FN:s säkerhetsråd
Från Rilpedia
Förenta Nationernas säkerhetsråd är ett av FN:s huvudorgan som fattar många avgörande beslut. Dess uppgifter, organisation och befogenheter regleras av FN-stadgans kapitel 5, där det står att rådet i första hand har ”upprätthållande av internationell fred och säkerhet” till sitt ansvar.
Säkerhetsrådet har mycket stor makt i FN. De fem permanenta medlemmarna (P5) har vetorätt i alla beslut i säkerhetsrådet. Dessa fem är Kina, USA, Frankrike, Storbritannien och Ryska federationen, före detta Sovjetunionen. Sammanlagt ingår femton länder, och de som inte är ständiga väljs av Generalförsamlingen vartannat år, så att fem länder ersätts varje år. Samtliga medlemsstater måste ha en ständig representant i New York, där rådet sammanträder i ett särskilt sammanträdesrum i FN-huset. Antalet sammanträden varierar kraftigt från ett år till ett annat: 1959 hade rådet endast ett par möten medan 1947 och 1993 omkring 170 möten. Ett möte varar i regel i flera dagar.
Enligt stadgan har Säkerhetsrådet bl.a. till uppgift att utreda hot och brott mot freden, upprätthålla freden i världen, ge rekommendationer hur oroligheter bäst dämpas, att råda medlemsländerna om ekonomiska eller andra sanktioner, att besluta om militära insatser, att rekommendera nya medlemsländer till FN, och att föreslå generalsekreterare för val i Generalförsamlingen.
Säkerhetsrådets resolutioner föranleds av initiativ av någon medlem i rådet vid hot eller brott mot freden, som leder till slutna konsultationer och sist ett formellt öppet möte där ett förslag antas eller avslås med handuppräckning. För att en resolution ska antas krävs dels att alla permanenta medlemsländer står bakom det, men även att minst nio av samtliga länder gör det. Säkerhetsrådets fredsbevarande operationer är en central funktion, och till sitt förfogande har rådet även ett militärt stabsutskott. Det är alltså Säkerhetsrådet som organiserar FN:s trupper och militära observatörer som är förlagda i oroliga områden (FN-stadgan, kap. 6–7), även om Generalsekreteraren upprättat några, t.ex. UNEF I av Dag Hammarskjöld 1956 genom en kontroversiell omtolkning av stadgan. Dessutom har Säkerhetsrådet flera kommittéer, ständiga och tillfälliga, och internationella krigstribunaler.
Det land som flitigast använt sin vetorätt var fram till 1984 Sovjetunionen, efter 1984 är det USA.
Invalda medlemsländer
Land | Region, del av världen | Ambassadör | Mandatperiod |
---|---|---|---|
Afrika | Michel Kafando | 1 januari 2008–31 december 2009 | |
Afrika | Ruhakana Rugunda | 1 januari 2009–31 december 2010 | |
Afrika, Arabländerna | Jadallah Azzuz at-Talhi | 1 januari 2008–31 december 2009 | |
Asien | Lê Lương Minh | ||
Asien | Yukio Takasu | 1 januari 2009–31 december 2010 | |
Latinamerika och Karibien | Jorge Urbina Ortega | 1 januari 2008–31 december 2009 | |
Latinamerika och Karibien | Claude Heller | 1 januari 2009–31 december 2010 | |
Västeuropa och övrigt | Baki İlkin | ||
Västeuropa och övrigt | Thomas Mayr-Harting | ||
Östeuropa | Neven Jurica | 1 januari 2008–31 december 2009 |
Potentiella vetoländer
Världsordningen har förändrats något sedan 1945 och därför diskuteras det om reformer inom säkerhetsrådet. Exempelvis finns det som förslag att Japan, Tyskland, Kanada, Brasilien och Indien skulle bli permanenta medlemmar i rådet, och därmed få vetorätt. Nu försöker Italien och Sydafrika bli medlemmar. Idag är tre av fem vetoländer europeiska, något som många tycker borde förändras. De nya länderna måste dock nå upp till både ekonomiska och militära krav för att kunna klara av att ta på sig en medlemsplats, om de skulle bli erbjudna.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör FN:s säkerhetsråd
- Säkerhetsrådets webbplats
|