Från Rilpedia

Cato d.y., Marcus Porcius Cato, född 95, död 46 f.Kr., var en romersk senator, stoiker, sonsonson till Cato d.ä.. Cato var som optimat känd för sin hängivenhet för republikens ideal och sitt motstånd mot Julius Caesar.

Efter Caesars seger i slaget vid Thapsus i Nordafrika 46 f.Kr. blev Catos situation omöjlig. Som befälhavare i staden Utica nära Thapsus skulle Cato inte kunna undgå att bli tillfångatagen av Caesars trupper. Erfarenheterna från inbördeskriget pekade på att Caesar inte skulle döda sina motståndare, utan istället benåda honom. Enligt republikens ideal skulle det betyda att Cato kom i tacksamhetsskuld till Caesar, som avstått från att döda honom. Det skulle tvinga Cato till att antingen tiga med sitt motstånd eller förlora sin heder när han angrep sin välgörare Caesar som skonat honom. Cato valde då att ta sitt liv genom att först försöka skära upp sin buk. Självmordsförsöket misslyckades och hans sår förbands och syddes igen. Men Cato rev upp stygnen och slet ut sina inälvor. Han var död innan man kunde hindra honom^[1]. På detta sätt förvägrade han Caesar chansen att benåda honom.

Republikanerna räknade Cato som en martyr, medan Caesar publicerade skriften "Anti-Cato" för att svärta ner honom. Catos systerson Brutus, som tidigare tagit emot nåd från Caesar, valde senare att delta i den sammansvärjning som slutade med mordet på Caesar den 15 mars år 44 f.Kr.

Referenser

1. ↑ Goldsworthy, Adrian, Caesar — en biografi. Historiska Media 2007.