Judendom
Från Rilpedia
- Denna artikel handlar om den judiska religionen. För etniska, historiska och kulturella aspekter av den judiska identiteten, se judar.
Judendom (av grekiska Ιουδαϊσμός, Ioudaïsmos, härlett från hebreiskans יהודה, Yehudah, "Juda",[1] hebreiska: יַהֲדוּת, Yahedut) är judarnas religion; en trosuppfattning innehållande flera praktiseringar som härrör från de antika israeliterna, vars historia finns nedskriven i Gamla testamentet (Tanach) och som utreds och förklaras ytterligare i Talmud och andra texter. Judendomen presenterar sig själv som relationen eller förbundet mellan Israels barn (den judiska nationen) och Gud. Som sådan anser många att det är den första monoteistiska religionen, även om många aspekter av judendomen motsvarar de som omfattas av de västliga begreppen etik och civilrätt. Judendomen har en av de äldsta religiösa traditionerna som finns och som utövas än idag, och många av dess texter och traditioner är centrala även för andra abrahamitiska religioner. Judisk historia och handlingslinjer har på så sätt påverkat andra religioner såsom kristendomen, islam och bahá'í.
Judendomens anhängare kallas judar, och medan judendomen är öppen för konvertiter betraktas i allmänhet det judiska kollektivet som en etno-religiös grupp, främst på grund av anledningar härrörande från de heliga skrifter som beskriver det judiska folket som en nation, snarare än som anhängare av en trosuppfattning. År 2007 uppskattades antalet bekännare vara cirka 13,5 miljoner, varav 41 procent bosatta i Israel,[2] även om hur många människor som är praktiserande judar är oklart.
Judendomen skiljer sig från många av vår tids religioner då dess centrala auktoritet inte består av en enda person eller grupp, utan av heliga skrifter, gamla traditioner och lärda rabbiner vilka tolkar dessa skrifter och lagar. Enligt den judiska traditionen börjar judendomen med det eviga förbundet mellan Gud (JHVH) och Abraham (omkring 2000 f.Kr.), patriark och det judiska folkets stamfader. I alla tider har judendomen anslutit sig till ett antal religiösa principer, av vilka den viktigaste är tron på en enda, allvetande, allsmäktig, välvillig och transcendent Gud, som har skapat världen och upprätthåller den, styr historien och griper in närhelst han önskar. Enligt den judiska traditionen etablerade den Gud som skapat världen ett förbund med israeliterna och deras ättlingar, och gav sina lagar och budord till Mose på Sinai berg i form av både skriftlig och muntlig Torah. Det traditionella utövandet av judendomen kretsar runt studier och observationer av Guds lagar och bud såsom det står skrivet i Torah och tolkat i Talmud.
Innehåll |
Trosprinciper
Gamla testamentet eller Tanach berättar hur Gud kallade patriarken Abraham bland kaldéerna och upprättade ett förbund med honom. Likafullt bestämmer Gamla testamentet tron på den enda guden till tiden för själva begynnelsen, såsom den skildras i Första Mosebok 1, och framställer en universell medvetenhet om Abrahams Gud bland äldre samhällen, och andra personers dyrkan av densamme.
Medan judendomen sällan, om någonsin, varit monolitisk, har den alltid varit kraftigt monoteistisk, teologiskt sett - fastän Bibeln och Tanach skildrar ansenliga perioder av avfall bland många israeliter från judendomens tro. Somliga uppmärksammar att närbesläktade trosläror inrymmande gott och ont varit utbredda bland anhängare av den uråldriga zoroastrismen, vilken israeliterna törhända blivit utsatta för under den babyloniska fångenskapen.
Historiskt sett har judendomen betraktat tron på den gudomliga uppenbarelsen[3] och godkännandet av den skriftliga och muntliga Torahn som sin grundläggande och mest centrala övertygelse. Judendomen har dock ingen centraliserad auktoritet som dikterar religiösa dogmer, och inga religiösa doktriner eller trosprinciper i kristen bemärkelse. Judendomen baseras på handling, och alla människor - judar och icke-judar - kan uppnå en plats i himlen genom sina handlingar här på jorden. Judar har 613 bud att följa, icke-judar sju stycken av dessa.
Genom århundradena har ett flertal tydliga formuleringar av de judiska trosprinciperna framträtt och även om de vördnadsfullt avviker från enskilda detaljer, markerar de en stark samhörighet med kärnideologin. Av dessa betraktas de mest auktoritativa vara Maimonides 13 trosprinciper. Dessa principer var kontroversiella när de först föreslogs men anses idag vara obligatoriska av de mest ortodoxa judiska auktoriteterna, och judar som inte fullt accepterar varenda grundsats döms som potentiellt kätterska. Maimonides 13 trosartiklar, vilka kan ha formulerats för att definiera judendomens särart vid en tid då tvångskonverteringar till islam ägde rum, är följande:
- Tron på att Gud existerar som alltings Skapare.
- Tron på att Gud är En enda Enhet (monoteism).
- Tron på att Gud är okroppslig.
- Tron på att Gud till sitt väsen är evig.
- Tron på att Gud är den ende som är värdig att tillbedjas.
- Tron på att allt som talats av profeterna är sanning.
- Tron på att Mose var den störste av profeterna.
- Tron på att Toran (de 5 Moseböckerna) såsom den finns idag, är densamma som gavs åt profeten Mose.
- Tron på att Toran aldrig kommer att bytas ut mot någon annan uppenbarelse.
- Tron på att Gud känner människans handlingar och tankar.
- Tron på att Gud belönar och bestraffar den som håller eller överträder Hans bud (mitzvot).
- Tron på att Messias skall komma.
- Tron på att de döda skall återuppstå.
Judisk filosofi
Judisk filosofi avser associationen mellan uppriktiga studier av filosofi och judisk teologi. Betydande judiska filosofer innefattar Solomon ibn Gabirol, Saadia Gaon, Maimonides och Gersonides. Större förändringar inträffade som gensvar till Upplysningen (sent 1700-tal till tidigt 1800-tal). Modern judisk filosofi omfattar både ortodox och icke-ortodox inriktad filosofi. Framstående bland de ortodoxa judiska filosoferna är Eliyahu Eliezer Dessler, Joseph B. Soloveitchik och Yitzchok Hutner. Välkända icke-ortodoxa judiska filosofer innefattar Martin Buber, Franz Rosenzweig, Mordecai Kaplan, Abraham Joshua Heschel och Emmanuel Lévinas.
Vem är jude?
Enligt de traditionella judiska lagarna är den jude, som är född av en judisk mor eller som konverterat till judendomen i enlighet med den judiska lagen. Alla huvudinriktningar inom judendomen är idag öppna för uppriktiga konvertiter. Konverteringsprocessen utvärderas av en auktoritet, och konvertiten förhörs angående hans uppriktighet och kunnande.[4]
Traditionell judendom håller fast vid att en jude, oavsett född eller omvänd, är en jude för alltid. Sålunda anses den jude, som hävdar sig vara ateist eller som konverterar till en annan religion, fortfarande vara jude.
Enligt reformjudendom och liberal judendom anser man att den judiska lagen, Halacha, inte är bindande när det kommer till att definiera vem som är jude. Dessa former av judendom accepterar ett barn som jude oavsett vem av föräldern som har det judiska ursprunget i familjen.
Judisk efterlevnad
Religiös klädsel
Kippa
En kippa är en huvudbonad, en form av huvudduk eller kalott, som judar bär i synagogan och vid andra religiösa tillfällen som ett tecken på aktning. Observanta judar bär den jämt, då det står i Talmud att ingen bör gå ens fyra steg utan att täcka sitt huvud. Kippan kan ha alla möjliga färger, former och mönster, huvudsaken är att den täcker hjässan. Ortodoxa judar bär ofta en mörk eller svart kippa, medan reformerta och liberala judar använder mer färgglada och stickade huvudbonader.
Tefillin
Tefillin (av tefilla, hebr. 'för bön') är två svarta kapslar som med hjälp av läderremmar fästes på den nedre delen av biceps, närmast hjärtat, och på pannan. I kapslarna finns fyra stycken ur den judiska Torahn. På huvudkapseln är dessa skrivna på fyra pergamentbitar. På armkapseln är samma stycken samlade på en enda rulle. Det finns specifika böner som bes i samband med att tefillin sätts på som står i den judiska böneboken. Till exempel uppmaningen att "binda dem (dessa ord) som ett tecken på din arm" och att "de skall tjäna som ett märke mellan dina ögon".
Tidigare bars tefillin under dagtid, men eftersom man inte får tala om saker som inte är heliga när man har den på sig, bärs den idag enbart under morgonbönen på vardagarna. Det räknas som ett tecken, och andra tecken, såsom shabbat, behövs inte komplementeras. Tefillin används inte av pojkar innan deras bar mitzvah.
Böner
Traditionellt läser judar upp böner tre gånger om dagen, med även en fjärde bön under shabbat och helgdagar. Den mest kända bönen är Amida eller shemoneh esrei, vilken sägs ha utformats under profeten Esras tid (cirka 444 f.Kr.). En central plats i judisk bön har även den judiska trosbekännelsen, Shema Yisrael. På hebreiska lyder den: "Shema Yisrael Adonai Eloheinu Adonai Echad". Översatt till svenska blir det: "Hör Israel! Herren är vår Gud! Herren är En!" (5 Mos. 6:4). Övriga böner är bland annat sådana ur Psaltaren, hela psalmer eller sammansatta verser.
Under sabbaten minskas antalet välsignelser (berakhoth) till sju och kallas för sheva' berakhoth. Denna bön anses vara en ersättning för djuroffret i templet. Principen är att nu, när det judiska templet är förstört och inte längre står, får bön läst genom läpparna ersätta djuroffret. De ortodoxa judarna väntar på att templet en dag skall återuppstå och för att vara förberedda lär de sig redan nu riterna, för att kunna genomföra dem när så ske.
Tahor och Tameh är tillstånd av rituel renhet respektive orenhet. För att få komma in till templet måste man vara i rent tillstånd, vilket man exempelvis kan bli genom att ta ett bad. Likheter med denna rituella renhet finns inom islam och även bland hinduer och vissa kristna (se till exempel fottvagning).
Toraläsning
Enligt judisk tradition mottog Mose en uppenbarelse på berget Sinai som han förde vidare till det judiska folket och det är från denna som Torah har kommit. Tora är ett vittnesbörd om hur Gud har gripit in för att straffa eller hjälpa judarna genom historien och handlar alltså i grund och botten om förhållandet mellan Gud och det judiska folket. Höjdpunkten i Tora finns i Andra Mosebok där det beskrivs hur Mose tar emot de tio budorden från Gud på berget Sinai.
Enligt rabbinsk tradition består Torah bara av den skriftliga läran, Torah she-bi-khetav. Det är den ena delen av det som kallas den tudelade Torahn. Den andra delen är den muntliga läran, Torah she-be-al peh, som fungerar som en förklaring till den skriftliga delen. Alla delar av läran är lika viktiga enligt den rabbinska traditionen, eftersom man inte enbart kan gå till den skriftliga Torahn för att tolka lagarna i praktiken. Då behöver man den muntliga, förklarande delen också.
Synagogan
En synagoga är en judisk samlingslokal avsedd för tillbedjan och religiösa studier.
Synagogor har byggts i alla möjliga stilar och storlekar. På traditionella synagogor ses ofta just tolv fönster, som skall symbolisera de tolv judiska stammarna. En synagoga är på intet sätt någon nödvändighet för en judisk gudstjänst, som kan hållas nästan varsomhelst, givet att en minjan - 10 vuxna judar (judiska män i ortodoxa församlingar) - finns närvarande.
Varje synagoga har en Bimah (läspulpet) och ett Aron Hakodesh, ett skåp där torah-rullarna förvaras. En synagoga är alltid byggd så att Aron Hakodesh står åt öster, mot Jerusalem. I ortodoxa synagogor finns också en Mechiza, en avskiljare som skiljer kvinnor och män åt under gudstjänsten.
Kashrut
Kosher (כשר), är den mat som av kashrut (כשרות, en del av halakha) angivits som tillåten ur religiös synpunkt. Mat som är religiöst otillåtlig är däremot treifah (treif, טרפה). Sistnämnda term härstammar från ett ord för djur som slaktats efter att ha blivit slagna av rovdjur.
De grundläggande lagarna inom kashrut finns i Tredje Mosebok. Slakten regleras i den munliga tradition som toran hänvisar till i Femte Mosebok 12:21.
Händelser i livet
Berit mila
B'rit mila (hebr. בְּרִית מִילָה [bərīt mīlā]), även kallad bris (utt. med kort [i]) bland ashkenaziska judar, är den omskärelse som enligt judisk tro ska äga rum på varje judiskt gossebarn på hans åttonde levnadsdag. Brit står för förbund och mila står för omskärelse, dessa två ord betyder tillsammans "omskärelsens förbund". Omskärelsen är en symbol för förbundet mellan Abrahams folk och Gud.
Pidjon habben
Pidjon habben är hebreiska för "friköpande av sonen". Den judiska sedvänjan pidjon habben härstammar från händelsen när Gud skonade den förstfödde av hankön både hos människa och hos djur bland israeliterna. Allt annat förstfött av hankön i Egypten lät han dö för att förmå Farao att ge israeliterna tillåtelse att lämna slaveriet i Egypten (2Mos, 11:1-7). Som tack för att Gud besparade israeliterna denna olycka så skulle man offra alla förstfödda av hankön till Gud (2Mos, 13:11-16). Hos människan så bestod offret av att den förstfödde sonen skulle tjäna Gud som präst eller tempeltjänare, en mycket hedrande uppgift.
Bar mitzva
Bar mitzva (från hebreiska, בר מצווה, "budets son") kallas det tillfälle då en judisk pojke uppnår sin religiösa myndighetsålder, vilket för pojkar sker vid 13 års ålder. Bar mitzva sker automatiskt, men det är dock brukligt att hedra tillfället genom att delta i en gudstjänst och att då kallas fram att välsigna Torahn, samt ibland att läsa ett avsnitt av Torah.
Bat mitzva
Bat mitzva, budets dotter, kallas det tillfälle som en judisk flicka uppnår sin religiösa myndighetsålder inom vissa judiska riktningar. För flickorna sker det vid 12 års ålder. Bat mitzva har under 1900-talet införts som en motsvarighet till pojkarnas bar mitzva. Mer traditionella inriktningar, exempelvis många ortodoxa, har dock inte accepterat bat mitzva eftersom det saknar grund i religiösa urkunder. Bat mitzva sker automatiskt, men det anses dock brukligt att hedra tillfället genom att delta i en gudstjänst och, i huvudsak icke-ortodoxa församlingar, att läsa ett avsnitt av Torah på hebreiska. Bat mitzva föregås av ett års studier då barnet får elementär undervisning i bibelkunskap och hebreiska.
Helgdagar
Sabbaten
Shabbat, även shabbos eller shabbes, på svenska sabbat, är beteckningen på den judiska vilodagen. Shabbat firas varje vecka, från solnedgången fredag kväll tills "tre stjärnor syns" på lördag kväll, för att ge möjlighet att begrunda världens skapelse.[5] Shabbat har mycket stor vikt i den judiska religionen, vilket gör den till den näst viktigaste högtiden efter Jom Kippur.
Under Shabbat får - enligt traditionell judisk uppfattning - inget arbete utföras. Det är heller inte tillåtet att resa, att bära saker utomhus, eller att tända och släcka eld. Eftersom elektricitet anses som en form av eld är det enligt ortodox judendom heller inte tillåtet att sätta på eller stänga av ström. Dessa förbud får endast brytas för att rädda människoliv ("pikuach nefesch"). Konservativ och i synnerhet progressiv judendom har mildrat dessa regler kraftigt.
Shabbatsfirandet inleds med att någon av de närvarande kvinnorna (i en familj hustrun) tänder levande ljus och läser en välsignelse över dem. Finns inga kvinnor närvarande utförs ritualen dock av en man. I en familj välsignar därefter fadern barnen och läser den aronitiska välsignelsen. Att tända shabbatsljusen är en av de få religiösa handlingar som traditionell judendom ålägger kvinnor.
Under fredagskvällen äter man också en liten festmåltid, som inleds med kiddusch, ett helgande av Shabbat, genom att man läser välsignelser över vinet, det särskilda sabbatsbrödet challah samt Shabbat.
Lördagsmorgonens gudstjänst anses som veckans viktigaste i de flesta riktningar av judendomen. Det är då man läser veckans parasha, ett avsnitt ur Torah. Efter läsningen ur Torah läses också en haftarah, en profettext.
Shabbat avslutas med en ceremoni som kallas Havdala. En bägare med vin hålls upp och ett ljusarrangemang bestående av minst två sammanflätade ljus tänds. Sedan läses en text där gränsen mellan Shabbats helighet och den övriga veckan markeras. En liten dosa med väldoftande kryddor räcks runt bland de församlade, som sedan håller upp händerna mot havdalahljuset och låter det reflekteras på naglarna. Sedan dricker man ur vinbägaren. På vissa håll finns en tradition att spara en sista del av vinet för att släcka ljuset i. Till sist sjungs sångerna Elijahu Hanavi om profeten Elias, och Shavuah Tov, "en god vecka".
De tre pilgrimshögtiderna
Pesach
Pesach (hebr. פֶּסַח), den judiska påsken, "det osyrade brödets högtid", firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste judiska högtiderna. Det firas samma dag varje år i den judiska kalendern, nämligen den 15:e Nisan (se Andra Mosebok 12:6).
Det hebreiska ordet pesach betyder "passera förbi" och på engelska brukar termen "passover" användas. Detta syftar på Andra Mosebok 12:23, där Gud meddelar Moses att han kommer döda den förstfödde sonen i varje egyptiskt hem, men passera förbi de dörrar som insmorts med blod från ett lammoffer. Genom blodmarkeringen kunde därmed de judiska gossebarnen överleva.
Pesach inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen, oftast i april, och firas under sju dagar i Israel och i åtta dagar av judarna i diasporan. Anledningen till detta var att man var tvungen att bryta upp hastigt och ge sig iväg från slaveriet i Egypten så man hann inte jäsa brödet, och till minne av detta äter man ojäst bröd.
Shavuot
Shavuot, veckofesten, firas sju veckor efter pesach och varar under två dagar. Shavuot betyder just veckor. Ursprungligen var shavuot en skördefest men har under årens lopp fått en djupare mening som en helg som firas till minnet av den dagen då Israels folk fick Torahn av Gud vid berget Sinai.
Liksom alla andra judiska fester har Shavuot ett samband med naturen. I Toran kallas Shavuot chag hakkatsir, som betyder veteskördens fest. Den kallas även chag habbikkurim som betyder förstlingarnas fest. Man firar att vårens löften har gått i uppfyllelse på Shavuot. Shavuot Pesach är ett tecken på att kornskörden börjar. Under sju veckor mellan Pesach och Shavuot, under omerdagarna, börjar veteskörden, och kornskörden avslutas med veckofesten Shavuot. Detta handlar om vår som övergår till sommar.
Sedan Templet i Jerusalem förstörts år 70 behövde man fira på ett annat sätt.
"Tiden för givandet av Toran" kallar judarna denna helg, inte mottagandet av Toran utan givandet. Det finns två förklaringar till det: För det första blev Toran given till det judiska folket en gång, på Shavuot, på Mose tid. Och varje gång en jude läser, studerar, Toran får den alltid in något nytt i huvudet. För det andra, trots att Toran har givits till varje jude på samma sätt, så tar inte alla judar emot den på samma sätt. En del judar följer den bättre än andra och en del judar förstår den bättre än andra — och även judar som förstår lika mycket ser olika aspekter av Toran. På så sätt firas givandet och inte mottagandet.
Man kan säga att Shavuot är judarnas födelsedag. Shavuot var från början en endagsfest, men den firas i konservativa och ortodoxa synagogor utom Israel i två dagar.
Sukkot
Sukkot (hebreiska סוכות) el. lövhyddohögtiden är en judisk högtid som årligen infaller den 15 tishri i den judiska kalendern, vilket motsvarar sent i månaden september eller tidiga oktober, och varar sju dagar, samt avslutas med ytterligare två helgdagar, shemini atzeret och simchat Tora. Sukkot är plural av hebreiskans "sukka", hydda, vilket är högtidens viktigaste symbol.
Varje familj som kan, bygger hyddor med tak bestående av löv under bar himmel för att fira och minnas israeliternas ökenvandring ur Egypten till landet Israel i bibeln. Hyddorna måste vara placerade under bar himmel, vare sig de placeras på en större balkong utan tak direkt ovanför, eller i trädgården. Däri äter man dagens huvudmål varje dag under högtiden och om vädret tillåter sover man även där varje natt. Förr i tiden firades den samtidigt som vinskörden.
Andra centrala högtider och minnesdagar
Simchat Torah
Simchat Torah (hebreiska שמחת תורה) är en judisk högtid, då man firar att man läst ut Torah för det förra året och börjar om på nytt.
Rosh Hashana
Rosh ha-shana (hebreiska: ראש השנה, roš haššaná, ung. "årets huvud") är den judiska högtid då judarna firar sitt nyår. Rosh hashana firas på första och andra dagen av den judiska månaden tishri, dvs i september eller oktober. Den kallas även åminnelsedagen eller shofar.
Enligt judisk tradition skapades jorden på denna dag och det är vid Rosh Hashana Gud bedömer vad människorna har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända dem under det kommande. Under de tio dagar som sedan följer, mellan Rosh Hashana och Jom Kippur, finns tid för eftertanke och botgöring innan domen slutligen fastslås. Det är en tid för försoning.
Jom Kippur
Jom Kippur el. Jom hakippurim (hebr. יוֹם הַכִּפּוּרִים [jōm hakkippūrīm]), med engelskbaserad stavning Yom Kippur och Yom hakippurim; Försoningsdagen, är en helg inom judendomen, som infaller tio dagar efter den judiska nyårsdagen. Det är den viktigaste och allvarligaste högtiden för de troende.
Efter att Templet i Jerusalem förstörts firas försoningsdagen genom att fasta, be böner, samlas till gudstjänster och be sina medmänniskor om förlåtelse. Under djupt allvar tänker man tillbaka på det år som gått och vad man kan ha gjort för fel och misstag. Samtidigt lovar man Gud att försöka bli en bättre människa och att försöka leva som Gud har tänkt att människan bör leva.
Helgen börjar i synagogan kvällen innan med att man ber Kol Nidre, en bön om tillgift för de uppriktiga löften till Gud som man kommer att ge under året men inte lyckas hålla.
Under Jom Kippur förväntas man försonas med sina ovänner, bära vit skrud och kippa samt tända ljus för avlidna. Under Jom Kippur avstår man även från mat och dryck. Liksom under Rosh hashana blåser man i ett vädurhorn, en shofar, vilket skall väcka människorna till eftertanke.
Helgen avslutas med Neila, en bön om försoning.
Chanukka
Chanukka (hebreiska חנוכה eller חנכה ḥănukkā) är den judiska högtid som varar i åtta kvällar från 25 kislev till 3 eller 4 tebet – det vill säga vid nymåne i november-december. Chanukka kallas ibland för ljusets fest, ibland för invigningsfesten.
Chanukka firas till minne av Judas Mackabeus återinvigning av Jerusalems tempel år 164 f.Kr. sedan det under maccabéerupproret befriats från de seleukidiska härskarna . Enligt traditionen fanns olja till templets lampor för en enda dag, men Herren såg till att oljan räckte i de åtta dagar som behövdes för att få fram ny tempelolja. Channukka varar därför i åtta dagar, och varje kväll tänds ljus till minne av detta under - ett ljus den första dagen, två den andra, och så vidare. Dessa åtta dagar är dock inte helgdagar så till vida att sabbatsbuden gäller, utan snarare en utdragen fest.
Purim
Purim är en annan judisk högtid. Ordet betyder "lott" eftersom Haman tänkte dra lott om vilken dag judarnas utrotning från Persien skulle ske. Historien återberättas i Esters bok, där det berättas att drottning Ester förrådde Hamans planer inför kung Ahashveros. Haman blir hängd, men Hamans påbud om att judarna får dödas kan inte stoppas. Ahashveros utfärdar då ett nytt påbud som tillåter judarna att lyfta vapen mot sina fiender, vilket de också gör. Enligt Esters bok dödades 75 000 perser.
Dagen före festen fastar man; sedan läser man ur Esters bok (Megillat Ester) i synagogan på kvällen och morgonen. När Hamans namn läses skakar barnen i skallror och för oväsen så man slipper höra hans namn. I synnerhet brukar barn klä ut sig på purim, ofta till någon av gestalterna i Esters bok.
Historia
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Judendomen och andra religioner
Kristendom och judendom
Kristendomen är den religion som utgår från tron på Jesus från Nasarets lära, liv, död och uppståndelse såsom det återges i Nya testamentet, andra delen av kristendomens heliga skrift Bibeln, som består av den hebreiska bibeln (Tanach) samt det grekiska Nya testamentet. Benämningen Nya testamentet kommer från Paulus idé att Torahn var förlegad (varför kristna kallar den för Gamla testamentet) och att Jesus var en ny lagstiftare i rang med Moses, och att det Nya testamentet då skulle ersätta det Gamla som en lag och ett förbund för kristna.
Kristendomens anhängare (med undatag för den etiopisk-koptisk kyrkan som avböjer Paulus variant av kristendomen) anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus. Kristendomen är en abrahamitisk religion, vilket innebär att kristna ber till samma gud som Abraham identifierade och ingick ett förbund med. Men även Noa hade ett förbund med Gud och inom judendomen anser man att sju noakitiska lagar gäller för hela mänskligheten. Det var dessa som Paulus hade uppdrag att göra mission för bland hedningarna.
Paulus anses av judar vara kristendomens grundare på grund av att han avböjde Torahn och den rabbiniska lagen. Förbundet mellan människan och Gud utgörs inom judendomen av omskärelse, vilket Paulus ersatte med nattvardsceremonin, baserad på den judiska kiddush med vin och bröd, som utförs under sabbater och på helger.
Jesus
Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion. Vissa judar betraktar i allmänhet Jesus som en historisk person, andra förnekar hans existens. De flesta judar anser att Jesus och hans lärjungar inte var kristna, inte kände till någonting om kristendomen och inte grundade någon kristen religion, utan att Paulus var kristendomens grundare.
Alla Jesu uttalanden i Nya testamentet utgör för judarna redan kända grundprinciper och tillägger inte något väsentligt till Torahn. Forskare anser att de äldsta delarna av Nya testamentet skrevs på hebreiska och arameiska. Maccoby anser att den retoriska strukturen i Jesu lagtolkningar följer Rabbi Ishmaels 13 tolkningsprinciper (baserade på sju stycken av Hillel) och moderna forskare anser att de delar av Nya testamentet där Jesus talar inte skiljer sig från samtida fariséiska skrifter. Maccoby anser att Pauli retorik däremot baseras på grekiska retoriska principer och att Paulus inte var jude och farisée, såsom han utgav sig för att vara. Moderna judar är ättlingar till fariséerna, och vissa av Jesu uttalanden är identiska med Hillels, som levde cirka 100 år tidigare.
Judenheten tror på de löften som finns i Tanach (Gamla Testamentet) om en Messias, men avvisar bestämt att denne skulle ha varit Jesus. Istället väntar de ännu på Messias, som enligt judisk lära inte kommer att vara gudomlig utan mänsklig. Specifikt avvisar judendomen vidare treenighetsläran (med hänvisning till bland annat Femte Mosebok 6:4) och tanken att Jesu död sonade människornas synder, samt läran om Jesu uppståndelse. En liten grupp etniska judar delar kristendomens tro på Jesus som den judiska Messias. Dessa är judiska kristna som inte avsäger sig sitt judisk ursprung eller sin judiska identitet. Se vidare Messiansk judendom.
Islam och judendom
Enligt islamiska doktriner var islam från begynnelsen mänsklighetens primitiva religion, utövad av Adam. Vid något tillfälle splittrades religionen och Gud började sända profeter till jorden med uppenbarelser till folket. Ur denna synvinkel är Abraham och Mose, Jesus samt alla hebreiska profeter också profeter inom islam. Deras föreskrifter och texter ur Torah och Evangelierna förvanskades av judar och kristna. (Idéen att judarna hade förändrat toran förekom först bland kristna.) Sålunda tror muslimer att alla barn i icke-muslimska familjer föds som muslimer, men uppfostras i en annan tro av deras föräldrar.
Judendom och zoroastrism
Som världens äldsta monoteistiska religion har judendomen konkurrens av Zoroastrismen (man vet inte om Zarathustra levde före eller efter Mose). Zoroastrismen är också monoteistisk, och där finns en dualism på individuell nivå, vad forskare kallat "etisk dualism" med ett motsatsförhållande mellan sanning och lögn, mellan gott och ont, mellan ljus och mörker.
Zoroastrismen var statsreligion i det persiska riket i antikens Iran. När araberna erövrade landet och omvände landet till islam på 650-talet flydde zoroastrismerna, i synnerhet prästerskapet ('mager' eller 'magis') till Indien för att slippa bli konverterade till Islam.
Se även
- Tetragrammaton
- Religion
- Det heliga landet
- Judar
- Synagoga
- Judiska kalendern
- Israels historia
- Judendomens historia
- Ortodox judendom
- Reformistisk judendom
- Konservativ judendom
- Judendom i Kina
Externa länkar
- Judaism by Kaufman Kohler. Artikeln i Jewish Encyclopedia 1905
- Judiska församlingen i Stockholm
- Jewish encyclopedia
- The Jewish Virtual Library
- Civil Hebrew Calendar
Källor
 |
Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
Noter
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
- ↑ Compact Oxford English Dictionary: Judaism
- ↑ Pfeffer, Anshel: "Percent of world Jewry living in Israel climbed to 41% in 2007" Haaretz.com
- ↑ Rietti, Rabbi Jonathan. How Do You Know the Exodus Really Happened?
- ↑ Weiner, Rebecca (2007). "Who is a Jew?". Jewish Virtual Library. Hämtat 2007-10-06.
- ↑ "Shabbat", Judaism 101 (12 april 2006).
