Jemens historia
Från Rilpedia
Den här artikeln behandlar Jemens historia.
I slutet av 800-talet kom ett av de bergsfolk som var bosatta på platsen, zayditerna, att få en dominerande ställning. Zayditerna var shiiter och leddes av en imam. Slättfolken var sunnimuslimer och godtog endast motvilligt imamen som världslig ledare. Zayditerna hade nära band med de shiitiska fatimiderna i Egypten. De nära banden upphörde när de egyptiska mamlukerna störtades av turkarna 1517. Turkarna erövrade också Jemen. År 1839 ockuperade britterna hamnstaden Aden och gjorde den till en flottbas med stor strategisk betydelse för sjöfarten mellan Indien och Europa.[1]
År 1849 ockuperade Osmanska riket norra delen av Jemen och i den konkurrens som efter hand uppstod mellan osmaner och britter om landet gjordes 1914 en första gränsdragning mellan Nordjemen och Sydjemen. När osmanerna drog sig ur första världskriget och lämnade landet 1918 övergick makten till en av de lokala ledarna för motståndet mot Osmanska riket, den zayditiske Imam Yahya. Denne och hans efterföljare imam Ahmad bin Yahya lyckades hålla fred i landet till priset av isolering och en despotisk regim. Denna isolering bröts genom revolutionen 1962 då Arabrepubliken Jemen (Nordjemen) grundades.
Den Sydarabiska federationen (Sydjemen) grundades 1959 med brittisk hjälp. I södra Jemen startade 1963 en oavhängighetskrig mot britterna som hade till följd att den sista brittiska garnisonen lämnade landet 1967 och Demokratiska folkrepubliken Jemen bildades. Detta innebar att de osmansk-brittiska gränserna bestod fram till 1990 i och med återföreningen av de två landsdelarna till en stat med namnet Republiken Jemen med sin huvudstad Sana.
Innehåll |
Nordjemen
1948 mördades Imam Yahya och en annan zayditisk ledare, Abdullah Ahmed al-Wazir, utropade sig till imam. Imam Yahyas son, kronprinsen Ahmad, gjorde dock mycket snabbt en motkupp. Al-Wazir och 32 medlemmar av hans regering halshöggs och deras huvud hängdes upp för allmän beskådan i Sana. Ahmad fortsatte sin fars despoti och lyckades krossa ett nytt kuppförsök i mars 1955. Han skrev under ett avtal om ömsesidigt stöd med Saudiarabien och Egypten och ingick ett avtal med Sovjetunionen om att köpa vapen. I mars 1958 ingick Jemen en konfederation med Förenade Arabrepubliken (Egypten och Syrien) för att få stöd för Jemens territoriella krav på Aden. 1960 hade dock relationerna med Egypten försämrats och i december 1961 läste Jemens radio upp en dikt av imamen där han avfärdade Nassers socialism och panarabism som ogudaktiga. Nasser svarade med att stoppa samarbetet med Jemen.[2]
Inbördeskriget i Nordjemen
Den 19 september 1962 dog imam Ahmad och efterträddes av sin son, kronprinsen Muhammad al-Badr. Oppositionen var delad mellan de som ville göra statskupp genast och de som ville vänta och se vilken politik kronprinsen tänkte föra. En grupp yngre arméofficerare ville dock inte vänta utan gjorde en kupp den 26 september. Det började med att en officer försökte skjuta al-Badr men misslyckades. När detta stod klart inleddes en beskjutning av imamens palats med stridsvagnar och artilleri. I tron att imamen dött i ruinerna ockuperade armén radiostationen och utropade republik. Imamen lyckades dock fly upp i bergen, vinna stöd bland de lokala grupperna och från Saudiarabien och inleda ett gerillakrig.[3]
De nya makthavarna vände sig till Egyptens Nasser för att få hjälp mot en befarad intervention från antingen Aden eller Saudiarabien. Nasser antog att inget land skulle stödja al-Badr, representant för en av Mellanösterns mest repressiva regimer, när denne nu gömde sig i bergen medan kuppmakarna verkade ha kontroll över landet. Nasser skickade trupper vilket dock fick Saudiarabien att börja stödja gerillan med vapen och pengar. Jordanien och Pakistan skickade vapen medan Iran stödde den ekonomiskt. För Nasser stod det klart att Egypten var tvungen att skicka mer trupper. I USA hade president Kennedy försäkrat Saudiarabien om sitt skydd och erkände republiken Jemen den 19 december 1962. Nasser ville inte stöta sig med USA som gav Egypten utvecklingshjälp och försäkrade att de egyptiska styrkorna nu skulle lämna Jemen.[4]
Inbördeskriget fördes med stor brutalitet från båda sidor. Egyptierna hade då 15 000 man i landet och istället för att lämna landet skickades mer trupper. Efter en lyckad offensiv mot rojalisterna försäkrade Nasser i april 1963 att han skulle dra sig ur Jemen om Saudiarabien upphörde att stödja gerillan. FN skickade en observationsstyrka på 200 man som skulle se till att detta genomfördes. Varken Egypten eller Saudiarabien uppfyllde sina löften och FN-styrkan drogs tillbaka ett år senare.[5]
Hösten 1964 gjorde de republikanska och egyptiska styrkorna en förnyad offensiv för att krossa gerillan i nordvästra Jemen. De två sidorna möttes och kom överens om eldupphör den 23 november för att kunna hålla en politisk konferens om landets framtid. Konferensen blev dock aldrig av - republikanerna vägrade att delta om medlemmar av den förre imamens familj deltog. Inom den republikanska regeringen stred olika grupper inbördes och olika premiärministrar avlöste varandra. Egypten ökade sina styrkor i Jemen tills de uppgick till 50 000 man.[6]
I början av 1965 träffade dock Nasser Saudiarabiens kung Faisal och kom överens om att Egypten skulle dra sig ur Jemen medan Saudiarabien upphörde med sitt stöd till gerillan. Den republikanske presidenten Abdullah as-Sallal flögs till Kairo för att inte lägga sig i samtalen. Dessa samtal mellan rojalister och republikaner i Jemen ledde dock inte till någonting - bland annat kunde man inte komma överens om vad landet skulle heta. Den 12 augusti 1966 återvände Sallal till Jemen trots att hans vicepresident Hassan al-Amri försökte hindra Sallals flygplan från att landa. Al-Amri flög till Kairo men där blev han hållen i husarrest. Sallal tog itu med oppositionen mot sin politik med massarresteringar och åtta höga officerare arkebuserades på stora torget i Sana.[7]
I augusti 1967 möttes återigen Nasser och kung Feisal och kom överens om att de egyptiska styrkorna skulle lämna Jemen vid årsskiftet och att Saudiarabien skulle sluta stödja gerillan samtidigt. President Sallal avfärdade överenskommelsen men avgick oväntat den 3 november och gick i landsflykt i Bagdad. Den 18 november utsågs al-Amri till premiärminister. Medan de egyptiska styrkorna lämnade landet i december omringades Sana av rojalistiska styrkor. I 70 dagar varade denna belägring men de republikanska styrkorna fick militärt stöd av Sovjetunionen och kunde bryta den. Utan saudiskt stöd hade inte rojalisterna någon möjlighet att fortsätta kampen. Stridigheterna fortsatte på låg nivå ytterligare en tid men vid årsskiftet 1969-1970 erkändes republiken av Saudiarabien. [8]
Referenser
Tryckta källor
Robert Stephens: Nasser. A political biography, Penguin, London 1971. ISBN 0-7139-0181-0.
Fotnoter
- ↑ Stephens (1971), s. 382
- ↑ Stephens (1971), s. 383-385
- ↑ Stephens (1971), s. 387-388
- ↑ Stephens (1971), s. 389-394
- ↑ Stephens (1971), s. 398-401
- ↑ Stephens (1971), s. 414-416
- ↑ Stephens (1971), s. 419-427
- ↑ Stephens (1971), s. 428-430
|
||||||||
