Från Rilpedia

David Ben-Gurion

Ämbetsperiod(er):
14 maj 1948 – 7 december 1953 2 november 1955 – 21 juni 1963
Företrädare:	ingen Moshe Sharett
Efterträdare:	Moshe Sharett Levi Eshkol
Födelsedatum:	16 oktober 1886
Födelseplats:	Płońsk
Dödsdatum:	1 december 1973
Dödsplats:	Tel Hashomer
Maka:	Paula Munweis
Politiskt parti:	Mapai

David Ben-Gurion, hebr. דָּוִד בֶּן גּוּרִיּוֹן, född David Grün 16 oktober 1886 i Płońsk, Polen, dåvarande Ryssland, död 1 december 1973 i Tel Hashomer, Israel, var en israelisk politiker; Israels förste premiärminister (1948-1953, 1955-1963) för Arbetarpartiet.

Ben-Gurion utropade den självständiga staten Israel i Tel Aviv den 14 maj 1948.

Biografi

David Grün föddes i den ryska delen av Polen, och blev redan i unga år aktiv socialist. 1905 bildade han en judisk försvarsorganisation, som reaktion på pogromer, och blev av den anledningen fängslad. Året därefter emigrerade han till Palestina, som var under osmanskt herravälde, och arbetade inom jordbruket. Orsaken till hans invandring var att han i Polen stiftat bekantskap med den sionistiska rörelse som förestods av Theodor Herzl och Chaim Weizmann. Han studerade under en tid juridik i Konstantinopel.

1915 utvisades Ben-Gurion från Palestina, och han slog sig då ner i USA där han verkade i enlighet med sin socialistiska och sionistiska övertygelse. Till hans engagemang under USA-åren hör att han bildade en judisk legion, vilken på Storbritanniens sida stred mot Turkiet 1918. Först 1921 återvände Ben-Gurion till Palestina, där han grundade Mapai, det sionistiska socialdemokratiska partiet, vars partiledare han blev 1930. 1935 blev han generalsekreterare för Histadrut, idag Israels LO. Dessutom deltog han i grundandet av vad som skulle bli Israels armé, Haganah.

När FN beslutat om Palestinas delning 1947, blev Ben-Gurion ordförande av Israels nationalråd, och året därpå blev han ledare för Haganah. 14 maj 1948 utropades Ben-Gurion som provisorisk premiärminister över Israel. Vid sidan av befattningen som premiärminister, var Ben-Gurion landets försvarsminister. Han ledde därför det påföljande kriget mot arabstaterna. Hans ämbetsperiod utmärktes även av att han verkade aktivt för att uppmuntra judisk invandring till den nya staten.

1953-1955 verkade det som att Ben-Gurion hade lämnat politiken för ett lugnt liv på kibbutzen Sdeh Boker, men i februari sistnämnda år tillträdde han som försvarsminister, och i november som premiärminister. Han blev därmed den som ledde invasionen av Egypten under Suezkriget, ett krig som han i Knesset motiverade skulle återställa Israels "bibliska gränser"^[1]. 1963 begärde han avsked från regeringen, och från Knesset 1970.

Med tiden tog Ben-Gurion avstånd från den politiska utvecklingen i landet, försökte bilda ett socialistiskt oppositionsparti till Mapai, men drog sig slutligen tillbaka på kibbutzen. Han betraktas som Israels grundare och nationalfader, och som den som förmådde omsätta Hertzls och Weizmanns utopier till verklighet.

Efter honom är den internationella flygplatsen Ben Gurion i Tel Aviv, Israel uppkallad.

Israels premiärministrar
Ben-Gurion | Sharett | Ben-Gurion | Eshkol | Meir | Rabin | Begin | Shamir | Peres | Shamir | Rabin | Peres | Netanyahu | Barak | Sharon | Olmert

Källor

• "David Ben-Gurion, staten Israels grundare", Anno 73, Malmö och Stockholm, 1974, s. 143 f

Referenser

1. ↑ Shahak, Israel: Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years, Pluto Press, London 1994, sid. 8.