Cypernkrisen 1974
Från Rilpedia
Cypernkrisen 1974 var en kris som började med en militärkupp 15 juli 1974 på Cypern, vilket ledde till att Turkiet invaderade ön 20 juli, och besatt Nordcypern, området norr om Attilalinjen som de ännu kontrollerar.
Innehåll |
Bakgrund
- Huvudartikel: Cypernfrågan
En uppluckring mot självstyre hade påbörjats under andra världskriget, men Storbritannien hade vid Suezkrisen 1954 ökat sina militära anspråk på ön. Befolkningen uppgick 1974 till drygt 600 000, varav en majoritet var etniska greker och en minoritet (120 000) muslimska turkar från den osmanska tiden. Turkcyprioterna var i allmänhet för en förening med Turkiet, taksim. Därtill fanns en mindre minoritet armenier.
Fastän Cypern inte tillhört Grekland sedan Rickard Lejonhjärta, fanns sedan 1925 en betydelsefull panhellensk rörelse för enosis, att ena Cypern med Grekland. Ledare för denna strömning var i första hand företrädare för Grekisk-ortodoxa kyrkan. En inofficiell folkomröstning 1950, utförd av kyrkan och kommunisterna, visade att 96 procent av grekcyprioterna önskade enosis. Motståndet mot Storbritannien och det turkiska inflytandet kulminerade 1955 med att EOKA inledde ett gerillakrig, ledd av Georg Grivas, vilket fick Storbritannien att 1956 deportera ärkebiskop Makarios III, vilken givit EOKA sitt stöd utan att dock själv vara direkt involverad. 1959 fick han återvända i utbyte mot att han accepterade en kompromiss: självständighet för Cypern och övergivande av tanken på enosis. Vid självständighetens proklamation 1960 valdes Makarios till landets president, men landet var djupt sårat av de föregående årens etniska konflikter, och politiska intriger som Akritas-planen. Det beslutades att Storbritannien, Grekland och Turkiet skulle agera skyddsmakter åt Cypern, bland annat genom att säkerställa den politiska balansen i parlamentet och regeringen, och länderna fick militär interventionsrätt. Med anledning av detta behöll Storbritannien två suveräna baser på ön, Dhekelia och Akrotiri.
På grund av väpnade konflikter 1963-1964 bildade FN den 4 mars 1964 Unficyp, en särskild fredsbevarande styrka som förlades på Cypern, och i Nicosia upprättades en "grön linje" mellan grek- och turkcyprioter som de patrullerade. Stora grupper människor fick flytta, för att föra samman de utspridda turkcyprioterna i en enklav.
Oförenlighet mellan Makarios och Grivas ledde till att nya strider utbröt 1967 i samband med militärjuntans maktövertagande i Grekland. Hotet om krig mellan de båda NATO-länderna Grekland och Turkiet var överhängande. Regeringen bröt samman och ständiga fredssamtal hölls utan att något resultat kunde uppnås. General Grivas hade i Aten bildat en ny gerillagrupp, EOKA B, och i hemlighet återvänt till Cypern 1971 för att återuppta kampen för enosis. Ledarna över det grekcypriotiska nationalgardet, 650 officerare med grekiskt medborgarskap, byttes successivt ut mot juntasympatisörer, och olika strategiska intressegrupper på Cypern infiltrerades i samma syfte.
De första dagarna i juli 1974 sände president Makarios ett brev till Greklands president Phaedon Gizikis med anklagelser om sammansvärjning mot honom som person och mot landet Cyperns självständighet. I brevet krävde han att samtliga 650 officerare skulle återkallas. I syfte att återta kontrollen över nationalgardet, beslutade Makarios samtidigt att skära ner antalet anställda i armén.
Statskuppen
Den 15 juli utförde de grekiska officerarna över det cypriotiska nationalgardet och medlemmar av EOKA B en statskupp på Cypern, med presidentpalatset som första mål. Makarios lyckades undkomma attentatet genom att fly från sitt residens, varigenom militären övertog landets styre och utsåg Nicos Sampson, en före detta gerillasoldat i EOKA och öppet sympatisör med EOKA B, i hans ställe. I radion spreds budskapet att kuppen skett för att förhindra inbördeskrig mellan greker, och felaktigt påstod militären att presidenten var död. Sampson bildade sin regering redan den 16 juli, och Makarios tog tillflykt i ett kloster varifrån han gav radiosändningar till cyprioterna, och visade att han var vid liv. Genom brittisk försorg lyckades han fly via Malta till London.
Samma dag som statskuppen ägde rum, begärde FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim att Säkerhetsrådet skulle sammanträffa för att överlägga ärendet, med hänvisning till frågans allvar vad beträffade internationell fred. Säkerhetsrådet träffades den 16 och 19 juli. Internationellt uttrycktes flera farhågor och kritik mot Greklands agerande, från NATO, Warszawapakten, Jugoslavien, Kina, EU. Grekland svarade att detta var en inre angelägenhet - sådana får andra länder enligt folkrätten normalt inte lägga sig i. Att den grekiska regeringen skulle ha haft något direkt ansvar för statskuppen, tillbakavisades bestämt av juntan, men deras inblandning har sällan eller aldrig betvivlats på allvar.
Under sina bortavaro begav sig Makarios till FN:s högkvarter i New York för att ge rapport om den utförda militärkuppen. Han sammanträffade även med Harold Wilson, som försäkrade honom sitt stöd. Överläggningar mellan Wilson och Bülent Ecevit den 17 och 18 juli strandade efter att Ecevit ensam tolkade situationen som en grekisk invasion. Att han kom till denna slutsats berodde delvis på uppgifter om att grekiska styrkor anlänt till Cypern för att bistå nationalgardet.
Dagarna närmast efter statskuppen var dagar av terror. Återigen utbröt inbördeskrig. Fullskaliga strider utspelades i bland annat Nicosia, Limassol, Famagusta, presidentpalatset sattes i brand, och mer än 1 000 personer fängslades. Omkring 500 till 700 Makariostrogna grekcyprioter beräknas ha dödats. Sampson fick genast full kontroll över landet. Vid sin första presskonferens visade han upp tortyrredskap som han påstod att Makarios använt mot politiska motståndare.
Turkiets invasion
Turkiet invaderade Cypern tidigt om morgonen den 20 juli via Kyrenia, med 6 000 man, flyganfall och 40 stridsvagnar, åberopande garantifördraget av 1959 och med det uttalade syftet att återställa det konstitutionella styret. Inledningsvis fick Turkiet stöd för sin invasion i omvärlden; kritik skulle dock uppkomma senare. Attacken var också väntad, med tanke på tidigare relationer och ståndpunkter i Cypernfrågan.
Värst rasade striderna i Nicosia längs "gröna linjen", men på hela ön förekom strider. Turkiet hade efter en vecka kontroll över en tredjedel av ön, på dess nordliga sida. Grekcyprioterna koncentrerade sina motattacker till turkcypriotiska områden, och de intog flera byar. Sammandrabbningar skedde även till havs och i luften. Unficyp hade inte befogenhet att ingripa mot invasionen, men FN:s säkerhetsråd krävde omedelbar vapenvila med resolution 353, uppmanade främmande styrkor att dra sig tillbaka och kallade Grekland, Turkiet och Storbritannien till fredsförhandlingar i syfte att återge Cyperns regering auktoritet över ön.
Eftersom det var semestertider, fanns ett stort antal utlänningar på Cypern, vilka hamnade mitt i ett blodigt krig, med bland annat flyganfall. En FN-beordrad vapenvila slöts den 22 juli, men strider fortsatte trots detta. Unficyp försökte uppnå eld upphör lokalt, men hade varken mandat eller utrustning att hantera det fullskaliga krig som utkämpades mellan den turkiska armén och det grekcypriotiska nationalgardet. Till Unficyps uppdrag hörde också att evakuera de många utlänningarna till de brittiska baserna så att de därifrån skulle kunna ta sig från krigsplatsen.
Turkiet var militärt överlägset, med omkring 20 000 landsatta soldater, mot det grekcypriotiska nationalgardets 10 000 man. Den humanitära situationen var akut. 200 000 grekcyprioter hade tvingats fly från Nordcypern, och 53 000 turkcyprioter från den södra delen. Bara de grekcypriotiska flyktingarna utgjorde sålunda nästan en tredjedel av öns befolkning. Under endast 1974 utfärdade Säkerhetsrådet elva resolutioner om Cypern.[1] Mellan 24 juli och 14 augusti ökade Unficyp från 2 078 till 4 444 man. Till följd av krisen försvann över ett tusen grekcyprioter och turkcyprioter, vilkas öden ännu är oklara. Tusentals människor hade dödats och lemlästats.[2]
Fredsförhandlingar
Till följd av händelserna på Cypern föll militärjuntan i Grekland den 23 juli, och Kontantin Karamanlis återkallades till landet som premiärminister. Därmed blev det dennes utrikesminister som höll fredsförhandlingarna med Turkiet och Storbritannien. Dessa pågick i Geneve från och med den 25 juli. Med anledning av juntans fall, avgick Cyperns president Sampson samma dag, den 23 juli, och efterträddes författningsenligt av Glafkos Klerides, som var talman i Cyperns parlament.
Den 30 juli undertecknades fredsavtalet, i vilket Turkiet tills vidare fick behålla sina besittningar på Nordcypern, med egna poliser och militär, vilka skulle åtnjuta skydd av Unficyp. För att stabilisera läget inrättade FN en buffertzon mellan Cypern och Nordcypern, som kontrollerades av Unficyp. Fredsavtalet uppmanade till evakuering av de grekiska och grekcypriotiska styrkorna som uppehöll sig i de turkiskkontrollerade områdena, och slog fast att Unficyp skulle upprätthålla ordningen i orter med både grek- och turkcypriotisk befolkning.
FN:s säkerhetsråd antog den 1 augusti resolution 355 om ökad militär närvaro på ön. Internationella röda korset kallades in för fångutväxling och för att hjälpa civila som hade drabbats.
Upplösning
Turkiet hade planer på att införa ett statsskick av schweiziskt eller jugoslaviskt mönster på Cypern, något som Grekland och Cyperns regering motsatte sig, varför krisen blossade upp igen i augusti. En andra fredskonferens hölls i Geneve 8 till 13 augusti, men denna bröt samman efter att Turkiet ställde krav på att turkcyprioterna skulle få sex autonoma regioner.
När de andra parterna vägrade gå med på detta bröt Turkiet vapenvilan 14 augusti. Denna gång kunde inte Turkiet legitimera striderna med garantifördraget. Både Nicosia och semesterorten Famagusta bombades och besköts av turkarna, och den grekcypriotiska regeringen tvingades fly från huvudstaden. Unficyp evakuerade alla civila från dessa städer, och de hårda striderna ledde till ett förhållandevis stort manfall av FN-soldater. Grekcypriotiska civila flydde till de brittiska baserna i tiotusental, men turkarna förbjöd FN att hjälpa dem. Eld upphör proklameras samma dag. NATO, som både Grekland och Turkiet var medlemmar av, hamnade i gungning, och Grekland avsade sig den 16 augusti sitt medlemskap. FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim företog personligen fredssamtal med representanter för parterna, vilket ledde till att den grekcypriotiske presidenten Klerides och turkcypriotiske vicepresidenten Rauf Denktash möttes varje vecka för överläggningar, huvudsakligen om flyktingfrågor. Denktash blev i samband med detta Nordcyperns ledare.
Grekcyprioternas underläge och den politiska situationen tvingade Karamanlis att den 15 augusti förklara att han inte förmådde möta upp Turkiet i strid, och den 18 augusti genomdrevs ännu en vapenvila av FN, med resolution 360. Sedan dess har Turkiet kontrollerat Nordcypern, 37 procent av Cyperns totala yta. Fångutväxling påbörjades 20 september - samtliga fångar var studenter och lärare vid universitetet. Lokalt fortsatte dock striderna med stora förluster till följd, av människoliv och kulturarv. Svenska FN-soldater, som tidigare anklagats av turkarna för att olovligen ha hjälpt grekcyprioter, utpekades som plundrare och för våldsdåd, vilket Sveriges regering tillbakavisade. Dessa anklagelser användes av de turkiska styrkorna för egenmäktiga genomsökningar av FN:s posteringar. När striderna mojnat upptäcktes flera massgravar från årets dödsskörd, bland annat 80 lik på en soptipp i Maratha, och 65 utanför Famagusta.
Den 7 december återvände ärkebiskop Makarios till Cypern, och återinträdde som president. Denktash vägrade acceptera Makarios ställning och dennes krav på att ena Cypern. Flyktingfrågan, framför allt de 200 000 grekcyprioterna, var länge en social och politisk oroshärd. Denktash förklarade redan tidigt att han inte ämnade låta dem återvända, då deras närvaro skulle störa den turkiska stämning som började ta sig form i Nordcypern. Redan under våren 1975 hade deras egendomar fördelats bland turkcyprioterna. Flyktingarna fick länge leva provisoriskt, och saknade möjlighet att försörja sig, då få arbetstillfällen fanns, och samtidigt fick EOKA B en rekryteringspool. I februari 1975 försökte grekcyprioterna tillmötesgå tidigare krav, och föreslog en federation som lösning, men turkcyprioterna svarade med att utropa Nordcypern.
Konflikten mellan grek- och turkcyprioter samt Grekland och Turkiet med avseende på Cypern, som fortfarande är en realitet, brukar gå under benämningen Cypernfrågan. Unficyp har fortsatt närvaro på ön.
Källor
- Anno 64, red. G. Åkerholm och T. Ekstedt, Stockholm 1965, s. 244-246
- Anno 74, red. M. Stevelius och L. Lagerstedt, Stockholm 1975, s. 76-82, 84, 99, 214-219
- Lars Bjarme, Cypern - statskupp och invasion, Världspolitikens dagsfrågor 6/1975, Stockholm Utrikespolitiska institutet 1975
- Erling Bjöl, Världshistorien efter 1945. 2. De rika länderna, övers. från danska Hervor Salomonsen, Stockholm 1975 (original 1972), s. 461-465
- "Cypern", Bonniers lexikon del 4, Stockholm 1996, s. 96 ff
- Europaparlamentet, Faktablad 1 Cypern och anslutningen till Europeiska Unionen, Luxemburg den 1 mars 2000, s. 6
- FN - Globalt uppdrag, red. L. Eriksson, Stockholm 1995, s. 151 f, 191
- Unficyp - History, Events from the coup d'é tat of July 15-30
Noter
- ↑ Security Council Resolutions 1974
- ↑ Cyperns ambassad i Sverige, Cypernfrågan, sidan läst november 2007
