Robert Dudley, 1:e earl av Leicester
Från Rilpedia
Robert Dudley, 1:e earl av Leicester, född 24 juni 1532, död 4 september 1588 var under lång tid Elisabet I:s gunstling och blev nästan hennes make.
Innehåll |
Tidigt liv
Dudley var en av de yngre sönerna till John Dudley, 1:e hertig av Northumberland, som avrättades 1553 för sin delaktighet i försöket att sätta Jane Grey på Englands tron. (Lady Jane var gift med Roberts äldre bror, Guilford Dudley.) Robert Dudley spärrades tillfälligt in, tillsammans med fadern och bröderna Guilford, John, Ambrose och Henry Dudley, i Towern, och det var troligtvis där han för första gången kom i kontakt med prinsessan Elisabet, som placerats där av sin syster drottning Maria I. Han var vid denna tid redan gift med Amy Robsart.
Den första makans död
Då Elisabet besteg tronen, utsågs Dudley till Magister Equitum. Rykten om deras förhållande florerade och då Dudleys maka 1560 plötsligt avled efter att ha fallit ned för en trappa under mystiska omständigheter, var det allmänt ansett att han hade arrangerat mordet för att göra sig fri så han kunde gifta sig med drottningen. Somliga påstod att en hemligt giftermål redan hade ägt rum. Ironiskt nog, så skulle det bli Amys död som satte stopp för sådana ambitioner, om Dudley hade haft sådana. Elisabet, som tänkte på opionionsläget och också var tveksam till att överhuvudtaget gifta sig, gjorde inget som gav anledning att tro att hon skulle gifta sig med gunstlingen. Dagens historiker anser att mordet på Amy Robsart, om det var ett mord, antingen utfördes av någon som trodde sig vinna kunglig gunst därigenom, eller, vilket är mer troligt, någon som ville hindra drottningen att gifta sig med Dudley. Det tycks otroligt att Elisabet skulle ha varit så dum att hon skulle ha varit inblandad i ett sådant brott, även om Dudley var det. Det har också föreslagits att Amy var dödligt sjuk i bröstcancer vid denna tid, vilket gör det mer troligt att fallet skulle ha varit en olycka eller självmord, än ett mord.
Andra kvinnor
Elisabet tog faktiskt 1563 upp Dudley som en möjlig make åt änkan Maria Stuart, som hon hoppades skulle neutralisera genom att få henne att gifta sig med en protestant. Källor visar att hon menade att detta skulle vara en belöning åt "som, om det ligger i vår makt, skulle göra till ägare, eller arvtagare till vårt eget rike", för sin lojala tjänst. Maria, som blev förolämpad över att hon skulle acceptera att gifta sig med Elisabets tidigare älskade, avvisade honom. Följande år förlänade Elisabet honom earldömet Leicester.
Dudley var en kvinnokarl. Han tros i hemlighet ha gift sig med änkan Lady Douglas Sheffield 1573. Han övergav senare henne för Lettice Knollys, änka till Walter Devereux, 1:e earl av Essex och kusinbarn till drottning Elisabet. Lettice var dotter till Catherine Carey och barnbarn till Anne Boleyns syster Mary Boleyn. Giftermålet förelämpade drottningen djupt. Det var ingen som kunde tro, annat än möjligen Elisabet, att Leicesters hängivenhet till drottningen skulle få honom att leva helt i celibat under de nitton år som gått sedan hans första makas död.
1573 märktes det att inte bara änkan Lady Douglas Sheffield, utan även hennes syster, Frances Howard, som var ogift, var "mycket djupt förälskade i honom" och att drottningen ogillade dem, och även honom för att han uppmuntrade dem. Lady Sheffield 1573/4 fick en son som fick namnet Robert Dudley, (senare hertig av Norhumberland). Den rätta ättlingen, denna son, fråntogs rättigheterna som earl av Leicester av fadern själv. Förutom drottningens hot att spärra in honom, kan Leicesters bedräglighet varit ett försök att skydda Lady Sheffield, och sonen, från hans skulder och intriger med drottningen.
Arvtagare
Hans enda överlevande bror, Ambrose, var barnlös och om han inte fick någon avkomma skulle släktlinjen utplånas. Han förklarade i ett brev till Lady Sheffield att han inte kunde gifta sig utan att orsaka stora problem. Hemlighetsmakeriet kring Leicesters andra äktenskap med Lady Sheffield kan ha berott på att han inte ville uppröra drottningen. Han skulle senare dock förklara äktenskapet olagligt så han skulle kunna gifta sig ytterligare en gång, denna gång med Lettice Knollys. Elisabet kände sig sviken av att senare få reda på att han gift sig med Knollys, och påminde Leicester om ryktena om att han hade haft ett kontrakt att gifta sig med Lady Sheffield; om dessa skulle vara sanna skulle han kunna bli satt att ruttna i Towern. Därför är det föga förvånande att han förnekade dessa rykten.
Under 1800-talet kom frågan om släkten Sidneys lagliga anspråk på Dudleyägorna då Sir John Shelly-Sidney gjorde anspråk på titlarna De L'Isle och Dudley, till vilka han klart inte kunde göra några anspråk då den förste Robert Dudley inte varit ärligt och uppriktig gällande sonens ursprung.
Överhuset undersökte noga ärendet och kom fram till att Sir John Shelley inte hade rätt till baronvärdigheten, på grunderna att Robert Dudleys föräldrars giftermål hade varit legitimt och äkta. Leicester, även om han verkar ha tyckt om sonen, erkände aldrig faderskapet.
Dudley återvann senare Elisabets gunst och fick leda ett fälttåg mot Nederländerna 1585, som kulminerade vid slaget vid Zutphen. Trots att han visat sig vara en misslyckad befälhavare ledde han de engelska landtrupperna mot den spanska armadan. Spanjorerna kunde aldrig landstiga, och han avled kort därefter nära Oxford. Vid sin död hade han redan förlorat sin plats som Elisabets gunstling till sin styvson Robert Devereux, 2:e earl av Essex.
Källa
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
