Från Rilpedia

Tysklands historia
Germanien Folkvandringstiden Frankerriket –843 Östfrankiska riket 843–962 Tysk-romerska riket 962–1806 Rhenförbundet 1806–1813 Tyska förbundet 1815–1866 Nordtyska förbundet 1866–1871 Preussen Kejsardömet 1871–1918 Novemberrevolutionen 1918–1919 Weimarrepubliken 1919–1933 Nazityskland 1933–1945 Ockupationen 1945–1949 Västtyskland-Östtyskland 1949–1990 Det återförenade Tyskland 1990–

Rhenförbundet (ty. Rheinbund), var namnet på två olika förbund mellan ett antal territorier eller furstar vid floden Rhen.

Första Rhenförbundet

Det första rhenförbundet' (fr. Alliance du Rhin) var ett försvarsförbund som, riktat mot Österrike och Spanien, på initiativ av kurfursten Johan Filip av Mainz och under fransk medverkan 14 augusti 1658 avslöts emellan kurfurstarna av Mainz och Köln, pfalzgreven av Neuburg, hertigarna av Braunschweig, Celle och Hannover, lantgreven av Hessen och konungen av Sverige i hans egenskap av tysk riksfurste. De förbundna förpliktade sig att med vapenmakt upprätthålla westfaliska fredens bestämmelser och att hindra genomtåg av trupper, som skulle kämpa mot Frankrike eller dess bundsförvanter. Den 15 augusti 1658 tillträdde Frankrike förbundet, som sedermera omfattades av även andra furstar, bl.a. kurfurstarna av Brandenburg och Trier. Det upplöstes 1667/1668.

Andra Rhenförbundet

Det andra rhenförbundet (fr. Confédération du Rhin) var ett förbund som den 17 juli 1806 avslöts (antedaterat till 12 juli) i Paris under kejsar Napoleons auspicier mellan 16 tyska furstar: konungarna av Bayern och Württemberg, kurfurstarna av Mainz (se Karl Theodor von Dalberg) och Baden, hertigarna av Berg och Arenberg, lantgreven av Hessen-Darmstadt, furstarna av Nassau-Usingen och Nassau-Weilburg, Hohenzollern-Hechingen och Hohenzollern-Sigmaringen, Salm-Salm och Salm-Kyrburg, Isenburg-Birstein och Liechtenstein samt greven av Leyen. De ovannämnde tyska furstarna förklarade sig lösta från varje förbindelse med det gamla tysk-romerska riket, och Napoleon förklarade sig inte vidare erkänna någon tysk kejsare eller något tyskt rike. Förbundsmedlemmarna skulle vara suveräna; en förbundsförsamling skulle under Karl Theodor von Dalbergs presidium sammanträda i Frankfurt am Main, och stridigheter emellan förbundsmedlemmarna skulle avgöras vid två för ändamålet upprättade domstolar (dessa domstolar kom aldrig till stånd, och någon förbundsförsamling sammanträdde aldrig). Napoleon skulle vara förbundets "skyddsherre" (protecteur) - han blev i själva verket dess herre. Han och de förbundna ingick överenskommelse om ömsesidig hjälp, om endera parten invecklades i ett krig på Europas fastland. Deltagarna i förbundet fick sina besittningar utvidgade genom mediatisering av ett stort antal riksständer; Dalberg fick titeln furstprimas, kurfursten av Baden, lantgreven av Hessen-Darmstadt och hertigen av Berg blev storhertigar o.s.v.

Den omedelbara följden av förbundets bildande var att kejsar Frans II den 6 augusti 1806 nedlade sin krona och att "Det heliga romerska riket av tysk nation" således även formellt upphörde att finnas till. Förbundet biträddes sedermera under loppet av 1806 av kurfurstarna af Würzburg och Sachsen samt hertigarna av Sachsen-Weimar, Sachsen-Gotha, Sachsen-Meiningen, Sachsen-Hildburghausen och Sachsen-Coburg, under 1807 av de 3 hertigarna av Anhalt, de båda furstarna av Schwarzburg-Rudolstadt respektive Schwarzburg-Sondershausen, de båda furstarna av Lippe, 4 furstar av Reuss och fursten av Waldeck samt konungen av Westfalen, under 1808 av de båda hertigarna av Mecklenburg och hertigen av Oldenburg. Rhenförbundet omfattade därefter ett område av 325 752 km² med 14,6 miljoner invånare samt uppställde till Napoleons förfogande 120 000 man. "Skyddsherren" aktade emellertid förbundsområdets integritet så litet att han genom ett dekret av 13 december 1810 för att bättre genomföra kontinentalsystemet införlivade stycken av det (i synnerhet områden vid Elbes och Wesers mynningar samt omkring Ems) med sitt kejsardöme. Efter Napoleons olyckliga tåg till Ryssland föll förbundet småningom sönder; hertigarna av Mecklenburg gav våren 1813 signalen. Några av förbundsmedlemmarna blev efter dess upplösning antingen avsatta (Berg, Westfalen) eller mediatiserade (Isenburg, Leyen, Arenberg, furstarna av Salm); Würzburg införlivades med Bayern. Men de övrigas suveränitet erkändes även av det nya Tyska förbundet.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).