Saudiarabiens historia
Från Rilpedia
Denna artikel behandlar Saudiarabiens historia.
Från historiens begynnelse var den Arabiska halvön befolkad av semiter. På grund av ökenklimatet bestod befolkningen av nomader som ständigt sökte sig till de fruktbara områdena i Mesopotamien och runt östra medelhavskusten. Den största av dessa förflyttningar var dock utbredningen av islam, påbörjad av profeten Muhammed på 600-talet. Inom några årtionden erövrade muslimerna ett rike mellan Spanien och Indien. Genom förskjutningen av rikets centrum förlorade Arabien snart sin politiska betydelse. Endast de heliga städerna Mekka och Medina i Hijaz besöktes årligen av muslimska pilgrimer. Vid tiden för saudiernas framträdande på den Arabiska halvön på 1700-talet var den i dess inre till större delen bebodd av nomadiserande beduinstammar som oftast låg i fejd med varandra. Några egentliga statsbildningar fanns inte med undantag av de jemenitiska och omanska områdena utmed Adenviken och Arabiska havet. Arabien räknades politiskt till det Osmanska riket.
Innehåll |
Det första saudiska riket (1744–1818)
På 1700-talet förenade sig huset Saud med den fundamentalistiska reformrörelsen wahhabiterna för att på det viset ena de arabiska beduinstammarna på den Arabiska halvön. Det första saudiska riket bildades 1744 (1157 Anno Hegiræ) när Muhammad ibn Abd al Wahhab i Diriyah i Najd på den Arabiska halvön ingick förbund med den lokale härskaren Muhammed ibn Saud för att med hans hjälp rensa islam från ”orenheter” i de områden som denne behärskade.
Saudierna med sina allierade erövrade först staden Riyadh cirka 20 kilometer söder om Diriyah och utvidgade sedan sitt landområde som efter hand blev den ledande staten i det inre av Arabiska halvön och kontrollerade största delen av Najd och landet ut till Persiska viken. År 1802 vände man sig västerut för att reformera islams heliga städer. Efter att ha erövrat Taif intogs Mekka och Medina där helgedomarna och bilderna raserades. De pilgrimskaravaner som anlände från Egypten och Syrien sände wahhabiterna hem som avgudadyrkare. De heliga städerna renades och för första gången sedan islams äldsta tid förenades större delen av Arabien under en enda härskare – huset Saud.
Denna första expansion från saudiernas sida provocerade fram en militär intervention som genomfördes av den osmanske vicekungen av Egypten, Muhammed Ali, på uppdrag av den osmanske sultanen eftersom denne var oroad över saudiernas växande makt. En armé sändes 1813 till området vid Röda havet. Städerna Mekka och Medina återtogs liksom även saudiernas huvudstad Diriyah och Riyadh efter många års strider. Saudiernas huvudman kapitulerade och sändes till Kairo där han halshöggs och osmanerna totalförstörde slutligen Diriyah 1819 och återvände med sin här till Egypten.
Det andra saudiska riket (1824–1891)
Huset Saud återvände efter några år till makten efter en period av återuppbyggnad av landet och huvudstaden förlades till Riyadh. De förlorade områdena återtogs med undantag av Hijaz med de heliga städerna på västra sidan av Arabiska halvön. Det andra saudiska riket varade till 1891, dock i blygsammare skala än förut. Då dukade det under för dynastin Rashid som härskade över ett stort område runt oasen Ha'il i Najd i nordvästra delen av Arabiska halvön. Efter detta stora bakslag drog sig de avsevärt försvagade saudierna tillbaka söderut från Riyadh.
Grundandet av det tredje saudiska riket
Den omtalade återerövringen av Riyad 1902 från den rivaliserande Rashid-familjen inledde saudiernas och wahhabiternas expansion som förde fram till det slutliga bildandet av Saudiarabien.
Denna första återerövring leddes av Abdul Aziz ibn Saud (sedermera internationellt känd som Ibn Saud) och fortsatte med hjälp av de beduinstammar som fanns runt Riydah. Regionen Hasa i öster vid Persiska viken underkuvades 1913 och därefter resten av Najd i nordväst inklusive de fruktade rashiderna i Hail. Avgörande var den militära segern över den konkurrerande hashimitiska dynastin från vilken Ibn Saud 1925 kunde erövra dess kungarike Hijaz (med de heliga städerna). Stort militärt stöd under dessa strider erhöll Ibn Saud från den militanta wahhabitiska rörelsen ikhwan, brödraskapet. Ibn Saud utsågs till kung av Hijaz följande år och 1927 antog han även titeln kung av Najd. Genom fördraget i Jidda 1927 erkände Storbritannien Ibn Sauds rike som oberoende stat, vilket då kallades ”kungariket Hijaz och Najd”. År 1932 förenades alla Ibn Sauds områden i kungariket Saudiarabien.
Ibn Sauds sista erövringskrig blev det anfall som han våren 1934 inledde mot Jemen. Anledningen var av rent geografiska skäl eftersom Ibn Saud menade att Saudi-imperiet skulle se trevligare ut om det avrundades med att omfatta också halvöns sydvästra hörn. De saudiska styrkorna stoppades emellertid effektivt av Imam Yahyas jemenitiska bergsstammar och utvidgningsföretaget misslyckades helt. Länderna försonades och fred slöts redan samma år.
Fynd av olja och den fortsatta utvecklingen
Ibn Sauds framgångar uppmärksammades inte på det ekonomiska planet förrän stora oljefyndigheter upptäcktes i området vid Persiska viken i mars 1938. Utnyttjandet av oljekällorna fördröjdes till följd av andra världskrigets utbrott 1939 men började på allvar efter krigets slut och produktionen var i full gång 1949. Genom den rika förekomsten av olja uppnådde landet välstånd och fick stort internationellt inflytande genom oljeexporten till världens industrinationer.
Successionen
Före sin död 1953 ordnade Ibn Saud tronföljden så att tronen endast skulle tillkomma hans egna ättlingar. Saudiarabiens kungar, som alla varit Ibn Sauds söner, har efter honom varit:
- Saud bin Abdul Aziz (1953–1964)
- Faisal bin Abdul Aziz (1964–1975)
- Khalid bin Abdul Aziz (1975–1982)
- Fahd bin Abdul Aziz (1982–2005)
- Abdullah bin Abdul Aziz (sedan 2005)
Källa
- Robert Lacey, Saudiernas rike (1982, på svenska 1984) ISBN 91-582-0553-5
