Från Rilpedia

Sexdagarskriget
Del av Mellanösternkonflikten
300px Uzi Narkis, Moshe Dayan och Yitzhak Rabin vid klagomuren i Jerusalem, 6 juni 1967.
Datum 5 juni - 10 juni 1967 Plats Sinai, Västbanken och Golanhöjderna Utfall Israelisk seger
Stridande
Mall:Landsdata Israel Israel	Egypten Mall:Landsdata Syrien Syrien Mall:Landsdata Jordanien Jordanien Irak Mall:Landsdata Saudiarabien Saudiarabien Mall:Landsdata Algeriet Algeriet Mall:Landsdata Kuwait Kuwait
Styrka
264,000 (inkl. 214,000 reservister) 300 stridsflygplan 800 pansarvagnar [1]	Eqypten: 240,000 Syrien, Jordanien, and Irak: 307,000 957 stridsflygplan 2,504 pansarvagnar[2]
Förluster
800 döda, 2,563 skadade, 15 fångar, 46 flygplan[3]	Egypten 10,000 döda, skadade och förlorade i strid.[4] Jordanien 700 döda 2,500 skadade. Syrien 2,500 döda 5,000 skadade. Irak 10 döda, 30 skadade 6,000 tillfångatagna 400 flygplan.

Sexdagarskriget även kallat "1967 års arabisk-israeliska krig", "det tredje arabisk-israeliska kriget", "an-Naksah" eller "Junikriget" var mellan Israel och de arabiska grannstaterna Jordanien, Syrien och Egypten. Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet bidrog med trupper till den arabiska sidan. Kriget inleddes då Israel den 5 juni 1967 anföll Egypten med hänvisning till den blockad som upprättats i bland annat Tiransundet, den egyptiska truppförflyttningen till gränsen och den egyptiska uppmaningen till de andra arabstaterna att angripa Israel. Under sex dagar erövrade den israeliska armén Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten. Till skillnad från Suezkrisen, där den israeliska ockupationen av Sinaihalvön bara varade några månader, ledde sexdagarskriget till en långvarig ockupation. Efter att fred slutits mellan Israel och Egypten avslutades ockupationen av Sinaihalvön. Egypten hävdade inga anspråk på Gazaremsan. Fred har även senare slutits med Jordanien. År 1987 avsade sig Jordanien sina anspråk på Västbanken, som fortfarande ockuperas av Israel. Även ockupationen av Golanhöjderna består.

Israels inledande blixtkrig hade stor betydelse för krigsutgången, eftersom hela Egyptens flygvapen slogs ut i krigets inledningsskede. Sexdagarskriget följdes upp av Yom Kippur-kriget 1973.

Innehåll 1 Bakgrund 2 Kriget 3 Efter kriget 4 Fotnoter 5 Referens

Bakgrund

Efter Suezkrisen hade FNs fredsbevarande styrkor, UNEF, utplacerats vid gränsen mellan Israel och Egypten samt vid Tiransundet. Israeliska fartyg kunde utan problem ta sig uppför Röda havet och ankra vid Eilat. Egypten vägrade dock att låta israeliska fartyg passera genom Suezkanalen, vilket Egypten enligt egen tolkning hade rätt att göra. När ett chartrat danskt skepp, Inge Toft, 1959 försökte passera genom kanalen till Eilat stoppades det och besättningen arresterades. Nasser förklarade att han avsåg fortsätta vägra passage, trots säkerhetsrådets beslut.

På hösten 1959 beslutade Israel att pumpa vatten ur Jordanfloden. När Förenade Arabrepublikens regering diskuterade frågan på hösten 1959 ville de syriska ledamöterna att man som motdrag åter skulle spärra Tiransundet. Nasser vägrade dock, väl medveten om att man inte hade möjlighet att klara ett krig i full skala. Istället började även Syrien och Libanon att avleda vattenflödet till Israel från Jordanflodens huvudkälla för sina jordbruk. Vid det arabiska toppmöte som hölls i Kairo 13-17 januari 1964 beslutades dock att inte använda militärmakt för att stoppa Israel från att ta vatten från Jordanfloden. Man bestämde att med hjälp av oljepengar ändra på floden Hasbanis lopp så att vattnet hamnade i floden Baniyas på Golan och därifrån till floden Yarmuk i Jordanien, och därmed tömma Jordan på vatten. I Knesset förklarade den israeliske premiärministern Levi Eshkol att Israel skulle ingripa om de hotade vattenförsörjningen för Israel. Arabländerna beslutade att sätta upp ett gemensamt militärkommando, ett beslut som dock aldrig omsattes i praktiken vid det tillfället.

Syrien hade haft flera militärkupper i början av 1960-talet. Den 23 februari 1966 genomförde en grupp yngre officerare tillhöriga Baathpartiet en kupp. Den nya regimen förespråkade militärt anfall för att utplåna Israel och för att sprida den arabiska socialismen, samt gav stöd åt PLO, för vilka man bland annat upplät träningsläger i Syrien. Vid det syrisk-jordanska-israeliska gränsområdet var läget oroligt. FN hade sänt dit en övervakningsgrupp, United Nations Truce Supervision Organization, för att vaka över den demilitariserade zonen. 1965 utförde den palestinska Al Fatah en räd mot en israelisk pumpstation. Egyptens president Nasser försökte hålla sig väl med USA för att få ekonomiskt stöd, men den syriska militärkuppen kom bara en vecka efter att USA förklarat, att de skulle sälja stridsflygplan och luftvärnsmissiler till Israel. Nasser distanserade sig från Jordanien och Saudiarabien, som han menade var reaktionära stater, och närmade sig Syrien.

Vid gränsen mellan Syrien och Israel fortsatte incidenterna. Israel bombade en pumpstation vid floden Banyas i Syrien den 14 juli 1966. Grupper ur Al Fatah baserade i Syrien fortsatte med angrepp mot norra Israel. Bakom Syrien stod Sovjetunionen som förklarade Syrien vara Mellanösterns progressivaste stat. Den 4 november förnyade Syrien och Egypten ett försvarsavtal.

Efter flera anfall in i Israel av al-Fatah anföll en israelisk armébrigad 13 november den jordanska staden Sammu i närheten av Hebron på Västbanken. Den 7 april 1967 skärptes situationen ytterligare när skottlossning utbröt mellan Syrien och Israel vid den demilitariserade zonen. Det israeliska flygvapnet sköt ned sex syriska stridsflygplan och flög sedan ett ärevarv över Syriens huvudstad Damaskus.

Den 13 maj meddelade Sovjetunionen Nasser falskeligen, att Israel hade dragit samman 11-13 brigader vid gränsen mot Syrien och att de tänkte gå till anfall den 17 maj. Vid ett tal den 14 maj förklarade Nasser att "den arabiska revolutionen hotas av USA och Israel som vill sätta stopp för arabvärldens frihet och framsteg". Nasser beslöt att skicka den egyptiska armén över kanalen och den 16 maj bad han FN:s fredsbevarande styrkor, UNEF:s 3 400 man, att dra sig bort från den egyptisk-israeliska gränsen.

FN:s generalsekreterare U Thant frågade då Israel om trupperna kunde omlokaliseras till den israeliska sidan av gränsen. När detta inte gick beslöt han den 18 maj att samtliga fredsbevarande styrkor skulle lämna Egypten. Först den 22 maj mobiliserade Israel och samma dag förklarade Nasser att egyptiska styrkor åter fanns i Sharm el-Sheikh sedan FN evakuerat platsen, samt stängde åter Tiransundet för israeliska fartyg. När U Thant kom till Kairo den 23 maj förklarade Nasser för honom att Egypten inte hade för avsikt att anfalla Israel och att eldupphöravtalet från 1956 låg fast. Andra ledare lät inte lika fredliga. Den 29 maj förklarade den syriske premiärministern Yusuf Zuayyen att "Vi står nu på tröskeln till det arabiska folkets ödestimma". PLO:s Ahmed esh-Shuqeiri förklarade att "Nu har den tid kommit vårt folk väntat på i 19 år!".

Israels premiärminister Levi Eshkol förklarade att blockaden av Tiransundet var ett casus belli (anledning för krig) för Israel och att landet tänkte ta till alla medel för att säkerställa den fria sjöfarten genom sundet. Sovjetunionen gav sitt stöd åt Egypten så länge inte Egypten gick till anfall först. USA och Frankrike varnade Israel för att anfalla först. Den 30 maj lyckades Jordaniens kung Hussein förvåna omvärlden när han flög till Kairo och där skrev under ett försvarsavtal med sin gamle fiende Nasser. I Israel väntade man sig krig när som helst och en samlingsregering tillträdde den 1 juni. Den 4 juni anslöt sig Irak till det syrisk-egyptisk-jordanska militärkommandot. Israel stod utan strategiskt djup, med bara 12 -20 km bred "midja" mellan den jordanska Västbanken och havet. Över hela arabvärlden företogs massiva demonstationer med krav på krig och Israels utplåning. I ett tal inför trupperna i Sinai förklarade den egyptiske överbefälhavaren att hans land var redo för krig.

Kriget

Klockan 08.45 den 5 juni började Israel bomba Egyptens flygfält. En del plan anföll från väster, andra hade flugit lågt över Sinai för att undgå upptäckt av egyptisk radar. Under de första tre timmarna förstördes 286 av Egyptens 340 stridsberedda flygplan. Den egyptiska generalstaben var oförberedd på attacken och omfattningen av förstörelsen stod inte klar genast. Inte förrän klockan fyra på eftermiddagen fick Nasser veta att det egyptiska flygvapnet var näst intill utraderat och militärhögkvarteret skyllde på att brittiska och amerikanska stridsflygplan hade deltagit i anfallet.

Egypten hade sammanlagt 180 000 man i sin armé men 50 000 var stationerade i Jemen. I Sinai fanns 5 infanteridivisioner och 2 pansardivisioner, mellan 700-800 stridsvagnar i defensiva positioner. Den israeliska armén hade sammanlagt 260 000 man och anföll först i norr längs kustvägen. Israel hade ungefär lika många stridsvagnar men dess brittiska Centurion-stridsvagnar kunde skjuta på längre avstånd och bryta igenom tjockare pansar. Genom sitt luftherravälde kunde israelerna snabbt inleda bombningen av de egyptiska ställningarna. Efter den första dagens strider hade den egyptiska sjunde divisionen nästan utplånats i strider vid Rafah.

Klockan 06.00 den 6 juni beordrade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer ett allmänt tillbakadragande från Sinai till Suezkanalens västra bank. När Nasser fick höra det tog han sig till arméhögkvarteret och gav kontraorder. De egyptiska styrkorna hade dåligt samband med högkvarteret samtidigt som det israeliska flygvapnet anföll.

Via FN hade Eshkol skickat ett meddelande till Jordaniens kung Hussein där han varnade Jordanien för att gå med i kriget. Oavsett vad kungen själv ville var det dock knappast politiskt möjligt för honom att ställa sig utanför. Jordanien gick med i kriget och började med att skjuta artilleri mot västra Jerusalem och flygvapnet anföll Netanya i Israel. Det israeliska flygvapnet anföll den 5 juni flygfält i Jordanien, Syrien och Irak. Jordaniens sammanlagt 24 stridsflygplan förstördes. Den israeliska armén gick till anfall norr om Jenin och omringade Jerusalem. Syriens flygvapen anföll oljeraffinaderiet utanför Haifa.

När säkerhetsrådet sammanträdde den 5 juni krävde Sovjetunionen omedelbart eldupphör och att de israeliska styrkorna skulle dras tillbaka. USA och Storbritannien ville istället ha ett eldupphör utan krav på tillbakadragande.

På morgonen den 6 juni hade israelerna erövrat Jenin och delar av östra Jerusalem samtidigt som de egyptiska styrkorna hade blivit illa åtgångna när de retirerade genom Mitlapasset på Sinaihalvön. När säkerhetsrådet åter möttes hade Sovjet släppt kravet på israeliskt tillbakadragande och säkerhetsrådet kunde enas om krav på omedelbart eldupphör. Men striderna fortsatte och den 7 juni hade Israel erövrat hela Västbanken och tagit sig fram till Jordanfloden. I Sinai erövrade israeliska trupper Mitlapasset samt Sharm el-Sheikh vid Röda havet. Samma dag godkände Jordanien resolutionen om eldupphör och på kvällen den 8 juni gjorde Egypten det. På natten mellan den 8 och 9 juni kom de första israeliska styrkorna fram till Suezkanalen.

Den 8 och 9 juni bombade israelerna de syriska ställningarna på Golanhöjderna. Israeliskt infanteri stormade berget och efter hårda strider drog sig de syriska styrkorna österut på morgonen den 10 juni. Efter att Golan var i Israels händer godtog även de FN:s krav på eldupphör den 10 juni klockan 16:30.

Efter kriget

På kvällen den 9 juni talade Nasser i radio och television. Han upprepade att Storbritannien och USA hade hjälpt Israel vid det inledande flyganfallet men förklarade att han tog på sig det fulla ansvaret för det militära nederlaget och att han därför beslutat att avgå från alla sina poster. Men efter Nassers tal fylldes Kairos gator av folkmassor som krävde att Nasser skulle vara kvar. Uppskattningsvis var en halv miljon människor ute på gatorna den natten mellan Nassers hem i Manshiet el-Bakri och parlamentet. Det folkliga stödet stärkte Nasser och dagen efter förklarade han att han trots allt skulle stanna kvar som president.

Den israeliska erövringen av östra Jerusalem innebar att flera för judendomen heliga platser blev tillgängliga för judar, däribland Västra muren (klagomuren). Kriget innebar också en ny flyktingvåg från Västbanken till Jordanien. Senare har Israel annekterat delar av Västbanken, vilket dock inte erkänts av omvärlden.

Fotnoter

1. ↑ Geoffrey Regan, p.211
2. ↑ Regan, p.211
3. ↑ Arab - Israeli Aircraft Losses
4. ↑ El Gammasy The October War, 1973 p.79

Referens

• Stephens, Robert. Nasser: A Political Biography. Penguin 1971. ISBN 0-7139-0181-0