turkarna vid Svarta havskusten.
Kubankosackerna
Den ryska kejsarinnan Katarina II likviderade slutligen 1775 Zaporogkosackernas huvudstad Sitj och zaporogernas autonomi. Den kosackiska eliten upptogs i den ryska aristokratin, men det stora flertalet zaporoger övergav de forna zaporogmarkerna och flyttade och spred sig runt den norra Svartahavskusten. En grupp flyttade till Donaudeltat i nuvarande Rumänien. Efter ett påbud från Katraina II från 1790 och under den första hälften av 1800-talet sammanstrålar dock zaporogernas ättlingar till en ny gemenskap i Kuban-området i Kaukasus vid östra Svarta havet. Så uppstod Kubankosackernas område som kom att utgöra en språngbräda för rysk expansion i Kaukasus under 1800-talet.
Donkosackerna
Donkosackerna är den största kosackgruppen. De har sitt fäste i rostovregionen och vid floden Don, med huvudstaden Novocherkassk och 3 miljonersstaden Rostov-na-Donu intill liggandes. Donkosackerna är starkt på frammarsch, både vad gäller att upprätta en egen autunom republik med Putins medgivande, deltagandet i kriget i Tjejtjenien samt att agera som milisgrupp i ryska städer för att upprätthålla moral och heder. Medlemmarna i Donkosackernas, de ryska kosackernas, sammanslutningar bestod ursprungligen av frihetssökande grupper av ryska bönder och krigare under 1500-talet, med ursprungliga boplatser i stäppområdena nordväst om Kaspiska havet. Liksom de ukrainska / polska Zaporogkosackerna - men cirka 150 år senare - har de sitt ursprung i ett asylsökande i vildmarken undan en krävande feodals statsapparats makt, i detta fall de Moskovitiska riket. Donkosackernas naturliga område var den ryska stäppen och floderna , Don, Volga och Ural (tidigare Jaik). De är mest kända som ryttarkrigare, huvudsakligen kavalleri, då de under 1500- och 1600-talet fick behålla sin autonomi i utbyte mot krigstjänst i Ryssland . När det ryska tsardömet blir mäktigt under 1700-talet tvångsförvandlas Donkosackerna till reguljära förband i den ryska hären (de "polska" Zaporogkosackerna däremot var värvade som reguljära armeförband alltsedan sent 1500-tal).
Donkosackernas område administrerades i Kosackunionen vilken omfattade kosackerna vid Don, Volga och Ural. Donkosackerna användes aktivt av Rysslands tsarer att kolonisera och underkuva Rysslands asiatiska delar samt under 1800-talet även det av Ryssland ockuperade Polen.
Vid några tillfällen har även Donkosackerna försökt upprätta en helt självständig kosackstat. Under inbördeskriget 1917-1920 bildades en kosackrepublik vid Don under ledning av Peter Krasnov. Det senaste försöket gjordes under andra världskriget, då Tyskland tillförsäkrade kosackerna självstyre på "sitt naturliga område". Åtskilliga tusen Donkosacker tjänstgjorde då vid sidan av de nazityska trupperna i egna förband i tysk uniform.
Förhållandet till Ryssland har präglats av ständiga uppror benämnda efter dess ledare, till exempel Stenka Rasin, Pugatjov och Bulavin. Fram till 1700-talets slut rådde i praktiken inbördeskrig mellan kosackerna och den ryska centralmakten. Vid 1700-talets slut stabiliserades förhållandet till Ryssland sedan Donkosackerna vid Ural och de "polska" Zaporogkosackerna vid Dnjepr i grunden besegrats av ryska arméer.
Donkosackernas främsta insatser på det militära området torde vara Donkosacken Jermak Timofejevitjs erövring av Sibirien samt när Ataman Platov besegrade Napoleon 1812.
De ryska Donkosackernas autonomi upphävdes av kommunisterna, och Donkosackerna drabbades hårt av utrensningar, svält och krig. Det bör dock noteras att det enda egentliga upproret mot Sovjetstaten skedde bland just Donkosacker 1962, det slogs dock snabbt ner av inrikestrupper.
Under andra hälften av 1980-talet, under Sovjetstatens begynnande sönderfall föddes på gräsrotsnivå en ny-kosackisk rörelse med patriotiska men även fascisitiska tendenser. Trots att det sedan andra världskriget egentligen inte existerar någon kosacknation växte ur familjetraditioner och folkminnet fram en rörelse som vill värna de gamla kulturella, religiösa och politiska traditionerna i Ryssland. 1988 kungjordes ett dekret i duman som tillät bildandet av kosackorganisationer. Rörelsen har i grund och botten visat sig vara främlingsfientlig men har ännu inte fått en tydlig politisk roll. Dock tenderar den att figurera i ryska nynazistiska och paradoxalt nog även i gammelkommunistiska sammanhang! Den nyimperialistiske president Putin har år 2005 genom dekret gett sitt stöd till rörelsen och tankar finns att återskapa nåt slags kosackrepublik.
Bland kända kosacker kan nämnas nobelpristagarna Michail Sjolochov och Alexander Solsjenitsyn.
Kosacker i den ryska armén
Sedan kosackerna underordnats tsarväldet förvandlades de fria kosacknationerna gradvis till en säregen blandning av etnisk kast och militärt truppslag. Varje vapenför kosackman var förpliktad att tjänstgöra under fanorna, medan bland den övriga befolkningen endast en begränsad del utskrevs före värnpliktens införande 1874. Senare hade kosackerna längre tjänsteplikt under fanorna och längre tid i reserven, samt färre möjlighter att slippa militärtjänst, än andra värnpliktiga.
Med det ryska rikets expansion österut, uppsattes också nya kosackförband. Under 1800-talet och fram till revolutionen fanns det 11 kosackhärar i den ryska armén, med sammanlagt över 150 000 soldater i aktiv tjänst och i reserven.
Ryska Kosackhärar 1913
- Donhären (55 000 soldater)
- Kubanhären (31 000 soldater)
- Orenburghären (16 000 soldater)
- Uralhären (8 000 soldater)
- Astrachanhären (2 000 soldater)
- Terekhären (10 000 soldater)
- Sibiriska hären (2000 soldater)
- Baikalhären (15 000 soldater)
- Amurhären (4 000 soldater)
- Semiretjenskhären (5 000 soldater)
- Ussurihären (2 000 soldater)
Se även: Kosackernas militära grader.
Se även
- Kosackdans
- Andrakammarvalet 1928, val till Sveriges riksdag ihågkommet som "Kosackvalet"
Litteratur
- Bergman, Olle, De hårdföra kosackerna (2006) Allt om historia. (nr. 11).sid. 38-43.
- Edwards, Mike (text) & Ludwig, Gerd (foto), A comeback for the Cossacks (1998) National geographic. 194. (nr. 5 (november)).sid. 34-57.
- Lev Tolstoj, Kosackerna (1863) [Senaste svenska utgåva 1985].
