Från Rilpedia

Menachem Begin (på hebreiska: מְנַחֵם בְּגִין), född 16 augusti 1913 i Brest-Litovsk i nuvarande Vitryssland, död 9 mars 1992 i Tel Aviv, blev Israels sjätte premiärminister i maj 1977 (för Likud). Hans främsta politiska insats är Camp David-avtalet som han förhandlade fram med Egyptens president Anwar Sadat och för vilket de två fick dela Nobels fredspris 1978.

Begin föddes i Brest-Litovsk, då en rysk stad. Efter första världskriget hamnade staden i den nyfödda polska republiken. 1931 började han vid universitet i Warszawa där han tog en juristexamen 1935. Redan vid 16 års ålder blev han medlem i den sionistiska organisationen Betar som bland annat ordnade så judar kunde flytta till Palestina. 1939 blev han organisationens ledare. Efter det sovjetiska inmarschen i Polen 1939 fängslades Begin och satt 1940-1941 i läger i bland annat Sibirien. Efter frigivningen anslöt han sig till den polska exilarmén i Mellanöstern. Många judiska soldater valde sedermera att stanna i Palestina och korpral Menachem Begin var en av dem. ^[1]

Efter demobilisering 1943 stannade Begin i det brittiska NF-mandatet Palestina och uppmärksammades snabbt för sin hårda kritik av den politiska sionism som drevs av David Ben-Gurion och förespråkade den revisionistiska sionism som bl.a. förespråkade judisk bosättning på ömse sidor om Jordanfloden. Begin anslöt sig till motståndsgruppen Irgun och blev 1947 dess ledare. Han var ansvarig för bombningen av King David Hotel i Jerusalem, som inhyste det brittiska militära och administrativa högkvarteret, där 91 personer dödades. De brittiska myndigheterna utlöste en belöning på £10 000 för honom. 1948 försökte Irgun smuggla in vapen, ett försök som slutade med att fartyget Altalena sänktes utanför Tel Aviv av Israels armé.

I och med statens grundande upphörde Irgun och Begin var med och bildade högerpartiet Herut, ett parti som i och med olika partisammanslagningar är dagens Likud. Partiet ansågs inte vara regeringsfähigt under många år. Efter hand växte partiet genom att kritisera Arbetarpartiet som ständigt fick bilda regering. Vid sexdagarskriget 1967 fick partiet dock ingå i den samlingsregering som bildades och Begin blev minister utan portfölj. Vid parlamentsvalet den 17 maj 1977 gjorde högerkoalitionen mycket bra ifrån sig och fick bilda regering för första gången, med Begin som premiärminister.

Efter oktoberkriget 1973 hade Israel kvar sina styrkor i Sinai och i öknen hade det börjat växa upp judiska bosättningar, med Begins goda minne. Egyptens president Anwar Sadat överraskade hela världen när han den 9 november 1977 förklarade att han var beredd att resa till Israel för att förhandla om ett fredsavtal. Vid den amerikanske presidentens lantställe Camp David förhandlades till slut fram ett färdigt fredsavtal i september 1978. Uppgörelsen gav honom dock hård kritik från aktiva i det egna partiet, bland annat för att samtliga judiska bosättningar i Sinai stängdes. Begin fick dock Nobels fredspris tillsammans med Sadat.

I mars 1978 inleddes "Operation Litani" där den israeliska armén ockuperade Libanon söder om floden Litani. I juni 1981 beordrade Begin israeliskt flyg att bomba kärnreaktorn Osiraq i Irak och han förklarade att Israel aldrig tänkte tillåta en fiende att utveckla massförstörelsevapen riktade mot Israel. 1982 ockuperades södra Libanon igen.

Begin avgick i augusti 1983, delvis på grund av kritik mot kriget men också på grund av hans hustru Aliza Arnolds bortgång. Begin avled i Tel Aviv och är begraven på Oljeberget i Jerusalem.

Referenser

1. ↑ Norman Davies Heart of Europe s.76

Externa länkar

• Begins Nobelföreläsning 10 december 1978

Israels premiärministrar
Ben-Gurion | Sharett | Ben-Gurion | Eshkol | Meir | Rabin | Begin | Shamir | Peres | Shamir | Rabin | Peres | Netanyahu | Barak | Sharon | Olmert