Israels historia
Från Rilpedia
Israels historia hänför sig till ett visst landområde i Mellanöstern. Israels land är det geografiska område som enligt Bibeln Gud utlovade ("Det utlovade landet") till ättlingarna av Abraham, Israel och Isak. Med undantag för ett par hundra år kontrollerades dock området av andra än israeliterna. Områdets historia gör att det har en särskild betydelse inom judendomen.
Efter den moderna statens utropande 1948 har Israel haft ett spänt förhållande till sina grannländer och flera krig har förts. Trots detta har judar från hela världen valt att flytta dit.
Innehåll |
Bibelns berättelser
- Huvudartikel: Judendomens historia
Den tidiga historieskrivningen av Judendomen är i västerlandet traditionellt baserad på bibelns berättelser. Dock finns de som hävdar att det judiska folket aldrig någonsin befann sig i Egypten eller möjligen bara delar av folket.
Namnet Israel bars enligt Bibeln ursprungligen av Jakob som var far till de tolv söner som sedan blev upphovsmän till Israels tolv stammar. Efter en period på några hundra år i Egypten flyttade runt år 1500 f.v.t. dessa stammar till det nuvarande Israel/Palestina som då kallades Kanaans land och beboddes av kanaanéer. Till minne av uttåget ur Egypten firar judarna fortfarande varje år påsk. Det Gamla Testamentet (Tanakh) beskriver utförligt hur det judiska folket under Josua i hårda strider besegrade det kanaanitiska folket.
Under ca 300 år styrdes israeliterna av så kallade domare, men omkring 1100 f.v.t. valdes enligt Bibeln Saul till dess första kung. Saul efterträddes efter 40 år av David, upphovsman till bl a Davidsstjärnan. David regerade i Hebron i 7 år och därefter i Jerusalem i 33 år. Hans son, Salomo blev därefter det enade rikets sista kung och regerade i 40 år. Enligt bibeln var Salomo känd för sin vishet och han byggde 480 år efter uttåget ur Egypten (1 Kung 6:1) det s.k. Salomos tempel i Jerusalem ca 1017 f.v.t. på den plats där nu en av världens mest kända moskéer finns. Detta tempel förstördes senare av den bayloniske kungen Nebukadnessar år 586 f.v.t.. När perserna senare erövrade Babylonien fick judarna möjlighet att återvända och de byggde 526-515 f.v.t. det s.k. Serubbabels tempel på ruinerna av Salomos tempel. År 458 f.v.t. återvänder Esra från Babylonien och inleder en reformation och tillsammans med Nehemja verkställer Esra år 445 f.v.t. den persiske kungens beslut att bygga upp murarna runt Jerusalem. Efter Nehemjas död ca 410 sammanfördes Judeen politiskt med Syrien som då löd under Persien medan det lokala styret låg i översteprästens händer. Alexander den store erövrade Jerusalem år 332 f.v.t. endast 22 år gammal. Till Alexandria som grundades samma år flyttade ett större antal judar och etablerade en livskraftig församling som i början av 200-talet f.v.t. översatte Gamla Testamentet till grekiska - Septuaginta. 167 f.v.t. lät kung Antiochos IV Epifanes bygga ett altare åt guden Zeus ovanpå templets brännofferaltare. Judarna gjorde då uppror och renade templet och till minne av denna händelse firas tempelinvigningsfesten (Chanukka) än idag. Herodes den store påbörjade renoveringen av Serubabbels tempel ca 20 år före Jesus' födelse, ett arbete som sen pågick till 60-talet v.t. Detta tempel förstördes sedan år 70 av den romerske härföraren Titus.
Landets historia
Det enade riket
Efter århundraden av svag styrning och splittring enades de israelitiska stammarna ca 1100 fvt om att välja en kung, Saul från Benjamins stam. Saul efterträddes av herdepojken David från Betlehem som efter sju års regering i Hebron erövrade Jerusalem och gjorde staden till huvudstad för det enade riket. Davids son Salomo efterträdde sin far och byggde också det första templet i Jerusalem.
Israel och Juda
Efter Salomos död splittrades riket i en nordlig del (Israel) med Samaria som huvudstad och en sydlig del (Juda) med Jerusalem som huvudstad. Dessa båda riken var inte helt sällan i krig med varandra. Det norra riket gick under vid ett assyriskt anfall år 722 f.v.t. och det södra vid ett babyloniskt anfall år 586 fvt. När Babylonien föll i persernas händer ca 50 år senare, fick ett antal judar återvända till Jerusalem för att åter bosätta sig där. Ett andra tempel byggdes då upp i Jerusalem på samma plats som det första som restes av kung Salomo. Under de återstående århundraderna före Jesu födelse levde det judiska folket i huvudsak under olika ockupationsmakter, med avbrott för kortare perioder i frihet. Ett tredje tempel började byggas några år före vår tideräknings början och detta bygge pågick fortfarande vid tiden för Jesu korsfästelse.
Diasporan
År 70 v.t. förstörde romarna Jerusalem efter en kortare tids uppror mot ockupationsmakten - Det första judiska upproret. Efter Det andra judiska upproret lett av Simon Bar Kockhba år 132-135 jämnade romarna Jerusalem med marken och byggde en romersk stad, Aelia Capitolina, på samma plats. Den judiska befolkningen fördrevs, namnet på provinsen ändrades från Judaea till Syria Palaestina, och judar förbjöds att vistas där. Så inleddes den långa diasporan som upphörde först vid bildandet av den nya staten Israel. Under större delen av vår tideräknings första årtusende var landet en del av det romerska och sedan Östromerska riket. Under en period på medeltiden styrdes delar av landet av korsfarare.
Efter arabernas erövring på 600-talet påbörjades en långsam arabisering som dock accelerade under 1000-talet. Befolkningsmajoriteten förblev kristen men blev efterhand arabisktalande. Den judiska befolkningen som torde utgjort ett fåtal tusental fanns koncentrerade till städerna Jerusalem och Hebron samt från 1500-talet den gallileiska staden Zfat (Sefad). Områdets historia fortsatte att vara turbulent med flera olika arabiska dynastier och korsfarare i kamp om Palestina. Från 1500-talets början tillhörde området de osmanska turkarna som installerade sig som en styrande elit. Palestina tillhörde det Osmanska riket från 1516 till 1918.
Den sionistiska rörelsen
På 1840-talet levde 12 000 judar i Palestina, vilket var några procent av den totala befolkningen. Små immigrationsvågor hade skett kontinuerligt under århundraden och både spanska (sefardiska) och östeuropeiska (ashkenaziska) chassider slog sig ner i landet. Redan på 1850-talet kunde en av Karl Marx utsänd reporter konstatera att judarna utgjorde majoriteten av Jerusalems befolknig. Man började nu diskutera judisk bosättning där bland europeiska judar. Franska judar grundade en jordbruksskola för ändamålet på 1870-talet och 1882 migrerade en grupp ryska judar dit och antalet judar ökade till 24 000. 1896 publicerade den ungerske juden Theodor Herzl boken Judestaten och året efter organiserade han den första sionistiska kongressen i Basel i Schweiz. Rörelsens mål var ett judiskt nationalhem i Palestina. Genom ekonomiska bidrag från världens judar började judar utvandra från främst Europa till Palestina. Ett tusental jemenitiska judar migrerade även till området. Under den första aliyan 1881-1904 kom 30 000 judar till Palestina, under den andra aliyan 1904-1914 kom ytterligare 40 000 judar.
Under denna tid började också det arabisk-palestinska motståndet mot den sionistiska rörelsen att ta form, pådrivet av en rädsla att bli utdriven från eller marginaliserad från området.
Den 2 november 1917 utfärdades den s.k. Balfour-deklarationen där den brittiske utrikesministern Arthur Balfour lovade judarna brittisk hjälp att få ett eget land. Men britterna lovade också araberna att Palestina skulle bli en självständig arabisk stat efter första världskriget. Efter kriget blev istället Palestina ett brittiskt mandatområde under Nationernas förbund. Vid den första folkräkningen 1922 fanns 83 907 judar i Palestina, motsvarande 12,9 procent av befolkningen. Den stora invandringen fortsatte under 1920-talet och i augusti 1929 utbröt gatubråk mellan judar och araber där 133 judar och 87 araber dödades. Under 1930-talet flydde alltfler judar från Europa och den ökade invandringen, 350 000 judar mellan 1930 och 1939, ökade spänningen mellan judar och araber. Under 1930-talet utfördes ständigt terrordåd mellan folkgrupperna. Spänningen ledde till att britterna 1939 skar ned den judiska immigrationen till ett minimum.
Den judiska extremistgruppen Sternligan (efter dess ledare Abraham Stern) fortsatte med terrorattentat mot britterna även under kriget. Efter kriget, den 17 september 1948, mördade Sternligan FN:s medlare Folke Bernadotte.
När andra världskriget var slut hade de flesta överlevande judar i Europa inget kvar att återvända till. Flera hundra tusen judar ville flytta till Palestina. Men britterna höll fast vid en minimal invandring och den judiska extremistgruppen Irgun började då utföra terrorattentat mot britterna. Den 22 juli 1946 sprängde Irgun det brittiska högkvarteret i King David Hotel i Jerusalem och 91 personer dödades. Attentaten fortsatte och den 18 februari 1947 förklarade den brittiske utrikesministern Ernest Bevin att britterna hade för avsikt att lämna Palestina den 14 maj 1948. Förenta Nationerna lade fram en delningsplan där Palestina skulle delas mellan araber och judar med Jerusalem som en internationell zon. Den 29 november 1947 antog FN:s generalförsamling delningsplanen (FN:s resolution 181). En plan som dock kom att omintetgöras året därpå.
Staten utropas
- Huvudartikel: Israels grundande
Den 14 maj 1948 utropades den judiska staten Israel av Israels förste premiärminister David Ben-Gurion, (Mapai). På morgonen dagen efter anfölls Israel av Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak och Libanon. De arabiska arméerna både utnumrerade den israeliska armen och var dessutom bättre rustade med flyg och stridsvagnar. Den 10 juni ingicks ett eldupphör-avtal och israelerna kunde skaffa sig nödvändiga vapen från Tjeckoslovakien. Den israeliska regeringen bestämde också att de 700 000 araber som flytt sina hem under kriget inte skulle tillåtas återvända. I juli återupptogs striderna och pågick fram till oktober. Israel ockuperade arabiska städer som Lydda, Ramla och Beersheba och arabiska områden i Galiléen, Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten Gazaremsan. 1949 ingicks vapenstillestånd mellan Israel och Egypten, Jordanien, Libanon och Syrien.[1]
Några fredsavtal ingicks dock inte. De arabiska grannländerna satte landet i blockad: förbjöd handel, stängde gränserna och stoppade post och telefonsamtal. Spänningen mellan Israel och Egypten fortsatte under 1950-talet, särskilt sedan två israeliska agenter greps i Egypten efter att ha försökt placera ut bomber vid amerikanska och brittiska mål i juli 1954. Egypten och Jordanien understödde under hela perioden palestinska gerillasoldater som attackerade Israel. Mellan 1948-54 dödades mer än 400 israeler av palestinska gerillasoldater.
Under de första fyra åren kom 700 000 judar till Israel. Regeringen tvingades införa ransoneringar och många judar lämnade Israel men desto fler kom. Invandringen kom både från Europa och från Mellanöstern. Nyodlingar i öknen, industrialisering och ambitiösa infrastrukturprojekt präglade Israels tidiga år. Samtidigt var Israel ett belägrat samhälle. De araber som var kvar i landet behandlades olika beroende på deras förhållande till staten. Druserna ingick en blodspakt med Israel och Beduinerna i Gallileen likaså. Däremot levde större delen av de muslimska byarna under militärt styre fram till 60-talet. Som tillhörande "fiendesidan" var situationen inte lätt för araberna i Israel men de utsattes aldrig för några progromer och åtnjöt större frihet i press och politisk organisation än något annat arabland. I jämförelse med de judar som bodde kvar i arabiska länder hade de mycket bättre.
Suezkrisen
- Huvudartikel: Suezkrisen
Under 1956 ökade gränskränkningarna mellan Egypten och Israel. Egypten blockerade Akabaviken och stängde Suezkanalen för israeliska fartyg. Suezkanalen nationaliserades vilket fick Frankrike och Storbritannien att ingå en överenskommelse med Israel att erövra kanalområdet militärt. I oktober 1956 anföll Israel Egypten och ockuperade Sinaihalvön fram till kanalen, därefter ingrep franska och brittiska styrkor under förevändningen att återställa ordningen. Suezkriget ogillades dock av USA som tvingade de tre länderna att dra tillbaka sina styrkor. Gränsområdet mellan Egypten och Israel bevakades därefter av FN-trupp, United Nations Emergency Force (UNEF).
Sexdagarskriget
- Huvudartikel: Sexdagarskriget
I norra Israel var läget spänt mellan Syrien och Israel. Syriska trupper kontrollerade Golanbergen och sägs ha beskjutit mål i Israel. Den 7 april 1967 ledde spänningen till att sex syriska och ett israeliskt plan sköts ned i strider över Syrien. Israels närvaro i syriskt luftrum var en tydlig kränkning av den syriska suveräniteten. Egyptens president Nasser skickade en delegation till Damaskus som lovade militärt stöd.
Den 13 maj 1967 fick Nasser veta att enligt uppgifter från Sovjetunionen hade Israel samlat 10 divisioner vid gränsen mot Syrien. Egypten hade ett avtal att komma till Syriens hjälp om landet blev anfallet. Dagen efter mobiliserades den egyptiska krigsmakten som tog sig över kanalen och besatte Sinaihalvön. Sovjetunionen hade medvetet spridit ut falska uppgifter och både Egypten och Syrien insåg snart att det inte fanns några 10 israeliska divisioner redo att gå till anfall. Nasser beslöt ändå att FN-trupperna måste lämna Egypten och att inga israeliska fartyg skulle tillåtas passera Tiransundet där Akabaviken mynnar ut i Röda havet. Nasser gjorde detta väl medveten om att Israel ansåg att en sådan blockad var en krigsförklaring.[2]
Israel reagerade omedelbart med att den 23 maj genomföra en fullständig mobilisering. Israels utrikesminister Abba Eban mötte USA:s president Lyndon Johnson i Washington och fick veta att USA inte kunde stödja Israel om landet inledde kriget. Egyptens krigsminister flög till Moskva och mötte premiärminister Alexej Kosygin som förklarade att Sovjet inte kunde stödja Egypten om landet inledde kriget.[3]
När den israeliska regeringen insåg att USA inte tänkte skicka sin flotta för att få blockaden upphävd beslöts att anfalla. Den 5 juni kl. 07.10 lyfte flygvapnet och anföll bl.a egyptiska flygfält kl. 07.45. Det egyptiska flygvapnet slogs ut på marken samtidigt som den israeliska armén anföll Sinaihalvön. Det jordanska flygvapnet sattes också ur spel och Israel kunde erövra hela Jerusalem och Västbanken. Den 9 juni anfölls de syriska Golanbergen och erövrades. Den 10 juni kl. 18.30 ingicks ett vapenstillestånd. Inte heller denna gång slöts fredsavtal utan Israel behöll alla ockuperade områden.[4] Stridigheterna fortsatte dock mellan Egypten och Israel, fast på en lägre nivå, 1969-1970. Egypten sköt raketer mot israeliska befästningar längs kanalens östra strand och Israel svarade med flyganfall.
Oktoberkriget (Yom Kippur-kriget)
- Huvudartikel: Oktoberkriget
Efter att Egyptens president Nasser avled i en hjärtattack den 28 september 1970 blev Anwar Sadat ny president. Av omvärlden ansågs Sadat sakna egen profil och förväntades fortsätta Nassers politik av panarabism och samarbete med Sovjetunionen. Men den 4 februari 1971 förklarade Sadat att han var villig att underteckna ett fredsavtal med Israel om landet drog tillbaka sina trupper vid kanalens östra sida. Israels premiärminister Golda Meir var dock inte beredd att låta egyptiska styrkor sätta foten på Sinaihalvön och det hela rann ut i sanden.[5]
Sadat begärde sedan mer vapen från Sovjetunionen - bombplan, stridsvagnar men Sovjet vägrade att ge honom detta. Sadat lät därför utvisa alla sovjetiska militära rådgivare den 8 juli 1972, evakueringen av Sovjeter skedde under ganska drastiska former, bl.a flögs över 700 sovjetiska medborgare ut ur Egypten med fraktplanet AN-22. Från oktober inleddes planeringen för ett krig i mindre skala mot Israel. Samtidigt skulle Syrien anfalla Golan. Tanken var att om Egypten kunde återerövra en del av Sinaihalvön skulle man kunna återfå resten genom förhandlingar. Trots att länderna försökte dölja sina förberedelser så gott som möjligt anade Jordaniens kung Hussein att något var på gång. Han mötte Golda Meir utanför Tel Aviv den 25 september 1973 och berättade om sina misstankar att ett krig var nära förestående. Vid ett möte den 5 oktober meddelade den israeliska militära underrättelsetjänsten att en attack inte var trolig och att mobilisering inte var nödvändig. Det fanns också logistiska problem att mobilisera armén den 6 oktober, helgdagen Yom Kippur.[6]
På morgonen den 6 oktober fick underrättelsetjänsten dock ett tips att krig skulle bryta ut samma dag och Golda Meir beslöt därför för att mobilisera. Klockan 14.00 gick den egyptiska armén över Suezkanalen och anföll de israeliska ställningarna. Egyptiska armén kunde snabbt ta sig 10 kilometer förbi kanalen och de första israeliska motanfallen misslyckades. När egyptierna den 14 oktober beslöt sig för att fortsätta österut lyckades de israeliska motanfallen och israelerna lyckades skapa ett brohuvud över kanalen med vägen mot Kairo öppen. Under tryck från USA, Sovjetunionen och FN ingick parterna då ett eldupphör-avtal.[7] Under 1974 och 1975 kom länderna överens om ett israeliskt tillbakadragande från zonen närmast kanalen. I Israel var kritiken hård mot att landet kunnat tas med överraskning och regeringen med premiärminister Golda Meir avgick i maj 1974.
Den 9 november 1977 förklarade Sadat i det egyptiska parlamentet att han var beredd att förhandla om ett fredsavtal med Israel och att han var beredd att själv resa till Israel för att göra det möjligt. Den 19 november kom Sadat till Jerusalem där han inför det samlade Knesset erbjöd sig att inleda fredsförhandlingar. Förhandlingarna gick dock dåligt och USA:s president Jimmy Carter bjöd parterna till presidentens lantställe Camp David där de svåra frågorna kunde lösas i september 1978. Då hade Egypten släppt kravet på ökat palestinskt självstyre och Israel släppte kravet att judiska bosättningar i Sinai skulle få vara kvar.[8] Fredsavtalet mellan Israel och Egypten skrevs under den 26 mars 1979. Sadat och Begin tilldelades Nobels fredspris 1978.
Libanonkriget
Efter att PLO kastats ut ur Jordanien 1970 hade organisationen satt upp sitt högkvarter i Beirut och södra Libanon kontrollerades av PLO. Därifrån avfyrades raketer mot Israel och beväpnade grupper tog sig över gränsen för attentat. 1978 sattes FN-trupper (UNIFIL) in för att bevaka gränsområdet. Gränskränkningarna fortsatte och till slut, den 6 juni 1982, gjorde Israel ett storskaligt anfall mot Libanon. Den ursprungliga planen var att upprätta en gränszon 40-45 kilometer djup men motståndet var svagare än befarat och de israeliska styrkorna kunde med stöd av de kristna falangisterna hålla Beirut omringat. Premiärminister Menachem Begin krävde att PLO lämnade Libanon och när Yassir Arafat vägrade inleddes artilleribeskjutning som varade i 75 dagar. Till slut gick PLO med på att lämna Beirut och den 30 augusti 1982 gick Arafat ombord på ett fartyg som tog honom till Tunis där PLO:s nya högkvarter upprättades. De israeliska styrkorna drog sig tillbaka efter ett halvår men upprättade en säkerhetszon i södra Libanon.[9] Israel lämnade säkerhetszonen år 2000. (Se Blå linjen.)
Syrien hade haft ett stort inflytande över Libanon och hade oroats över de kristna falangisternas framgångar. Vid ett snabbt inkallat presidentval valdes falangisten Bashir Gemayel till Libanons president men den 14 september 1982 dödades han vid ett sprängattentat, utfört av en syrisk agent. Två dagar senare tog sig 150 beväpnade falangister, under ledning av falangisten Elie Hobeika, in i de muslimska flyktinglägren Sabra och Shatila och ställde till en massaker där 700 män, kvinnor och barn dödades under tre dagar. Det verkar som om israeliska styrkor inte lyfte ett finger för att stoppa detta och i februari 1983 tvingades den israeliske försvarsministern Ariel Sharon att avgå. Kriget var impopulärt bland israelerna och i augusti 1983 avgick premiärminister Begin.[10]
Fredsprocessen
Den 9 december 1987 inleddes det palestinska upproret, intifadan, i Gaza när fyra palestinier dödades när bilen de färdades i krockade med en israelisk lastbil. Kort därefter dödades en 17-årig stenkastare. Uppror utbröt som spred sig till Västbanken och strejker, demonstrationer och stenkastning mot israeliska soldater blev en rutin. På våren 1988 hade 150 palestinier dödats. Upproret fortsatte fram till hösten 1990. När en koalition ledd av USA anföll Irak efter Iraks ockupation av Kuwait anföll Irak Israel med Scudrobotar i januari 1991 som slog ned i Tel Aviv och Haifa.
Efter kriget var USA:s president George Bush angelägen att få till stånd en fredskonferens mellan arabländerna och Israel. Israels premiärminister Yitzhak Shamir var ovillig men USA hotade att dra tillbaka lånegarantier på 10 miljarder dollar som Israel behövde för att kunna ta emot de hundratusentals judar som kommit till Israel efter Sovjetunionens fall. Fredskonferensen inleddes i Madrid den 30 oktober 1991 med USA:s president George Bush och Sovjetunionens president Michail Gorbatjov som värdar för delegationer för Israel, Syrien, Libanon, Jordanien och palestinierna. Shamir såg till att förhandlingarna inte ledde någonstans utan fortsatte bygga bosättningar på ockuperat område.
Efter valen i juni 1992 tog Arbetarpartiets Yitzhak Rabin över som premiärminister. Rabin införde undantagstillstånd, stängde gränsen för palestinska arbetare till Israel och utvisade 400 medlemmar av Hamas till Libanon men i hemlighet fortsatte förhandlingar med PLO i Norge. Oslo-avtalet innebar att de israeliska trupperna skulle dras undan från Gaza och Jeriko och att PLO erkände Israel. De mer problematiska tvistefrågorna sköts på framtiden. Oslo-avtalet skrevs under vid en ceremoni i Vita huset av Rabin och Arafat i närvaro av president Bill Clinton den 13 september 1993. Den 26 oktober 1994 ingick Israel ett fredsavtal med Jordanien. Rabin, Arafat och Shimon Peres tilldelades Nobels fredspris 1994.
1994 blev dock året när våldspiralen åter satte igång. I Hebron dödade en judisk bosättare 29 palestinier när dessa samlats för en bönestund i en moské. Terroristgrupperna Hamas och Islamiska jihad förklarade krig och genomförde självmordsbombningar och kidnappningar.
Under 1995 fortsatte självmordsbombningarna och det verkade som om Rabins fredspolitik hade minskat Israels säkerhet. Den 28 september skrev Rabin och Arafat under ett avtal som skapade en folkvald palestinsk myndighet och garanterade israeliskt uttåg ur städer på Västbanken. I Israel pågick en allt mer förbittrad debatt om var fredsprocessen skulle leda och en stor minoritet motsatte sig att Israel skulle ge upp ockuperat område. Rabin mördades vid ett fredsmöte den 4 november 1995 av en ung religiös nationalist som motsatte sig politiken att byta land mot fred. Peres tog över som premiärminister och med ett stort väljarstöd i ryggen utlyste han nyval till maj 1996 för att kunna avsluta fredsförhandlingarna med Syrien efter valet. De av fredsmotståndarna utförda terrordåden fortsatte emellertid, i februari och mars dödades 60 israeler i olika självmordsbombningar, och väljarstödet började minska. Vid valet den 29 maj förlorade Peres till Likuds Benjamin Netanyahu med en hårsmån.
Netanyahu hade visserligen för avsikt att hålla ingångna avtal men hans misstro mot Oslo-avtalet var väl känt. I september 1996 utbröt på nytt det palestinska upproret och 60 palestinier och 15 israeler dödades när den palestinska polisen började skjuta skarpt mot israelisk militär i Ramallah. Fredsförhandlingarna med Syrien avslutades utan att någon överenskommelse nåtts. Efter att ha misslyckats att ge de israeliska väljarna vad han lovat - fred och säkerhet - förlorade Netanyahu valet 1999 till Arbetarpartiet och fredsivraren Ehud Barak.
Vid fortsatta förhandlingar mellan Arafat och premiärminister Barak vid amerikanska Camp David i oktober 2000 lyckades man inte lösa tvistefrågorna om Jerusalem och de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Barak efterträddes istället 2001 av Likuds Ariel Sharon, som dittills hade gjort sig känd som en "hök" vad gällde den palestinska konflikten; bl.a. hade han aktivt stött de illegala bosättningarna på Västbanken och i Gaza. Detta till trots presenterade Sharon, med stöd av USA, i december 2003 en plan för ett israeliskt tillbakadragande från Gazaremsan. Planen fick dock hans högerregering att så sakteliga haverera, och i januari 2005 bildade han istället koalition med Arbetarpartiet. Bland Sharons internationellt mest kontroversiella beslut som premiärminister hörde den s.k. skyddsbarriär som började byggas (också på ockuperad mark) 2003, till skydd mot palestinsk terrorism.
Efter avvecklingen av bosättningarna i Gaza sensommaren 2005, och efter Arbetarpartiets avhopp från regeringen och de inre stiderna inom Likud, tillkännagav Sharon att han lämnade detta, för att istället bilda ett nytt mittenparti, Kadima. Partiets främsta uppgift skulle vara att samla israelerna kring ett program för fred och ett slutligt fastställande av den israeliska statens gränser. I januari 2006 drabbades emellertid Sharon av akut sjukdom (stroke), vilket satte honom ur stånd att leda landet; rollen som regeringschef övertogs då av Ehud Olmert. Med det palestinska parlamentsvalet kort därpå komplicerades förutsättningarna ytterligare för en framtida fredsuppgörelse, då terrorstämplade Hamas vann det palestinska parlamentsvalet.
Den 27 december 2008 inleddes Operation gjutet bly då Israel flygbombade mål i Gazaremsan för att sätta stopp för palestinska raketattacker. Bombningarna löste dock inte problemet så istället inleddes en markinvasion den 3 januari 2009.
Referenser
Tryckta källor
- Ahron Bregman och Jihan El-Tahri: The Fifty Years War. Israel and the Arabs, BBC Books, London 1998. ISBN 0-14-026827-8.
Fotnoter
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 36-43
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 64-68
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 69-74, 82
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 84-99
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 102-109
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 111-120
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 121-125
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 127-140
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 165-172
- ↑ Bregman/El-Tahri (1998), s. 174-176
|
||||||||
