Från Rilpedia

För TV-programmet Knesset, se Knesset (TV-program)

1. redirect Rilpedia:AutoWikiBrowser

Knesset (hebreiska: כנסת, arabiska: الكنيست‎) är Israels parlament med 120 ledamöter, valda för en mandatperiod på fyra år. Parlamentet stiftar lagar, övervakar regeringen och kan ha förtroendeomröstning om regeringen och presidenten. Knesset leds av en talman, som från 30 mars 2009 är Michael Eitan från Likud.

Knesset bildades 1949 och har sedan 1966 haft sitt säte på Kiryat Ben Gurion i Jerusalem. Den israeliska partifloran är mycket brokig, inget enskilt parti har någonsin lyckats vinna egen majoritet och det är sällan Knesset sitter en hel mandatperiod, utan nyval.

Innehåll 1 Mandatfördelning 2 Regeringskoalitioner 2.1 Valet 2009 2.2 Valet 2006

Mandatfördelning

Följande partier har mandat i Knesset efter valet 10 februari 2009:

Partier	Mandat 2006	Mandat 2009
Kadima (mitten)	29	28
Likud (höger)	12	27
Yisrael Beiteinu (nationalistiskt)	11	15
Arbetarpartiet (vänster)	19	13
Shas (ortodoxt)	12	11
Torahpartiet (ultraortodoxt)	6	5
Nationalla Unionen (nationalistiskt)	4	4
Gil (pensionärsparti)	7	0
Hadash (arabisk-judisk fredsrörelse)	3	4
Förenade arablistan	4	4
Judiskt hem (religiöst nationalistiskt)	5	3
Meretz (vänsterparti)	5	3
Balad (arabnationalistiskt)	3	3
Total	120	120

Regeringskoalitioner

Valet 2009

Den 20 februari fick Benjamin Netanyahu, partiledare i Likud, uppdraget att bilda regering av president Shimon Peres. 16 mars anslöt sig Yisrael Beitenu till regeringsbildningen, 22 mars Shas och 24 mars meddelades att Arbetarpartiet kommer att ingå. Därmed finns det en regeringsmajoritet på 66 mandat av 120 för den nya höger-vänsterregeringen. Den 31 mars 2009 röstade 69 ledamöter fram den nya regeringen med Benjamn Netanyahu som premiärminister, Ehud Barak (Arbetarpartiet) som försvarsminister och Avigdor Lieberman (Yisrael Beitenu) som utrikesminister.

Valet 2006

Kadima, Arbetarpartiet, Shas och Gil bildade den 4 maj 2006 en koalitionsregering med stöd av 67 parlamentsledamöter. I slutet av oktober samma år inbjöds även Yisrael Beytenu att ingå i regeringen, trots protester från Arbetarpartiet.